Habegäret slog till

Ni vet den där månaden när det är en smula ekonomiskt knapert. Det är då man ska bli förälskad i en vacker (dyr!) vinterkappa i ull med vackra broderier! 

Jag kunde inte låta bli. Jag slog till igår och köpte den här:


 

En vit vinterkappa. En vit! *skakar på huvudet*

Tackar högre makter att det är lön idag. 

Uppdatering!

Oj vad jag har längtat efter att få skriva. Tiden har inte funnits riktigt de senaste dagarna, och det enda jag har att tillgå just nu är dessutom mobilen (läs: med yttepyttetangentbord). Men jag gör ett försök. Det borde gå vägen, jag är mätt och belåten efter att just ha ätit ”färgrik” mat. Kan längta ihjäl mig efter just det ibland, knäpp som jag är. 😁 

Börjar väl där jag slutade senast, i lördags. Då hade jag bokat tid med tre personer som jag skulle fotografera på jobbet inför ett evenemang som går av stapeln nästa sommar. Behöver med andra ord bilder NU för att lägga upp en bra marknadsföringskampanj. Jag var på plats på jobbet 1,5 timme innan bestämd tid, möblerade om så att jag fick studion som jag ville. Det blev ett kånkande utan dess like!

10 minuter innan objekten skulle komma får jag ett meddelande – de kommer inte, det regnar!

Va?! Det regnar? Vad spelar det för roll, vi ska ju vara i studion inomhus?

Luften gick ur mig och jag blev arg för att jag befann mig på jobbet denna lördag, och inte hemma med min familj. Gjorde ingenting i en timme innan jag till slut åkte hem, fortfarande irriterad. Varför erbjöd jag dem att plåta en lördag? Pucko.

Kom hem till barnen som höll på att tjata hål i huvudet på sin pappa. De ville åka och bada! NU!

Jag har inte badat på hela sommaren. Jag älskar att bada! Men det har suttit en typ på min ena axel hela sommaren som har varit väldigt tydlig med att fläskberg ska hålla sig på stranden – fullt påklädda! Och så har det blivit.

Men nu flög f-n i mig! Jag hoppade (nåja) i baddräkten och så drog vi iväg till sjön. Och som jag (vi) badade!


Det var ljuvligt! Fast jag fick mig en tankeställare – satan vilken dålig kondis jag har. Men lyckan över att ha fått bada var den dominerande känslan, jag flinade brett resten av dagen och kvällen.

Den där konflikten jag kallade ”dunder” i tidigare inlägg har legat och skvalpat i bakhuvudet.

Förenklat handlar det om att vi är två personer (jag är alltså den ena) som slåss om samma revir. Trots att chefen har varit tydlig, i alla fall i mina ögon, så gör den andra personen (vi kan kalla den S) precis som den vill (läs: är inne på mitt revir och pinkar!). I mina ögon så är h*n långt utanför gränserna och ställer till sattyg.

Nu har det visat sig att den här S tydligen har dragit igång en ”utvecklingsgrupp”. Självklart ingår inte jag där. (By the way – S ska överhuvudtaget inte ”utveckla” något, det ingår inte i uppgifterna!)

En av de personer som ingår i den här utvecklingsgruppen (och redan har varit på tre(!) möten) började ana oråd och bjöd in mig på ett sånt här ”utvecklingsmöte”. Det var en upplevelse utan dess like kan jag säga. Jag satt tyst i 30 minuter och var sedan tvungen att gå för jag hade ett annat möte inbokat, dock avkrävde jag av personen som bjudit in mig att vi skulle ses senare samma dag. Mötet hade tydligen gjort mig så förbannad och arg att en av administratörerna som jag passerade på vägen till mitt rum frågade -Vem ska du gå och mörda då? Om det syns så tydligt så måste jag ha varit riktigt rosenrasande.

Efter dryga fyra timmar dyker kollegan som jag ville stämma av detta möte med upp. Fortfarande förbannad, men skapligt sansad, förmedlar jag mina intryck från mötet. De går i korthet ut på att S har brakat fullständigt åt skogen och gjort saker enligt sitt eget lilla huvud, av de anteckningar jag fick ta del av var 90% av ”besluten” direkt felaktiga. S har fattat beslut som fullständigt förkastar bland annat rättssäkerhet. För övrigt har S inga som helst befogenheter att fatta beslut.

