Ny investering

Tvättmaskinen har gett upp…

Nu har jag köpt en ny och blivit 3 500 kr fattigare.

Det kommer att bli en snålsemester i år.

Som vanligt igen

Det är med ett leende på läpparna jag konstaterade att jag idag vaknade kl. 03:23 – ordningen är återställd!

Har saknat mina tidiga morgnar.

Nu har jag lyckats jobba undan en hel del, svarat på mail och bokat lokaler samt gjort arbetsordrar för långt in på hösten. *nöjd*

Dessutom kommer jag att kunna vara på plats på jobbet tidigare än vanligt, vilket jag behöver eftersom ytterligare ett byggprojekt ska startas upp (och avslutas!) idag.

Hittills den här veckan har jag muttrat en del över jobbet, jag har inte alls hunnit det jag planerat eftersom jag dels (oväntat) hade 10-åringen med på jobbet hela tisdagen och dels var tvungen att åka tidigare igår eftersom jag skulle hämta bilen från verkstadsbesök. Till råga på allt har jag fått två extramöten på halsen samt en fotografering bokad. Sånt som äter min tid.

Men jag har en vecka kvar att jobba, det är då jag ska hinna ”allt annat” – hur nu det ska gå till?! Men det löser sig alltid. Håller bara tummarna att det inte trillar in alltför många tidsätande extrasaker.

Tiden har gått skrämmande fort, när jag tänker på att jag har semester om 9 dagar känns det en smula overkligt…

Svaret – för 5 000 kr

Idag var bilen inne på service, och jag fick svar på vad det var jag har upplevt med den. Försökte tappert förklara mina upplevelser, och kände mig som en idiot, när jag lämnade in den. Medan jag pratade med verkstadschefen var det en mekaniker som körde in bilen i verkstaden och han kom ut till oss och sa: ” – Det är något som inte stämmer med den här bilen, den känns konstig!”.  Hm, ungefär vad jag just hade sagt.

En dryg timme efter att jag lämnat in den blev jag uppringd, de hade hittat felet! Jag höll bokstavligen andan medan jag lyssnade på förklaringen, tänkte ”Detta kommer att bli dyrt!”, men det visade sig bara kosta 1 100 kr att fixa det! Hurra!

Så nu mår bilen bra, den har fått all service den behöver och jag är knappt 5 000 kr fattigare.

Och jag är inte längre rädd – den största vinsten av alla!

Midsommar – en form av överlevnadstest

Dagen innan midsommarafton

Gick ut starkt och ökade tempot efterhand. Hade bestämt mig för att ta mig igenom högarna på skrivbordet. Gjorde avbrott på förmiddagen för en besiktning av ett bygge. När jag kom till platsen och gick runt och ”förtittade” insåg jag att jag borde ha gjort detta lite tidigare, nu hade jag en kvart på mig innan ansvarig byggare skulle komma. Men jag hann se en hel del tokigheter, bland annat var dimmerfunktionen på alla armaturer fullständigt felkopplad, det var färgstänk på de nya akustikplattorna och målningen lämnade en del att önska. När byggaren kom rabblade jag sakligt upp alla fel. Byggaren är av typen ”kvinnor-kan-INTE” och han har dessutom väldigt svårt för mig. Hans sätt gör att det blir lite sport för mig att framföra synpunkter, en sport där jag gett mig f-n på att vinna. Han säger ofta ”-Men det där var väl inte så farligt.” och med åren har jag lärt mig att inte fastna i att ifrågasätta mig själv utan bara kontra med ”-Nej det kanske det inte är, men det var inte det jag beställde!”. Han har lärt sig att jag dessutom inte ger mig, inte på en enda punkt!

Besiktningen tog lite längre tid än beräknat eftersom jag krävde att få veta när alla backjobb skulle ske, byggaren fick snällt ringa upp alla underentreprenörer och ge mig besked på plats. Också en sak jag lärt mig med åren – annars drar det ut i all evighet och i värsta fall blir det inte ens fixat!

På väg tillbaka till mitt arbetsrum kom jag på att jag sagt åt maken att han skulle åka och handla inför midsommarfirandet med goda vännerna. Jag hade också lovat att förse honom med en lista på VAD som skulle handlas. Shit! Gav mig själv fem minuter att få ihop en lista med det allra viktigaste som jag sedan sms:ade honom. Typ jordgubbar, läsk och grillkött. Tänkte att ”resten” får jag handla själv på hemvägen.

Åter till saltgruvan! Jag hade på morgonen en tanke om att jag kanske skulle dra från jobbet efter lunch, vid 15-tiden insåg jag att det skulle jag inte kunna göra. Strax efter 17:00 kom chefen inramlandes på mitt rum, vi stämde av en massa saker och önskade varandra glad midsommar. När han är på väg ut ur rummet tvärvänder han plötsligt ”-Ja just det…. Jag pratade med X om projekt J – vi kör!” sa han och gick sen.

Projekt J, mitt skötebarn och resten av personalens hatobjekt. I ärlighetens namn vet jag inte varför jag värnar om projekt J, kanske för att det från början var min idé? Varje år vi har kört detta projekt har det varit ett j-vla gnällande på personalen – det är SÅ jobbigt. Tja, det innebär ju att man de facto måste jobba och inte kan fika sig igenom dagarna. Fast SÅ jobbigt är det inte, och om man bortser från gnällspikarnas klagosång så är det bra för vår verksamhet och gör att vi uppfyller de statliga kraven. (Jag har en uppsjö med argument!)

