Färdigfestat!

Det var skönt att vakna upp i morse och känna att ”äntligen är festen över”.  Igår morse var det inte lika kul att vakna – med huvudvärk – och fundera på hur jag skulle hinna/orka fixa allt. Det är då man har en inre diskussion med sig själv och kommer fram till att det är mest humant att köpa kaffebröd/efterrätt istället för att ställa sig och baka!

Sen låter man familjen vakna i sin egen takt för att strax därpå presentera idén om köpebröd samtidigt som barnen snyter ut halva hjärnan.

När man nu ändå måste åka till storstaden för att köpa tårta och bullar kan man ju passa på svänga in till bilfirman.

Jag hade kollat in ytterligare två bilar som jag var intresserad av att testa. Det gick åt fanders – som vanligt! Den ena fanns på annan ort och den butiken var inte lördagsöppen. Den andra, som var mest intressant, var uthyrd. Tjejen som hade bytt in den hade krockat sin nya bil med en älg och fick tillbaka sin gamla under tiden hennes nya fixades. Och när den skulle bli klar var ovisst.

Jag är så sjukt trött på att stå på denna bilfirma och få mina förhoppningar grusade varendaste gång. Visst, om jag hade 300 000 kr kunde jag lätt köpa bil, men nu har jag inte det.

Medan jag pratar med säljaren (haha, den femte i ordningen på just denna firma!) så säger han plötsligt lite fundersamt Men jag fick in en bil igår kväll som inte är utlagd ännu. Öh jaha?!

Han börjar läsa upp alla specifikationer och ett ev. försäljningspris (som allt stämmer klockrent för min del!) och tittar sig omkring. Den borde stå här någonstans. Jag känner att hjärtat börjar bulta…

Följ med här, säger han och jag traskar efter som en hundvalp. Vi trampar iväg till verkstaden och plötsligt pekar han på en bil och utbrister Här står den ju!

Japp, där står den. Min hjärta börjar rusa och jag andas genom munnen, djupa andetag.

Den stämmer in på allt grundläggande jag vill ha, fyrhjulsdrift, automat, tillsatsvärme/dieselvärmare och Blåtand. Att den sen varken är svart eller vit – lacker jag avskyr att polera – är ett stort plus. Den är mörkt grå. Diskret.

Jag hummar lite, öppnar dörrar och tittar in, och missar fullständigt att titta på viktiga saker, jag är så uppfylld av känslan att det finns en bil som passar mina behov.

Tja, den är intressant säger jag och försöker spela måttligt intresserad. Säljare berättar mer om bilen, en leasingbil, och vilket företag den har varit hos, bla bla bla bla. Sen kläcker han ur sig att han måste lägga in den i systemet eftersom leasingtiden går ut den sista oktober. Inser att jag måste vara ruskigt snabb nu, så jag säger att det kan han låta bli tills jag har provkört den. Jag tar fram kalendern och säger att jag har fullt med möten på måndag men kan komma in på tisdag morgon. Då kan de titta på min bil, som jag vill byta in,  och jag kan provköra denna. Okej, säger han.

Sen traskar vi iväg tillbaka till bilhallen, jag med ett brett leende inombords och ett bultande hjärta. Så här nära har jag aldrig varit förut!

Jag letar reda på maken och barnen och hör under tiden säljaren en bit bort i bakgrunden. Han pratar med ytterligare bilspekulanter, och de pratar om den där bilen som nu var tillfälligt uthyrd pga älgkrock. Jag hör honom säga att han fått över 20 samtal om just den bilen. Ytterligare lyckokänsla sprider sig i kroppen, för jag vet att det finns en motsvarande bil i verkstaden som inte är inlagd i systemet! Ha, och den ska jag testköra på tisdag morgon.

Nu är det väl bara ungefär tusen saker som kan gå fel…. Men jag är vid gott mod och håller tummarna och njuter lite av den där pirrande känslan i kroppen. Kanske har jag en ny bil inom en vecka eller så?!

Från detta smått euforiska tillstånd tillbaka till verkligheten – hem och fixa inför festen!

Jösses vad vi städade! Mitt upp i allt tänker jag att vi borde ha bjudningar oftare, det blir så himla fint överallt. Ja, nästan överallt. 8-åringen fick i uppdrag att tömma trappan till övervåningen. Ni vet den där som man ställer alla saker i. Igår kväll hittade jag alla saker från trappan under 8-åringens säng! *ler brett*

Det blev en riktigt trevlig kväll, och jag var lika glad när gästerna kom som när de sen åkte. Barnen, som de facto är förkylda, var totalt slut och somnade inom 5 minuter när de la sig.

Idag är det en ny dag och jag har petat in det sista från gårdagen i diskmaskinen. Känns bra.

Förkylningar och partaj

Ja, gårdagen blev inte som jag hade tänkt mig.

11-åringen hade feber på morgonen och fick stanna hemma med mormor. 8-åringen hade inte feber men lite ont i halsen och ville gå till skolan.

Jag hann precis komma till jobbet och börja jobba (och leka lite i fotostudion) så ringde det från 8-åringens skola. Sjuk sjuk sjuk….

Hade ett möte jag ogärna ville missa så jag ringde mamma och frågade om hon kunde hämta sjuklingen. Lovade i samma andetag att komma hem så fort jag bara kunde, för att ha båda barnen hemma är jobbigt värre och det vill jag inte utsätta mamma för mer än nödvändigt.

Hastade igenom mötet och åkte sen hem, till två barn som var smått griniga eftersom de var sjuka. Lyckades få i dem mat och febernedsättande och satte mig sen och jobbade vid köksbordet.

Vi fick dagen att gå utan några större mankemang, och jag sneglade titt som tätt på bilsidor. Det fanns två bilar på en och samma firma som jag var intresserad av, tänkte att de ska jag minsann åka och provköra imorgon oavsett om barnen är sjuka eller inte! Vill verkligen ha en ny bil.

När maken kom hem på kvällskvisten skulle jag visa honom bilarna – då var den ena bilen (självklart den mest intressanta!) borttagen! *svär*

Med andra ord har jag ingen större lust att dra iväg idag för att provköra bara en bil, fast om jag inte gör det så kanske den också försvinner…. Dilemma.

Barnen har inte blivit friska över natten, utan sitter just nu runt köksbordet och babblar. Jag försöker få dem att förstå att vi inte kan ha en hejdundrade fest imorgon eftersom vi alla är lite smårisiga. Vi kommer inte att orka. Det går väl sådär, vissa saker vill de absolut göra – fast de kanske inte orkar. En sak vi måste orka är att åka och handla idag. Bara att sätta fart på den här dagen med andra ord, och tacka högre makter för att jag var smart nog att ta ledigt idag.

Tankar som väcker oro….

Svängde in på verkstaden i morse och frågade lite käckt om de hade tid att köra en felkodsavläsning på min bil. (Det tar 30 sekunder om någon nu undrar.)

– Njaeäää, du vet jag har en gubbe sjukskriven. Men om du ringer nästa vecka kanske vi kan skaka fram en eftermiddagstid.

Va?!

Sen undrade han vad det var för fel på bilen. Vilken korkad fråga! Om jag visste det skulle jag väl inte be någon felkodsavläsa? Det hela slutade med att jag berättade vad jag hade upplevt och fick en dom – måste byta hela dieselvärmaren. För 16.000kr!

En smula nedstämd gick jag de 25 metrarna till bilen och satte mig där och började tänka.

Klumpen i magen växte medan jag började räkna ihop alla summor i huvudet.

9000 för nya däck, 7000 för kamremsbyte och 16000 för ny dieselvärmare. Modiga 32.000kr!  TRETTIOTVÅ TUSEN.

Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att leta ny bil.

 

En smula småkyligt

*hua* Det känns att den kallare årstiden är på stark ingång. Senaste veckan har temperaturen på morgonen legat under nollan, oftast på 1-3 minusgrader.

Det betyder 2 saker i min värld – byt till vinterdäck och använd dieselvärmaren!

Byta vinterdäck innebär just i år: köpa nya vinterdäck! En nätt liten utgift på närmare 9.000 kr. Den finns garanterat billigare däck, men jag vet vad jag vill ha. Ska glida förbi däckfirman och få exakt pris någon av de närmsta dagarna.

Det där med dieselvärmaren är värre, för något är fel på den. Har inte den blekaste aning om det är flamvakten, glödstiftet, bränsletillförseln eller om det helt enkelt är så att den har sotat igen som är felet. Det kan man förvisso ganska enkelt ta reda på genom att använda en felkodsläsare, vilket i sin tur betyder att jag måste ta mig till märkesverkstaden. Min tanke är att åka dit och hålla tummarna för att de kan kolla direkt, att jag inte behöver lämna in bilen. Vad det sen kostar att laga ett eventuellt fel har jag ingen aning om…

Jag tycker inte om den här årstiden – så är det med det. Det är kallt och ruggigt. *gnäll gnäll gnäll*

För att kompensera gnällandet över vädret kan jag meddela att jag faktiskt hade en toppendag på jobbet igår – alltid något!

Bland annat så kom det ett paket som jag väntat länge på, med fotosaker! Rena julafton. Hann inte packa upp allt men det lilla jag skymtade gjorde mig varm inombords. Förhoppningsvis får jag snart tid att testa grejerna!

En annan sak som gladde mig var att jag sparkade igång ett testprojekt där vi under en tid ska testa nya ”enheter” som det så fint kallas. I just detta fall är enheterna Chromebooks. Några väl valda medarbetare ingår i gruppen och jag hade kallat till ett första möte igår. Det blev en timme med enbart positiv energi, alla log brett när de lämnade mötet! Kändes riktigt bra. Jag tänkte direkt att jag skulle sätta mig och skriva ner vad vi pratade om, förväntningar och farhågor. Det har jag inte gjort ännu. Jag vet hur viktigt det är att dokumentera saker, för man glömmer så lätt. Tyvärr är jag inte världsmästare på just dokumentation…

Imorgon har jag den stora avstämning med entreprenörer inför byggprojektet som börjar på måndag. Upptäckte igår kväll att det mötet ska börja ungefär samtidigt som jag befinner mig 4 mil därifrån på ett utvecklingssamtal på 11-åringens skola! *svär* Hade totalt missat det när jag bokade in avstämningsmötet, så det blev till att sms:a folk igår kväll och fråga om det gick att flytta fram mötet 1½ timme. Turligt nog var det inga problem. (Ville väldigt ogärna flytta på själva utvecklingssamtalet!) Så idag ska jag gå igenom alla detaljer, dubbelkolla allt och se till att vara väldigt väl förberedd inför morgondagen. Och så ska jag ta mig tid att glutta lite mer i kartongen med fotoprylar! *ler brett* Det blir en bra dag idag!

 

 

Soffliggare

Gårdagen blev inte alls så aktiv som jag först planerade. Redan efter frukost däckade jag i soffan. Halsen kändes rivig och svullen. Efter att ha slötittat på tv:n en stund somnade jag.

Tillbringade i stort sett hela dagen i soffan, inlindad i ullplädar. Gjorde några tjurrusningar till tvättstugan och lyckades få rent några klädesplagg till barnen. Någon matlagning var det inte snack om, dit räckte inte orken.

Hade lovat barnen att vi skulle planera kommande helgs Halloweenpartaj, det orkade jag först sent på eftermiddagen. I över en timme kacklade vi! Tror att jag nu har fått ihop en komplett lista på saker som ska handlas/fixas/göras/skapas. Tackar min lyckliga stjärna för att jag var smart nog att ta ledigt på fredag!

I ärlighetens namn skulle jag vilja vara hemma och slappa nu med min onda hals, men jag vet hur det blir. Dels blir jag rastlös efter någon timme och dels har jag viktiga möten inbokade. Ingen bra idé med andra ord. Nej, det är bara att göra sig i ordning och sparka igång den här dagen.

Framförhållning, från 5 minuter till 10 månader!

Varje år när jag kommer tillbaka från semestern börjar en hysterisk fotoperiod, över 250 porträttbilder ska tas. Det är mitt jobb att ta dem alla.

I år, innan jag gick på semester, funderade jag på hur jag skulle kunna utveckla dessa porträttbilder. Att inte bara ”ta bilder” utan kanske göra något mer. Bestämde mig för att fundera på den saken under själva semestern, tänkte att jag kanske kunde få lite inspiration när jag var ledig. Ha, jag borde veta bättre, inspiration får jag oftast bara när jag går för högtryck och inte när jag slappar.

Så jag ägnade inte en tanke åt detta när jag var ledig. Plötsligt var jag på jobbet igen i augusti, och jag visste att jag samma vecka skulle börja ta dessa bilder. Dagen innan första tillfället smög tanken om förändring sig in i skallen på mig igen. Jag började fundera på att ändra bakgrund på bilderna, det kändes som ett lagom steg framåt. Jaja, jag tänker mer på det imorgon. Nästa dag kom och jag visst att kl. 11 kommer de första 25 personerna – det är lugnt, jag har flera timmar på mig att testa olika bakgrunder och mixtra med belysning. Då ringer telefonen, det visade sig vara receptionen som berättade att NU är första gänget på väg till. NU?! Tre timmar för tidigt?

Vi kan väl säga så här, det blev ingen förändring. Jag hann helt enkelt inte. Vilket grämer mig en smula.

Nu, när jag har gjort en budgetavstämning har jag bestämt mig för att lägga några kronor på just fotodelen. Har kollat upp led-paneler, det vore kul att testa att fota med just led-paneler istället för vanliga blixtar. Men de är sjukt dyra! Vill ogärna lägga pengar på något som kanske visar sig vara för avancerat för mig. Samtidigt vill jag inte köpa de billigaste som finns för då kanske de inte kan leverera det jag vill ha. Svår nöt att knäcka.

I fredagskväll satt jag och kollade runt på just led-paneler och bestämde mig för att göra en beställning, trots att det fick magen att bli spänd eftersom det är så mycket pengar det handlar om. Innan jag tryckte på ”beställ-knappen” dämpade jag min ångest genom att klicka mig igenom all annan fotoutrustning. Plötsligt får jag se att just denna firma har tagit i Lastolite-bakgrunder. Det är superfina bakgrunder, långt ifrån de där marmorerade i grått och blått man brukar se på skolkort, eller ja svart och vitt eller dött grått. Ha-begäret slog till. Plötsligt har jag lagt till tre bakgrunder – för flera tusen! Tänkte i säkert tre sekunder innan jag slutligen blundade och tryckte på ”beställ”.

Kolla in dessa fotobakgrunder, visst är de fina?!

Så nu kan jag luta mig tillbaka och känna att jag är redo för augusti 2019, 10 månader innan det smäller! Ska bara försöka mig på att plåta med led-paneler innan dess också….

Kul att ha något att se fram emot, då kanske jag kan bortse från den mörka och kalla hösten och den annalkande vidriga vintern.

