Vad gör du om dagarna då?

Jag tycker verkligen om mitt jobb. Det bästa – och också det sämsta – är att det är så variationsrikt. Jag tycker att det är stimulerande att hålla på med många olika saker, skulle nog storkna om jag var tvungen att jobba vid ett löpande band och göra samma sak hela tiden.

Idag ägnade jag de första 10 arbetsminutrarna åt att göra en lista. Den innehöll: redigera 16 porträttbilder, layouta nya visitkort, sätta budgeten för nästa sommars verksamhet, skriva nya avtal med 21 uppdragtagare, beräkna elbelastningen utifrån byte av armaturer, göra en instruktionsvideo för uppdateringen av datasynkningen samt datumsätta delar i ett byggprojekt.

Lite lagom omväxlande!

Tack och lov är det ingen av punkterna ovan som är superakut, jag har typ resten av veckan på mig att få allt klart.

Så, vad har jag då gjort? Jo, de där porträttbilderna fixade jag snabbt som attan, sen satte jag mig för att leta upp en ny leverantör av trycksaker/reklamprylar – vilket inte alls fanns med på listan. Förvånansvärt nog hittade jag en firma som verkar riktigt lovande. Det tog mig nästan tre timmar att lägga beställning på profilkläder, reflexer, paraplyer och ytterligare några saker. Mest tid la jag nog på att göra tryckoriginal. Mitt upp i detta fick jag för mig att börja med alla visitkort, när jag ändå var i farten liksom. Men där ville det sig inte riktigt, jag hittade inte riktigt inspirationen och alla försök ser ut som prutt. Jag lägger det åt sidan.

Det känns onekligen som att jag har fått en massa gjort idag (och igår!), och jag tror att en del beror på att jag i princip sitter själv på kontoret. Jag känner sådan harmoni när Puckot håller sig borta!

Jag har till och med hunnit skicka tillbaka några kläder som inte passade. Fick ett ryck och beställde träningskläder, men tji fick jag! De där träningsbyxorna i XXL gick inte ens upp över vaderna. Japp, jag är fet – bara att konstatera. Eller så är herr-tights avsedda för muskelberg väldigt små i storlekarna. Det lutar nog åt det första.

Och nu sitter jag återigen och gör ingenting, väntar mest på att klockan ska gå så att jag kan åka och handla innan jag hämtar barnen. Känns bra att hinna tänka och planera vardagen, jag har stenkoll på vad vi ska äta idag och resten av vecka! Det har faktiskt varit maten som har oroat mig mest med denna omställning, jag avskyr ju att laga mat och nu måste jag se till att barnen får vettig mat. Än så länge går det bra!

Slutligen måste jag bara skriva att jag tror att det här med att börja jobba är jättebra för maken, det var åratal sedan jag hörde honom babbla som han gjorde igår. Nu håller jag tummarna för att han ska trivas och att arbetsgivaren gillar honom.

Nä, mot fiskdisken!

Det nya livet!

Herre gud – här sitter jag på jobbet och pillar mig i naveln.

Det ”nya” livet började idag, livet som innebär att jag lämnar/hämtar barnen varje dag och endast kommer att vara på jobbet 40 timmar/vecka.

Det var ett väldigt tjat igår, från både barnen och min kära mor om att NU minsann skulle livet ändras. Tja, återgå till det normala är väl en mer korrekt beskrivning tycker jag. För det ÄR normalt att man arbetar, ja alltså att även maken gör det.

Jag har bävat inför denna förändring, känt en smula stress över att fixa all logistik, vara uppdaterad på allt som har med barnens skolor att göra, fixa (bra!) mat, komma ihåg alla småsaker i form av gympakläder osv.

Men idag, när allt detta är ett faktum, så känns det bra, som att jag har kontroll. Jag vet vad vi ska äta i dag. Barnen lovade dessutom i morse att vi skulle hjälpas åt att vika all ren tvätt innan middagen. Jag tänker fortsätta att leva i denna tro att jag har kontroll tills eventuell motsats är bevisad.

Min vana trogen så vaknade jag 03:30 i morse. Hann gå igenom en del jobbmail och fick min ”egentid” med kaffemuggen innan barnen vaknade. När de väl var vakna fick vi en riktig mysfrukost tillsammans, kollade på dyk-filmer och Pistvakt medan vi pratade om allt, bland annat bjärvar (därav Pistvakt). Jag lyckades sedan vara i ”nuet” medan jag lämnade dem på skolorna – inte en enda gång slog stressen till. Jag anstränger mig verkligen som f-n för att inte gå igång och tycka att jag är ”sen” till jobbet. Jag är inte sen, bara ovan. Dröjer nog inte många dagar innan jag har funnit mig i detta.

