En fredag på ”det stora varuhuset”

Det blev IKEA igår. Med både barn och mamma.

Konstaterar att det är farligt med besök på det där varuhuset, jag blir så galet full av idéer och habegär!

Det första som händer är att vi snubblar över ett kök som både jag och mamma(!) blir blixtförälskade i.

Ett grått vackert kök:

Jag trodde väl aldrig att min mamma ens skulle tänka tanken att byta kök, men det gjorde hon! Och min hjärna gick igång på högvarv direkt när jag insåg möjligheterna.

När vi slitit oss från köket gick vi för att det titta på det som egentligen var målet med hela besöket – en våningssäng till barnen.

Maken, jag och barnen delar sovrum, och det är sjukt trångt! För ett tag sedan sa jag på skoj att det skulle bli mer golvyta om barnen sov i en våningssäng. Ungarna blev eld och lågor.

Från allra första början tänkte jag (så klart!) att jag skulle bygga en våningssäng åt dem, så att de fick 120 cm breda sängar. Jag räknade lite löst på vad det skulle kosta att köpa två nya resårbottnar och virke. Sen kollade jag vad en våningssäng, förvisso bara 90 cm bred men ändå, skulle kosta på IKEA. Okej, köpesängen kostar bara en fjärdedel. Inget svårt val med andra ord. Här ska inte byggas en säng.

Barnen godkände sängen. Så nu blir det väl antagligen till att beställa den, för den gick inte in i bilen när vi var 4 personer som skulle åka hem. Eller så kanske jag åker själv till IKEA för att köpa den?! *ler brett*

Efter sängprovandet gick vi vidare till lampavdelningen där två lampor skulle införskaffas och sen var det dags för några ramar.

På väg till kassan passerade vi fyndavdelningen – och den kan man ju inte missa!

Vi strosade runt bland alla fynd och plötsligt hojtar mamma till. ”Vilken underbar soffa, den är verkligen jätteskön!” Jaha, mamma har hittat en soffa. Vi satte oss alla fyra i soffan och konstaterade något förvånat att den verkligen var skön! Den ser tråkig och alldaglig ut men överraskade stort med komforten!

Hjärnan, som redan gick på högvarv av byta-kök-tankar, blev nu nästan överhettad inför möjligheten att få byta ut alla soffor/fåtöljer i vårt vardagsrum.

Till slut lyckades vi ta oss till kassan och betala. Det måste vara första gången i livet jag handlar för under 1 000 kr på IKEA!

Hela vägen hem (1.5 timmes bilresa) upptogs mina tankar av kök och soffor. Det vore verkligen helt underbart att få fräscha upp hemma – om jag hade haft råd! Det var den lilla detaljen också…

När vi kom hem kastade jag mig över IKEAs köksplaneringsverktyg och byggde ett nytt kök. Det visade sig att det inte blev så hutlöst dyrt som jag trodde, lite beroende på vad man vill ha i maskinväg så landar det på mellan 50-70 000 kr.

Det är onekligen kul att fantisera och leka med tanken. Det ger energi.

Nu ska jag tippa på LOTTO!  😆

Länge sen….

Hepp vad tiden rinner iväg!

Det är sportlov och jag borde vara ledig och hitta på roliga saker med barnen. Det är/gör jag inte.

Men imorgon, då ska vi kanske dra iväg till IKEA! Något barnen ser fram emot med glädje, och jag med fasa.

Jag måste dock överleva denna dag först. En dag då jag ska utbilda ett helt gäng kollegor (med väldigt låg it-kompetens) i vårt nya ”meddelande-system”. De ska alltså lära sig att svara på meddelanden inkomna via e-post. Gudars – håll tummarna för mig!

 

Drömmar

Vaknade strax innan 02:00 inatt. Tänkte att jag nog behövde sova mer så jag gick ner till soffan i vardagsrummet och la mig. Lyckades faktiskt somna efter mycket om och men. Men mer sömn behövde jag verkligen inte.

Om jag lyckas somna om och inte behöver mer sömn hamnar jag i väldigt konstiga och högst påtagliga drömmar. Obehagliga drömmar.