En helt vanlig söndagsmorgon i oktober

Njuter av tystnaden, lugnet och min mugg med kaffe såhär på morgonkvisten denna söndag. Gör mitt bästa för att bortse från halsen som har känts rasslig de senaste dagarna. Det verkar inte som att jag blir riktigt förkyld, utan det är bara halsen som verkar vara ”på väg att bli” hela tiden, utan att det händer något. Önsketänker att jag ska få vara fortsatt frisk – det brukar hjälpa.

Konstaterar att ytterligare en vecka har blåst förbi, en vecka som känts bra.

I onsdags var jag ute på äventyr, jag som i princip (eller snarare AV princip) inte lämnar jobbet frivilligt blev hämtad (hemma!) av en leverantör. Håller på med en stor beställning från denna leverantör och krasst sett var det enklast att åka till deras huvudkontor för att ha den slutliga genomgången, istället för att de skulle komma till mig. De har liksom alla saker på plats där. Så på morgonen  kom en representant och hämtade mig och skjutsade mig till huvudkontoret, vilket tog knappt 1½ timme.  Det är både najs och skräckinjagande att åka bil med andra, men jag insåg ganska snabbt att denna person klarade av att köra bil på ett någorlunda säkert sätt så jag kunde slappna av. Efter diverse pussar och kramar vid ankomsten satte vi igång med allt vi skulle göra – det tog 6 timmar! SEX timmar ståendes vid ett högt bord, jag lovar att mina fötter var en smula ömma sen, för att inte tala om hur mitt huvud kändes. Allt vi hade gått igenom under dagen snurrade som en karusell i skallen medan jag blev hemskjutsad, jag var nog långt ifrån social just då. Och som på beställning kom jag på några saker som inte stämde riktigt, så jag återkopplade direkt när jag kom hem, liggandes i soffan med fötterna i högläge.

Bortsett från dagsutflykten har det flutit på bra jobbmässigt, men jag kände av både under torsdagen och fredagen att jag hade varit borta en hel dag. Körde på i högre tempo än vanligt. Apropå jobb har jag de senaste två veckorna noterat en sak på jobbet som irriterar mig till vansinne. Det är att två av kollegorna lägger väldigt mycket tid på att snacka. Redan när jag kommer på morgonen sitter de som två gamla tanter och kacklar om privatsaker. Sen verkar de fortsätta resten av dagen, jag ser dem konstant sitta och babbla, och jag hör ju att det inte handlar om jobb. De snackar om allt ifrån barnbarn och matlagning till semesterresor och hur de ska fira jul! Sen har de båda två mage att sitta vid lunchen (som är minst en timme i deras fall) och gnälla över hur mycket de har att göra och att de ligger efter, att det är så stressigt nu! Får lust att skrika åt dem att det skulle bli mindre stressigt om de JOBBADE. Men jag väljer att knipa, vill inte göra mig till ovän om jag inte måste, fast jag kan inte låta bli att komma med små pikar då och då. Ett litet nyp i ryggfläsket så att säga.

Nåja, det är dumt att lägga energi på andras ofullkomlighet, bättre att sopa framför sin egen dörr istället. Tror att det är skapligt rent framför min dörr, har koll på läget just nu och värmer upp mentalt inför det gigantiska byggprojektet som jag sparkar igång vecka 44. Ska ha slutavstämning med en av huvudentreprenörerna till veckan och det känns bra. Mindre bra är väl att en del av underentreprenörerna inte behagar svara på mina telefonsamtal, så jag har inte riktigt full koll på allt.

En annan sak jag inte har riktig koll på är barnens höstlov. Den ena går på fritids och där har jag lämnat in en lapp med de ”vanliga” tiderna. Men den andra har inte fritids, vilket innebär att någon planerad sysselsättning inte finns. Och att vara ensam hemma en hel vecka är nog inte en så himla bra lösning. Funderar på om jag eventuellt kan ta ledigt några dagar, och/eller om jag kan ta med mig barnet på jobbet någon/några dagar. Hm…..

När jag nu ändå sitter här vid datorn så passar jag på att kolla statistiken för annonseringen på sociala medier för jobbets räkning. Slås av hur fantastiskt bra en viss annons går, alltså sjukt bra. Vad är det som gör att just den annonsen går så bra tro? Jag menar, jag har ju gjort alla annonser…

Tror att det beror lite på mig som person, att när jag gör saker med full kraft, på grund av ilska, irritation eller för att jag känner mig förorättad så blir det oftast väldigt bra. Det låter helt galet egentligen, att ”fula” känslor kan skapa succé, men för mig är det så. Reta upp mig, eller ännu värre – säg att jag inte klarar något, så ska ni få se på f*n!

Bakgrunden till just den här annonsen är att vi ska rekrytera. Det är en tjänst som kräver en bakgrund väldigt få har, det vill säga det är skitsvårt (på ren svenska) att få tag på någon, näst intill omöjligt faktiskt. Detta är arbetsgruppen där denna person ska anställas väldigt medvetna om. Chefen bad gruppen att skriva annonsen, just med tanke på hur svårt detta är, skriv så att det lockar.

Gruppen skrev och chefen skickade resultatet till mig. Sen ringde han mig och frågade vad jag tyckte. Jag sa som det var – uruselt! Texten var så sjukt tråkig att jag slutade läsa efter två meningar. Dammigt och skrivet av stofiler typ. Fanns noll som lockade. Varför skulle någon vilja söka den tjänsten?

När jag hade uttalat mig sa jag att han skulle låta texten vara, låt gruppen behålla sin heder och publicerad texten på organisationens ”jobbsida” – men låt mig (som vanligt) få fria händer när det gäller annonsering på sociala medier. Nema problema sa chefen.

Jag fick ett tokryck och valde att inte fokusera på jobbet som sådant, utan på chefen! Pillade ihop en annons med närbild på chefen och texten ”Din nästa chef?” mot en kolsvart bakgrund. Uppseendeväckande minst sagt, och väldigt långt ifrån tråkigt. Den annonsen är det som just nu går som tåget och renderar klick utan dess like. *nöjd*

Ibland är det skönt att få känna sig fantastisk, även om jag bara gör det för mig själv. Jag behöver få bekräftat att det jag gör är bra, att det ger resultat. Det är en smula värre med ”är-biten”, alltså vem jag är…. *suckar en smula*

Igår var jag med hela familjen och kollade på Sveriges starkaste kvinna. Wow säger jag! Jag tycker verkligen att det är otroligt kul och inspirerande att se. Vilka kvinnor alltså! Det är nästan så att jag får för mig att jag ska gå till gymmet. Kan inte påstå att resten av familjen var lika tagna, barnen fick myror i benen rätt snart och maken satt med näsan i sin telefon – men jag njöt!

Och idag gäller det att ta igen den tiden vi var borta igår, dvs dags för veckans matlagning och bestigning av tvättberget. Samt – icke att förglömma – planeringen av kommande lördags Halloween-fest! Det kommer med andra ord att bli full rulle idag, vilken tur att jag fick de här ensamma morgontimmarna med min kaffemugg.

Nya leksaker och stimulans

Helgen flöt på bra, trots att jag kände av den där kolhydratsdikeskörningen både på lördagen och söndagen.

I lördags åkte jag och maken i sällskap med 11-åringen och kollade på bilar. Jag provkörde några modeller jag har varit nyfiken på och kunde efteråt konstatera att nej, det var inget jag trivdes med. Tänk vad kräsen man kan vara, ett riktigt i-landsproblem.

Vaknade ohyggligt tidigt på söndagsmorgonen och satte mig i köket med jobbdatorn. Det finns liksom alltid något jag kan pyssla med på jobbfronten. Denna morgon fastnade jag i några utbildningsinbjudningar jag sparat. I normala fall ratar jag allt vad konferenser och så kallade ”utbildningar” heter. Oftast är det ( i min värld) slöseri med tid att dra iväg en heldag till någon av Sveriges tre största städer. Det brukar mest gå ut på att ”nätverka” och att få känna sig bortskämd med god mat och hotellövernattning. Inte särskilt konstruktivt och givande enligt min mening – ja, jag är lat. Jag vill ha mer substans om jag ska åka iväg. Detta krav har lett till att jag i princip aldrig åker någonstans.

Men i söndags morse blev jag så till mig i trasorna att jag faktiskt bokade in mig på tre olika fortbildningar! *lätt chockad* Tre utbildningar jag faktiskt ser fram emot, och alla inom 7 dagar! Innan jag bokade så skickade jag faktiskt ett mail (mest för syns skull) till min chef och frågade om det var okej, för de kostar ändå 8-10′ per dag. Fick svar med vändande post: Jag älskar att du vill fördjupa dig inom dessa områden, dina kunskaper är våra kunskaper – åk om du kan! Haha, ja det finns ingen annan på jobbet som ens vet att dessa ”områden” finns, och chefen avskyr ”sånt här”. Så nu går jag runt och småflinar mest hela tiden och känner mig både uppiggad och stimulerad – det behövdes!

Inte nog med att jag på grund av dessa bokade utbildningsdagar kände mig osedvanligt uppåt igår, jag fick dessutom 10 nya leksaker! Leksaker i form av ”enheter”, dvs anpassade datorer som jag ska administrera.  Tog med mig en hem igår för att testa och nu läser jag så att ögonen blöder, jag har ju aldrig gjort detta tidigare – det är jättekul. *ler brett*

Pratade med gubben på bilfirman igår också, om det där ”strulet” som hade tillkommit med bilen jag var intresserad av….. Öh, det visade sig att bilen hade blivit såld innan jag ens provkörde den! Den som hade sålt bilen hade dock glömt att skriva in det i systemet. Så just den bilen är nu ute ur leken.

Jaha, undra vad denna dag kommer att innehålla då? *förväntansfull*

 

Besök i krondiket – big time

Började gårdagen med det där plåtningsuppdraget – det gick alldeles strålande. Tycker faktiskt att det är kul att fotografera människor som inte har någon ”fotovana” utan bara blir fnissiga av uppmärksamheten. Det blir så levande och glada bilder!

Vad jag gjorde resten av dagen känns som en gåta, tror inte att jag fick överdrivet mycket gjort för nu var alla kollegor på plats och jag hade E18 genom mitt rum. Brukar tänka att jag har beredskap, ständigt. Det är bara att sitta still, inom loppet av 5 minuter så kommer det garanterat någon!

Bortsett från jobbfokuset gick jag i ”väntans tider” under dagen, gubben på bilfirman skulle höra av sig angående omlackering av den bil jag tittat på. (Som ser förskräcklig ut i lacken.) I onsdags sa han att om han inte hade hört av sig vid lunch på fredagen så skulle jag ringa honom. Jag vill inte verka desperat så jag väntade med att ringa.

Strax efter 15 bestämde jag mig för att det fick vara färdigjobbat, så jag åkte och handlade. Hade bestämt mig för att göra en mustig höstgryta med röd curry till middag, så långt ifrån tacos man kan komma!

Av någon anledning som jag inte kan förklara köpte jag ”Naturgodis”! Senast jag gjorde det var i juli tror jag. Den påsen parkerade jag sen på passagerarsätet – och åt hela vägen från affären till fritids. Kom en smula för tidigt till fritids så jag satt kvar i bilen och pratade med en kompis i telefon. Sen ringde jag gubben på bilfirman, som naturligtvis inte svarade! När jag väl skulle gå in till fritids kände jag mig jättekonstig och den enda tanken jag hade i huvudet var att jag ville hem – fort! Medan jag var inne på fritids så ringde naturligtvis gubben, jag svarade inte utan lät svararen ta samtalet. Han lämnade ett meddelande om att vi behövde prata, de hade tydligen upptäckt ”nåt strul” med bilen, så han skulle återkomma som på måndag.

Väl hemma fick jag in påsarna med mat och sen kvaddade jag i soffan, drogad intill medvetslöshet. Barnen fick ta fram färdigmat ur frysen och äta till middag, jag tog mig inte ur soffan. När jag hörde maken komma hem vid 19-tiden släppte jag de sista krafterna som höll mig vaken och tvärslocknade. Sov 1½ timme tills 11-åringen väckte mig och ville gå upp och lägga sig. Visst, jag följde med upp i sovrummet via toan där nr 2 for ut i en rasande fart. Däckade återigen och tvärslocknade.

Vaknade vid 04:30 i morse och mådde okej. Men fy fan vilken resa. Det är RIKTIGT läskigt vad socker påverkar min kropp. Gick raka vägen till jobbarväskan och tog fram påsen med Naturgodis och skickade den rätt ner i soporna. Värsta dikeskörningen på länge måste jag säga.

Sen började jag laga den där mustiga grytan!


Nu får vi se vad jag ska fylla resten av helgen med. Antagligen blir det inköp av vinterjackor till barnen.

Ny dag, ny FREdag!

Jaha, ytterligare en vecka som har rasslat förbi! Känns skönt att det är veckans sista arbetsdag idag, en dag när jag dessutom tror att jag kan sluta lite tidigare. *ler brett*

Fast jag ska börja denna arbetsdag på ett smula annorlunda sätt. Igår fick vi nämligen ett samtal till jobbet från en journalist. Vår växelhäxa tog samtalet och lyckades med bedriften att lova att jag skulle ta bilder på några gäster till journalistens artikel! Hyggligt va? Journalisten har tydligen skrivit ett reportage om några personer som råkar vara våra gäster just idag. Vilket sammansträffande! *himlar med ögonen* Jag tog en sväng förbi ”växelrummet” och sa lite spydigt till växelhäxan att det var ju hyggligt att du fixade detta udda uppdrag åt mig utan att ens kolla om jag kunde/ville/var intresserad! Svaret jag fick var: ” – Ja men du har ju en fin kamera”. *suckar tungt*

Ja, det blir en ovanlig start på den här dagen, att fotografera två (för mig) helt okända människor som ska ”utstråla värme”, dessutom på 15 minuter! Grattis till mig!

Efter det kan jag kanske äntligen ”jobba”….

 

 

Skräckblandad förtjusning

I helgen började jag och barnen prata om Halloween, de är ju smått besatta av ”skräcksminkningar” med blodiga sår och fejkstygn.

Det ena ledde till det andra och plötsligt säger en av dem ”- Vi kan väl bjuda familjen B på Halloweenfest?!”

Det spontana svaret på den frågan är: NEJ!

Nej därför att det ser ut som kriget hos oss. Vi har saker travade ta mig fan överallt. Vi bor litet, det är svårt att ha ”fest” inomhus för drygt 12 personer, var ska t.ex. alla sitta? På sommaren är det enklare, då kan vi vara utomhus.

Men innan jag vräkte ur mig det där NEJ:et hann jag tänka. Familjen B är ändå våra bästa vänner, de VET hur det ser ut hos oss, och framförallt så står de ut hos oss. Äsch då, klart vi ska ha fest!

Okej då, sa jag till barnen, vi har en Halloweenfest med familjen B, bara det blir på en lördag. Det utbröt jubel!

Och sedan dess pratar vi knappt om något annat än denna Halloween-fest. Vi pratar mat, kläder, spökiga aktiviteter, smink och rumslig utsmyckning – konstant. Jag har hela veckan tänkt att jag ska ge mig ut på nätet och leta efter ”läskiga mat”, men jag har faktiskt inte hunnit. Tack och lov är det ett antal veckor kvar.

Familjen B blev jätteglada, verkligen glada, över inbjudan. Självklart tackade de ja. Själv känner jag någon form av skräckblandad förtjusning, det ska bli jättekul med lite fest i höstrusket samtidigt så måste vi ta itu med röran här hemma och det känns inte riktigt lika kul.

 

Lite kär 😍

Om man kan vara ”lite” kär så är jag det nu. I en bil! 🙈

Jag åkte förbi bilfirman igår och provkörde bilen jag kikade på i måndags. 

En smula misstänksam och utan förhoppningar satte jag mig bakom ratten. Tänkte att jag måste ändå testa för att kunna välja bort, för att kunna konstatera att detta inte är min bil.  

Det tog inte många minuter innan jag kände att jag trivdes. Visst, det var något missljud från bakdelen, men i övrigt kändes allt väldigt bra! Så bra att jag kom på mig själv att sitta och småflina. Upplevde inte alls att den var ”låg” trots att den är hela två(!) centimeter lägre än min bil. Inte heller är baksätet så litet som en del säger, jag med min breda häck satt alldeles strålande.
Nackdelen är att den ser för hemsk ut i lacken. Tog ett snack med den gubbiga säljaren efter provkörningen och han ska återkomma senast på fredag. Spännande! 😬

När jag sen åkte hem for tankarna runt i skallen och känslorna var ”all over the place”. ÄR detta min nya bil? Om jag köper denna bil, kommer jag att få det där själsliga lugnet jag söker, eller är detta bara konstgjord andning? För övrigt – hur knäpp är jag egentligen som blir stressad och får ont i magen av min bil? Nåja, vi får väl se vart detta leder, om det blir affär eller inte. Lite kär är jag i alla fall!

Riktigt hög puls!

Vilken händelserik dag det har varit hittills!

Jag började med sovmorgon, sov ända till kvart i fem. Lite skillnad mot att vakna vid tretiden på natten.

Morgonen flöt på fint, jag och barnen hade en riktigt trevlig frukoststund där vi diskuterade en Halloween-fest vi ska ha om några veckor.

Jag har haft strul med min dieselvärmare i bilen och igår testade jag att tidsinställa den. Tanken var att bilen skulle vara varm när jag och barnen skulle åka hemifrån idag. När jag var ute en sväng dryga halvtimmen innan vi skulle åka hörde jag hur värmaren hoppade igång. Och dog. Svor lite eftersom jag inte vet vad felet är (läs: hur mycket det kommer att kosta att fixa det hela).  Jag startade bilen 10 minuter innan avfärd istället så fick den gå och bli aningens varm i alla fall. Innan jag startade den kollade jag igenom inställningarna för värmaren, de finns tre lägen varav två är tidsinställning och en är ”extravärme”. Av någon anledning var extravärmen avstängd så den satte jag på.

Jaha, allt var frid och fröjd, jag packade in barnen i bilen och så drog vi iväg. Först släppte jag av den ena vid busshållplatsen och sen körde jag den andra till skolan.

När jag åker från skolan mot jobbet så bestämmer jag mig för att stanna och tanka. På väg mot macken känner jag plötsligt att det stinker diesel i bilen, verkligen stinker! Märkligt.

När jag svänger in på macken och stannar blir allt plötsligt grått utomhus. Det tar någon sekund innan jag inser att det är min bil som ryker något jävulskt, så pass mycket att jag inte kan se ut! Helvete?! Brinner bilen???

Fort som attan stänger jag av bilen, sliter ur nyckeln  och kastar mig ut. En smula förundrad står jag och glor på min egen bil som är omgiven av grå rök.

Nu råkar det vara så att min pappas bästa kompis har denna mack och bor 50 meter bort från dieselpumpen, jag kikar mot hans hus och ser honom i köksfönstret och ringer och ber om hjälp.

Medan han är på väg till mig har bilen slutat bolma hysteriskt och jag försöker förklara vad som hänt. Han ber mig starta bilen och visst – den börjar snart ryka ordentligt.

” – Det där är ingen fara, det är diesel som ligger i värmaren och som måste förbrännas, du kan köra vidare!”

Öh… Jaha. Det hade jag ingen aning om, inte heller har jag upplevt det förut.

En smula skärrad åker jag till jobbet. Där händer nästa grej.

När jag ska parkera (det är lite trixigt för att det är trångt) känns det plötsligt som att bilen rusar och kastar sig framåt. Jag panikbromsar så alla saker i bakluckan tjongar i ryggstödet till baksätet. Vad hände???

Väldigt skakis låser jag bilen och går jag sen till mitt arbetsrum.

Ja, vad hände? ”Råkade” jag på något sätt trampa på gasen? Fastnade gaspedalen i någon matta? Eller har bilen fått tuppjuck fullständigt?

Jag blir hyperstressad när såna här saker händer, jag vill byta bil NU! Följaktligen satt jag desperat och surfade på bilar titt som tätt under förmiddagen.

På lunchen hade jag att allvarligt snack med mig själv. Man kan inte vara rädd för en bil! Så jag gick ut och vände bilen, bara för att utsätta mig för faran och se om den skulle få för sig att bete sig konstigt igen. Inget oroväckande hände, så nu vågar jag kanske köra hem. Kanske.

Tror jag ska ta vägen förbi bilfirman och provköra den där bilen jag tittade på i måndagsmorse. Den är inte hundraprocentigt optimal, men den skulle garanterat minska mina stressnivåer rejält.

För övrigt visade vågen -2,9 kilo idag jämfört med igår, och jag är återigen under det där strecket som jag avskyr. Oväntad överraskning så här på en onsdagmorgon i oktober.

 

 

 

Morgonpigg

Nackdelen med att inte gå för högtryck på jobbet verkar vara det minskade behovet av sömn. Att vakna tio i tre på natten känns dock en smula överdrivet!

Men jag blir i alla fall väldigt uppdaterat när det gäller sociala medier. Finns inte så mycket annat att göra så här dags än att läsa statusar och inlägg. Man kan inte säga att det är läge att dra igång dammsugaren precis.

Beslutsångest och amatörrörmokare

Jag blev så himla upplivad av Åsas kommentar igår om söndagsmatlagning! Tack Åsa 🙏 för att du fick mig att inse att svaret fanns utanför min egen snäva tankebox.  

Blev så till mig att jag slet fram två random lchf-kokböcker och bad barnen välja ut recept de ville prova framöver. Resultatet: 

Plötsligt känns livet så mycket lättare!

Avslutade kvällen med att googla på ny kran/blandare till köket. Helskotta vilka priser! Från 2 000kr och uppåt. Kollade på en lokal firma som ingår i en större kedja och som jag passerar varje dag. För efter att ha kikat lite närmare på rörkopplingarna under diskbänken insåg jag att det nog var direkt olämpligt om jag försökte mig på att fixa detta själv. Rörfirman skulle ha från 3 500kr och uppåt för kran + installation. Bestämde mig för att åka förbi dem på morgonen och prata lite, sondera terrängen. 4 000 kr känns som sjukt mycket pengar – nu igen!!!

Ja, så i morse åkte jag dit. Kom ut med en yttepyttepåse med blandade saker för 195 kr! 😮 Killarna var övertygade om att jag kunde fixa felet helt själv! 

Blev på så gott humör att jag spontant åkte till bilfirman för att kolla in bilen jag sett på deras sajt. 🚘

Den såg förj-vlig ut i lacken, men var  inte alls så låg som maken varnat mig för. Kändes helt okej, fast mindre. 

Efter att jag gått igenom typ hela bilen (tog 15-20 min) kom det en säljare trampandes. Han gjorde verkligen inget gott intryck. Spontant tänkte jag: gubbj-vel! 😡  Jag sa att jag kanske skulle återkomma och sen åkte jag till jobbet.

På väg till jobbet fick jag plötsligt separationsångest! Vad höll jag på med egentligen – jag älskar ju min bil (ibland iaf)! Och vill jag verkligen ha en (marginellt) mindre bil? Åh vad livet är krångligt!

På jobbet var det lugna gatan, jag gjorde inte många knop idag. En del av tiden var jag inne på ett bilmärkesforum och ställde lite frågor om den bil jag hade tittat på. Verkar vara ett bra köp. Hm, kanske skulle åka förbi griniga gubben imorgon och provköra den…

Till slut var dagen så långsam och seg att jag valde att ”sluta tidigare”. Jag åkte direkt hem och började fixa med kranen i köket.

*ta-da* Nu har vi en fungerande kran! Att jag klantade mig och lyckades byta plats på varm- och kallvatten får jag fixa imorgon. 

Höstsöndag

Vaknade denna morgon och kände spontant ”Nej…jag vill inte”. Tycker att söndagen kom lite brutalt och alldeles för fort. Jag har verkligen ingen lust att börja tvätta, baka och laga mat. Så istället för att sätta fart med det som ska göras fastnar jag framför datorn.

Hade en fin dag igår. Barnen sprang Run of Hope till förmån för Barncancerfonden, och attan vad de sprang! Jag blev både stolt och imponerad.

Mötte flera bekanta/vänner under loppet, som egentligen bestod av flera lopp (olika längder bara). På kvällskvisten var den en vän som skickade en bild från loppet med orden ”Kolla! DU är med!” Jaha, då var det någon som hade plåtat ute i skogen när folk (bland annat jag) hejade på brandmännen som valde att kuta 5 km i full utrustning- inkl. rökdykartuber, och som dessutom lagt ut bilderna på sociala medier! Så varsågoda, en väldigt sällsynt bild på mig (i gul jacka):

Gudars vad jobbigt det är att se sig själv på bild sådär, i synnerhet en bild som man inte har någon kontroll över. Men men, det är så jag ser ut.

Efter loppet åkte vi hem allihop och mamma och jag fortsatte sen till goda vänner för att leverera svamp. Min mamma plockar så sjuka mängder svamp att hon måste ge bort en del. Hos vännerna blev vi sittandes i 1½ timme, det kändes som balsam för själen.

När vi kom hem igen kastade jag mig över datorn. Nu har jag kommit till det där stadiet igen att jag smått desperat vill byta bil. Trots att både bilprovningen och märkesverkstan säger att det inte är något fel på min bil blir jag knäpp på det jag upplever när jag kör den. Jag mår inte bra av att ha den där nervösa klumpen i magen hela tiden, och snart är det dessutom vinter och då vill jag verkligen inte känna så. Men herregud vad svårt det är att hitta en bil jag vill ha, som dessutom är i rätt prisklass. Nu tror jag att jag har hittat en, ska se om jag kan åka till bilhallen och titta på den imorgon. Det är inte en modell jag i normala fall skulle ha valt, men den uppfyller nästan alla mina krav. Dock tror maken att jag kommer att tycka att den är för låg. Vi får väl se. *håller tummarna*

Jag har på sista tiden konsekvent undvikit att skriva om vikten, men nu är det väl dags.

Sedan i juli/augusti har jag i princip legat still i vikt, den har rört sig inom en 3-kilosintervall. Nu, efter senaste mensen, valde den dock att ta ett rejält skutt uppåt, typ 5 kilo! 😯 I veckan som gick såg jag dock att den halkade ner 1 kilo per dag under några dagar, för att skutta upp igen igår och idag. Nu ligger jag över ett streck som jag verkligen inte vill ligga över!

Försöker analysera vad jag stoppat i mig för att leta ledtrådar, men jag orkar inte tänka färdigt. Det är som det är, jag vet vad lösningen är (tror jag) och det är att börja ha stenkoll på intaget igen, att sikta på rätt macros (15 kh, 80 protein och 80 fett). Jobbigt!

Att ha koll på intag och samtidigt dra ”middagslasset” hemma tär på mig. Det låter säkert som en skitsak, men jag tycker verkligen att det är tungt. Jag är fullständigt ointresserad av att laga mat! Så därav den tunga sucken över att det är söndag igen, för om jag överhuvudtaget ska ha en chans att lyckas med maten kommande vecka så måste jag verkligen planera den – idag! *suckar tungt* Ska jag dessutom tänka på att få till mina macros blir hjärnan överhettad.

Veckan som gick räddades upp av ägg för min del och av Findus enportionsrätter för barnens del. Men jag kan inte trycka i mig 10 ägg om dagen i längden, det håller inte. Dessutom har jag de senaste två(?) veckorna märkt av hungerskänslor. Jag kommer på mig själv redan vid 10-tiden att fundera på när det är lunch. Går runt och är hungrig helt enkelt. Det känns inte så vanligt.

När vi kommer hem efter dagens förmiddagskonsert i kyrkan ska jag ta tag i kommande veckas mat… Dock mycket motvilligt.

Apropå mat, igår gick kranen i köket sönder. Den levererar enbart varmvatten! Ytterligare en sak att fixa. *suck*

Nej, nu tänker jag kliva in i duschen och njuta en stund!

Eftermiddagsfunderingar

Jaha, här sitter jag och har mentalt slutat jobba.

Funderar på två saker:

  1. Ska jag åka från jobbet redan nu?
  2. Ska jag laga kyckling i jordnötssås idag?

Hm…. inga lätta beslut jag måste ta! 😀

Fredag igen…

Tiden har rasslat på, vecka 2 av det nya livet är snart slut.

Tycker inte att det känns som en så stor förändring egentligen detta med att lämna och hämta barnen. Värre är det med maten. Förra veckan flöt på bra, men denna har varit väldigt mycket mindre bra. Behöver fundera på hur jag ska få styr på det hela. Det är tydligt att jag måste göra något i alla fall.

Även jobbet har gått förvånansvärt bra, det känns riktigt trevligt att jobba 40 tim/vecka. Men det kräver också ett annat fokus, att jag har koll på vad som ska göras och kan prioritera rätt. Har inte behövt säga nej till något ännu, men jag kommer på mig själv att vara väldigt vaksam.

Misstag!

Det blev en smula rörigt igår.

Jag hämtade 8-åringen på fritids kl. 17 och åkte hem där jag möttes av 11-åringen med TVÅ kompisar!

På mindre än 20 minuter skulle jag trolla fram middag åt alla fyra barn samt få i dem maten. Vi hann, men det resulterade i att jag inte fick i mig någon middag, jag kastade bara i mig en kesoplätt med ost på.

Skjutsade alla barn till kvällsaktiviteten och for sedan på föräldramöte. Ett föräldramöte som nog kommer att kräva ett alldeles eget inlägg!

När jag sedan kom hem vid 20-tiden var jag vrålhungrig. Kokade mig två ägg som jag åt med majonnäs. Efter det var jag fortfarande inte mätt, men jag såg att det fanns crabsticks (surimi). Öppnade det paketet och avnjöt 100 gram. Medan jag sitter där vid köksbordet börjar jag läsa på paketet… Plötsligt ser jag att 100 gram carbsticks innehåller 12,2g kolhydrater! Jösses!