Väl på jobbet var jag inställd på att ta itu med några gamla surdegar som jag har låtit ligga till sig. Och det gick riktigt bra, plöjde fokuserat igenom surdegshögen mellan 8:30-12:15 – sen var de slut! Så efter lunch har jag i princip bara chillat! *ler brett* En sanning med modifikation förvisso, för jag har haft att göra, men det har inte varit akuta saker.

Min kalender gapar dessutom tom denna vecka – hur nu detta har gått till?! Okej, jag har två små möten i slutet av veckan, men i övrigt är det tomt. Känns helt sjukt. Men jag tackar och tar emot och tänker att det tar alltså sex veckor varje höst att ”komma upp på banan”.

Och nu tänker jag fortsätta att pilla mig i naveln till 16:15 då jag lämnar stället.

General?

Jag känner mig som en general som planerar ett slag. Ett slag som består av att fixa vardagen från och med måndag.

Surfar planlöst runt och letar veckomatsedlar, kollar hur min jobbkalender ser ut, irrar runt och rotar efter överdragskläder åt barnen. Det känns en smula kaosartat. Varför gör jag detta, varför lägger jag ner tid på allt det här när jag ändå vet att jag kommer att landa i att jag tar dagen som den kommer? Någon form av kontrollbehov?

Har redan börjat avsky onsdagar, för då ska barn hämtas kl. 17 för att sedan lämnas på aktiviteter kl. 18. Däremellan ska det både lagas och ätas mat samt letas kläder för de där utomhusaktiviteterna. Och jösses, jag måste packa kläder till fritids också. Eller kanske till och med köpa? När ska jag hinna det?!

Jajamensan – det är rörigt i huvudet!

Men jag har en vision! En vision om att bli mer delaktig i mina barns liv. Jag ser oss laga middag ihop och göra läxor runt köksbordet – varje dag. Längre bort ser jag framför mig hur vi förbereder morgondagen genom att preppa skolväskor med rätt saker, tar fram kläder redan på kvällen och orkar duscha. Sånt som inte riktigt sitter idag om man säger så. Vill komma bort ifrån ”hysteriska” morgnar då tjafset är ständigt närvarande.

Jag tror detta bli bra, det gäller bara att komma in i de här nya rutinerna. Fort.

Sista tidiga morgonen

Åkte till jobbet i morse med en snudd på högtidlig känsla. Det var sista gången inom överskådlig framtid som jag åkte tidigt till jobbet. På måndag börjar det nya livet, då kommer jag (efter att ha lämnat barnen vid deras respektive skolor) att glida in på jobbet vid 8:30. En gigantisk skillnad mot 6:30!

Hela dagen idag har tankarna återvänt till mina nya arbetstider. 8:30-16. Jag liksom smakar på tiderna, försöker känna efter hur det känns. Tänker att ”det blir nog bra”. Det enda som inte riktigt är solklart är hur jag ska hinna med allt. Det får inte bli så att jag ”jobbar ikapp” på helgerna. Lovar mig själv att bli j-vligt mycket bättre på att säga nej. Har en påbörjad lista i huvudet på saker jag vet kommer att komma i höst – som jag tänker säga att jag inte hinner med. 

Att börja jobba 40-timmarsvecka istället för 70-timmarsvecka känns både spännande och kul, det gör däremot inte utmaningen i att t.ex. fixa mat varenda dag. Jag bävar inför detta! I synnerhet som jag inser att jag verkligen måste planera veckans måltider OCH storhandla på helgerna. På vardagarna kommer det inte att finnas tid…

Ja, nog går jag en spännande framtid till mötes! 

Helg – igen!

Med viss förvåning konstaterar jag att även denna vecka har rusat förbi, att jag inte har gjort ett endast inlägg på bloggen på flera dagar. Det betyder att det har varit fullt upp.

Veckan har bestått av en pytt-i-panna av saker på jobbet, alltifrån fotografering av sisådär en 90 personer till ett gigantiskt byggprojekt, otaliga ”vanliga” möten, planering av hela nästa sommars verksamhet, och så mängder av IT-supportjobb. Rörigt!