Just idag kastades jag 20 år tillbaka i tiden, till en chef jag tyckte ohyggligt illa om, och hela dennes familj. (Jag vet att jag såg någon kommentar på fb häromdagen som denna chefs dotter hade gjort, och antar att det var det som fick drömmarna att handla om just denna familj.)

Jag ogillar skarpt de här ”tydliga” drömmarna, känslan från dem sitter i resten av dagen, och de är alltid obehagliga. Just denna dröm var i sig inte så obehaglig, men hatet mot denna chef fyllde mig fullständigt. Jag upplevde samma känslor i drömmen som jag gjorde i verkligheten då för ca 20 år sedan. Just ordet hat är inget jag använder dagligen, kan faktiskt inte komma på någon annan människa jag känner så här starkt för. När denna person avled upplevde jag faktiskt en känsla av glädje. Det låter verkligen hemskt, men så var det. Men idag får jag alltså släpa med mig resterna av hatkänslorna – fy!

Till något mer positivt! I helgen tog jag mig i kragen och kontaktade en trädbeskärare. Vi har ett gäng äppelträd som ser förskräckliga ut, alltså riktigt vildvuxna efter att ingen har ansat dem på 3-4 år. Förra året var det en av mina vänner som ville ”betala tillbaka” genom att beskära alla träd. Det blev ETT träd.  Trots idogt tjatande och en hel del pikar fick han inte tummen ur och slutförde. Så nu gjorde jag slag i saken och kollade upp vad det skulle kosta att låta ett riktigt proffs göra jobbet. Runt 1000 kr ville han ha efter att ha sett träden på bild. Jag slog till direkt och på tisdag nästa vecka kommer han. Gudars vilken lättnad detta är, mycket större lättnad än jag hade kunnat ana. Känner mig nöjd, glad och tillfreds. Ha, och vuxen!

Nu när jag i princip är klar med ”det glassiga magasinet” har naturligtvis hjärnan kickat igång ordentligt efter all inspiration och motivation jag fick av att skapa det. Nu vill jag göra en ny skapelse! I huvudet snurrar idéerna runt som i en centrifug – fort. Tror minsann att jag, i största hemlighet, ska börja jobba på nästa magasin med inriktning på en alldeles särskild del av verksamheten.

Det känns som att magasin-jobbandet har förlöst något inom mig. Jag har en längre tid värjt mig från denna typ av jobb, inte känt att jag har orkat. Att göra jobb bara för att man måste blir sällan bra. Men nu så, nu har jag mängder av uppslag som jag skulle vilja göra. Förvånansvärt nog handlar det inte bara om en massa olika magasin, utan faktiskt också om film/video – något jag verkligen inte känner mig bekväm med! Ska bli intressant att se hur mycket jag kommer att förverkliga, har en hel del jobb framför mig i form av GDPR-anpassningen… *urk*

Idag lär det knappast bli så mycket ”nytt” gjort på jobbet, har en hög med rutinsaker jag måste ta mig igenom. Och ikväll väntar ett föräldramöte som ska bli väldigt intressant att gå på!

Självförtroendefunderingar

De senaste dagarna har jag funderat en del på mitt självförtroende.

Det där glassiga magasinet jag håller på med…

Jag har gjort ett provtryck på jobbet och det har legat på mitt skrivbord – fullt synligt. Vid några tillfällen när jag har haft kollegor på rummet så har de upptäckt det och ivrigt bläddrat medan de uttryck grandiosa positiviteter.  Jag vet att den produkt jag har gjort är väldigt bra, och snygg. Jag tackar för berömmet men innerst inne tänker jag ”det vet jag väl” när de säger bra saker.

I fredags när vi hade ledningsgruppsmöte visade jag upp produkten. Då kom det mothugg från chefen. Det där var inte bra, ska det se ut så här, osv. Kände mig en smula stukad, och ledsen.

Hade det varit en annan kollega som uttryckt kritik hade jag antagligen bara skakat av mig det hela och tänkt ”jag skiter väl i vad DU tycker”. Men när det kommer till chefen…

Det där fick mig att fundera lite. Varför vill jag att chefen ska vara nöjd? Räcker det inte med att jag själv är det? Kan jag inte vara stolt över det jag har gjort, är jag beroende av att få bekräftelse av chefen? Sen loopade jag lite i tankarna, hugger chefen mest på just mina prestationer? Är det lättare att kritisera det jag gör än att berömma det?