Då säger kollegan ”Men det var därför jag bjöd in dig, du måste säga sånt här på de där mötena!”

Ungefär som att det skulle göra mig glad?

”Nej du, jag tänker inte agera bödel och starta värre konflikter genom att slå S i huvudet på stormöten bara för att vår chef inte kan få S att hålla sig inom sina ramar – det är inte mitt jobb” sa jag.

Kollegan blev nog arg och ville inte alls se det hela genom mina glasögon. Det kom ord flygande som ansvar och skyldighet – men det gick jag inte på. Inte den här gången. Inte ens slutklämmen om att ”S hade varit så ledsen i somras” fick mig att vekna det minsta. Eller kommentaren om att kollegan minsann fick tvinga S att släppa in mig i utvecklingsgruppen.

Så hur i hela världen ska jag förhålla mig till allt detta? Jag både ser och hör att S gör galenskaper, och får dessutom höra det på omvägar. Efter att ha ”samarbetat” med S vet jag att det inte går att prata mellan fyra ögon, S kommer att lulla därifrån och ändå göra enligt eget huvud och egen dagordning.

Jag känner att jag har ett ansvar, på pappret är det faktiskt jag som är ansvarig för detta område. Varianten att springa till chefen och gnälla – hur sakligt det än månde vara – känns väldigt barnsligt.

Nu råkade det i fredags eftermiddag blir så att jag och S var ensamma på kontoret. Jag gjorde några taffliga försök att vara trevlig och prata, men det var lögn i helvete – jag nådde inte fram.

Idag ringer min kontaktperson hos leverantören. Hon undrade vad hon skulle svara på S:s mail. Mail??? Jorå, när jag var på semester har tydligen S mailat och gjort allt i sin makt för att ”ta över” ett kommande möte. Ett möte där JAG gör dagordningen.  Ingen mailkopia till mig inte. Leverantören måste ju tro att vi är tokiga…

Nej, jag vet inte hur jag ska förhålla mig eller vad jag ska göra. Kanske briserar bomben av sig själv?

Jag skulle väldigt gärna vilja skriva en massa skit också, saker som jag har retat mig till vansinne på, men de gobitarna sparar jag till ett lösenordsskyddat inlägg tror jag. Nu ska jag göra mitt bästa för att vara lösningsfokuserad och inte kräkas galla.

Har haft det stora nöjet att vara ledig både igår och idag. Igår var maken till huvudstaden på ytterligare en intervju och jag tog hand om barnen eftersom de fortfarande har sommarlov.

Jag tog med mig barnen och drog till närmsta storstad för att sista-minuten-handla allt inför skolstarten. Men hua! Det var galet mycket folk på stan, vi fick i princip använda armbågarna i butikerna för att komma fram. Efter tre timmar, fyra påsar och en lunch gav vi upp. Vi orkade faktiskt inte vara kvar. Gudars vilka lantisar vi är! Tack och lov fick vi tag på allt nödvändigt som gympakläder, klockor och lim till slajmtillverkning.

Idag var det skolstart för barnen. Vi delade upp oss och jag följde med 10-åringen. Det var en okej skolstart tycker jag, men jag noterade ett visst utanförskap som gör mig oroad. 10-åringen är ensam, inte utstött men ensam, jag ser det tydligt. Mammahjärtat blöder och beskyddarinstinkten slår till med full kraft. Det är f-n på tiden att jag engagerar mig mycket mycket mer i 10-åringen och i skolarbetet. Funderar på hur jag ska kunna ingjuta mer av både självförtroende och självkänsla i den lilla individen som håller på att bli vuxen. Visst har jag noterat en del senaste året, men jag har ”tyckt” att maken ska ta mer ansvar för barnen eftersom han ändå inte jobbar. Jag är egoistisk, jag inser det. Jag har velat jobba och ”vara för mig själv” – det håller inte i längden. Jag måste ta mer del av barnens liv, och det gäller inte bara 10-åringen….

Jag tänker börja nu, genom att ”kvällsprata” med 10-åringen. Verkligen prata, inte humma medan jag slökollar på mobilen.

 

Blixtar och dunder

Lovar att det blixtrade igår. Satte nytt rekord – 288 porträttbilder tagna mellan 8-14:30. Var fullständigt slut efteråt och det var mina studioblixtar också, 10 minuter till och de hade gett upp för evigt.

Blev i ärlighetens namn inte så mycket gjort på jobbet efter det, att börja redigera alla bilder fanns inte på kartan.