I vanliga fall brukar vi sjösätta projekt J i januari, då släpper vi på ”bokningsmöjligheten” för allmänheten. I januari i år var tjänsten som arbetsledare (X) över den verksamhet som är mest inblandad i detta vakant, så vi la det hela på is. Ny arbetsledare (X) kom i april och redan då presenterade jag upplägget för i år. Insåg att X kanske behövde lite tid för att sätta sig in i verksamheten innan jag krävde respons. Min idé då var att släppa detta till allmänheten på midsommarafton. För 2-3 veckor sedan mailade jag både X och min chef och sa att jag behövde veta hur vi skulle göra eftersom det krävde en del jobb av mig om vi skulle få ut det på just midsommarafton. Knäpptyst blev det. Förra veckan berättade chefen att han skulle ha ett samtal med X torsdagen innan midsommar, och återigen påminde jag honom om att ta upp projekt J och komma till beslut.

Så vid 18-tiden, dagen före midsommar, fick jag alltså klartecken. Funderade i hela två sekunder på att skita i att släppa projektet till allmänheten på just midsommarafton pga tidsbrist. Men vafan – det är ju inte jag! Satte mobilen på larm så att jag skulle hinna åka till affären och handla innan jag med hull och hår kastade mig in i alla förberedelser som behövdes. Och det är galet mycket jobb som krävs för detta, men ger man sig katten på att fixa det så går det, i synnerhet när man som jag kan ta en del genvägar och återanvända en del saker.

Jag försvann in i detta och återkom till verkligheten när larmet på mobilen tjöt. Jaha, konstaterade att NU måste jag åka till affären innan den stänger vid 21. Frågan var bara vad jag skulle handla, för det hade jag inte hunnit fundera på ordentligt.

Vi är ett gäng som alltid brukar träffas på midsommar (och nyår, födelsedagar mm). Som vanligt hade vi diskuterat ”förberedelserna” via Messenger, problemet var bara att det just denna gång inte blev så tydligt vem som skulle bidra med vad. Dessutom skulle en av de manliga singelvännerna presentera sin nya flickvän vid detta tillfälle, en flickvän som hade en del intolerans mot födoämnen. Typ laktos och gluten.

Jag gav mig själv några minuter för att leta recept på nätet. Medan jag letade skrev jag en inköpslista. Sen bar det av till affären!

Efter ett något förvirrat varv i butiken såg min vagn ut såhär:

In med allt i bilen och full fart hemåt för att slutför projekt J. Gick i mål kl. 01:27, på midsommarafton. Stupade i säng, trött men väldigt nöjd.

Midsommarafton

Sover ända till halv åtta på morgonen. Vaknar och känner stressen – jag måste fixa en massa mat (och duscha!) innan vi ska ses allihopa vid lunch! Skummar igenom Messenger-diskussionen och inser plötsligt att den där flickvännen som ska presenteras inte tål ägg?! Vafan, nästan all mig tilltänkta mat innehåller ägg!

Fixar kaffe och försöker få igång hjärnan. Okej, jag gör gubbröra, cheescake och västerbottenostpaj – med ägg – och så gör jag två olika varianter av blomkålssallad samt en krämig gurksallad – utan ägg. Det får räcka!

Börjar fara runt i köket och humöret sjunker för varje sekund. Varför är det just jag – som  jobbar heltid-  som ska stå här och förbereda en massa mat och bli stressad? Fan vad livet är orättvist. Snäser åt barnen när de vill ha hjälp med ( i mina ögon) helt ovidkommande saker. Till slut inser både maken och barnen är de nog ska hjälpa mig med alla förberedelser.

Vi hann! Fast det blev en del missöden….

Jag orkade inte göra cheescake, missade att förgrädda pajskalet till västebottenostpajerna och någon ”vanlig” sallad bidde det inte.

Trots detta blev det midsommar, en riktigt trevlig sådan dessutom – jag kommer att bevara den som ett härligt minne i hjärtat länge! De där pajerna vars skal jag glömt att förgrädda blev himmelskt goda – måste göras igen.

Och maten, jag tror jag åt ungefär tre gånger den mängd min kropp är van vid per dag. Antar att kroppen kommer att vara tung i en dryg vecka efter detta och att magen lever rövare i några dagar. Jag åt inte fel – men mycket.

Det hände en hel del andra saker också på denna sammankomst, en del oerhört dråpliga, om jag finner tid och inspiration ska jag plita ner dem i ett nytt inlägg.

Den där nya flickvännen presenterades bland annat, och henne hade vi en del åsikter om! Stay tuned…!

Dagen efter midsommarafton

Tidigare i veckan blev det bestämt att 10-åringen skulle fara till huvudstaden dagen efter midsommarafton för att hälsa på och umgås med ett äldre syskon. Jag var inte med i den diskussionen utan svarade bara på frågan om vi hade annat inbokat, vilket vi inte hade. Så när vi kom hem efter att ha firat midsommar, strax efter midnatt, och maken frågade om jag skulle följa med svarade jag med ett bestämt nej. Jag orkade ingenting kändes det som efter denna arbetsvecka och midsommarafton, och 10-åringen ville så klart åka så tidigt som möjligt hemifrån.

Maken och båda barnen for iväg strax efter nio på morgonen, ungefär samtidigt som jag höll på att baka mitt lchf-bröd. Medan det regnade ute bakade jag, tömde och fyllde både diskmaskin och tvättmaskin och passade på att slappa i soffan. Till slut somnade jag faktiskt, och vaknade upp av en mardröm. Det gör jag alltid om jag somnar på dagen utan att vara riktigt trött. Drömmen var så obehaglig att jag gick upp och gjorde kaffe, här ska inte sovas mer! Mamma kom efter en stund och vi bestämde oss för att åka till den lite större staden för att handla. Ibland är det riktigt trevligt att få ”ensamtid” med mamma.