Jag har alltså proppat i mig 12,2 kolisar bara så där! Gudars skymning. Varför i hela friden har jag fått för mig att jag kan äta crabsticks? Inser att jag nog aldrig har läst innehållsförteckningen – någonsin. Tror att ”okej:et” låg lagrat från Viktväktartiden då allt utan fett var okej, för fett fanns det i princip inget i just denna förpackning. Snacka om misstag!

Bergsbestigning!

Medan jag gjorde ingenting i morse roade jag mig med att göra en kom-i-håg-lista i telefonen på arbetsuppgifter. För den där morgonstunden när jag gör ingenting, det är då jag plötsligt kommer på en massa saker (både jobbrelaterade och privata) som jag måste göra. Det blev en diger lista med allt ifrån små struntsaker (typ svara på mail) till väldigt mycket mer omfattande. Jag gillar att ha den där listan, då måste jag inte hålla så många saker i minnet.

På väg till jobbet grubblade jag på hur jag skulle styra upp den här dagen, vad skulle jag välja att sätta tänderna i? Jag har en riktig surdeg liggande, som jag har skjutit på lite för länge nu, men som jag bävar för att ta tag i. Med magen full av stekta frukostägg kände jag mig plötsligt laddad – jag bestämde mig för att sätta tänderna i den största utmaningen av dem alla!

Det tog mig tre timmar att ta mig igenom allt, tre timmar kryddade med en ansenlig mängd svordomar. Sen var jag sjukt nöjd, och helt slut i huvudet.

Märkligt hur urlakad man blir när man går för högtryck under några timmar, efteråt är det som att huvudet behöver vila en stund. Typ resten av dagen.

Nu ska jag försöka fördriva sista halvtimmen på jobbet, lär inte bli mycket gjort. Sen ska jag hämta barnen, få i dem mat, transportera dem till kvällsaktiviteterna och själv gå på föräldramöte. Jippie! 🙁

 

03:58

Vilken märklig tid att kliva ur sängen, kl. 03:58. 

Blir uppenbarligen inte så trött nu för tiden. Beror säkert på den låga arbetsbördan. Eller, nja, arbetsbörda finns det men det är ingen stress och hets. Igår var återigen en dag när jag inte producerade så mycket, stämde av saker med leverantörer, styrde upp logistiken för några större leveranser (vaktmästarna hatar mig), pillade lite i sommarevenemangen samt beställde lampor för 200’000kr. Dessutom hann jag bli rejält uppretad på en representant från vår hyresvärd. Och så körde jag över en kollega som inte har gjort sitt jobb! 😊

Idag lär det knappast bli mer gjort. Att det blir lugnt på kontoret är jag övertygad om, Majsan och Bondmoran är bortresta på ”tjänsteärende” och ytterligare två kollegor har semester. Det kommer att eka öde! Det är både bra och dåligt, hade jag varit fullt fokuserad hade det varit underbart, nu kommer det nog bara att kännas tomt. 

Var är startknappen?

Sitter och stirrar ömsom på skärmen och ömsom ut genom fönstret.

Kommer inte riktigt igång med jobbandet. Istället tittar jag ut på träden som vajar rejält i blåsten. Funderar på vad dagens middag ska bestå av. 🙄 

Riktigt så här svårstartad brukar jag inte vara. Kanske borde fixa lite kaffe? Nä, det är snart dags för lunch.

Min plan var att jag nu skulle sitta och skriva (läs: ordbajsa) lockande texter till 21 evenemang som ska gå av stapeln nästa sommar. Kan bara konstatera att kreativiteten är som bortblåst. Det finns vissa saker jag faktiskt inte klarar av att göra på kommando, lockande texter är en typisk sådan.

Fick just ett mail som gjorde mig en smula fundersam. Det var från rektorn på 8-åringens skola. Tydligen är mentorn/klassföreståndaren i 8-åringens klass uppsagd idag – med omedelbar verkan. 😯 Öh? Jag träffade personen ifråga i morse och då verkade allt vara frid och fröjd. Uppsägningen grundar sig tydligen på ”bristande lämplighet och samarbetssvårigheter”. Jösses – vad har människan gjort? Jag har inte hört några som helst signaler på att något skulle vara galet, och i vår lilla håla brukar man få veta det mesta omedelbart. Ja, detta gjorde mig en smula konfys.

En smula dramatisk och opedagogisk lärare

I torsdags när jag kom hem möttes jag av en förkrossad 11-åring.

Hon hade fått veta av sin flöjtlärare att ”- Antingen köper du en egen flöjt eller så får du sluta spela, det står flera barn i kö för att hyra din flöjt!”.

Jaha, det var ju också ett sätt att leverera ett budskap. Nu tror jag inte att det var riktigt så läraren sa, men det var så min 11-åring uppfattade det.

Senare på kvällen ringer denna flöjtlärare (drabbad av dåligt samvete?) för att ”förklara” situationen. Vi får 30 minuter på oss att fatta beslutet – ska vi köpa en egen flöjt eller ska 11-åringen vara tvungen att sluta spela. Det var i sig inget svårt beslut – klart vi köper en flöjt – men hur skulle det vara om man från början fick veta att man bara får hyra instrument i ett år av Kulturskolan? Om man fick mer tid än en halvtimme på sig att fatta ett så drastiskt beslut? En följt kostar i alla fall från 5 000 kr och uppåt, inget man snyter ur näsan hur som helst.

Jag ringer upp för att meddela vårt beslut och då levererar flöjtläraren ”tips” på bra ställen att köpa flöjt på. Det låter onekligen som att det är hos kompisar till flöjtläraren… Jag tackar (en smula syrligt) för tipsen och säger bara att vi ska fixa en flöjt så snart vi kan.

Sen ringer jag bästa vännen – som råkar vara flöjtist! *ler brett* Ber om hjälp, och får det – i massor. Tyvärr har vännen ingen flöjt att låna ut men tror sig veta vad som skulle passa 11-åringen, och det är INTE de skolflöjter som flöjtläraren rekommenderade. Priserna i Sverige är ungefär desamma oavsett märke, de ligger mellan 5-13 000 kr.

Efter att vi besökt flöjtvännen igår och 11-åringen fått provspela några olika flöjter gav jag mig ut på eBay. Jag hittade 3 st. auktioner med flöjter av rätt märke och typ, med ett snittpris på 700 kr! Hoppla, viss prisskillnad mot Sverige måste jag säga. Strax efter klockan nio igår kväll vann jag en av auktionerna! *gör vågen* Betalade bums och håller nu tummarna för att det kommer en ny (spelbar) flöjt i slutet på nästa vecka.

Slutet gott allting gott – hoppas jag.

Första veckan av det nya livet

Kombinationen att vara morgonpigg och att inte ha så mycket på jobbet resulterar i att jag vaknar 04:12. Utsövd. Jaha liksom, det är bara att gå upp, för somna om kan jag inte.

Kl. 04:30 var dagens första tvättmaskin igångsatt och likaså diskmaskinen.

Nu, drygt tre timmar senare är tredje maskinen tvätt igångsatt och jag har uppdaterat mig socialt med hjälp av fb och insta medan jag druckit morgonkaffe.

Ja, en vecka av det ”nya” livet har passerat. Det känns en smula underligt att inte vara så mycket på jobbet, det måste jag erkänna, men jag rättfärdigar min upplevelse genom att vara tydligt mot mig själv (och en del kollegor) med att jag faktiskt ÄR på jobbet strax över 40 timmar.

Tursamt nog sammanföll makens jobbstart med att min ”hösthets-period” var slut. Är lika förvånad varje dag över att jag inte har en hel hög med saker som måste göras – helst samma dag.