I slutet av våren drog jag runt ett byggprojekt under fem veckor som en del kanske minns. Det var ett stort projekt, inte över tid sett utan när det gällde antalet entreprenörer. Att hålla ordning på folk, att se till att de gör rätt saker vid rätt tillfälle, att saker levereras i rätt tid och att alla är på banan är påfrestande. Jag var väldigt glad och lättad vid midsommar när allt var klart för jag hade varit på tårna sedan mars.

Nu är det dags igen! Vilket jag inte hade räknat med. Ett nytt byggprojekt som planeras gå av stapeln mellan v. 44-52 är det som gäller. Chefen fick plötsligt för sig att detta skulle sjösättas, och att allt ska ske detta budgetår. Eftersom chefen inte är det minsta insatt i vad som krävs begriper han heller inte vilken insats som kommer att krävas av mig. Det är liksom inte bara att ”sätta igång”. (Återigen tackar jag min lyckliga stjärna  att jag var tveksam till det där uppdraget/erbjudandet jag blev tillfrågad om medan jag var på semester.)

Så, denna vecka har jag skickat iväg otaliga offertförfrågningar på armaturer, textilier och möbler. Jag har träffat entreprenörer ifrån bygg, målning, el, ventilation, vvs och golv för att avkräva dem offerter. Jag har  – både ensam och i sällskap med olika entreprenörer – vandrat otaliga varv runt på jobbet ( i 12 hus!) och mätt väggar, golv, tak och andra relevanta saker. Sen har jag räknat, klurat, finjusterat och blivit smått galen. Jämfört färgprover med andra färgprover (hata), provat flamskyddgrader på textiler (tänt vare’ här!), läst på om alla armaturers krav på el och installation (mer räknande)  och testat skållningsskydd i kranar (aj!).  Förutom att hjärnan har fått visa vad den går för har detta resulterat i att mitt rum ser förjävligt ut – det ligger papper, ritningar, uträkningar, tygprover och annat bråte överallt. Verkligen överallt. Och mitt i detta kaos måste jag plötsligt fösa ihop allt för att kunna fotografera! Sen går det åt en halvtimme för att sortera upp allt igen för att ens ha någon chans att hitta rätt.

I skrivande stund tror jag att jag har fått ut alla offertförfrågningar, så jag kan sitta lugnt i båten i 1-2 dagar och vänta in svaren för att sedan lägga i 5:te växeln igen.

Det mest spännande i denna historia är att jag var tvungen att gissa alla kostnader innan jag ens hade begärt in offerter! Allt för att vi ska få igenom det i budgeten, och den beslutades förra veckan! Härligt med såna här baklänges-saker där man får lov att börja i fel ände. Tänk om jag nu har gissat helt åt skogen? Har jag gissat för lite måste vi välja bort saker och har jag gissat för mycket kommer det att resultera i köphysteri i december för att vi ska få budgeten att stämma och att överkuckun inte ska ifrågasätta oss. Vi snackar alltså om en gissningslek på kostnader runt 2,4 miljoner. Yay! 😕

Jaha, vad har mer hänt i veckan då? Jo….. Puckot var tvungen att krypa och kräla inför mig! *skadeglad* Läs mer om det här!

I normala fall brukar jag börja september månad med att göra planeringen för den verksamhet som ska rulla kommande sommar och som offentliggörs i slutet av oktober. Nu har halva september gått utan att jag ens har tänkt på detta mer än ytterst flyktigt.

Jag har en administratör som sköter allt administrativt (så klart!) kring denna sommarverksamhet, och i veckan fick jag frågan när jag planerade att börja med detta. Sablar! Raskt bokade jag upp tid för detta nästa vecka i min kalender, och tog en snabbavstämning (mest för syns skull) med administratören.

En av de viktigaste (och också roligaste) sakerna när det gäller detta är att layouta loggor för de olika inslagen, runt 25 stycken. Varje år sitter jag och pillar, testar, ändrar och klurar på vad som skulle kunna vara ett gemensamt tema, hur vår grundverksamhet kan genomsyra loggorna och hur de samtidigt kan vara säljande/lockande.  

Efter att ha ”stämt av” med administratören i torsdags kände jag en plötslig inspirationslusta komma farande. Dryga timmen senare hade jag alla loggor klara – och de blev (om jag får säga det själv) riktigt riktigt bra. Alltså, nästan sjukt bra. Jag skrev ut dem (25st A4-sidor) och satte upp dem på en vägg i mitt rum, jag brukar göra så för att få en känsla och kunna ”se” eventuella fel i färg, form och text.

