Tvärslocknade tidigt igår kväll efter att ha haft ett kalas för 11-åringen – och vaknade pigg och alert kl 01:53! *svär*
Jaja, bara att gå upp för att somna om är omöjligt. Borde ha hållit mig vaken till riktigt sent. *efterklok* Med lite tur blir jag snart så pass trött igen att jag kan gå och lägga mig.
Senaste veckorna har varit krävande (se lösenordsskyddade inlägget om den väckta björnen) men jag har hunnit en del annat också.
Till exempel fyllde äldsta dottern 11 år i veckan och det lyckades vi väl fira ganska bra. Fast jag önskar att jag hade orkat vara mer engagerad. Just nu finns inte det där ”lilla extra” i energidepåerna. Men det blev nog bra ändå. Jag hoppas i alla fall det. Trots att jag inte hittade någon squishi….
Mitt senaste impulsköp till jobbet, en kamera, kom i fredags. Kändes häftigt att få packa upp den och klämma och känna på den. Nu återstår bara att lära sig tygla den också. Men vi ska nog bli kompisar. Förra kameran tog nästan två månader för mig att lära känna, och jag var flera gånger på väg att ge upp. Herregud, vi snackar om en kamera – hur svårt kan det vara?! Tja, märkligt nog så är det inte ”bara” en kamera, jag får i alla fall någon form av relation till kameror utifrån hur de fungerar och vad de kan prestera. Ingenting är så frustrerande som att ha bilden man vill ta i huvudet och sen inte kunna ”göra” den med hjälp av kameran. Men det är bara att börja, tänker mig att jag ska ägna en del tid mellan jul och nyår åt detta kameraprojekt. Jag har dessutom några personer på kö som vill bli plåtade av mig! När jag nu ska hinna göra det?
I fredags hände det! Då kom första förfrågan utifrån till min chef om att köpa min spetskompetens. Tro nu inte att chefen hade bråttom att berätta det för mig, nej då. Jag fick veta det först igår kväll. Kan bero på den där väckta björnen att frågan kom i skymundan och inte fick någon prioritet. Men vilket mentalt lyft det var för mig, jag jublade inombords. Fatta att jag är den enda i världen som sitter på en unik mix av it-kompetens, som dessutom efterfrågas! *dansar lyckodans* Nu ska jag bara förhålla mig till om jag vill sälja mina tjänster, och sedan ha den diskussionen med chefen. Just den beställare som hade ringt har en tydlig (begränsad!) budget, så jag måste räkna på vad de kan få för den summan. Bortsett från allt praktiskt och alla om och men så känns det skönt att få denna ego-boost.
Funderar just nu mycket på barnens skolgång, efter att ha haft utvecklingssamtal på båda skolorna. Det känns inte som att situationen är optimal. Ingen av de berörda skolorna levererar riktigt det jag skulle önska. I ena skolan verkar det vara lite High Chaparall, barnen/ungdomarna går bananas och klimatet kan väl närmast beskrivas som hårt. Det eldas i papperskorgar (inomhus!) och det slåss en del. Lärarna verkar inte ha så mycket engagemang och ork. I den andra skolan finns inte utbildad personal så ungarna gör lite som de vill, de skriks och tjoas, är allmänt stökigt och rörigt. Dock inte hårt på samma sätt som i den första skolan. Den stackars mormorsfiguren (som är barnskötare i grunden!) som är inkastad i klassen har de flesta ungarna noll respekt för…
Leker med tanken på att byta skolor, men fastnar i att man ”vet vad man har men inte vad man får”. Blir det verkligen bättre? Tycker det är jobbigt att tänka på det här, det känns som att det är livsavgörande för barnen att det blir bra – men vad är då bra? Försöker bolla med maken men vi har inte riktigt haft tid att prata om detta. Måste ta oss den tiden!
Lyckas verkligen inte leverera när det gäller mat just nu. Min räddning när det gäller barnen har ett antal gånger de senaste två veckorna varit färdig ”mikromat” a’ la Findus/Dafgård/whatever. Själv steker jag mig några ägg. Det var inte alls så här jag hade tänkt mig det hela när maken började jobba. Men jag tänker att barnen i alla fall får mat, trots att jag inte själv har slavat vid spis och ugn, och vi sitter ner och äter tillsammans och pratar. Men bra är det inte. Eller rättar sagt, jag är inte nöjd, jag vill leverera bättre. Ytterligare ett utvecklingsområde.
Ett annat utvecklingsområde är vårt hem. Dagligen svär jag inombords när jag ser alla kringspridda saker, det överfulla kylskåpet och tvättberget som växer lavinartat. Men jag orkar inte ta itu med detta just nu.
Gudars vilket gnälligt inlägg detta blev. Men det är väl så jag känner just nu antar jag. En positiv sak är i alla fall att vikten inte går uppåt – alltid något!