Tror att jag just upplevt en ”återhämtningsvecka” på jobbet, om jag tittar i backspegeln så kan jag inte säga att jag har varit så produktiv precis. Visst, jag har pulat med både det ena och det andra, varit tillgänglig och gått på tre möten, men känslan är att jag inte har gjort just någonting. Kommande vecka har jag redan styrt upp en smula, satt planeringen med deadlines för några saker, för jag tror inte att jag behöver mer återhämtning nu. Jag levererar bäst när jag upplever en viss tidspress oavsett om jag har satt den själv eller om det är ett krav från verksamheten. Märker hur hjärnan blir såsig när jag har ”all tid i världen”, jag får svårt att gå igång och fokusera stenhårt, det blir mest att jag småpular lite här och lite där – utan resultat. Plötsligt kommer jag på mig själv att leta recept på köttfärslimpa, eller skumma igenom fb! *skäms*

Att inte vara upptagen med en halv miljon saker gör att jag plötsligt noterar kollegorna på ett annat sätt…

Majsan – en kvinna i övre medelåldern vars fokus i livet just nu är på barnbarn, åldrande och sjukliga föräldrar, vindrickande och kampen mot diabetes. Majsan tillbringar väldigt mycket tid med att fippla med sin mobil, hon har verkligen ständig koll på allt som händer i sociala medier. Råkar man ”komma på” henne med näsan i telefonen (vilket jag gjort otaliga gånger senaste veckan) kommer ett nervöst fniss och kommentaren ”-Jag måste ju hänga med!”. Hm, på arbetstid? tänker jag. Hon är en ganska sorglig figur egentligen, som i ärlighetens namn inte tillför mig ett jota. Ibland undrar jag om hon går på repeat, för varje lunch vi äter ihop så pratar hon om samma saker. Jag får en känsla av att hon slåss mot själva livet och är besviken över att livet inte blev bättre, lite bitter är hon allt. Hon kan ägna timmar åt att beklaga sig över sin åldersdiabetes och vårdens dåliga bemötande. Att det skulle ha effekt på diabetesen att sluta dricka sötsliskigt vin, vräka i sig limpmackor och inte reptilsnabbt hugga in på kakfatet vill hon inte på några villkors vis kännas vid. ”- Man måste ju unna sig!” är hennes ständiga mantra. Det händer mer än en gång i veckan att jag tänker att jag inte vill bli som hon på äldre dagar.

Bondmoran – typ 10 år äldre än jag och urtypen för just en bondmora. Skulle inte förvåna mig om hon krusar örngottsband på fredagskvällarna – samtidigt som hon kokar vinbärsgelé. Stadig/pålitlig som en arbetshäst, och en smula introvert. Har jobbat sig upp från ”golvet” till en administrativ tjänst som jag gav henne, mest för att hon gör det man säger. Och det är just det, hon gör vad man säger men att tänka själv är inte paradgrenen. Skulle det mot förmodan hända så är det att betrakta som ett olycksfall i arbetet. Att be henne planera något är lika med ett misslyckande, men hon är en klippa på att stansa in uppgifter och hon gör det tills hon är klar oavsett om klockan då är 16:00 eller 16:27! Ansvarsfull på ett tråkigt sätt. Vid lunchbordet tillför hon just ingenting, ibland kan hon berätta om senaste konserten i kyrkokören. Hon har dock ett stråk av lömskhet, det har hänt att jag har fått en och annan kniv i ryggen. Men tro inte att hon levererar det direkt till mig, nej då, knivar sticks in under allmänna möten. Nu för tiden passar jag mig kan jag säga, det får räcka att jag förser henne med jobb utan att vi blir förtrogna.

Hon som vet allt – återigen en kvinna i övre medelåldern (typ 60-ish). Uj, jag blir trött bara av att tänka på denna människa. Hon är så sjukt medveten och ”påläst” om saker och ting, typ luftföroreningar, kost, elbilar och busstider. Inte nog med att hon är en besserwisser, hon har ett röstläge som kan spräcka speglar. Det är nog fler än jag som tycker att det är skönt att hon ”bara” jobbar deltid. Hon talar mer än gärna om hur ”man” ska tänka, rösta, äta, andas och göra. Hon är så ruskigt fyrkantig att till och med jag framstår som rund, ja detta är nog den enda person på jobbet som använde excel mer än jag. Klassens ordningspolis. Det är denna person som sliter upp kylskåpsdörren och utbrister ”-Fy vad det luktar!” för att i nästa sekund hiva ut allas lunchlådor och bestämt kasta innehållet i soporna! Japp, för två veckor sedan blev jag och några till utan lunch. Handlingskraftig utan eftertanke är hennes paradgren.

Mästergnällaren – snart 60-årig kvinna som vill vara 27, vilket tydligt syns i klädval, skor, accessoarer, frisyr och spackel. Träningsnarkoman som med nöje (och konstant) gnäller på alla som inte tränar eller äter ”rätt”. Klev upp ett par pinnhål och blev ansvarig för ett område, vilket medförde att hon hamnade på vårt kontor. Det var ett felaktigt beslut av oss i ledningen tror jag. Hon gnäller konstant, verkligen konstant, över allt som rör arbetet. Trots att hon får all tänkbar hjälp (inklusive x antal timmar från mig varje vecka) måste hon beklaga sig. Efter 1½ års ”inkörningsperiod” i den nya rollen sitter ingenting, nej allt är så jobbigt. Funderar på varför hon tog det här jobbet om nu allt är så sjukt jobbigt. Bad chefen ha en avstämning med henne efter 1 år och fråga om hon ville fortsätta, om hon trodde sig klara av detta. Det resulterade bara i att hon fick ett lönepåslag på 5 000 kr och att jag fick blodstörtning. Gör mitt bästa för att hålla mig undan denna hjälplösa individ och har lärt mig själv att jag måste lära henne fiska istället för att ge henne fisk. Det var för övrigt Mästergnällarens lunchlåda som luktade apa, efter att ha stått parkerad i kylskåpet i över tre veckor. Förvirrad som få.

Puckot – har ni antagligen hört tillräckligt om. *suckar och himlar med ögonen*

Härliga kollegor jag har va? Tur att jag själv är så perfekt! *ironisk* Tack och lov är detta bara de kollegor som sitter fysiskt nära mig, jag har ytterligare sisådär en 45 kollegor på plats.

Ja, denna vecka har jag upplevt dessa individer mer än vanligt, jag har haft tid att uppleva dem. Den ”upplevelsen” får mig att bli än mer fokuserad på att ha tydliga mål och att jobba. Vill inte riskera att behöva umgås för mycket med dem. Kan känna en sorgsen känsla stundtals eftersom jag inte har någon riktigt nära kollega, någon som skulle ge energi, pepp och komma med kloka inlägg. Men det är som det är, man kan inte få allt.

Efter en mindre produktiv arbetsvecka tog jag igår med mig familjen (maken och barnen) och åkte och kollade på Sveriges Starkaste Kvinna (-63kilosklassen). Det var en upplevelse!

Jag blir så sjukt berörd av den här typen av tävlingar. När allt började, lamporna släcktes ner, rökmaskinerna startade och de tävlande blev uppropade började mina tårar rinna. Jag kunde inte hindra det, de bara rann. Upplevelsen och alla minnen var så starka.

Och vilka tjejer sen – urstarka! (Fia Reisek vann väntat.)

Ja, tävlingen var verkligen grädden på moset denna vecka, precis vad jag behövde. Idag ägnar jag mig åt tvätt, matlagning och förberedelser inför kommande vecka.

Borde skriva något om vikten – men jag orkar inte. Kan iaf meddela att den inte gått upp, eller ner.