Livstecken!

Jag gör mitt bästa för att inte gå igång på den dåliga uppkopplingen här på campingen. Jag kan väl i och för sig inte påstå att den är livsviktig, men det är skapligt svårt att vänja sig av med vanan att alltid ha tillgång till nät i alla fall.

Bortsett från uppkopplingsfrustrationen är jag just frustrerad. Jag har dragit i nödstoppen gällande jobbet och då kommer så klart resten av livet ramlandes över mig. Och det är jobbigt.
Ser mer eller mindre lyckliga familjer här på campingen, det är alltifrån nykära par som inte kan släppa varandra med varken blickar eller händer, till gamla strävsamma par som liksom fyller i varandras meningar. Visst, det hojtas och tjoas, en och annan sak flyger i luften men den generella känslan när jag ser mig omkring är att folk verkar ha det bra. Själv vet jag inte hur jag har det, eller hur vi har det. Vet inte ens om jag vill veta det.

Går runt med en sorgsen känsla. Funderar och analyserar. Försöker hitta mitt ”vill”, min drivkraft. Men inte ens där landar jag. Jag vet inte vad jag vill. Och när jag inte ens kan se en riktning så går jag ingenstans. Jag bara lallar runt, ena stunden i någon form av påhittad harmoni och andra stunden i frustration. Jag är så galet van att vara på väg framåt, mot ett mål, så när allt bara är en sörjig dimma kommer jag ingen vart. Det är inte katastrof, men väldig väldigt ovant.

Saknar närhet, den rent fysiska närheten. Det är bara barnen som tar i mig. Funderar på hur länge man klarar av att leva med någon utan just den där närheten…

Än mer frustration byggs på eftersom kroppen inte fungerar som jag vill. Viktnedgång ska vi inte tala om, nu tror jag det handlar om viktUPPgång. Vaknar varje morgon och är svullen, det lägger sig nästan alltid efter några timmar men är oerhört störande. Varför svullnar jag upp under nätterna? 

Har ingen riktig koll på maten, och eftersom maken är totalt ointresserad av hur jag äter får jag heller ingen ”draghjälp”. Tycker att jag tjatar på vareviga dag med frågan ”Vad ska vi äta till lunch/middag idag?” Svaren blir något i stil med att vi har kassler och potatissallad, och du kan ju äta kasslern. Jaha ja, här sitter jag på Åland och äter kött, bara. Men jag har inte ork nog att engagera mig i min egen mat, jag äter köttet/korvarna/osten/whatever. Tänker att snart är jag hemma, då blir det bokföring av matintag för att komma på banan igen. Då jävlar – tills dess: överlev bara.

Har inte badat än. Trots en oändligt fin strand som befolkas av ”vanliga” människor fixar jag inte att traska runt i baddräkt. Sitter som ett strandat vrak på en filt, bredvid maken som har hörlurarna inkopplade, och stirrar ut på barnen som leker i vattnet. Inte optimalt, långt därifrån.

Och orken – vad hände?! Jag är på semester, jag är nedvarvad – men orken tryter. Både den fysiska och den psykiska. Jag ”gör” inte längre. Och om jag nu faktiskt gör något, som igår när vi besökte Kastelholms slott, blir det bakslag direkt. Herregud mina fötter igår! Efter att ha ränt runt bland hundratals trappsteg i slottsruinen sa mina fötter upp sig. Trots ordentliga gympaskor. Kändes som om någon tänt eld på fötterna. Jag är i dålig form, väldigt dålig form – minst sagt.

Utstyrd i väktarklädsel på Kastelholms slott, bara ”huvan” väger 7 kilo!


Mitt i allt gnällande över det allmänna förfallet måste jag kasta in några positiva saker också för att balansera upp det hela. Först av allt, en hyllning till Åland – vilket ställe! Trivs som fisken i vattnet. Folk är över lag trevliga, lättsamma och genuina. Tillvaron är inte ”kommersialiserad” som på exempelvis Öland, det står inga gigantiska ”Outlet-tält” på varenda gräsplätt. Det märks också tydligt att det inte är ett vanligt ställe för folk att resa till (bortsett från Ålandskryssningarna då), den största campingen på ön har typ 50 platser. Kan säga mycket bra om Åland, för det har verkligen varit en överraskande upptäckt av det positiva slaget, men barnen säger det bäst: Aldrig mer Öland! Vi är helt eniga om att vi åker hit nästa år också. 