Vi var borta i flera timmar och när vi kom hem var maken och 8-åringen hemma igen och det var dags att fixa middag. Vi körde rest-ätning, för det hade blivit en del mat över från midsommarafton. Som grädde på moset avslutade vi med jordgubbar.

Trodde att jag skulle orka vara upp länge på kvällen, men jag slocknade runt 22-tiden. Med andra ord – jag behövde verkligen sova! 

Söndag efter midsommar

Vaknade redan vid fyra och kunde inte somna om. Känner att jag skulle vilja åka till jobbet och göra klart en del saker, men det kan jag ju inte göra. Får ge mig till tåls tills imorgon. Misstänker att frågan om jag vill följa med till huvudstaden för att hämta hem 10-åringen snart kommer. Vet inte riktigt vad jag vill. Vara hemma och tona håret kanske?  Ja ja, vi får se hur den här dagen blir. 

 

Kvalet över valet

Har kollat lite i kalendern för att se hur mina kommande jobbveckor ser ut, vad är inplanerat, vilka dagar kan jag fylla med saker från min ”att-göra-lista” osv.

Plötsligt får jag syn på ett det står Progesteron på dagens datum. Hoppla, enligt plan ska jag alltså börja smörja mig idag.

Min mens har ju betett sig konstigt på sistone så jag har ”missat” en smörjomgång, jag var osäker på om jag hade ”riktig” mens eller om det var någon form av mellanblödning. Men dagens startdatum för smörjning är baserat på ”riktig” mens.

Men jag blir plötsligt osäker. Ska jag smörja mig? Hjälper krämen? Kan senaste tidens vikthopp nedåt ha att göra med att jag inte smort mig?

Velar. Vet inte hur jag ska göra…

Plötsligt – bara sådär – så händer det!

Jag har fullständigt glömt bort att berätta en sak!

Igår morse vaknade jag. Klev ur sängen och tog sikte på kaffebryggaren. Något kändes ovanligt. Konstigt.

Det tog en stund innan jag kom på var det var.

Min axel gjorde inte ont!

Herregud – min axel gjorde inte ont!!!

Alla fåniga övningar, som jag inte utfört helt enligt plan, har gett resultat.

Målgång – äntligen! 

Vilken dag! 

Få saker är så sköna som att korsa en mållinje. I synnerhet när man har hållit på med något i fem år!

Tack vare stenhård diciplin och Nurse Diesel-attityd från min sida lyckades jag tvinga kollegorna över den där mållinjen idag. Vi överskred  min planerade sluttid med 42 minuter, men det gör inget – vi gick i mål! 💪🏻

I ärlighetens namn var jag tveksam till om vi verkligen skulle lyckas när vi startade imorse. Mina kära kollegor blev totalt förvirrade när de såg högarna av material jag la upp på borden. Kunde lika gärna ha lagt upp delarna till en motor och bett dem montera ihop den!

Men efter en stund fattade de galoppen och vi betade av en sak i taget medan vi hinkade kaffe. Ett ordnat kaos: 

Det bästa av allt var den tacksamhet de uttryckte när vi var klara! Chefen sa ”-Det är fan bara du som kan få mig att sortera och kategorisera dokument en hel dag – och dessutom gilla det!” Det är ett väldigt gott betyg.

Inte nog med att alla dokument nu är genomgångna, vi har lagt en årscykel med verksamhetens alla olika möten (ca 8st/månad)  och återkommande innehåll! Det är guld värt! Plötsligt behöver vi inte skjuta från höften fem minuter innan ett möte utan har något att hålla oss till och utgå ifrån.

Ja, det har varit en fantastisk dag, kommer att somna gott ikväll!

Inte riktigt riktig.

Ny dag – nya möjligheter!

En dag som jag ska tillbringa på ett konferenscenter med mina två kollegor i ledningsgruppen. Det kan gå precis hur som helst.

Det var ohyggligt länge sedan ”ledningen” hade en heldag på ”annan ort” för att diskutera verksamheten. Jag kan inte ens minnas att nuvarande sammansättning av ledning någonsin har haft det, och den sista gången som jag minns är för fyra år sedan! Visst, vi har varit iväg på andra saker tillsammans, men inte suttit ner och ägnat oss åt vår egen verksamhet.

Jag är i desperat behov av att få det integrerade ledningssystemet på plats, och har därför kallat (hm…tvingat!) till detta möte. Jag – den fyrkantiga, mot främst chefen – den runda. Det ska bli en synnerligen intressant dag! Tack och lov är den tredje personen i ledningen mer fyrkantig än rund, så om chefen är på skapligt humör kanske den här dagen blir någorlunda produktiv.

Den där ledsen-känslan från igår hänger kvar.

Direkt efter att jag skrivit inlägget igår kastade jag mig i ren känsloflykt in i excel-ark som krävde 100% koncentration. Behövde en paus från min egen reaktion. Efter några timmar hade den akuta ledsenheten lagt sig. Jag bearbetade den ytterligare genom att ringa en gammal kollega när jag körde hem. Ibland är det skönt att få lite sympati.

Kan inte låta bli att fascineras över min egen reaktion, att den blev så stark. Behöver fundera lite mer på orsakerna till det.

Men, jag känner fortfarande av det. Blir en smula 3-åringstrotsig och tänker ”jag ska minsann inte…” när det gäller jobbrelaterade saker, ett direkt resultat av mitt känsloläge. Jag hoppas innerligt att jag kan lägga detta åt sidan under dagen, vill inte att det ska påverka möjligheten att få bra saker gjorda. Om jag sitter och är grinig så kommer det att stoppa hela processen. Och eftersom jag vet att chefen har någon form av känsloradar utan att han själv vet om det vill jag absolut inte att han ska bli påverkad! Så, bara att gå från ”inte riktigt riktig”, omfokusera och rikta energin framåt.

….och så var det den där midsommarafton också. Gudars! Igår pågick ett intensivt messande mellan oss inblandade och jag vet inte riktigt hur det slutade. Det var ingen tydlig uppdelning i stil med att någon ansvarar för att fixa grillkött, någon annan fixar sill osv. Det slutade (tror jag) med att alla skulle ta med lite av varje. Jag, som varken har tid eller lust att drälla runt i affärer, får lite panik. Panik betyder dyrt i detta sammanhang. När jag inte har klart för mig exakt vad jag ska handla så överhandlar jag. Ikväll ska jag försöka få till en lista på vad det egentligen är vi ska ha med oss. Jordgubbar till 20 personer är det enda jag har koll på just nu.

 

Jag är inte bitter inte!

Eller jo – det är jag.

Nej föresten, jag är inte bitter – jag är ledsen. (Det är inte lätt att identifiera känslor alla gånger inte!)

Vi har just haft sommarfika på jobbet med all personal. Folk frossade verkligen och glufsade i sig tårta, glatt babblandes om allt mellan himmel och jord. Själv satt jag med en pappmugg kaffe och försökte vara någorlunda trevlig med en udda kollega. Ingen av oss ”passar in” så vi passar ihop rätt bra i det här sammanhanget.

En liten fånig och väldigt långdragen tävling utfördes och efter det delades sommarpresenterna ut.

Plötsligt reser sig en av medarbetarna och börjar hålla tal – till ”ledningen”, där jag ingår.

Det babblas på om inspiration och jadda jadda och så delas två enorma blomster/växt-arrangemang ut. Till två av de tre som ingår i ledningen. Inte till mig.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla masken, log försiktigt och försökte dra därifrån så fort det bara gick.

Gick i racertempo till mitt rum, sammanbiten och med gråten i halsen. Det gör ont att bli förbisedd. Jävligt ont.

 

Moderskapsfunderingar

Idag känns det som att jag inte har presterat just någonting på jobbet, och när jag kollade på klockan var hon 17:05! Fem över fem?!

När jag tänkte efter så hade jag faktiskt hört kollegorna äta lunch, men jag var så inne i det jag höll på med att jag inte riktigt fattade.

Det är en smula läskigt när tiden bara ”försvinner” så där och jag tycks drunkna i det jag gör.

17:20 satt jag vid mitt skrivbord och åt min lunch, insåg att jag var riktigt hungrig. Sen slog jag in 63 st. sommarpresenter till personalen.

Imorgon är det nämligen sommarfika gubevars. En årlig tradition där man ska vara social, käka tårta och älska varandra i största allmänhet. Och, icke att förglömma, få present!

Frågade chefen för drygt tre veckor sedan om han hade funderat på årets sommarpresent. Han bara mumlade. Insåg att om det skulle bli någon present så låg det på mig att fixa det, och nu har jag gjort det.

Stängde ner kontoret efter presentinslagningen och åkte hem. Kom precis hem så att jag kunde lägga 8-åringen. Passade på att läsa lite. Valde Alex Schulmans bok Glöm mig. En bok som påverkar mig mer än vad jag kanske vill. Han beskriver sin mamma och hennes (alkoholiserade) beteende, hur han har upplevt henne genom åren.  Jag blir väldigt berörd. Funderade på hur mina barn skulle beskriva mig om de skrev en bok och det är nog inte enbart i goda ordalag. Jag kan, precis som Alex Schulmans mamma, försvinna i mig själv och få en död blick. Jag kan bli arg/upprörd och bara tystna vilket mina barn tycker är skrämmande. Säg nåt mamma, säg nåt! Har fått mig en oväntad tankeställare och bestämt mig för att prata mer med mina barn.

Nu väntar nackmassage, 10-åringen ska behandla mig!

Det är bara att gå ”all in”!

Söndag = vilodag. Eller?

Knappast i mitt liv i alla fall, för hittills har jag hunnit:

  • vaxa benen
  • laga till skinksteken (som smakade bra!)
  • tvätta fyra maskiner tvätt och hängt ut dem
  • städa kylskåpet
  • plocka ögonbrynen
  • dammsuga nedervåningen
  • göra två gigantiska tacogratänger
  • tömt och fyllt diskmaskinen två gånger (kanske dags för en 60cm bred diskmaskin snart)

….och det bara fortsätter.

Just nu har jag en liten paus, passar på att fippla lite med den ständiga ketokalkylatorn. Funderar på att testa att köra på samma gram-antal för protein och fett och se vad som händer då. Runt 90 gram tänkte jag.

Spännande tankar, ska fundera mer på det när jag ställer mig i duschen sen.

Nattliga funderingar

Klockan är över 01:00 och jag kan inte sova!

Vänder och vrider på mig, tycker det är för varmt. Trampade ner till köket och tog en smörgås, det kanske gör mig tröttare? Inte ännu i alla fall.

Slumrade till en stund på dagen, det borde jag kanske inte ha gjort.

Nu ligger jag här i mörkret och stirrar ut i ingenting. 

Funderar på midsommarafton. ATT vi ska fira den med vänner är spikat, men inget annat. Varken tid eller födo-ansvarsområde. Gillar inte när det inte är klart i god tid. Jag har ingen tid till övers kommande vecka, utan det är imorgon jag skulle vilja fixa och förbereda så mycket som möjligt.

