Överlevt helgen

Äntligen måndag igen!

Helgen har varit lite sisådär tycker jag. Det som hände på jobbet i fredags har legat som ett stort tungt moln i bakgrunden, hela tiden.

I lördags lyckades jag i alla fall genomföra det där fotouppdraget. Hade verkligen noll lust men kämpade till mig lite falsk entusiasm. Det skulle inte ha blivit bra om jag hade gått omkring och varit butter och nere. Fick dessutom den dumma idén att testköra en del av de nya sakerna, det var mindre lyckat kan vi säga. Det slutade med att jag packade upp alla gamla softboxar och använde hederliga gamla blixtar. Tack och lov fick jag till ett helt gäng med bra bilder, så beställaren blev mer än nöjd och tyckte att det hade varit en toppendag!

Nej, de nya sakerna får jag lägga tid på i mellandagarna, med barnen som modeller. I efterhand kände jag mig en smula korkad som fick för mig att allt skulle sitta direkt – vad/hur tänkte jag?!

När jag kom hem igen efter fotouppdraget satte jag mig och började redigera bilderna. Plötsligt så känner jag att det blir som glappkontakt i huvudet – skitläskigt! Precis samma känsla som när jag i mars 2013 för första gången i livet hade varit utan socker i 10-20 dagar. Det första som händer är att jag blir skraj, ordentligt skraj. Vad beror detta på? Lyckades ta mig till soffan där jag la mig raklång. Trots att jag visste att jag låg stilla på rygg som kändes det INTE så. Jag fick mentalt övertyga mig själv om att jag inte skulle trilla i backen. Försökte tänka tillbaka till de där dagarna i mars 2013, vad var det som fick ordning på allt till slut? Var det salt-shots? Värt ett försök – fick ett av barnen att blanda ett glas med salt och vatten som jag svepte, liggandes i soffan.

Efter några timmar, lagom till läggdags,  känner jag mig så pass stark att jag knallar iväg till sovrummet på ovanvåningen, skapligt stabil. Hoppas att detta ska försvinna mirakulöst genom en natts sömn.

På söndagsmorgonen var det bättre, men inte helt bra. Ställer mig och bakar ett gäng kesolimpor. Det är som att jag är närvarande men ändå inte. Underlig och skrämmande känsla.

Under dagen verkar det som att glappkontakten läker sig själv, jag tvingar mig att göra saker, som att åka till kyrkan med barnen som ska sjunga där. Ser hela tiden till att få i mig salt, om inte annat känns det bra mentalt att ta det. Placebo! *ler snett*

Nu, måndag morgon, känner jag mig nästan helt återställd. Fast tankarna far iväg och spekulerar i vad som hände. Hade det med saltet att göra? Var det en reaktion på fredagens händelse? Missen med kolhydraterna, hade den med saken att göra? Tja, jag kan nog spekulera ihjäl mig själv utan att få något svar. Huvudsaken är att jag mår okej.

Den här dagen kommer att bli speciell, jag ska träffa en av beställarna som köpt min konsulttjänst. Vi ska på något mirakulöst sätt få till ett avtal där det framgår vad jag ska göra, och inte göra. Det blir spännande, i synnerhet när beställaren inte kan ett jota.  Men det är bara att kasta sig ut i verkligheten – hepp!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.