Åkte hem skapligt och möttes otroligt nog av matdoft – maken(!) höll på att fixa middag. Jag kastade mig ner i soffan för att få räta ut min trötta lekamen, och där låg jag tills det hojtades om middag. När jag reste mig kändes det som att jag hade blivit blöt på baksidan av låret på ena benet. Trampade in i köket och frågade om någon kunde se vad det var, men näääää, det kunde ingen. Gick tillbaka och kollade soffan. Det visade sig att jag hade gosat ner mig i en halv deciliter havregrynsgröt som den yngsta arvingen hade spillt ut i soffan på morgonen…. Det blev taco-middag i trosor igår.

Och rubrikens dunder då? Jo, men det gick bara tre dagar på jobbet så har det seglat upp en konflikt. Jag blir så sjukt trött på andras revirpinkande och ”egna initiativ”! Nu är jag fullständigt ofrivilligt inblandad i konflikten. To be continued…

Dränerad

Det verkar läcka ur plånboken! Idag var jag tvungen att köpa nytt batteri till bilen:


Nästan 2 000 kr! Satan vad dyrt.

Det här året kommer att gå till historien som det dyraste. Dessutom måste jag  köpa en ny spis, nya vinterdäck samt byta kamrem på bilen. Typ ytterligare 20 000 kr….

Men medan jag suger på ramarna är jag ändock tacksam över att jag har så pass bra lön att jag kan försörja tre vuxna och två barn – och ta alla oväntade smällar som tycks komma i klump.

Första arbetsdagen efter semestern

Äntligen är arbetsdagen snart slut!

Redan vid 10-rycket var jag spytrött på alla samtal som gått till på följande sätt:

Kollega kommer trampandes, stannar upp, lägger huvudet på sned och säger

Heeeeeej! Hur har du haft det på semestern då?

Jag ler en smula försiktigt och säger

Jorå, den har varit fin, vi har varit på…..

Kollegan avbryter och börjar berätta om sin semester – totalt ointresserad av vad jag hade att säga.

Så nu vet jag vad alla andra har gjort på sina semesterar. 😈

Laxburgare

Jag sitter i kökssoffan och väntar på att laxburgarna som ligger i stekpannan ska bli klara. Som jag har längtat efter laxburgare! I bilen på väg hem från jobbet bestämde jag mig för att faktiskt fixa det till middag, att ge mig själv något som jag längtat efter, det gäller att passa på när resten av familjen är borta.

Min tanke var att åka förbi gymet på väg hem, så bidde det inte. En kompis ringde och babblade och jag insåg att det inte var direkt lämpligt att trampa omkring på ett gym medan man tjattrar i telefon. Så istället åkte jag direkt hem, får ta gymet någon annan dag.

Jag känner mig verkligen färdig med semestern nu. Råkade skriva det till en vän på messenger, att det skulle bli skönt med vardag igen – och blev idiotförklarad. Hur kan en enda människa tycka att det räcker med semester?! Tja, jag kan. Jag längtar efter rutinerna och vardagen, det kan förvisso bli tråkigt det också men det finns en trygghet i det som jag behöver.

Fast vad vet jag om den tryggheten? Som det har sett ut nu i snart två(!) år (gudars skymning vad tiden går fort) har maken skött transporten till och från barnens olika skolor varje dag. Jag har blivit bortskämd och inte behövt inrätta mig efter skol- och fritidstider. Nu är han plötsligt aktuell för ett jobb, kanske. Han ska i alla fall i väg nästa vecka på en tredje intervju på detta företag, och det tolkar jag som att de är skapligt intresserade av honom. Problemet (tycker vi båda) är att jobbet ligger i Stockholms innerstad.  Nu snackar vi om en restid från dörr till dörr på två timmar. Det är mycket. Jag både vill och inte vill att han ska få det där jobbet. Rent egoistiskt vore det skönt om han fortsatte att sköta barnens transporter, då skulle jag inte behöva anpassa mina tider. Fast det vore väldigt skönt om han började tjäna pengar igen, och kanske fick tillbaka någon form av egenvärde. Ja, jag är kluven. Får ge mig till tåls, för inom några veckor borde vi ju veta hur det blir.