En helt annan sak som dansar tango i huvudet är det faktum att maken ska på anställningsintervju om några veckor. Herregud – tänk om han får jobb?! Vet inte hur jag ska förhålla mig till det.

Det finns så mycket man kan tänka på mitt i natten.

  • Träning – när då?
  • Plötslig viktnedgång – orsak?
  • Frånvaro av sex, utan saknad
  • Konferensen till veckan, hur ska jag styra upp den?
  • Lappsystemet, finns det ett bättre sätt?
  • Ska det bli galet varm imorgon också? Hur överlever jag det?
  • Skinksteken i kylen måste tillagas imorgon. Hur då?

Skulle kunna fylla på punkter halva natten tror jag. 

Hell week – i detalj

Idag blev det sovmorgon, vaknade något förvirrad vid halvåtta-tiden. Kändes ovant att sova så länge, fast jag somnade nog inte innan 01:00.

Veckan som gått då…

Måndag

Hade bara en sak på dagordning, en liten stuntsak. Med andra ord trodde jag att det skulle bli en bra dag där jag hann få undan en del. Så blev det inte. Strax efter nio stormade en medarbetare in i mitt arbetsrum och säger högljutt och väldigt upprört: Jag vill inte ha hjälp av K, jag fattar inte vad hon säger! Vem ska hjälpa mig!?

Det hela handlar om vår nya kommunikationsplattform – mitt skötebarn. Jag, som har ett väldigt nära samarbete med chefen, vet hur vi har diskuterat och vad vi har kommit överens om när det gäller vem som ska göra vad. Chefen har säkerligen gjort sitt bästa för att vara tydlig gentemot denna medarbetare (K) som ska göra en del småsaker. Problemet är att K är döv – döv för tydlighet. Eller snarare, K vill gå sin egen väg och låter sig inte styras. Under våren har jag suttit på möten med bland annat K, och jag kan konstatera två saker: människan vet inte vad hon snackar om, och jag gillar henne inte.

Efter att ha lugnat ner den upprörda medarbetaren enades vi till slut om att detta var chefens problem och att medarbetaren skulle prata med honom.

Jaha, då trodde jag att saken var ur världen. Haha! Inte då. Sent på måndagskvällen fick jag ett mail från K som innehöll den sedvanliga dåliga svenskan vilket gör att jag måste både tolka och försöka gissa mig till vad människan vill framföra. Jag trodde mig förstå att K ville ha till ett möte för att ”tydliggöra saker”, dessutom ville K veta exakt vad jag sagt till en konsult jag anlitat åt personalen. Öh… Knepigt. Innan jag dängde iväg ett svar ville jag dubbelkolla med chefen om han överhuvudtaget hade pratat med K under dagen. Jorå, det hade han, och han meddelade också att ”vi” (han och jag alltså) skulle ha ett möte med K påföljande dag. Jaha, bra att man blir informerad…

TISDAG

Vaknar med en knepig huvudvärk.

Vet att jag får spänningshuvudvärk, antagligen har jag det inför mötet med K. Fast jag vill inte erkänna att jag är så känslig och blir så galet spänd egentligen. En vekling.

Mötet är planerat till eftermiddagen, och jag petar i mig Treo under dagen för att hålla huvudvärken borta. Men jag märker att jag ofta sträcker på nacken vilket är ett tydligt tecken på att huvudvärken finns där. Tror i någon naiv förhoppning att den ska släppa om jag kan få nacken att ”knäcka” till.

Chefen tittar förbi strax innan lunch för ett ”förmöte”. Vi var lika ense som tidigare när det gäller uppdelningen av rollerna för plattformen. Huvudansvaret är mitt – enbart mitt – och K ska ansvara för en liten yttepytte del. Det som framkommit från flera medarbetare är att de inte vill ha K:s hjälp, att de inte förstår vad hon säger. Nu pratar vi inte om att hon inte kan svenska, för det kan hon, utan det är sättet hon pratar på. Jaja, vi får väl se hur mötet blir.

Mötet blev i mina ögon en katastrof. Efteråt frågade chefen mig vad jag tyckte och då sa jag att för min del var det +-0. Han hade inte varit tydlig och jag hade suttit och kämpat som en gris för att inte säga något dumt. K har ett speciellt sätt, när hon pratar (vilket hon gör extremt högt dessutom) låter det som att hon kan allt, hon uttalar sig med en tvärsäkerhet som kan få vem som helst att baxna, och det finns alltid bara ETT sätt att göra saker på – hennes sätt. Mitt problem är att jag inser att hon pratar skit, hon har ingen aning om vad hon snackar om, men jag kan inte linda in det på något tjusigt sätt och väljer därför att vara tyst för att inte skada. Så nej, vi kom ingenvart. Chefen frågade om jag trodde att det skulle bli klarare/tydligare efter att konsulten hade haft sin dragning senare i veckan. Inte ett j-vla dugg, var mitt spontana svar. K är en person som inte går att leda, som inte kan hålla sig inom en ram, K springer alltid iväg som en kalv på grönbete och gör precis som hon vill – oavsett vad någon säger. Människan har så mycket energi och entusiasm som skulle kunna användas på ett bra sätt, vi har försökt att rikta den genom att vara tydliga – men det går f-n inte. Dessutom har K varit tjänstledig titt som tätt och jobbat på ”nationell nivå” med ”teknik” inom vår sektor (låter mer än vad det är!), och tror sig nog kunna frälsa hela världen genom sin blotta existens. Hm, konstigt att de på ”nationell nivå” inte vill ha henne längre tänker jag ibland sarkastiskt. För hade hon varit så himla fantastisk hade de inte släppt henne. Jag trodde i början (typ i februari) att hon visste vad hon pratade om, det hände flera gånger att jag själv kände mig korkad när jag inte fattade vad hon sa, och dessutom litade jag på att det hon på sitt tvärsäkra sätt sa var riktigt. Ha, så fel jag hade – hon snackade bara skit. Nu har jag lärt mig att lita på mig själv och inser att jag är ljusår före henne när det gäller teknik/IT! Mitt problem är ju att jag inte kan drista mig till att på ett möte att säga Du snackar skit, det där stämmer inte! eftersom jag inte vill såra och vara bitchig, även om det är sant.

