En bitter jävel

Jag måste få ordning på mig själv. Eller snarare, jag måste få ordning på tankarna som snurrar och fullkomligen äter energi.

Den senaste tiden har jag insett att jag är inne i en ond cirkel och trampar, att jag går runt runt runt i mina tankegångar. Jag tänker inte ”färdigt” så att det blir ett avslut och någon form av handlingsplan. Jag låter bara skiten snurra. Inbillar mig att ”när jag får tid” ska jag tänka. Det är bara ett annat sätt att skjuta upp saker. Att intala sig att man gör det ”sen”, någon annan gång.

När jag väl får lite tid och kan låta tankarna löpa längre än vanligt tycker jag att det är snudd på FÖR jobbigt att tänka färdigt, så då hittar jag på något annat att sysselsätta hjärnan med.

Det värsta med alla tankar är att de kräver att jag tittar på mig själv, ifrågasätter min egen reaktion. I själva verket vill jag bara gnälla och tycka synd om mig själv.

Sex, närhet, relation och kroppskontakt

Igår, årets första dag, vaknade jag av att det låg en arm runt min kropp. Det har det inte gjort på evigheter. Alltså verkligen evigheter. Letade i gamla bloggen för att hitta uppgifter om när det senast hände, tror vi snackar om sommaren 2016.  😯  Det var en smula chockartat – han tar i mig?! Eftersom jag var sjukt kissnödig kunde jag inte ligga kvar för att se vad som skulle hända – om något skulle hända.

Att det saknas kroppskontakt har jag på något sätt lyckats förtränga med hjälp av tid. Jag finner mig i att det är så här det är, och så är det inte mer med det.

Tack vare den där armen började tankarna vakna i skallen igår. Jag har alltid sett mig själv som en väldigt sexuell varelse, och diskussionerna har genom åren varit många  när det gäller ju avsaknaden av sex. Nu menar jag inte värsta kaninfarmen utan sex kan för mig vara så mycket mer, främst handlar det om närhet, kroppskontakt och någon form av bekräftelse.

För fem år sedan kände jag mig väldigt ”icke-sexuell”, tyckte min kropp var vidrig. Men det vände när jag efter några månader hade kört lchf och tappat de första 20 kilona, hej vad levande jag kände mig plötsligt. Fast det fanns ingen mottagare för mitt nyväckta intresse trots att jag gjorde försök efter försök att väcka intresset.

Igår funderade jag på allvar hur det skulle vara att resten av livet leva utan sex. Att aldrig mer få uppleva det där heta, galna och sköna. Hua – hemska tanke!

Så vill jag inte ha det, frågan är bara vad jag skulle kunna göra åt det. Efter 20+ år med en make som inte är jätteintresserad av sex känns det snudd på omöjligt.

Sen kom nästa tanke som på beställning – vill jag verkligen leva med den här mannen?

I ärlighetens namn tror jag att vi lever och bor ihop för att det är bekvämt och av gammal vana.

Jag kan inte se att vi tillför varandra något nytt längre. Jag går mest runt och är irriterad över en mängd saker. Hans totala ointresse av,  och anpassning till, vad jag äter är ett sådant exempel (efter snart FEM ÅR!). Ett annat exempel är skötseln av hemmet, dvs matlagning, städning och tvätt. Om man säger till eller ber om det så hjälper han till, men inget sker på hans initiativ.

Okej, jag inser att jag är på väg mot ett stort beslut, huruvida jag vill leva i det här förhållandet eller inte.

jobb och ersättning

Från hemmaplan till jobbet, utan att tankarna på något sätt minskar i mängd.

Jag vet att jag har ett ”bra” jobb, i alla fall sett till lön, innehåll och möjlighet att påverka. Jag ”borde” vara nöjd. Men det är jag inte.

Vad är det då som är irriterande?

Ja, det finns flera saker, men det som sticker ut mest är lönen.  Jag kan skämmas när jag tänker på min småaktighet, att jag går igång på pengar, det är så ytligt på något sätt. Samtidigt så ÄR det lönen som gör mig mest irriterad. Eller, det är egentligen andras lön som gör att jag går igång.

Vid ett flertal tillfällen den senaste tiden har jag suttit på möten och medvetet valt att inte ”gå igång”, att inte låta idéerna spruta och komma med förslag. Varför? Jo, därför att jag vet att hälften av allt jag säger kommer jag själv åka på att göra/genomföra. En smula grinigt tänker jag att det kan hon/han minsann få ta ansvar för – det har han/hon betalt för.

Som en hök iakttar jag andra medarbetare och kollegor, hur mycket GÖR de egentligen, hur mycket får de ANDRA att göra åt dem?

Utifrån mina iakttagelser drar jag slutsatser. Det finns hon som ”har så mycket komptid”, det finns hon som alltid, med ett falskt leende, säger ”du som är så bra på…..”

Och så finns chefen, som nyligen skrev på ett nytt arbetstidsavtal för ett 20-tal medarbetare vilket innebär att de alla får en rejäl löneökning från 1:a januari.

Förra veckan, årets sista dagar, satt jag och la in de nya lönerna, och blev upprörd. Gudars skymning – nu är det 9 personer som har högre lön än mig.

Det fanns två personer som inte ingår i detta nya avtal, men som chefen tycker ska ha samma påslag, ”för de jobbar ju som de andra”. Hepp, 11 stycken som har högre lön än mig.

Det är okej med mig att andra har högre lön, men då tänker jag inte ställa upp i ur och skur. Då ska jag fan inte jobba mer än 40 timmar. Då tänker jag inte ta mer ansvar än jag har betalt för.  Då tänker jag inte ”alltid finnas där” och vara likställd med chefen.

Hua vad jag låter bitter och småaktig.

resten då?

Ja, förutom mitt äktenskap och mitt jobb så trängs så klart tankar om vikt och träning i huvudet.

Inte konstigt att man är som man är.

Ska försöka reda i röran i huvudet, prioritera och hitta sätt att hantera det som kräver hantering.

Ett svar på “En bitter jävel”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.