Fredag morgon kom chefen förbi en sväng. När han klev in i mitt rum tittade han direkt på väggen med loggor och spontant sa han ”Fy fan vad snyggt!”. Då blev jag än mer nöjd. 😀 

Så, måndag till fredag har varit röriga och omväxlande men sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd. Jag har dessutom lyckats äta lunch varje dag, luncher bestående av samma sak – fläskgryta! Jag är så tacksam över allt matlagande jag gjorde förra helgen som nu finns i frysen på jobbet, lunch för nio åtta veckor! Vikten håller sig stabil, inga skutt  varken uppåt eller nedåt.

Idag blir det hemmapyssel i form av tvättande, bakande och säkerligen lite matlagande. Jag gör vad jag kan för att ladda upp för kommande vecka, sista veckan innan maken börjar jobba – med allt vad det innebär.

 

Äntligen helg!

Åh, dessa underbara helger, att få  vakna långt före alla andra och få den där ensamma tiden. I love it! 🙂 

Fast igår morse, trots att det var lördag, satte jag igång med både matlagning och jobb vid 5-tiden på morgonen.

Har haft en sammanställning hängande över mig sedan mitten av augusti. En sammanställning bestående av ca 300 utvärderingsenkäter. Varje gång någon har frågat efter den har jag slirat en smula och sagt något lagom luddigt om att den är på gång. Den har varit långt ifrån ”på gång”… Men så igår morse bestämde jag mig för att ta tag i saken när jag i min ensamhet satt och drack kaffe, allt för att slippa det där malande dåliga samvetet i bakhuvudet.  Och självklart kan jag inte göra något på ett enkelt sätt. Eftersom det är jag som har fått vår verksamhet att gå över från utvärderingar i pappersform till en digital variant (krävdes en del övertalning) vill jag så klart levererar ett slutresultat som är häpnadsväckande fräscht, snyggt och lättfattligt. Antar att ingen egentligen bryr sig, men jag lever på hoppet. Så jag gick bananas bland stapel- och cirkeldiagram, bytte färger hej vilt och efter fem timmar hade jag ett resultat jag själv var riktigt nöjd med. Inga mer papperskopior av handskrivna sammanställningar!

Hela veckan har jag levt på stekta ägg och smörgåsar till lunch, hade inte tid förra helgen att preppa matlådor. Jag överlever på ägg och mackor, men det känns inte riktigt optimalt, så denna helg hade jag ställt in mig på att fixa lunchlådor. Visste att det fanns 1,5 kg grytbitar i frysen så jag började koka gryta vid halv sex på morgonen. Måste säga att det är höjdare att sitta och jobba vid köksbordet samtidigt som doften av röd-curry-gryta sprider sig i huset. Mys!

För att vara riktigt effektiv kokade jag tre grytor, efter att jag åkt in till ICA som hade bra pris på just grytbitar och handlat.

Några av förpackningarna på bilden åkte ner i frysen för kommande matlagningsorgier. Slutresultatet blev tre varianter på gryta med sammanlagt 4 kg kött. Räknade lite snabbt ut att det räcker till lunch i nio veckor! 😀 

När jag kom till jobbet i fredags morse var jag skapligt uppe i varv, hela veckan har haft ett högt tempo med en del irriterande toppar (mer om det nedan). Jag började med att kolla hur dagens kalender såg ut och konstaterade lättat att jag var obokad under hela förmiddagen – inga möten! Däremot var eftermiddagen fullständigt uppbokad – från 12:30 ända fram till 17:00! Så jag började rota i mina högar och bland mina lappar för att se vad jag borde ta itu med. Hittade lite smått och gott som jag började pilla med. Plötsligt, vid nio-rycket, infann sig ett lugn. Jag kände mig plötsligt harmonisk och nedvarvad – bara sådär! Väldigt skönt, och väldigt förvånande. Känslan höll sen i sig hela dagen och jag åkte med ett brett leende från jobbet strax innan fem. Fantastisk känsla!