Mitt största nöje har varit att besöka kyrkor, för jösses vad vackra – och många – kyrkor det finns på Åland! Är på inget sätt religiös men älskar av någon anledning just kyrkor, det finns oftast ett lugn i dem och en fantastisk historia – det tilltalar mig. Dessutom var min farfar kyrkomålare…

Så dessa lediga dagar har jag inte enbart spenderat med knuten näve i fickan och gråten i halsen, lite energipåfyllnad har jag fått – och en och annan insikt om att det kommer att behövas förändringar framöver…

KAOS!!!

Hm, var det jag som nyss gnällde över semesterlugnet?

Nu är det inte lugnt!

Kaos medelst kadaverdisciplin. En ögonblicksbild från det harmoniska hemmet:

 

Dag 6 av 35 – rastlös

Dagarna går.

I torsdags var jag på jobbet, det kändes som balsam för själen. Fick undan en hel del tack vare att 8-åringen satt i en fåtölj med sin iPad. På hemvägen skulle vi stanna och köpa present till födelsedagsbarnet vars kalas är idag. Det gick strålande, i normala fall brukar denna syssla vara förenad med tidskrävande gnäll och gnissel, men inte just denna gång alltså *tackar högre makter*. När vi lämnar presentaffären passerar vi förbi en frisörsalong. En salong där jag brukar få mina ögonbryn plockade för en 50-lapp.  Tvärnitade och fick med mig 8-åringen in.

För att göra en lång (och plågsam) historia kort – jag fick mina ögonbryn plockade, och även resten av ansiktet. Innan jag visste ordet av satt en person och plockade mina ögonbryn, en annan for fram över ansiktet med sån där tvinnad bomullstråd och plötsligt hade jag en smula för varmt vax runt munnen. Jag hann inte ens protestera. Hela upplevelsen slutade med att jag blev ”sminkad”. Såg ut som någon som jobbar som proffs i något Red-Light-District, spacklad med bland annat täckkräm utblandat med vaxrester! För jävlig med andra ord. 8-åringen bara gapade när jag visade mig. Salongens ägare var inte på plats, och de två som utförde det hela kunde ingen svenska. När jag skulle betala fick jag hosta upp 200 kr för något jag inte ens bett om. Men jag betalade och gick därifrån. Under hela bilresan hem satt 8-åringen och bara tittade på mig, fullständigt fascinerad. Inte ett dugg konstigt med tanke på att jag hade glittrigt lila läppstift och så mycket eyeliner att det hade räckt till att måla en ladugårdsdörr. Det var verkligen långt ifrån vackert!

Bortsett från att jag såg ut som f-n sved det i hela ansiktet, så jag kastade mig in i badrummet när vi kom hem för att använda överdrivna mängder av någon tvätta-bort-sminket-mousse. När jag väl hade fått bort lagret av ”smink” såg jag förödelsen i mitt ansikte. Små små sår lite överallt och en svullnad som började växa till sig. Helvete! Jag VET att mitt ansikte inte tål den här typen av behandling av vax och tvinnad bomullstråd. Somnade med ett minst sagt ömmande ansikte.

Igår morse vaknade jag och såg – om möjligt – ännu värre ut. Alla hårsäckar vars hårstrå hade avlägsnats hade svullnat upp och sårskorporna hade fördubblats över natten. Jag tvättade försiktigt ansiktet med ansiktsvatten och lovade mig själv att inte klia bort sårskorporna.

Efter ansiktstvätt och kaffedrickande kände jag mig plötsligt febrig. Strax över 38 grader visade termometern. Varför? Petade i mig febernedsättande och tillbringade i princip hela dagen i vardagsrumssoffan. Vid 21:00 var febern nere i 37.2, då förflyttade jag mig till sängen. Det enda vettiga jag lyckades med under dagen var att tona håret och baka pizzabullar. Tryckte i mig fyra stycken alldeles själv, vilket fick magen att slå frivolter. Uj vad jag har bajsat efter det!

Idag känner jag mig feberfri men halvrisig, magen är fortfarande i olag. Dessutom gör axeln mer ont än vanligt, dvs jag har inte gjort de där fjantiga övningarna på ett tag. Det är bara att skylla sig själv.