Jag hade ju några toppendagar för drygt en vecka sedan, fem hela dagar när jag kände mig som superwoman. Det var helt fantastiskt! Nu har det högsta ruset lagt sig men kvar finns fortfarande drivet. Jag fick ett VILL som jag nu försöker förvalta på något sätt. Ja, egentligen tänker jag att drivet ska gå till att fokusera på mina macros och bokföring av föda samt gymet. Jag har preppat när det gäller lunchmat i alla fall, både torsdag och fredag har jag gjort storkok som jag har fryst in i portionsförpackningar. Nu ska jag sätta mig en stund med kostbevakningen och försöka räkna ut näringsinnehållet, håller tummarna att det inte är helt åt skogen.

Känner mig taggad inför morgondagen – då jäklar- men först ska här ätas laxburgare!

Smygjobbar lite

Jaha, här sitter jag på jobbet.   😀 

Eftersom resten av familjen är långt-bort-i-stan tänkte jag att va sjutton – jag åker en sväng till jobbet. Det gjorde jag rätt i, det kommer att vara oerhört mycket skönare att åka hit imorgon och känna att jag har koll på allt. Att slippa börja första arbetsdagen efter semestern med att dels vara social och lyssna på allas (fullständigt ointressanta) semesterberättelser och dels skapa någon form av överblick av vad som måste göras och vad som är akut.

Nu har jag suttit här i nästan 100 minuter och hunnit köra alla löner, lyssnat av svararen samt svarat på alla mail som har kommit under semestern – jag är mer än nöjd.

Det känns verkligen skönt att vara tillbaka på jobbet, det är som att när jag kom hit så lättade dimman. Plötsligt kunde jag tänka mycket klarare. På allt.

En av de sakerna jag tänker på just nu är det (jobbrelaterade) ”erbjudande” jag fått, och som jag skrev ett lösenordsskyddat inlägg om. Jag har funderat, vacklat, vänt och vridit, gjort plus-och-minus-listor och stångat huvudet blodigt. Något klart besked har jag inte, men det känns som att jag lutar åt ett nej tack. Först trodde jag att mitt nej byggde på 3-årings-trots, att jag ville säga nej bara för att j-vlas. Men ju mer jag tänker på vad som kommer att krävas av mig ju mer tveksam blir jag – det finns så mycket annat jag vill sätta tänderna i under hösten, sånt jag varit tvungen att skjuta på under våren. Jag misstänker starkt att jag imorgon kommer att krävas på ett svar. Och jag misstänker också att mitt nej kommer att generera en gigantisk övertalningskampanj. *suckar tungt* Men det är imorgon det!

Nu ska jag glida hemåt, och jag tänker åka förbi gymet och bara kliva in där och titta mig omkring. Måste dit för att få bort alla spöken jag har i huvudet.

 

Oväntat

Jaha ja… Här ligger jag i sängen och mår skapligt bra. Eller rättare sagt – jag mår bra! Riktigt riktigt bra! Det var det länge sedan jag skrev, jag brukar ju mest gnälla.

Känner mig lätt i kroppen och det är det som skapar välmåendet

Hurra vad skönt det är att få känna så här! *njuter maximalt*

Nu ska jag väcka resten av gänget, vi ska iväg och plocka hallon.

Nytt årslägsta!

Det går sakta, väldigt sakta – men det går neråt! Sedan jag började äta enligt keto-kalkylatorns uträkningar har jag gått ner 12,3 kg! 💪🏻

Joråmensåatt…

Det var jag som en smula bitter och besviken konstaterade att semestern hade gett mig 2 extrakilon. Ha! Efter fyra dagar hemma är de och lite till borta:


Nu hoppas jag att det fortsätter nedåt.

För övrigt är jag pilsk, riktigt ordentligt, och det var en halv evighet sedan. Funderar på om det beror på att jag har slutat smörja mig med progesteronkrämen? Måste googla och kolla om det är fler som upplevt detta.

 

Ordningen återställd!

Hej då Åland – hej hemma!

Äntligen hemma!

Gudars vad skönt det är att vara hemma igen! Få träffa mamma, tvätta, duscha länge, ha tillgång till snabbt nät osv. Underbart!

Med mig hem har jag en hel del tankar, och faktiskt en smula energi (samt 2 extra kilon!). Ska passa på att smida medan järnet är någorlunda varmt vad gäller de större förändringarna jag vill åstadkomma, men idag ska jag enbart ägna mig åt ”hushållssysslor” i stil med att tvätta två veckors tvätt, och städa ur husbilen.