Ja, de där topparna ja…. Nu blir det gnäll igen! 😆 

I vår kommunikationsplattformsbytesprocess (vilket ord!) har jag då och då lagt in utbildningstillfällen för att säkerställa att all personal är på banan. För detta har jag anlitat en extern konsult. Nu i veckan hade vi ett sådant utbildningstillfälle. Jag hade delat upp personalen i två grupper så att det skulle bli två pass. Pass nummer ett flöt på riktigt bra, och jag fick en bra uppfattning om hur de som var med låg till i processen. Men pass nummer två fick mig att bli rosen-jävla-rasande. Det framkom två gigantiska problem – båda skapade av antagonist-kollegan ”Pucko-K”. Vi körde färdigt utbildningen medan jag bet ihop så käkarna nästan låste sig.

Efter lunch (för min del bestående av två stekta ägg) när utbildningen var slut tog jag ett snack med den som var mest berörd av problem nummer 1. Den stackars människan var naturligtvis förtvivlad, för under utbildningen hade insikten kommit farande som en blöt disktrasa och landat i ansiktet. Jag hade plötsligt ett (tekniskt) problem OCH en förtvivlad kollega att hantera. Kollegan ömkade sig i sin förtvivlan och gick i försvar (utan att jag hade attackerat) och repeterade ”Det var K som sa att det skulle vara så här, för så gör alla andra.” (Jo tack, det där med ”alla andra” verkar vara K:s signum.) K är ett pucko! Kollegan, som de facto är ansvarig för att plattformen fungerar för ca 40 externa användare, var som sagt förtvivlad och undrade hur ”vi” kunde lösa problemet. Jag sa att ”vi” inte kunde lösa det innan söndag då de där 40 externa användarna hade gjort som K sagt till dem att göra. Men nästa vecka – då kan vi få dem att lära om och göra på rätt sätt. Jag kommer att bli ännu mer galen tack vare K – sanna mina ord!

Efter snacket om problem nr 1 sökte jag upp en annan kollega angående problem nummer 2. Jag visste att jag var ute på tunn is (eftersom K så klart är inblandad även här!) så jag gick försiktigt framåt och frågade hur det egentligen var ställt med användarnas ”enheter”. Jag berättade att enligt en av medarbetarna som var med på förmiddagens utbildning hade deras användare inte kunnat logga in med sina nya användarkonton pga att de inte hade fått sin ”enheter” ännu. (När jag hörde det började blodet att svalla så mycket att jag blev lomhörd ett tag. Hörde jag verkligen rätt???) Min fråga till kollegan var: stämmer det? Har användarna väntat i fyra veckor på att få sina enheter???

Till saken hör att K i slutet av maj bad mig att på nolltid skapa 80 nya användarkonton som skulle läggas in på olika enheter, dessa konton skulle användas för att skapa enhets-ID:n och var alltså inte personliga utan skulle användas för att K skulle kunna administrera enheterna. Gott så, jag fixade kontona. Första veckan i juni kom alla enheter in och K kunde påbörja processen att rensa dem och sen lägga in nya ID:n, så att de var klara till första veckan i augusti. (Egentligen skulle de vara klara till midsommar eftersom de gamla ID:na var knutna till det system som K ansvarade för och som stängdes av sista juni, efter det är det en utmaning av ”av-ID:a” dem då ID:na i praktiken inte finns!) Vi snackar om ca 60 enheter där det krävs max 10 minuters jobb på varje, verkligen max 10 minuter, oftast bara 2-3. Om jag ska ta i skulle jag säga att det tar 2-3 dagar. (För mig personligen hade det tagit en halv dag – eftersom jag till skillnad mot K vet vad jag gör! 👿 )

Det är alltså dessa enheter som tydligen inte är färdiga ännu!

Kollegan såg en smula besvärad ut över min fråga, la huvudet på sned och sa att K hade det jobbigt nu och hade varit ledsen under sommaren.

Va fan?! Ledsen! 😈 

Är en medarbetare ”ledsen” och inte kan göra sitt jobb är det faktiskt  dennes chefs (dvs vår chefs) ansvar att lägga jobbet på någon annan. ( I detta fall skulle denna någon vara jag.) Vi kan inte bedriva en verksamhet där 60 användare inte kan komma åt information och sina uppgifter för att någon är ”ledsen”.