Får inget vettig ur händerna, tänker på alla saker som behöver fixas innan Ålandsresan, allt ifrån vad som ska packas i kläd- och sakväg till vad jag behöver förbereda i matväg. Börjar tänka men sen tar det tvärnit i huvudet, det blir på något sätt för mycket. Vi sköt upp Ålandsresan pga barnens inbjudan till dagens kalas, så jag hade väl tänkt att vi skulle komma iväg på måndag eller tisdag. Så blir det inte! Mamma hintade lite fint om att hon skulle in och göra ultraljud på hjärtat i veckan och att hon tyckte det var läskigt. Hon kunde lika gärna ha sagt: jag vill att du följer med! Så nu blir vi hemma tills (minst) på torsdag. Vet inte ens om jag vågar ringa och boka färjebiljett.

Upptäckte igår kväll att jag har gjort en riktig läsmiss. Har funderat på att hyra bil på Åland, tänkte att det kunde vara skönt att lämna husbilen på en camping och sen kunna åka runt några dagar i en hyrbil för att upptäcka ön. Kollade hyrbilspriserna för att tag sedan och tyckte de var helt okej. Igår kväll fick jag för mig att kolla om det gick att boka en hyrbil redan nu. Då fick jag syn på priserna igen. Helskotta! Förra gången noterade jag inte att priserna var i euro, med andra ord kostar det typ 1700 kr/dag att hyra bil – det går fetbort med vår ekonomi. Tur att jag upptäckte det i tid, innan jag bokade.

Idag ska jag göra mitt bästa för att producera så många plåtar som möjligt med fröknäcke – min räddning varje semester. Enda nackdelen är att det tar en evighet att grädda.

Kanske hittar jag lite ork till att börja packa också.

 

Dag 3 av 35 på semestern

Haha, jag gör verkligen mitt bästa för att anpassa mig till semestern. Problemet är att andra inte gör det – anpassar sig till min semester alltså.  Det trillar in viktiga mail och det ringer 3-5 samtal per dag.  En precis lagom kvot för att jag på sikt ska anpassa mig till fullständig ledighet.

Igår drabbades jag av insikt. Gudars skymning – jag har glömt köra några löner… 😳 

När jag åkte från jobbet natten mellan fredag och lördag så hade jag bestämt mig för att åka till jobbet någon gång denna vecka för att ”semesterstäda” mitt rum, orkade helt enkelt inte göra det då. Vilken sabla tur eftersom det ligger en hög med papper, bland annat löneunderlag, på mitt skrivbord.  Fascinerande hur hjärnan ändå fungerar, att man plötsligt kommer ihåg saker innan det är försent! Så imorgon tar jag 8-åringen med mig och drar till jobbet. Kommer säkerligen att upptäcka fler saker när jag bläddrar i högarna.

Gjorde en överraskande upptäckt idag. Jag har tydligen en stegräknare i telefonen! I min iPhone finns det en app som heter Hälsa, och det visade sig att den registrerar alla steg jag tar! Det hade jag ingen aning om. Tydligen går jag i genomsnitt 5 000 steg per dag. Hm, har för mig att jag har hört någon rekommendation på 10 000 steg per dag. När jag tittade på statistiken kunde jag konstatera att jag går väldigt många fler steg mån-fre, det är lör-sön som drar ner statistiken.

 

Acklimatisering…

Funderar på hur jag ska ställa om till semesterläge. Eller så kanske jag inte ska ”ställa om” utan bara låta tiden gå? Det säger ju en del att jag ens tänker frågan på första semesterdagen!

Har ägnat morgonen åt att ta mina första stapplande steg i programmeringsspråket Python. Dessutom på engelska. Det gick bättre än väntat, var väldigt tveksam först till om jag skulle fixa engelskan, men det var faktiskt inga problem. Och när jag fick gå bananas och låta hela skallen fyllas av programmering så dök det upp en himla massa frågor, tror jag vet vem jag ska maila dem till. 😆  Jag vet VAD jag vill göra, men har inte den blekaste aning om HUR. *frustrerad*

Semesterplanen var att dra iväg onsdag eller torsdag denna vecka, men det kom en kalasinbjudan emellan.  Nu siktar vi på att (kanske) komma iväg i mitten av nästa vecka. Blir nog bra det också, då kan barnen gå sin simskola som de älskar även denna vecka, och jag kan teoretiskt börja röja bland alla våra saker och mina kläder. Med lite tur kommer vi att ha rena kläder med oss på semestern, för idag kommer leveransen med nya tvättmaskinen!