Jag har förstått av den person som jobbar närmast chefen att h*n tycker det är jobbigt att chefen och jag är så tajta. Tajta??? Jag fattar inte riktigt vad som avses men personen sa flera gånger att ”ni står varandra så nära” och saker i stil med ”det pratar han inte med mig om, bara med dig”. Noterade lite svartsjuka där trots att jag inte alls upplever att jag och chefen är ”tajta”. Men det är tydligen flera som upplever att vi är som ett radarpar. I sanningens namn har vi faktiskt skojat om det, chefen och jag, och sagt att vi är gifta med våra respektive hemma men på jobbet är vi gifta med varandra. Så det kanske ligger en smula sanning i det trots allt, att vi uppfattas som tajta. Det strävsamma paret.

Kanske är det så att vi har ett speciellt förhållande, och att kritik då tar hårdare? Jag vet i alla fall att beröm från chefen är något jag värderar oerhört mycket högre än beröm från någon annan kollega.

Ytterligare en tagg i hjärtat fick jag av chefen på mötet i fredags. Vi satt och pratade om ett uppseglande jippo för personalen där vi ska samköra flera verksamheter inom vår jätteorganisation. Vi kom att prata om en annan verksamhet som ligger nära vår egen och chefen säger då ”Vad är det han heter, han som tar så fantastiska och proffsiga  bilder?”. Han åsyftade alltså en person i den andra verksamheten. Jag fattade direkt vem han menade. Och så himla fantastiska och proffsiga bilder tar han inte, inte i min smak. Självklart valde jag att höra ”dina bilder är inte alls lika bra” fast han inte sa det. Blev en smula stukad och funderade på vad jag EGENTLIGEN är bra på enligt chefen?

Mest fundersam är jag över att jag värderar vad han säger så himla högt. Jag borde f-n kunna bekräfta mig själv och inte sukta efter beröm.

Saftblandare

Min vana trogen slog jag upp korpgluggarna strax innan 4 i morse. Noterade att det blinkade i sovrummet en stund, kunde inte fatta vad det handlade om. Travade ner en våning och såg återigen det där blinkandet. Va? Men det försvann kvickt. Efter sedvanligt toabesök trampade jag ut i köket för att sätta på kaffe – där var blinkandet igen! Nu var jag så vaken att jag fattade att det var saftblandare som blinkade. Tittade ut på verkligheten genom fönstret lite mer ordentligt och insåg att det har kommit snö, ganska mycket snö dessutom. Tung kompakt blötsnö. Klart att snösvängen är ute och röjer! Bor man i skogen, vägrar dra ner persiennerna och det är mitt i natten så syns saftblandare väldigt bra.

Snö ja. Då ska man (läs: jag) behöva ha en klump i magen igen då när jag ska ut och åka. Kan inte vädret bara stilla sig, det är helt okej med -15 grader, bara det ligger still där. Efter en snabb titt på smhi:s prognoser inser jag att det är dags för en ny period runt nollan, någon plusgrad upp och sen någon minusgrad ner. Snälla snälla våren – kom innan jag blir ett kollapsat nervvrak!

Är lycklig varje stund jag kan stanna inne vid sån här väderlek, som nu, då jag ligger i soffan och myser efter en dusch.

Men snart kommer verkligheten ikapp mig och det är dags att lasta in barnen i bilen och fara iväg.  🙁

Tror det blir en bra vecka på jobbet, har bara två möten inbokade vilket borgar för skapligt mycket arbetsro. Dessutom vet jag att det just idag kommer att vara väldigt lugnt på kontoret, däremot imorgon blir det nog livat när ett flertal kommer tillbaka efter ledigheter.

Jag tänkte också försöka vara ledig, nästa vecka är det sportlov och då planerar jag bara att jobba mån och tors. Har lovat barnen att vi en av mina lediga dagar ska åka till IKEA och titta på nya sängar (om vädret så tillåter!). De är hyperexalterade så jag hoppas verkligen att vi får till det.