När jag hade fått bekräftat att det var så illa som det var frågade jag vad som skulle göras åt det hela, det sitter som sagt 60 personer och väntar, som inte är delaktiga, som inte får tillgång till en väldig massa saker. Det finns ett 10-tal anställda som inte kan göra sitt jobb eftersom dessa 60 personer inte har några ”enheter”. (By the way – det vore kul att räkna på vad detta kostar verksamheten.) Jag fick inget svar, så jag föreslog att kollegan skulle ta ett snack med K och i förbifarten säga att de nog skulle be mig om hjälp med detta. Tror att det skulle få K:s produktivitet att öka tusenprocentigt! *hehe*

Joråmensåatt…. K har fått mitt blodtryck att skena ett par gånger även denna vecka. Till råga på allt fick jag i veckan kännedom om att det stora projektet som K ska driva, det som ska uppta 95% av anställningen kanske inte blir av –  eftersom K inte har gjort förarbetet (kanske var ”lite ledsen”?). Denna information fick naturligtvis min hjärna att snurra – skulle detta kunna innebära att K kommer att ”engagera” sig ännu mer i det som jag är ansvarig för? Fan i så fall! Det vill jag verkligen inte, det kommer att innebär galet mycket ”städjobb” för mig, de senaste 10 dagarna har jag lagt 36 timmar på att rätta till fel som K har gjort. Jag brukar inte föra bok över timmar, men av någon anledning har jag gjort det när det gäller K. Jag är sjukt trött på att städa.

Ja, vilken vecka det har varit!

Vikten får vi inte glömma! 😉 

Jag har ju varit sjukt viktstabil de senaste veckorna, men i onsdags rasade jag plötsligt två kilo! På torsdagen hade jag gått upp ett av dem för att på fredagen åter vara nere på minus två. Med andra ord – stabilt.

Nu blir det bilåkning, i sex timmar. Ska åka och hämta 8-åringen. Kanske inte direkt det roligaste och mest effektiva sätt jag vill tillbringa en ledig söndag på, men det är bara att bita ihop.

Har nästan landat i detta med makens jobb också, trots att jag tycker att det är jobbigt. Har ansökt om fritidsplats för 8-åringen till kl. 17:00 varje dag. Det innebär i praktiken att jag kan vara på jobbet mellan 8:30-16:30, och det borde funka. 11-åringen fick igår en egen nyckel hem och fixar att själv åka hem efter skolan.

 

 

 

Hur tänkte du nu?

Maken ska träffa sin nya arbetsgivare imorgon. Sedan i lördags har jag tjatat på honom om att kolla tider för tåg/pendeltåg så att han har något att utgå ifrån.

Nu ikväll konstaterade han att han måste åka hemifrån 05:50 varje dag, och är åter hemma 19:35.

Hm, betyder detta att jag måste både  lämna och hämta barnen – varje dag?

Tydligen.

😡😡😡

Simma över det stora blå

Igår kväll kom jag hem efter en riktig skitdag på jobbet, ja det har faktiskt varit en hel helvetesvecka! *gnäller*

Halva förra veckan och hela denna har jag varje morgon när jag suttit i bilen på väg till jobbet sett arbetsmängden jag har som en sjö framför mig. Och varje morgon tänkt att idag ska jag simma tvärs över den där sjön, jag ska ta meter för meter, beta av allt i ett konstant tempo! Det märkliga är att jag vid 17-18-tiden varje dag har hittat mig själv vid strandkanten, plaskandes med fötterna i vattenbrynet. Jag har inte simmat en ynka meter!

Haha, det var kanske en lite väl poetisk beskrivning för att komma från mig, kort sagt känns det som att jag inte får något gjort av det jag planerat. Planerar jag illa? Nej, det gör jag inte, men det dyker hela tiden upp akuta saker som hamnar på mitt bord.

Igår var ett praktexempel. Jag hade full koll på vad dagen skulle innehålla, och planen var att åka ifrån jobbet vid 14-tiden som kompensation till barnen eftersom jag kommit hem lite senare än vanligt i alltför många dagar. Den planen gick åt skogen nästan direkt.