Jag fick för mig att jag på något sätt var tvungen att spara allt jag skrivit på min gamla blogg, men hur jag än letade så gick det inte att exportera innehållet. Så nu har jag kopierat allt och klistrat in i en pdf. Det blev över 6 000 sidor! Vet inte riktigt vad jag ska göra med det dokumentet, men nu finns det i alla fall. Har  svårt att smälta att fyra år har resulterat i så galet många sidor.

Nu är det nära!

Snart har jag semester!!!

Det firar jag genom att äta en lchf-kladdkaka deluxe.

Trots att jag känner mig svullen, tung och allmänt plufsig så valde jag att äta (och baka) den där kakan. Och gott var det!

Jorå, lite uppsvälld är jag allt, det kan bero på vad som helst. Lite för lite sömn mellan fredag och lördag kanske? Åkte från jobbet 00:41 natten mot lördag. 

Somnade nog inte förens 02:00, och självklart vaknade jag vid 5-rycket på lördagsmorgonen.

Svullnaden kan också bero på allt mitt ätande av vitkål och blomkål, för det har jag snöat in på fullständigt, och det har lite fler kolhydrater än vad jag brukar trycka i mig.

Hormonerna kan också spela in här.

Strunt samma, snart är jag ”som vanligt” igen. Om en vecka eller två.

Semester var det ja… Ska bli intressant att se hur det går. Senaste jobbsamtalet kom 18:10, och jag var otrevlig mot den som ringde genom att säga nej, det var både svårt och jobbigt. *stolt*

Fredagskväll – perfekt för okynnesjobbande

Okej, jag erkänner – jag är på jobbet! En fredagskväll vid 21. Hepp!

Nej, jag sitter inte här bara för att det är roligt, jag övervakar ett pågående byte av 21 st. fönsterkassetter. Dock ska jag ärligt säga att det är väldigt skönt att vara på jobbet just nu, lugnt och fridfullt.

Jag har haft 8-åring med mig på jobbet hela dagen, det var trevligt men en smula svårjobbat. Maken kom och hämtade henne runt 19:30, och sedan dess har jag grottat ner mig i ”tråkjobb” som kräver koncentration. Börjar känna av tröttheten nu och tänker slänga på en kanna kaffe.

Flow!

Sista arbetsveckan – och jag håller hög fart! Det känns verkligen riktigt bra. Intressant att en deadline kan få mig att plötsligt spruta idèer (antecknar febrilt allt på lappar). Om jag ska vara helt ärlig så skulle jag vilja jobba en vecka till. Fast det vågar jag inte säga högt, risken att någon klappar till mig då är överhängande. Så jag kommer att få tvärnita och göra en sladd i gruset på söndag.

Gjorde årets sista blomfotografering idag. 


Nu måste jag på något mirakulöst vis redigera klart alla bilder imorgon – då 8-åringen ska vara med mig på jobbet eftersom maken ska på jobbintervju. Känns som en utmanande kombination…

På lördag ska vi ha den årliga sommarfesten med goda vänner hos oss. Om någon (t.ex. maken) har förberett genom att handla? Nej, självklart inte! Det förväntas jag göra… Jag som är på jobbet mellan 7-20 varje dag och som dessutom måste vara på jobbet mellan 7-12 på lördag. Är en smula upprörd över det bristande ansvarstagandet. 😡

Skapligt nöjd ändå

De där förbaskade blombilderna….

Suckade och stönade och ägnade nästan 3 timmar av arbetsdagens början åt att fixa klart blombilderna. Det var med en lättnadens suck jag mailade iväg de sista till sina rättmätiga mottagare.

Äntligen! Nu kan jag jobba på riktigt.

*pling* Hm, vad var det? *pling* *pling* Men vad i allra glödhetaste vad det plingar! *pling* Skapligt frustrerad över att inte få komma igång och jobba öppnar jag mailen. Inom loppet av 1(!) minut hade jag fått fyra tackmail. De var så fulla av adjektiv att jag nästan rodnade, eller det gjorde jag nog faktiskt. Jag blir lika förvånad varje gång över att folk blir så glada över att få bilder som jag har tagit. Ett enkelt ”Tack för bilderna” kan jag tycka är okej, men dessa översvallande ordmassor som strömmar emot mig några gånger per år är…..en egoboost. 