Resten av tisdagen tog jag mig igenom med hjälp av Treo.

ONSDAG

Vaknade med migrän från helvetet. Med dimsyn tog jag mig till köket och fick igång kaffebryggaren. Drack kaffe och spydde i diskhon. Insåg att jag nog inte var så lämpad för bilkörning, och insåg också att jag måste till jobbet. Spydde några gånger till och kände efter – jorå, jag skulle fixa att jobba. Väckte upp maken och bad honom skjutsa mig till jobbet. Äta frukost var det inte snack om, jag tryckte ner några lchf-brödbitar i väskan som nödmat, ifall jag under dagen skulle få för mig att äta något. Däremot ställde jag mig på vågen och fick se den där 9:an jag så länge längtat efter. Ett gigantiskt och oerhört överraskande viktras var ett faktum – hurra.

Men det är svårt att glädja sig åt viktras när huvudet gör galet ont. Jag kom i alla fall till jobbet, där mötte jag alla medarbetare som muntert var på väg till den buss som skulle ta dem på personalutflykt. En utflykt jag medvetet hade undvikit för att istället kunna genomföra diverse större projekt på jobbet utan personalens inblandning! Lyckades (tack vare huvudvärkstabletter) faktiskt genomföra allt jag föresatt mig och fick tack och lov en avbokning på en grej, så det blev bara tre möten. Dessutom fixade jag att ringa min märkesverkstad och boka service på bilen. Tror inte riktigt på det där med att det är själva vägen som skapar den där märkliga känslan jag får i bilen. Bollade med mekanikern och kände mig oerhört korkad när jag försökte beskriva ”problemet”. Men han kom med ett antal förslag och gissningar på vad det kunde bero på, och skrev ner allt som de skulle kolla. Håller tummarna att det är något lager bara.

Sent på eftermiddagen hörde maken av sig och undrade om jag ville bli hämtad. Visst, kom ni sa jag. Maken och båda barnen kom efter någon timme, och de konstaterade alla tre att jag såg ”förstörd” ut. Tack tack! Jag hade halva rummet fullt med kartonger med Give Aways som behövde förpackas och det kastade de sig glatt över. Efter någon timmes febrilt packande hade de gjort färdigt över 300 paket, medan jag i princip bara hade suttit och glott upp i taket. Då återstod det bara att åka och storhandla innan vi åkte hem. I bilen bad jag alla att prata tyst, mitt huvud tålde inte ljud så bra. Att gå runt i mataffären var inte ett nöje! Åter i bilen kände jag plötsligt hur huvudvärken försvann. Jättekonstig känsla, den bara försvann från en sekund till en annan. Ha, jag fick en riktigt trevlig kväll tack vare det!

TORSDAG

Vaknade utan huvudvärk, och satte nytt lägsta-vikt-rekord! BRA start på dagen.

Den tidigare omskrivna konsulten höll sin dragning under hela förmiddagen och närvarande personal (utom K kanske då) uppskattade det hela enormt mycket. Så pass mycket att fyra (av 9) faktiskt högt och tydligt i rummet sa till konsulten att insatsen uppskattades enorm mycket och att de ville ha en ny dragning efter sommaren. Samtidigt som K satt i rummet – och det har hela tiden varit tydligt för personalen att K ska hålla i den här typen av grejer. Detta fick det att krypa lite i mig. Tänk att sitta i ett rum och bli så galet dissad av sina egna arbetskamrater – hua! Nåja, det är inte mitt problem. Än.

Under eftermiddagen fick jag äntligen chans att hugga tag i mina högar igen, och det gjorde jag med glädje! Jobbade faktiskt en bra stund längre än vad jag tänkt mig, men varför sluta när man är inne i ett flow?

FREDAG

I princip hela förmiddagen var jag på plats på de byggprojekt jag har hand om. Bollade problem och lösningar på stort och smått, och fick vara med när ett av projekten ”tändes upp”. Det var en fantastisk upplevelse!

Efter lunch levererades 8-åringen till mig. Efter en veckas ”sommarlov” hemma med tråkig pappa ville hon vara med mig på jobbet. Jag kunde väl inte riktigt göra det jag hade tänkt mig, men jag fick en härlig eftermiddag med mitt yngsta barn. Tiden går så galet fort, min bäbis är ju stor nu!

Som tack för all hjälp jag fått under eftermiddagen lyxade vi till det och köpte pizza på vägen hem. Ja, jag tog en kebabsallad.

En händelserik vecka minst sagt, och den är inte över ännu!

 

 

Hell week is over! 💥

Jaha, den här lugna fina veckan visade sig bli en ”hell week”. 

Fullständigt slut åkte jag från jobbet kl 19:08 idag. Hade lätt kunna sitta kvar 3-4 timmar till om det inte hade varit för att 8-åringen blev parkerat hos mig vid lunchtid. En 8-åring pallar inte att vara på mammas jobb hur länge som helst. 

