Tålamodskrävande….

Haha, att vara ledig och inte behöva tänka en sekund på arbete öppnar upp för att tänka på andra saker. Som till exempel VIKTEN! Det har jag väl aldrig skrivit förut va? *ler brett*

Det är ofrånkomligt i mitt liv att tänka på vikten, den är så central. Jag hade till exempel inte haft den här bloggen om jag inte tänkte och fokuserade på min vikt!

Förhållningssättet till vikten har varierat över åren, eller snarare förhållningssättet till mig själv. När jag började den här resan började jag verkligen från noll. Att äta fett – hur ska det gå?! Det lät verkligen helt galet i mina öron, det jag kunde var pulverdieter, viktväktarna, viktklubb och kaloriräknande.

Men hej vad det gick! Äta fett verkade vara lösningen på min livslånga fetma, kilona rasade av de första 10 månaderna. Sen rasade det inte länge, det mer kröp av, tills det tog tvärstopp och vände uppåt igen. Nu snackar vi mental utmaning!

Under den där perioden när vikten rasade mådde jag hur bra som helst, jag blev hög på viktraset. Beroende och lite manisk kan man nog säga. Så hur förhåller man sig då till det faktum att det tar tvärstopp och vikten plötsligt börjar öka igen? Ja inte vet jag….

Att laga en trasig dator eller sy en sprucken söm klarar jag ganska enkelt, men att ”laga” mig själv känns ibland som att famla i mörkret – hur gör man?

Efter att jag den 11/2 i år började använda ketokalkylatorn och bokföra näringsintaget med hjälp av kostbevakningen.se har jag minskat ca 10 kilo.

10 kilo, det är definitivt en siffra att vara nöjd över, så varför är jag inte nöjd? Varför kan jag inte bara gilla läget? Varför jagar jag efter mer och fortare hela tiden? Varför hoppar jag jämfota av besvikelse när siffrorna på vågen inte minskar tillräckligt fort? Varför går jag runt med misstanken om att det här sättet att äta kanske inte heller är rätt? Herregud – alla dessa varför som dyker upp varenda gång jag har lite tid över. Jag ifrågasätter så starkt mitt förhållningssätt!

I över fyra år har jag läst om att ha tålamod, man måste ge kroppen TID att anpassa sig till detta nya sätt att äta (lchf). I början tänkte jag att det var skitsnack, vadå tid – jag rasar ju i vikt?! Den nonchalansen fick jag äta upp, för är det något jag har fått uppleva så är det tålamod – både för kropp och knopp.

Jag är dålig på tålamod, helt värdelös faktiskt. Det som räddar mig är struktur och ”en-dag-i-taget”-principen.  Istället för att stirra mig blind på det som jag är dålig på ska jag fokusera på det jag är bra på. En klyscha så bra som någon!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.