Efter en skön ledig fredag, mysig lördag hos vänner och en slapparsöndag är det nu dags. Idag börjar jobbet på allvar!
Eller i alla fall halvallvar, jag kommer att ha 11-åringen med på jobbet både idag och imorgon, så FULLT fokus blir det inte förrän på onsdag då båda barnen börjar skolan igen.
Igår gick det mesta i slapphetens tecken, även om jag ställde mig och gjorde fläskgryta kl. 5 på morgonen. Men den sköter sig själv när den väl är på spisen, så resten av dagen kunde jag drälla runt i största allmänhet. Vilket jag gjorde, jag till och med somnade en stund på förmiddagen!
Funderade en hel del på jobb, vad jag vill fokusera på under detta år, vilka mål jag ska ha, hur jag ska lägga upp saker och ting, eventuella teman för året. Tankar som stimulerar mig – ända tills jag blir bitter. Då blir jag som vilken trotsig 3-åring som helst.
Eftersom min chef inte verkar tycka att det jag gör är särskilt intressant, viktigt kanske men inte intressant, tvärnitar jag i tankarna. Varför i hela friden ska jag göra alla dessa saker? Varför ska jag utveckla allt? Svaret på de frågorna är ganska enkla – för att jag tycker det är kul. Men ska verksamheten bygga på att jag har kul, vore det inte bättre att utgå ifrån själva verksamheten och inte mig?
Jag slits mellan två varianter när jag tänker på jobbplaneringen.
Den ena utgår ifrån att jag bara borde sitta på min rumpa och enbart göra det som dyker upp, då skulle jag få det lugnt och fint och kanske kunna ägna tid (fritid) åt träning och matlagning och inte sitta vid datorn hela tiden. Visst, det skulle bli skapligt tråkigt att inte har några rejäla utmaningar, men jag skulle också enbart göra det jag har betalt för. Och bara 40 timmar i veckan! Grunden till det här tänket är så klart influerat av andras förutsättningar på jobbet. Det är ett ständigt j-vla tjat om hur mycket alla tycker att de jobbar, och det i kombination med de senaste löneökningarna och utbetalningarna för extratimmar hit och dit. Japp, jag är bitter och avundsjuk. Om DE ska ha så bra betalt för att ”bara” göra det som krävs då borde jag verkligen lugna ner mig och inte utveckla saker in absurdum. Jag borde bara sitta där och göra exakt vad som förväntas av mig – och inget annat.
Den andra varianten utgår inte från bitterhet utan från stimulans. Jag tycker att det är kul att gå för full maskin, att skapa och utveckla saker som gagnar verksamheten. Då mår jag bra. Och i ärlighetens namn så var jag väldigt nöjd med allt som hade med jobbet att göra (även lönen) fram till i november-december någon gång. Den stora frågan är om jag kan hitta tillbaka till det läget, då jag är nöjd och trivs. Vet bara inte riktigt hur jag ska göra för att nå dit.
Under de dagar jag jobbade förra veckan så lyckades chefen kläcka ur sig två saker som fick mig fullständigt ur balans, saker som hade att göra med mitt jobb, mina ansvarsområden och hur jag är som person. Kände mig tillplattad. Känslor som skapar ännu mer ”nej, jag tänker minsann inte” och gör att jag sätter mig på tvären.
Det är sjukt jobbigt att vara i den här situationen, att vela mellan två ytterligheter. Och jag upptäcker att jag allt som oftast hamnar i dessa tankegångar – som äter energi. Återigen kommer funderingar på att byta jobb, att söka mig till något där mina färdigheter faktiskt uppskattas. Jag drömmer till och med på nätterna om att säga upp mig. Antar att det är det undermedvetnas sätt att släppa ut lite ånga ur skallen.
Ja, det blir ”en dag på jobbet” även idag, vad nu det innebär…