Är en smula fundersam över ekonomin dock – apropå ev. sänginköp – fick nämligen en räkning på över 6 000 kr från fritids förra veckan.  😡  Tydligen har de ”glömt” att skicka faktura sedan 8-åringen började på fritids i september förra året i samband med makens jobbstart. Jag har inte ens reflekterat över att vi inte har fått någon faktura eftersom maken alltid har varit den som har betalat de där avgifterna tidigare. Inte nog med att denna räkning dök upp, jag skulle verkligen behöva köpa ett nytt batteri till min bil = 2 000 kr. Jag köpte faktiskt ett nytt batteri i höstas som jag hade tänkt ha i min gamla bil, men eftersom makens batteri var slut så fick han ta det, onödigt att det bara stod. Fast jag hade på känn att jag skulle behöva byta batteri i nya bilen, och nu är vi där. Dieselvärmaren fullkomligen äter batteri och man brukar behöva byta sisådär var 3:dje år. Ja, man kan underhållsladda batteriet, men jag vill inte hålla på och meka med det vareviga kväll, jag vill bara att saker ska fungera – vilket innebär att jag skulle behöva köpa nytt. Varför är man inte gjord av pengar? Nåja, sängar för 1 600 kr borde jag kunna ha råd med, vi får väl se nästa vecka. Det kan också vara så att barnen inte alls gillar vad de ser på IKEA. Hoppas kan man ju!

 

Kyrkligt besök

I fredags hade jag en riktig toppendag. Efter den tidiga morgonens bilbesiktning (blanka papper!) kände jag mig på strålande humör. Rent av harmonisk! Kändes jättekonstigt att må så bra!

Känslan höll i sig hela dagen, genom skittråkiga möten och ända fram till sängdags.

Hade tur att det på ledningsmötet fanns så pratglada människor, det gjorde att den punkt som jag betraktade som absolut viktigast och som jag hade dåligt samvete över att jag inte förberett, fick pressas in de sista fem minutrarna. Det blev med andra ord ett hastverk – som vanligt. Det är en smula märkligt ibland med dessa ledningsmöten, det är nästan som att det är ett forum för att ”prata av sig” och inte ett forum för beslut, argumentation och resonemang. Visst, det är bra att bli uppdaterad på vad som händer i verksamheten, men just detta babblande stör min ådra av effektivitet. Jag vill att det fattas beslut som tar oss vidare. Fast just i fredags var det strunt samma, de få punkter jag hade gav mig tydliga besked som gör att jag kan jobba vidare.

På vägen hem i fredags gladde jag mig åt att ha en hel helg framför mig, kanske skulle jag kunna ta itu med högarna i tvättstugan (alias min garderob)? Det skulle underlätta mitt liv att ha fler än två par trosor och ett par strumpor, och i högarna gömmer sig med all säkerhet mängder av trosor och strumpor.

Men innan det blev ”helg” hade jag ett löfte att hålla. Som den dåliga(?) förälder jag är hade jag lovat 11-åringen att om matteprovet genomfördes under fredagen skulle jag bygga lösnaglar på barnet ifråga. Under dagen hade jag fått ett antal rapporter om att matteprovet var genomfört, kanske inte med så lyckat resultat – men det var utfört, och det var det som var överenskommelsen. Sidospår: jag begriper inte hur 11-åringen kan ha fått för sig att matte är så svårt och att hon inte kan någonting? Hon är snabb i huvudet men det verkar som att hon knyter sig så fort man säger matte. Jättekonstigt! Hon har liksom intalat sig att hon inte kan, att matte är svårt.

Jag höll mitt löfte:

Jag hade ytterligare att löfte att hålla under helgen, att tillsammans med mamma fixa bokföringen för en förening vi är med i samt förbereda utskick om årsmöte. Det brukar vara gjort på några timmar.

Så lördag morgon, när maken och barnen for iväg på andra äventyr, tog jag med mamma och åkte till jobbet. Det visade sig att det som brukar ta några timmar tog över 6 timmar! Och under de sex timmarna hann jag härskna till ordentligt, min lördag blev förstörd, nu skulle jag inte hinna/orka ta itu med tvättstugan. Men, vi blev i alla fall klara till slut med det vi skulle. Väl hemma igen så struntade jag i mitt eget projekt, får stå ut ytterligare en vecka.