Som sagt, en jävla vecka har det varit! Ett mer detaljrikt inlägg kommer (nog) under helgen.

Nu (00:50) har jag varvat ner så pass mycket att jag kan njuta av en galet trevlig tidskrift som låg i postlådan när jag kom hem:

Idag igen!

Om jag blev överraskad igår av 2,1 kilos plötsliga viktnedgång blev jag ännu mer överraskad och förvånad idag!


Ytterligare 0,9 kilo borta! HURRA!

Tänk om jag begrep logiken i detta. 

Bara så där?! 😱

Viktminskning… 

Herregud så tråkigt, ibland en evig väntan. 

Men så plötsligt *pang*!


Fullständigt oväntat, två kilo ner och en 9:a sist! 

Plötsligt känns det som att det var värt allt! 💪🏻 😊

Kvällslektyr

Efter att ha fått en sex meter lång (och väldigt tung) stege över mig idag fick jag massage av mina barn.

Som tack har jag läst lite för dem.

Grötmiddag

Orken att laga mat fanns inte nu ikväll. Barnen ville ha varsin smörgås, maken likaså. Jaha, och vad skulle jag äta då? Steka några ägg? Nääää! 

Efter lite funderande kom jag fram till att det vore gott med gröt – falsk mannagrynsgröt! Det var evigheter sedan jag åt det, fattar inte riktigt varför för det var jättegott! 

Kraftsamling

Fram tills nu har jag denna helg hållit jobbet på armlängds avstånd.

Men den där tidpunkten som brukar infinna sig sen söndagseftermiddag när man är som i ett vakum ”i väntan på” fick mig att slita fram jobbkalendern.

Hua, det är fullt ös som gäller fram till midsommar, mycket möten, planeringsdagar och avstämningar. Känns som rena storstädningen alternativt bikt. Nu ska alla (även jag) ”förhöras” och ställas till svars. Den med mest fantasifulla bortförklaringen vinner. Vi andra som faktiskt har levererat och hållit alla tidplaner/budgetar/mål försvinner i skymundan tyvärr. Ovanpå allt detta har jag fem byggprojekt att hålla ordning på och avsluta/besikta innan midsommar.

Men sen! Jag skymtar en period efter midsommar vars tid jag får styra själv – hurra! Två hela veckor innan jag själv planerar att gå på semester. Behöver redan nu styra upp och fundera på vad jag ska fokusera på då. Det är så himla lätt att tänka ”jag tar det i sommar, de där veckorna då det är lugnt”, sen upptäcker man att det vanliga flödet av jobb tar över – det finns inte tid för något ”extra” som man har skjutit på.

Jag kan inte låta bli, jag kikar på den gemensamma kalendern där jag kan se kollegornas semesterplanering och konstaterar rätt krasst att de verkar (som vanligt!) ha gjort sina val enbart utifrån eget huvud. Ett flertal av dem är beroende av mig, men det finns nog inte en enda som har funderat på när jag har semester… Det kommer att ställa till kaos de två första veckorna i augusti när jag inte är där.  Men kan man inte bemöda sig om att kolla saker så kan man gott få sitta i klistret, jag tänker befinna mig på en ö med högst begränsad tillgång till omvärldskontakt.

Det ser i alla fall ut som att jag har skaplig koll på den kommande veckan nu, det enda som fallerar är maten – för jag har inte lagat veckans lunchmat idag! Det är verkligen att sätta käppar i hjulet för sig själv, att inte fixa maten i förväg. Det kommer att sluta med att jag äter äggsmörgåsar till lunch. Eller makrill i tomatsås.

Slajm!

Seriöst – hur många receptvarianter finns det egentligen på slime? Jag tror mina barn har testat ett 20-tal vid det här laget, alltifrån potatismjölsblandningar och hobbylim till linsvätska med raklödder och bakpulvervarianter. Blir en smula galen på detta experimenterande, samtidigt som jag gillar att de går bananas i köket och testar. Kände dock att måttet var rågat och att jag vill ha ett slime-fritt kök ett par dagar så vi åkte och köpte slime. Nu är det lugnt i köket, inga kluttar med bakpulver som fastnar i strumporna eller intorkat hobbylim på arbetsytorna.

Apropå testande….

På Mors Dag köpte jag en Mors Dagspresent till mig själv – ett kit med nya bilvårdsprylar från BVE & Mothers. Idag testade jag BVE:s interiörtvätt i makens bil. Betyg 4/5. Det blir oväntat rent och doftar väldigt gott, att det inte blev en 5:a beror på att man måste eftertorka. Kommer nog att bli en favorit!

Efter att ha ”tagit hand om” om makens bil gjorde jag en närmare besiktning av min egen bil och upptäckte till min fasa flera utslag av rost. På en 5 år gammal bil! Min längtan efter en ny bil ökande markant och jag har ägnat någon timme åt att surfa runt och leta, men naturligtvis finns inte exakt det jag vill ha. Men jag upptäckte i alla fall ett potentiellt köpobjekt som jag nu funderar på att åka och kolla på till veckan.

Keto Calcylator-fippel i spöregn

I brist på annat har jag suttit vid köksbordet, lyssnat på ösregnet och fipplat med kalkylatorn. Noterade något jag haft på känn men kanske inte riktigt velat se. Om jag ändrar förutsättningarna i kalkylatorn när det gäller ”motion” blir utfallet påtagligt.

Kolla bilderna nedan och i synnerhet siffrorna längst till höger på första raden!

