Simma över det stora blå

Igår kväll kom jag hem efter en riktig skitdag på jobbet, ja det har faktiskt varit en hel helvetesvecka! *gnäller*

Halva förra veckan och hela denna har jag varje morgon när jag suttit i bilen på väg till jobbet sett arbetsmängden jag har som en sjö framför mig. Och varje morgon tänkt att idag ska jag simma tvärs över den där sjön, jag ska ta meter för meter, beta av allt i ett konstant tempo! Det märkliga är att jag vid 17-18-tiden varje dag har hittat mig själv vid strandkanten, plaskandes med fötterna i vattenbrynet. Jag har inte simmat en ynka meter!

Haha, det var kanske en lite väl poetisk beskrivning för att komma från mig, kort sagt känns det som att jag inte får något gjort av det jag planerat. Planerar jag illa? Nej, det gör jag inte, men det dyker hela tiden upp akuta saker som hamnar på mitt bord.

Igår var ett praktexempel. Jag hade full koll på vad dagen skulle innehålla, och planen var att åka ifrån jobbet vid 14-tiden som kompensation till barnen eftersom jag kommit hem lite senare än vanligt i alltför många dagar. Den planen gick åt skogen nästan direkt.

Klockan 9:00 skulle jag utbilda ett antal personer i vår nya kommunikationsplattform – den som jag är systemförvaltare för. Allt flöt på alldeles strålande tills vi av en händelse upptäckte ett fel. Ett fel skapat av en annan kollega – som tror sig vara expert och bara rusar på utan att stämma av saker och ting. Vi gjorde färdigt utbildningspasset och rundade av vid 11:00. Då stövlade jag raka vägen in till mitt rum för att kolla upp det här ”felet”, under själva utbildningen hade jag mörkat lite och bara kört på, men magkänslan sa att något var riktigt galet. Det var det! Alldeles åt fanders galet! Jag visste dessutom att vi idag (lördag) kl. 7:00 skulle vara i skarpt läge och släppa in ca 60 nya personer i plattformen. Om jag inte gjorde något skulle detta bli en smärre katastrof. Fast, att städa upp och fixa till det någon annan orsakat – är det mitt jobb? Jag hann fundera en stund och lovar att jag tänkte tanken att bara strunta i allt, låta det gå åt helvete och sen peka ut den som orsakat allt. Fast det som mina kollegor kallar för mitt ”verksamhetshjärta” tog över, jag kunde inte med rent samvete låta allt gå åt skogen, alla dessa människor som skulle drabbas och vi som skulle få skit i evighet för detta. Så jag började jobba. Satan vad jag jobbade! Det tog mig fem timmar att fixa felet. Att koppla på turbohjärnan och tänka i tre dimensioner på fyra gigantiska objekt – samtidigt – för att snabbast möjligt fixa ett fel istället för att göra en sak i taget, vilket hade tagit gissningsvis 20 timmar, gjorde att jag höll på att kräkas när jag väl var färdig. Fast det där sista kan ha berott på att jag inte hunnit äta lunch, jag blir en smula illamående då. Och självklart hann jag ingenting annat av det som jag planerat att göra – som vanligt!

Om gårdagen var veckans värsta dag så kommer de andra dagarna inte långt efter, det har verkligen varit en helvetesvecka!

Igår hade jag inte en chans att kolla mail eftersom jag var så fokuserad på att fixa till kommunikationsplattformsfelet, men ett mail noterade jag. Det var från maken – som aldrig skickar mail i normala fall. Jag öppnade det lite hastigt och läste ”Ser det här okej ut?”. Såg att det fanns en bilaga som jag klickade upp. Det var ett anställningsavtal! Gudars, han hade fått jobbet i Stockholm och ville att jag skulle läsa avtalet innan han skrev på! Tusen känslor rusade genom kroppen, både positiva och negativa. Jag har inte riktigt landat i detta ännu, känner mig splittrad – både glad för hans (och vår ekonomis) skull och samtidigt stressad över detta med hämtning/lämning vid barnens respektive skola. Det känns mest positivt trots allt. Men självklart tuggar hjärnan igång och jag tar fram sökarljuset för att hitta lösningar. Tackar min lyckliga stjärna för att jag tackade nej till det där erbjudandet som kom i somras rörande mitt jobb – hade jag tackat ja hade risken för hjärtinfarkt varit omedelbar. Att till 100% gå in helhjärtat för något jag tycker väldigt mycket om hade garanterat gett mig väldigt långa arbetsdagar, ätit upp tid och radikalt minskat chansen till umgänge med barnen.

En kväll denna vecka vid sängdags säger 8-åringen plötsligt: ”Mamma, jag vill inte leva. Jag är ful och tjock och ingen vill vara kompis med mig.”

Vad svarar man på det???

Jag har i min okunnighet alltid trott att mina barn per automatik ska bli som jag var som barn – fulla med självförtroende och jävlaranamma. Det har de inte blivit, världen ser inte ut som när jag växte upp.

Att höra ett av barnen säga att livet inte är värt att leva ger mig nästan panik, så nu är det fan dags att fokusera mer på barnen än på jobbet!

Vi tar väl en vända i viktträsket också va?! 😆

Jag har ätit bra denna vecka, vilket betyder att jag har ätit. Inga överhoppade måltider! I söndags gjorde jag en fläskköttsgryta, i alltför många bruna nyanser… Denna gryta har jag ätit vid 9 måltider denna vecka! Typ varje lunch och varje middag, undantaget igår då jag inte åt någon lunch och fick taco-middag.

Vikten står stilla och har så gjort alldeles för länge. Jag vet vad det beror på, jag bokför inte maten, så jag håller garanterat inte mina macros. Men hej, jag går i alla fall inte UPP i vikt. Och trots frustrationen som jag de facto känner blev jag överraskande glad igår. En kollega kom förbi mitt rum för att byta några ord och utbrister plötsligt ”Har du gått ner i vikt? Du börjar tunna ur!”. Detta är inte en kollega som säger dylika saker för att göra folk glada eller för att få som hen vill, utan säkerligen menade det.  Sant eller inte – jag sög åt mig som en svamp och log resten av dagen! Jag är verkligen en enkel människa.

 

Ett svar på “Simma över det stora blå”

  1. Så hemska ord från dottern, hjärtat går sönder. Sitter lite i samma. Inte sånna uttalanden men en känsla av att inte passa in att bli bortvald och inte få vara med. Det upptar mycket av min hjärna nu. Hur gör man för att stärka, visa att man duger och att det är bra att va sig själv. Hur får man sitt barn att vara omtyckt?
    En del av mig vill springa och köpa coolaste slajmet göra fruktsallad varje dag till raten vilket tydligen en del föräldrar gör, köpa coolaste kläderna osv jag vill köpa henne popularitet och samtidigt vet jag att det inte är vägen . Försöker att älska och visa hur fin och bra hon är och samtidigt förklara hur det sociala spelet ser ut. Det är svårt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.