Idag blir det heller inte tid för klädsortering, idag ska vi vara sociala i kyrkliga sammanhang. 8-åringen ska spela i kyrkan. Halva dagen kommer att gå åt till detta.

Men imorgon är det måndag igen!  😀 Då börjar vi om från början!

Svullen

Jag undrar vad det är som pågår – plötsligt är magen uppsvälld. Känner mig plufsig och gasar snart ihjäl hela familjen. Försöker komma på om jag ätit något ovanligt de senaste dagarna, men kommer inte på något udda. Visst, jag har ätit kyckling i olika ”gryt-röror” och det gör jag inte så ofta, men inte blir man väl uppsvälld av kyckling. Midjemåttet visar + 5 cm och byxlinningen skär in i midjan så pass mycket att jag knäpper upp den när jag sitter ner. Begriper ingenting.

De som har följt bloggen en längre tid vet att jag har ett par älsklingsbyxor – mina svarta stretchjeans. Jag är på ständig jakt på eBay efter nya – likadana. Tror att jag under åren har avverkat 4 par. De senaste har nu nått stadiet att de inte längre lämpar sig att ha på jobbet, de är så slitna mellan låren att de vilken minut som helst kommer att rämna.  Vilket tyvärr innebär att jag måste ha andra byxor på jobbet som jag inte trivs så bra i. Som sagt, jag kollar eBay dagligen i hopp om att just denna modell ska dyka upp, och tro det eller ej – för några veckor sedan, efter månader av dagligt sökande, dök TVÅ par upp under samma dag!  Snabbare än en kobra hugger klickade jag på KÖP- knappen! Okej, båda paren var två storlekar mindre än de jag har idag, men det är storlekar jag har haft i just dessa jeans tidigare. Det är så mycket stretch i dem så ett spann på 3 storlekar fungerar.

Igår kom det första paret. Lätt svettig av upphetsning packade jag upp dem och synade dem. Japp, det var rätt modell! Sen drog jag på mig dem…. Jippie – det gick över mina bastanta vader (det ständiga problemet), men vid låren tog det stopp. Det var med mer än en smula våld jag lyckades få upp dem till höfterna, och svetten tilltog. Men en kraftansträngning värdig Sveriges starkaste kvinna lyckades jag till slut få upp dem över höfterna – och knäppa dem! Att jag sen inte kunde andas och att mittenvalken hängde som en trött bulldeg över linningen är en annan sak. Fan! Men de satt bra över vaderna. Gissar att de kommer att sitta bra om typ 8-10 kilo. Kanske redan när magen inte är så sjukt svullen? Hm, ska bli intressant att se hur nästa par, som är i samma storlek, kommer att passa. Som ett ålskinn?

Från tajta jeans till mitt glassiga magasin! Jag har varit helt besatt av det, så pass att jag i förrgår morse glömde väcka barnen. Nu blev det bara en fördröjning på 20 minuter och barnen led inte av det, men det säger en del om hur fokuserad jag är.  Jag jobbade hemifrån i förrgår eftersom jag skulle följa med 8-åringen till skolläkaren på förmiddagen, och som jag jobbade! Lyckades faktiskt komma så långt att jag kunde skicka ut texterna för granskning till berörda. De får inte se layouten utan jag klipper bara ur texterna och mailar. Så gårdagen gick åt att mailkonversera med mängder av folk som – som vanligt – hade mängder med åsikter. Nu börjar det kännas som att jag med lite tur kan bli klar i mitten av nästa vecka.

Idag blir det troligtvis inget jobbade med magasinet, istället är det ledningsmöte hela förmiddagen, som jag i sanningens namn inte har förberett. Det blir till att skjuta från höften – som vanligt.

Det stora frågan är om det blir tacos ikväll – eller inte?

Frusen

Gudars vad kallt det blev plötsligt! Igår morse var det -16 grader när jag och barnen satte oss i bilen. Svinkallt!

