Det nya livet!

Herre gud – här sitter jag på jobbet och pillar mig i naveln.

Det ”nya” livet började idag, livet som innebär att jag lämnar/hämtar barnen varje dag och endast kommer att vara på jobbet 40 timmar/vecka.

Det var ett väldigt tjat igår, från både barnen och min kära mor om att NU minsann skulle livet ändras. Tja, återgå till det normala är väl en mer korrekt beskrivning tycker jag. För det ÄR normalt att man arbetar, ja alltså att även maken gör det.

Jag har bävat inför denna förändring, känt en smula stress över att fixa all logistik, vara uppdaterad på allt som har med barnens skolor att göra, fixa (bra!) mat, komma ihåg alla småsaker i form av gympakläder osv.

Men idag, när allt detta är ett faktum, så känns det bra, som att jag har kontroll. Jag vet vad vi ska äta i dag. Barnen lovade dessutom i morse att vi skulle hjälpas åt att vika all ren tvätt innan middagen. Jag tänker fortsätta att leva i denna tro att jag har kontroll tills eventuell motsats är bevisad.

Min vana trogen så vaknade jag 03:30 i morse. Hann gå igenom en del jobbmail och fick min ”egentid” med kaffemuggen innan barnen vaknade. När de väl var vakna fick vi en riktig mysfrukost tillsammans, kollade på dyk-filmer och Pistvakt medan vi pratade om allt, bland annat bjärvar (därav Pistvakt). Jag lyckades sedan vara i ”nuet” medan jag lämnade dem på skolorna – inte en enda gång slog stressen till. Jag anstränger mig verkligen som f-n för att inte gå igång och tycka att jag är ”sen” till jobbet. Jag är inte sen, bara ovan. Dröjer nog inte många dagar innan jag har funnit mig i detta.

Väl på jobbet var jag inställd på att ta itu med några gamla surdegar som jag har låtit ligga till sig. Och det gick riktigt bra, plöjde fokuserat igenom surdegshögen mellan 8:30-12:15 – sen var de slut! Så efter lunch har jag i princip bara chillat! *ler brett* En sanning med modifikation förvisso, för jag har haft att göra, men det har inte varit akuta saker.

Min kalender gapar dessutom tom denna vecka – hur nu detta har gått till?! Okej, jag har två små möten i slutet av veckan, men i övrigt är det tomt. Känns helt sjukt. Men jag tackar och tar emot och tänker att det tar alltså sex veckor varje höst att ”komma upp på banan”.

Och nu tänker jag fortsätta att pilla mig i naveln till 16:15 då jag lämnar stället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *