Äntligen är julafton passerad

05:59:06  2017-12-25

Får man åka till jobbet idag?

Näääää…… Det ”får” man inte.

Idag – precis som igår (julafton) och imorgon – är dagar när man ska umgås med familjen. Påtvingad social samvaro. Inte för att det är så himla jobbigt egentligen, men jag får krupp av att göra ingenting. Att bara halvligga i soffan och slöglo på tv funkar i en, max två dagar, sen kommer myrorna krypande. I ärlighetens namn skulle jag kunna bosätta mig i tvättstugan – för där behöver det röjas rejält! Fast jag är en smula för lat och omotiverad att påbörja ett sånt jätteprojekt. Lite moment 22. För att inte bli helt galen smygjobbar jag lite vid datorn som står på köksbordet, nu på morgonen har jag t.ex. tryckt iväg en annonskampanj i sociala medier för sisådär en 15 000 kr. Alltid något!   😆

Att slappa och slöa och inte ha huvud fullt av ”det-ska-jag-göra-imorgon” frigör utrymme i huvudet. Då får andra saker plats, som t.ex. relationen till maken, den stillastående vikten och alla uteblivna gymbesök. På gott och ont.

Måste erkänna något.

Det där gymmet som jag har årskort till…. Det har flyttat! Det hade jag ingen aning om, fick se det på facebook för någon vecka sedan. För att döva samvetet en smula åkte jag faktiskt dit i lördags för att kolla hur det ser ut i nya lokalerna. Och för att kolla om mitt kort fortfarande fungerar. Kortet funkade och jag kom in. Lokalerna är riktigt trevliga, även om jag personligen har en smula svårt för öppna planlösningar. En nackdel är att det nu bara finns en dusch, den ska både damer och herrar dela på tydligen. En fördel är att antalet parkeringsplatser har ökat med 3000%.  Som alltid när jag kliver in på ett gym började adrenalinet rinna till, pulsen ökade och jag blev sjukt sugen på att köra ett pass där och då.  Jag VET ju att jag fungerar så, pallrar jag mig bara iväg så finns all motivation i världen.  Det är det där med startsträckan….

Allt gluttande på facebook, där otaliga inlägg från alla keto-grupper jag är med i flimrar förbi konstant, har skapat ett skav i hjärnan. Istället för att ”bara vara” och bli glad över att vikten inte går uppåt behöver jag (återigen) fokusera på mina macros, och äta enligt dem. Har helt tappat det fokuset. Det är bara att konstatera att jag har haft rejält med tur som inte har gått upp i vikt!

När vikt och gym upptar mina tankar kan jag inte låta bli att hamna långt tillbaka i tiden. Ja, kanske inte så himla långt, men till den tidpunkt i höstas när maken började jobba igen efter två års hemmavaro. (September?) Då var jag orolig för hur i hela friden det skulle fungera med att lämna och hämta barn, fixa mat och dessutom hinna jobba. Nu kan jag konstatera att det faktiskt har gått jättebra! Jag är inte stressad över jobbet, jag får väldigt mycket tid (värdefull sådan!) med barnen och maten har fungerat skapligt, i alla fall för barnen. Det funkar helt enkelt, och nu känns det som att det är dags att ta det hela till nästa nivå, att bättra på matlagningen och klämma fram tid för besök på gymet. Haha, det finns potential för nyårslöften här.

Och relationen med maken… Ja, den vill jag helst inte tänka på, den känns ”sådär” om jag ska vara ärlig. Jag är snarstucken och allmänt grinig, tycker att hans bidrag till vårt gemensamma liv är obefintligt. Men, jag orkar inte göra något åt det. Eller snarare, jag vill inte göra något åt det, vill inte lägga tid på något som jag just nu uppfattar som hopplöst. Tycker faktiskt att HAN borde lägga två strån i kors. Mentalt är det skönt att lägga stafettpinnen hos någon annan en stund. Misstänker dock att jag förr eller senare kommer till en punkt då jag inte orkar vänta på hans initiativ. Den dagen den sorgen.

Nu är det dags att ta itu med frukostbestyren, känner att min kropp behöver några stekta ägg efter att ha varit vaken i tre timmar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.