Om jag inte motionerar alls, som nu typ:
Om jag skulle motionera 1-3 timmar/vecka:
Om jag skulle motionera 3-5 timmar/vecka: 
Och slutligen, om jag skulle träna ”hårt” 6-7 ggr/vecka:  

Nu står det ”första månaden” överallt, men strunt i det. Det som tilltalar mig är vilken skillnad det skulle göra att börja träna.

Hm…kanske skulle använda det där årskortet som började gälla för två månader sedan.

Om jag skulle träna 1-3 tim/vecka (dvs 2 ggr/v) skulle jag rent teoretiskt kunna tappa 4,4 kg per månad, och 3-5 timmars träning/vecka (dvs 3 ggr/v) skulle kunna resultera i gigantiska 5,5 kilo! Det där sista alternativet med hård träning varje dag tar jag inte ens i beaktande eftersom det inte är rimligt. Fast 7,2 kilo…. *drömmer*

Näringsintaget med 15 g kolhydrater, 85 g protein och 100 g fett borde bli en barnlek att fixa.

Jag älskar verkligen att sitta och fippla med siffror på det här sättet, saker och ting blir så galet tydliga. Att sen omsätta teorier i praktiken är en helt annan historia, det älskar jag kanske inte lika mycket.

Tålamodskrävande….

Haha, att vara ledig och inte behöva tänka en sekund på arbete öppnar upp för att tänka på andra saker. Som till exempel VIKTEN! Det har jag väl aldrig skrivit förut va? *ler brett*

Det är ofrånkomligt i mitt liv att tänka på vikten, den är så central. Jag hade till exempel inte haft den här bloggen om jag inte tänkte och fokuserade på min vikt!

Förhållningssättet till vikten har varierat över åren, eller snarare förhållningssättet till mig själv. När jag började den här resan började jag verkligen från noll. Att äta fett – hur ska det gå?! Det lät verkligen helt galet i mina öron, det jag kunde var pulverdieter, viktväktarna, viktklubb och kaloriräknande.

Men hej vad det gick! Äta fett verkade vara lösningen på min livslånga fetma, kilona rasade av de första 10 månaderna. Sen rasade det inte länge, det mer kröp av, tills det tog tvärstopp och vände uppåt igen. Nu snackar vi mental utmaning!

Under den där perioden när vikten rasade mådde jag hur bra som helst, jag blev hög på viktraset. Beroende och lite manisk kan man nog säga. Så hur förhåller man sig då till det faktum att det tar tvärstopp och vikten plötsligt börjar öka igen? Ja inte vet jag….

Att laga en trasig dator eller sy en sprucken söm klarar jag ganska enkelt, men att ”laga” mig själv känns ibland som att famla i mörkret – hur gör man?

Efter att jag den 11/2 i år började använda ketokalkylatorn och bokföra näringsintaget med hjälp av kostbevakningen.se har jag minskat ca 10 kilo.

10 kilo, det är definitivt en siffra att vara nöjd över, så varför är jag inte nöjd? Varför kan jag inte bara gilla läget? Varför jagar jag efter mer och fortare hela tiden? Varför hoppar jag jämfota av besvikelse när siffrorna på vågen inte minskar tillräckligt fort? Varför går jag runt med misstanken om att det här sättet att äta kanske inte heller är rätt? Herregud – alla dessa varför som dyker upp varenda gång jag har lite tid över. Jag ifrågasätter så starkt mitt förhållningssätt!

I över fyra år har jag läst om att ha tålamod, man måste ge kroppen TID att anpassa sig till detta nya sätt att äta (lchf). I början tänkte jag att det var skitsnack, vadå tid – jag rasar ju i vikt?! Den nonchalansen fick jag äta upp, för är det något jag har fått uppleva så är det tålamod – både för kropp och knopp.

Jag är dålig på tålamod, helt värdelös faktiskt. Det som räddar mig är struktur och ”en-dag-i-taget”-principen.  Istället för att stirra mig blind på det som jag är dålig på ska jag fokusera på det jag är bra på. En klyscha så bra som någon!

 

Morgonmys med teknik

Gudars vad mycket det finns att utforska i WordPress! Antalet ”tillägg” man kan installera (och förslöa bloggen med) är oräkneliga.

Jag skulle bara kika lite och nu har jag suttit här i två timmar och utforskat. Och druckit mängder med kaffe!

 

Skönt, roligt och ledsamt

Det blev skolavslutning till slut. Ja, efter att vi åkt samhället runt under 20 minuter och letat efter den 8-åriga soloartistens instrument – utan att hitta det! Tackar min lyckliga ⭐ att jag är tidsfascist.

8-åringen konstaterade krasst att jag får väl låta bli att spela då. 

På plats i kyrkan meddelade vi mentorn (märkligt ord!) att instrumentet saknades, varpå mentorn kastar sig in i sin bil för att åka hem till sig och hämta ett instrument att låna ut! 

Medan mentorn är iväg kommer en klasskamrat till 8-åringen travande. Öppnar sin gigantiska ”handväska” och trollar fram instrumentet! Klasskamraten hade igår noterat att det låg kvar i skolan och bestämde sig för att ta med det till kyrkan för säkerhets skull!  Snacka om underbart – skolavslutningen kunde nu börja.


Hela alltet var precis lika fint och rörande som det brukar, med det undantaget att det var sista gången. Skolan läggs nu ner. Sista skolavslutningen…

Jag var starkt påverkad av stunden och detta faktum, har själv gått i just denna skola och stått i just denna kyrka varenda skolavslutning i sex år. Det känns. När sen 8-åringen solospelade Idas sommarvisa som avslutning kunde jag inte hålla tillbaka längre, tårarna fick rinna fritt.