Klockan 9:00 skulle jag utbilda ett antal personer i vår nya kommunikationsplattform – den som jag är systemförvaltare för. Allt flöt på alldeles strålande tills vi av en händelse upptäckte ett fel. Ett fel skapat av en annan kollega – som tror sig vara expert och bara rusar på utan att stämma av saker och ting. Vi gjorde färdigt utbildningspasset och rundade av vid 11:00. Då stövlade jag raka vägen in till mitt rum för att kolla upp det här ”felet”, under själva utbildningen hade jag mörkat lite och bara kört på, men magkänslan sa att något var riktigt galet. Det var det! Alldeles åt fanders galet! Jag visste dessutom att vi idag (lördag) kl. 7:00 skulle vara i skarpt läge och släppa in ca 60 nya personer i plattformen. Om jag inte gjorde något skulle detta bli en smärre katastrof. Fast, att städa upp och fixa till det någon annan orsakat – är det mitt jobb? Jag hann fundera en stund och lovar att jag tänkte tanken att bara strunta i allt, låta det gå åt helvete och sen peka ut den som orsakat allt. Fast det som mina kollegor kallar för mitt ”verksamhetshjärta” tog över, jag kunde inte med rent samvete låta allt gå åt skogen, alla dessa människor som skulle drabbas och vi som skulle få skit i evighet för detta. Så jag började jobba. Satan vad jag jobbade! Det tog mig fem timmar att fixa felet. Att koppla på turbohjärnan och tänka i tre dimensioner på fyra gigantiska objekt – samtidigt – för att snabbast möjligt fixa ett fel istället för att göra en sak i taget, vilket hade tagit gissningsvis 20 timmar, gjorde att jag höll på att kräkas när jag väl var färdig. Fast det där sista kan ha berott på att jag inte hunnit äta lunch, jag blir en smula illamående då. Och självklart hann jag ingenting annat av det som jag planerat att göra – som vanligt!

Om gårdagen var veckans värsta dag så kommer de andra dagarna inte långt efter, det har verkligen varit en helvetesvecka!

Igår hade jag inte en chans att kolla mail eftersom jag var så fokuserad på att fixa till kommunikationsplattformsfelet, men ett mail noterade jag. Det var från maken – som aldrig skickar mail i normala fall. Jag öppnade det lite hastigt och läste ”Ser det här okej ut?”. Såg att det fanns en bilaga som jag klickade upp. Det var ett anställningsavtal! Gudars, han hade fått jobbet i Stockholm och ville att jag skulle läsa avtalet innan han skrev på! Tusen känslor rusade genom kroppen, både positiva och negativa. Jag har inte riktigt landat i detta ännu, känner mig splittrad – både glad för hans (och vår ekonomis) skull och samtidigt stressad över detta med hämtning/lämning vid barnens respektive skola. Det känns mest positivt trots allt. Men självklart tuggar hjärnan igång och jag tar fram sökarljuset för att hitta lösningar. Tackar min lyckliga stjärna för att jag tackade nej till det där erbjudandet som kom i somras rörande mitt jobb – hade jag tackat ja hade risken för hjärtinfarkt varit omedelbar. Att till 100% gå in helhjärtat för något jag tycker väldigt mycket om hade garanterat gett mig väldigt långa arbetsdagar, ätit upp tid och radikalt minskat chansen till umgänge med barnen.

En kväll denna vecka vid sängdags säger 8-åringen plötsligt: ”Mamma, jag vill inte leva. Jag är ful och tjock och ingen vill vara kompis med mig.”

Vad svarar man på det???

Jag har i min okunnighet alltid trott att mina barn per automatik ska bli som jag var som barn – fulla med självförtroende och jävlaranamma. Det har de inte blivit, världen ser inte ut som när jag växte upp.

Att höra ett av barnen säga att livet inte är värt att leva ger mig nästan panik, så nu är det fan dags att fokusera mer på barnen än på jobbet!

Vi tar väl en vända i viktträsket också va?! 😆

Jag har ätit bra denna vecka, vilket betyder att jag har ätit. Inga överhoppade måltider! I söndags gjorde jag en fläskköttsgryta, i alltför många bruna nyanser… Denna gryta har jag ätit vid 9 måltider denna vecka! Typ varje lunch och varje middag, undantaget igår då jag inte åt någon lunch och fick taco-middag.

Vikten står stilla och har så gjort alldeles för länge. Jag vet vad det beror på, jag bokför inte maten, så jag håller garanterat inte mina macros. Men hej, jag går i alla fall inte UPP i vikt. Och trots frustrationen som jag de facto känner blev jag överraskande glad igår. En kollega kom förbi mitt rum för att byta några ord och utbrister plötsligt ”Har du gått ner i vikt? Du börjar tunna ur!”. Detta är inte en kollega som säger dylika saker för att göra folk glada eller för att få som hen vill, utan säkerligen menade det.  Sant eller inte – jag sög åt mig som en svamp och log resten av dagen! Jag är verkligen en enkel människa.