Jag insåg efter lite googlande att en av personerna, som vänligt nog hade frågat om det var okej att använda bilderna på Instagram, tydligen är en stor person inom sitt gebit (inte blommor dock). Hon har 12 000 följare på Instagram! Nyfiken som jag är kollade jag upp hennes inlägg på eftermiddagen och såg att hon dels hade nämnt mitt namn och dels att hon hade över 9 000 ”gilla-markeringar” på mina bilder. *rodnar klädsamt*

Det var kanske inte så jobbigt att fixa bilderna trots allt. *hehe*

Jag är en smula tjatig – jag vet det – men återigen har jag upplevt en dag som förvunnit. Plötsligt var klockan 17:52. Jag gillar inte det här med att tiden tycks försvinna. Till råga på allt insåg jag idag att det jag hade tänkt göra idag, som jag kunde börja med först efter lunch, kommer att ta väldigt mycket mer tid än jag räknat med. Inte bra. Inte bra alls!

Ibland borde hjärnan kopplas in innan munnen tillåts tala…

Jag beskrev just en kompis partner med orden ”Som avslagen Ramlösa.” när 10-åringen frågade vad jag hade för uppfattning om personen ifråga. Jösses en sån mamma jag är! *skäms lite fast jag tycker det är sant* Ibland – ganska ofta faktiskt – borde jag tänka efter innan jag öppnar brödhacken och vräker ur mig saker.

Förhindrar mig själv att göra flera klantiga uttalanden genom att hetsäta chokladbollar.

 

Kladdigt

Fick barnen att bidra med muskelkraft mot att de fick smaka. 


Blev riktigt goda chokladbollar 

Semesterfunderingar och vitkål

Det är väldigt skönt att vara kapabel att gå ner i varv. Samtidigt har jag svårt att ”bara vara”. Blir lätt lite smågrinig när jag inte har något att fokusera på märker jag.

Har slöat några timmar i soffan och låtit tankarna virvla runt med fritt spelrum i huvudet.

SEmester

Det är bara en veckas jobb kvar – sen är det semester. Och med ”en vecka” menar jag inte fem dagar, jag kommer med största sannolikhet vara tvungen att jobba på lördag då ett av byggprojekten troligtvis går i mål och ska besiktas. Leveranser är försenade vilket gör att hela projektet dragit ut på tiden. Fast jag brukar tänka att min semester alltid börjar på en måndag, att jag är i tjänst till 23:59 söndag kväll. Trots detta faktum (jobb till söndag kväll) kan jag nästan känna doften av semestern. Av den versionen som är påhittad i mitt huvud vill säga, den romantiska versionen i ljusrosa. Jag vet att semestern inte kommer att bli ljusrosa, mer än kanske stundtals, och det känns okej.

Det ska bli spännande att åka till ett helt nytt ställe, där igen av oss tidigare har varit. Samtidigt känns det så klart skrämmande – nya stränder att visa upp sitt vita fläsk på *hua*. Jag har kollat upp färjetider, campingar och priser. Det är dyrt dit vi ska, med tanke på att budgeten nu är starkt begränsad pga alla oväntade men livsnödvändiga inköp den senaste tiden tror jag att vi har råd att vara borta 9-13 dagar beroende på hur vi lever. Kanske borde investera i ett 100-pack nudlar från ÖoB till familjen? *ler brett*

Jag försöker föreställa mig hur det ser ut dit vi ska, hur naturen ser ut, hur människorna är, vilka sevärdheter som finns (kyrkorna har jag läst in mig på) och om matkulturen skiljer sig så mycket som folk säger.

Funderar på vad jag vill göra – bortsett från att bada då. Den senaste tiden har fotograferandet poppat upp i huvudet titt som tätt, kanske borde jag grotta ner mig i seriöst fotograferande på detta nya ställe? Längtar tillbaka till macro-tiden då jag plåtade allt med galen förstoring, det är väl sisådär en 20 år sedan jag höll på med det. Fast det kräver att jag köper en riktigt bra macroglugg. Typ nästa vecka! Jag har ju förmånen att kunna använda min jobb-fotoutrustning även privat, och jag har en budget för fotorelaterade saker på jobbet. I den budgeten finns det pengar just nu, som jag skulle kunna köpa en ny glugg för. Jag hade bland annat budgeterat för inköp av Nikons nya D500, men nu börjar jag bli tveksam till om det är den kameran jag egentligen vill ha. Så, om jag lyckas skaka fram lite tid kanske jag hinner åka till den lokala fotohandlaren och fixa en macroglugg. Då blir det kanske plåta av på semestern.