På jobbet gick jag helt upp i layouten av ”det glassiga magasinet”, jag var så inne i det jag gjorde att jag inte reflekterade över hur kallt det var förrän fingrarna inte längre gick att röra!

Värmesystemet på jobbet lämnar en del att önska, när det blir rejält kallt så tar det någon dag innan det har uppnått full effekt. Så idag kanske det är en smula varmare.

Jag löste problemet genom att släpa fram ett element. Tyvärr kom jag inte på den idén förrän sent på eftermiddagen, efter att svärandes ha haft händerna instoppade i armhålorna hundratals gånger för att få upp värmen.

Var helt solokvist på jobbet igår, eller snarare i de lokalerna där just jag jobbar. Kollegorna var antingen på semester, komplediga, sjukskrivna eller iväg på möte på annan ort. Det kändes konstigt att vara helt själv, men jag fick mycket gjort! Trodde väl i min enfald att jag skulle komma bra mycket längre med det där magasinet än vad jag i själva verket gjorde, men jag tar nya tag idag.

Och kanske blir det så att jag jobbar hemma idag? Ska följa med 8-åringen till skolan på vaccinering. Eller rättare sagt, först ska jag som vanligt skjutsa 8-åringen till skolan för att sen åka hem en sväng innan det är dags att återvända för den där vaccineringen. En smula hattigt. Frågan är sen om jag ska åka till jobbet eller hem… Vi får väl se hur det känns.

Egentligen vill jag bara grotta ner mig i det där magasinet, och om jag åker till jobbet kommer det att finnas störningsmoment – konstant. Är jag å andra sidan hemma så får jag nöja mig med en bärbar dator att jobba på, vilket inte alls är någon höjdare i sammanhanget.

Jag vill verkligen göra en riktigt bra – och modern – produkt. Då är det avgörande vilka typsnitt man använder, det fungerar inte med Times New Roman, Calibri eller Arial. Igår ägnade jag säkert 1,5 timme åt att leta snygga typsnitt utan att hitta riktigt rätt. Att jag frångår alla våra principer i den ”grafiska profilen” känns ovidkommande i sammanhanget, den smällen får jag ta.  Problemet när man gör en sån här produkt är att man tar i från knäna och oftast överarbetar det hela, det blir plottrigt och inte alls så elegant som man vill. En balansgång som är sjukt svår. Botemedlet heter tid. Om man stressar fram något och direkt skickar det på tryck så är faran stor att man inte är så nöjd när produkten sen kommer.  I alla fall jag behöver några dagar mellan ”färdig” och ivägskickandet. Funderar på någon form av tidsplan just nu, om jag ska vara realistisk är nog produkten inte klar förrän på fredag och då kanske jag kan skicka iväg den på tryck i slutet av nästa vecka.

En sak som jag INTE ska göra är i alla fall att visa upp den för kollegorna. I normala fall brukar jag låta en prototyp vandra runt, för att folk ska få tycka till och hitta ev. fel. Men den här gången tänker jag behålla den för mig själv, vilket ställer extra höga krav på att allt är rätt!

Oj vad jag tjatar på om det där magasinet!  😉  Men det är kul och utmanande att vara mitt uppe i något som för ovanlighetens skull engagerar.

Något som absolut inte engagerar är vikten, plötsligt har jag gått upp 3 kilo – bara så där! Det brukar svaja upp och ner, men nu verkar det som att ”ner” har hakat upp sig och att vikten har fastnat på ”upp”. Tålamod tänker jag – tålamod! Sen svär jag, blir förbannad och stoppar slutligen undan alla tankar och känslor som har med vikt att göra. Ingen idé att gå igång på något som jag inte orkar ta itu med. Men visst funderar jag på vad som fick vikten att ta det där skuttet upp. Något jag åt? Något jag inte åt? Äsch då, skitsamma!

En smula mindre spontan

Slocknade utmattad tvärt igår kväll, och vaknade 03:10 i morse!

Skönt med mycket sömn, i synnerhet efter den dag som var igår.  Eller snarare de bilfärder som var igår – jösses säger jag bara! Utan att (igen!) gå igång på vädret kan jag väl säga att det var inte lämpligt att köra bil igår, och de knäppgökar (läs: idioter) som ändå var ute verkade tro att det var sommarväglag. Det var mer tur än skicklighet tror jag som tog mig (och barnen) hem igår. Tack högre makter för fyrhjulsdrift!

Men idag är det en ny dag – fylld av nya möjligheter att halka ner i diken om man nu vill det!  😆  Eller så kan man hålla sig hemma helt enkelt.

Jag börjar i alla fall dagen med några utmaningar.

Jag är en mycket ovan YouTube-användare. Jag är helt enkelt inte så intresserad. Men nu har jag en delikat arbetsuppgift, att marknadsföra ett antal videofilmer från vår verksamhet. För att kunna göra det på bästa sätt måste jag fatta hur YouTube funkar… Så nu klickar jag runt och testar alla möjliga varianter, skapar spellistor och ändrar hit och dit. Det blir säkert bra till slut, men det känns en smula vingligt. (Ungefär som på vägarna igår!)

Ytterligare en utmaning som jag ägnar mig åt nu på morgonkvisten är att bygga om delar av jobbets hemsida. Mitt skötebarn. Varje år vid den här tiden kommer samma gnäll, från samma personer. De vill inte att det ska se ut som det gör för deras del av verksamheten på hemsidan. Så nu gör jag mitt bästa för att anpassa sidan efter deras krav, och det är inte enkelt! Framförallt tar det tid att sitta och pilla och göra om en massa saker, och det kräver 100% fokus för att inte bli galet. Och en hel del uppfinnar-anda. Med andra ord – perfekt att sitta och göra vid 4-tiden en morgon.  Men ack så tråkigt!

Något mycket mycket roligare är en annan sak jag håller på med – ett glassigt magasin! Jag längtar efter att få göra något riktigt smaskigt, så långt ifrån ”hemvävt” som möjligt. Vår verksamhet är lite ”hemvävd” nämligen. Jag vill göra något som sticker ut, och garanterat sticker i några ögon också för den delen. Jag har bilden klar för mig i huvudet men känner mig som ett barn på julafton, som ser alla tindrande och lockande paket – men inte har några händer att öppna dem med. En smula handikappad. Det enda sättet att råda bot på det är att bara göra, börja i någon ände. Så det ska jag ta itu med alldeles strax – önska mig lycka till!  😀

 

 

Lite avslagen och oengagerad

Jag undrar verkligen vad jag fick gjort på jobbet igår. Det var en sån där dag när jag bara klickade mig runt bland arbetsuppgifterna, ja förutom fotouppdraget då – det tog jag på allvar. Men alla övrig tid, vad gjorde jag?

Det var tydligen en sån där dag när inget specifikt var tvunget att göras, en mellandag typ. Det är inte så att jag har brist på saker att göra, men det är inte panik och bråttom med något och då verkar jag gå in i någon form av ”väntläge”.

När man inte känner att man måste göra något så går tiden väldigt långsamt, så jag bestämde mig (återigen!) för att åka hem tidigare så att jag kunde möta upp 11-åringen vid bussen. Kändes som ett bra beslut.

För att livet ska få någon form av balans så var det långt ifrån lugnt hemma igår.  Barnen var stingsliga och småkäftade med varandra och fick mini-utbrott av småsaker. Mamma fick också utbrott…

8-åringen kom hem med en overall som hade spruckit i grenen, och jag vet att jag köpte en helt ny overall i höstas. Vi letade, eller snarare gick skallgång, efter den där nya overallen. Efter en stund sa jag lite uppgivet ”Undra var den är?”, vilket min kära mor hörde och började gapa om att hon minsann inte kunde hålla ordning på alla saker.  Vet inte riktigt varför hon gick igång på detta för hon var egentligen inte inblandad, det var jag och 8-åringen som letade. Jag var ohyggligt nära att fräsa tillbaka och säga något om att det skulle vara lättare om hon gav fullständigt f-n i att spara alla saker. Vi har overaller från storlek 110 och uppåt sparade! För man KAN inte kasta saker enligt min mamma.

Vi hittade ingen overall – fast jag vet att den finns någonstans – så nu har jag ägnat en stund på morgonkvisten åt att tråckla ihop den trasiga.