Skönt, roligt och ledsamt

Det blev skolavslutning till slut. Ja, efter att vi åkt samhället runt under 20 minuter och letat efter den 8-åriga soloartistens instrument – utan att hitta det! Tackar min lyckliga ⭐ att jag är tidsfascist.

8-åringen konstaterade krasst att jag får väl låta bli att spela då. 

På plats i kyrkan meddelade vi mentorn (märkligt ord!) att instrumentet saknades, varpå mentorn kastar sig in i sin bil för att åka hem till sig och hämta ett instrument att låna ut! 

Medan mentorn är iväg kommer en klasskamrat till 8-åringen travande. Öppnar sin gigantiska ”handväska” och trollar fram instrumentet! Klasskamraten hade igår noterat att det låg kvar i skolan och bestämde sig för att ta med det till kyrkan för säkerhets skull!  Snacka om underbart – skolavslutningen kunde nu börja.


Hela alltet var precis lika fint och rörande som det brukar, med det undantaget att det var sista gången. Skolan läggs nu ner. Sista skolavslutningen…

Jag var starkt påverkad av stunden och detta faktum, har själv gått i just denna skola och stått i just denna kyrka varenda skolavslutning i sex år. Det känns. När sen 8-åringen solospelade Idas sommarvisa som avslutning kunde jag inte hålla tillbaka längre, tårarna fick rinna fritt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.