I övrigt har jag inga klara tankar och önskemål om semestern.

Det känns inte som att jag behöver så lång ”omställningstid” i år som jag brukar vilja ha. I normala fall jobbar jag verkligen till  kl. 23.59 söndagen innan semestern, och har inte haft varken tid eller möjlighet att ställa in mig på ledighet så jag har behövt nästan en vecka på mig att ”byta hatt”. Det skulle inte funka att packa i all hast på måndag förmiddag för att komma iväg lagom till lunch.  Men som sagt, i år behövs det nog inte så många dagar. Tror jag. Fast jag vet att det kommer att sluta som vanligt, att det är jag som är ansvarig för allt packande av barnens kläder och saker, mat och förbrukningsvaror som kaffe, solspray, vatten, toapapper och schampo.

Jag har faktiskt pratat med barnen om att göra någon form av projekt av denna semester, kanske att skriva en blogg ihop. Fast än så länge är det bara idéer och löst prat, men det vore kul.

Bunkrat upp

Någon gång vid 15-tiden kom maken och undrade om vi skulle grilla. Visst, men vad? Han förslog att han skulle åka och handla grillkött. Okej, och vad tänkte du att vi skulle äta till? Öhum…potatissallad?! svarade han. Jaha, som vanligt fanns det inte en tanke på att jag kanske behövde äta något annat än kött! *mutter mutter* Men jag lät honom åka och gick ut till köket.

Vad kan jag tänkas trolla fram tro? Tittade oinspirerat i kylskåpet. Såg ingenting. Plötsligt kom jag på att jag hade ett vitkålshuvud i skafferiet, vitkålsgratäng kan jag göra!

Började riva vitkålen och kom på att det är så galet tråkigt och slabbigt att hålla på med så det var lika bra att riva hela huvudet på en gång. Det hela slutade med att jag gjorde en vitkålsgratäng – med så mycket Sambal Oelek i att nackhåren reste sig – och två tacogratänger.

Gudars vad skönt, nu har jag lunchmat för hela nästa vecka! *oerhört nöjd*

 

 

NSV och blomkålsmos, bland annat

Gudars vad skönt med lördag!

Njuter av friden och kaffet sittandes vid köksbordet.

Veckan som gått har bara rasslat förbi, och när det gäller jobbet har den varit omväxlande kan man lugnt säga.

Jag avslutade arbetsveckan med ett fotouppdrag på jobbet. Av blommor. Orkade inte börja redigera bilderna, så det får vänta tills på måndag, eller kanske tisdag. Men några bilder kan ni få se redan nu:

Ja, det ligger några timmars jobb framför mig för att få dessa presentabla till beställarna.

Nu till något helt annat – NSV!

I flera amerikanska keto-fb-grupper jag följer är det populärt att skriva om NSV (Non Scale Victory), dvs ”icke-vågrelaterade-segrar”. Jag har ibland lite svårt att se andra segrar än tappad vikt, men häromdagen hade jag en NSV-uppenbarelse. Min favoritjackas ärmar sitter inte längre som korvskinn! Plötsligt kan jag ha en vanlig skjorta, eller till och med en tunn tröja, istället för en spindelvävstunn polyesterskjorta under jackan utan att jag stasar blodet i överarmarna. YAY! En liten seger i sammanhanget men ack så viktig.

Blomkålsmos

I början av veckan lagade min mamma torsk i ugn. Till det kokade hon potatis – som jag inte äter. Fort som attan gjorde jag blomkålsmos för att hinna äta samtidigt som alla andra.

Det blev mycket blomkålsmos, och mycket fisk. Räckte till ytterligare 5 måltider för min del.

Om man äter blomkålsmos till både middag och lunch i tre dagar så händer det grejer i tarmarna. Det skapas gas. Väldigt mycket gas! Gas som vill ut… Gas som inte riktigt går att kontrollera. Jag har gått och smågasat i två dagar nu, så fort jag har gått någonstans med skaplig hastighet har jag ”låtit”. Det har inte fungerat att knipa för att hindra utströmningen av gas. Och att böja sig fram/ner ska vi inte prata om, jag har släppt brakskitar värdiga pris.

Note-to-self: begränsa intaget av blomkålsmos!