Livstecken!

Jag gör mitt bästa för att inte gå igång på den dåliga uppkopplingen här på campingen. Jag kan väl i och för sig inte påstå att den är livsviktig, men det är skapligt svårt att vänja sig av med vanan att alltid ha tillgång till nät i alla fall.

Bortsett från uppkopplingsfrustrationen är jag just frustrerad. Jag har dragit i nödstoppen gällande jobbet och då kommer så klart resten av livet ramlandes över mig. Och det är jobbigt.
Ser mer eller mindre lyckliga familjer här på campingen, det är alltifrån nykära par som inte kan släppa varandra med varken blickar eller händer, till gamla strävsamma par som liksom fyller i varandras meningar. Visst, det hojtas och tjoas, en och annan sak flyger i luften men den generella känslan när jag ser mig omkring är att folk verkar ha det bra. Själv vet jag inte hur jag har det, eller hur vi har det. Vet inte ens om jag vill veta det.

Går runt med en sorgsen känsla. Funderar och analyserar. Försöker hitta mitt ”vill”, min drivkraft. Men inte ens där landar jag. Jag vet inte vad jag vill. Och när jag inte ens kan se en riktning så går jag ingenstans. Jag bara lallar runt, ena stunden i någon form av påhittad harmoni och andra stunden i frustration. Jag är så galet van att vara på väg framåt, mot ett mål, så när allt bara är en sörjig dimma kommer jag ingen vart. Det är inte katastrof, men väldig väldigt ovant.

Saknar närhet, den rent fysiska närheten. Det är bara barnen som tar i mig. Funderar på hur länge man klarar av att leva med någon utan just den där närheten…

Än mer frustration byggs på eftersom kroppen inte fungerar som jag vill. Viktnedgång ska vi inte tala om, nu tror jag det handlar om viktUPPgång. Vaknar varje morgon och är svullen, det lägger sig nästan alltid efter några timmar men är oerhört störande. Varför svullnar jag upp under nätterna? 

Har ingen riktig koll på maten, och eftersom maken är totalt ointresserad av hur jag äter får jag heller ingen ”draghjälp”. Tycker att jag tjatar på vareviga dag med frågan ”Vad ska vi äta till lunch/middag idag?” Svaren blir något i stil med att vi har kassler och potatissallad, och du kan ju äta kasslern. Jaha ja, här sitter jag på Åland och äter kött, bara. Men jag har inte ork nog att engagera mig i min egen mat, jag äter köttet/korvarna/osten/whatever. Tänker att snart är jag hemma, då blir det bokföring av matintag för att komma på banan igen. Då jävlar – tills dess: överlev bara.

Har inte badat än. Trots en oändligt fin strand som befolkas av ”vanliga” människor fixar jag inte att traska runt i baddräkt. Sitter som ett strandat vrak på en filt, bredvid maken som har hörlurarna inkopplade, och stirrar ut på barnen som leker i vattnet. Inte optimalt, långt därifrån.

Och orken – vad hände?! Jag är på semester, jag är nedvarvad – men orken tryter. Både den fysiska och den psykiska. Jag ”gör” inte längre. Och om jag nu faktiskt gör något, som igår när vi besökte Kastelholms slott, blir det bakslag direkt. Herregud mina fötter igår! Efter att ha ränt runt bland hundratals trappsteg i slottsruinen sa mina fötter upp sig. Trots ordentliga gympaskor. Kändes som om någon tänt eld på fötterna. Jag är i dålig form, väldigt dålig form – minst sagt.

Utstyrd i väktarklädsel på Kastelholms slott, bara ”huvan” väger 7 kilo!


Mitt i allt gnällande över det allmänna förfallet måste jag kasta in några positiva saker också för att balansera upp det hela. Först av allt, en hyllning till Åland – vilket ställe! Trivs som fisken i vattnet. Folk är över lag trevliga, lättsamma och genuina. Tillvaron är inte ”kommersialiserad” som på exempelvis Öland, det står inga gigantiska ”Outlet-tält” på varenda gräsplätt. Det märks också tydligt att det inte är ett vanligt ställe för folk att resa till (bortsett från Ålandskryssningarna då), den största campingen på ön har typ 50 platser. Kan säga mycket bra om Åland, för det har verkligen varit en överraskande upptäckt av det positiva slaget, men barnen säger det bäst: Aldrig mer Öland! Vi är helt eniga om att vi åker hit nästa år också. 

Mitt största nöje har varit att besöka kyrkor, för jösses vad vackra – och många – kyrkor det finns på Åland! Är på inget sätt religiös men älskar av någon anledning just kyrkor, det finns oftast ett lugn i dem och en fantastisk historia – det tilltalar mig. Dessutom var min farfar kyrkomålare…

Så dessa lediga dagar har jag inte enbart spenderat med knuten näve i fickan och gråten i halsen, lite energipåfyllnad har jag fått – och en och annan insikt om att det kommer att behövas förändringar framöver…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *