Äntligen (lång-)fredag!

Småjobbar, slösurfar, dricker kaffe och har det (som barnen skulle ha sagt) fett najs just nu!

Ja, om man bortser från nysattackerna som kommer var femte minut…

Blickar bakåt och konstaterar att jag på det hela taget haft en fin vecka, än så länge.  😉

Det har varit en hel del möten på jobbet, och det jag är mest nöjd med att jag fick till var en sextimmarssittning med ledningsgruppen där vi hackade oss igenom 36 sidor med beredskapsfrågor rörande GDPR (Dataskyddsförordningen som ersätter Personuppgiftslagen den 25 maj.)

Otroligt vad motsträviga en del är, de har värjt sig emot detta med GDPR sedan jag började prata om det – tidigt i höstas!  Men för mig är ledningens kunskaper och insikter avgörande för hur väl vi lyckas följa förordningen och leva upp till alla regler – och vilken prioritet detta får i verksamheten.  Efter dessa sex timmar vågar jag säga att de har fått ett helt berg med insikter.

Under denna dragning togs det formellt ett (något överraskande för mig) beslut om att utse mig till Dataskyddsansvarig i verksamheten. Hoppsan! Det är nog första gången jag har upplevt att chefen har varit drivande i en fråga som handlar om formellt ansvar. Men nu är det gjort. Visst, jag kan tycka att jag är den mest kunniga på området, men vis av tidigare erfarenhet vet jag att saker kan hamna i knän som är långt ifrån kompetenta och det kan ta en smärre evighet innan själva beslutet tas. Men denna gång blev det rätt!

Något jag har funderat på länge är att köpa in en drönare till verksamheten, jag ser möjligheterna att kunna skapa fantastiska filmer med hjälp av en drönare. Den här veckan tryckte jag på köp-knappen. Så nästa vecka anländer det en ny (svindyr) leksak som jag inser kommer att ta tid att behärska. Inte bara rent tekniskt utan också lagligt. Jösses vad jag har läst på om drönare på Transportstyrelsens och Lantmäteriets sidor.

På hemmaplan har det varit krassligt. 8-åringen drabbades under lördagen av en herrejössesförkylning och den har hållit i sig vilket har inneburit att 8-åringen och mormor har varit hemma och umgåtts efter bästa förmåga. Igår var första dagen utan feber. Och jag antar att mina nysattacker idag är en släng av denna förkylning, håller bara tummarna för att det inte utvecklas och blir herrejösses för min del också.

Tack och lov har 11-åringen varit så pass kry att h*n har kunnat gå till skolan. Vi har tragglat matte och fysik till varje frukost denna vecka – allt för att h*n skulle klara av två prov. Hur det gick på dem vet vi dock inte än, men 11-åringen var nöjd efteråt och sa vid båda tillfällena Jag har svarat på alla frågor! Sen var tanken att vi skulle ha utvecklingssamtal denna vecka, men det blev inställt då mentorn var sjukskriven. Att så var fallet fick vi dock inte reda på förrän 11-åringen ställde frågan om mentorn var på plats – samma morgon som samtalet skulle ske, detta trots att sjukskrivningen tydligen gjordes förra veckan. Säger en del om informationen från just denna skola. Det var synd att utvecklingssamtalet blev inställt,  för jag var verkligen laddad efter att ha haft en fullkomligen idiotisk mailväxling med matteläraren. Det finns en hel del jag vill ifrågasätta! Det blir till att ladda om till nästa samtal.

Funderar en del på sommarsemestern just nu. Maken kom trampandes och undrade var jag tyckte att han skulle förlägga sina 13 dagars semester under min femveckorsperiod. Hm, det tål att tänkas på. Det tog ett tag innan jag begrep att detta innebär att jag kommer att vara ”själv” med barnen i två veckor – vilket faktiskt öppnar en del möjligheter. En möjlighet är att packa in barnen och mamma i husbilen och dra till Finland, något jag velat länge. Att vi inte gjort det tidigare beror på att vi inte kan åka/sova fler än fyra personer i husbilen. Så nu irrar tankarna runt i Finland!

Och den där j-vla vikten! Efter att ha hoppat upp och ner 2-3 kilo i flera månader bestämde den sig för någon månad sedan att ta ett 5-kilos-skutt uppåt och parkera sig där. Inte ett hekto har den rört sig på en månad! Frustrerad är bara förnamnet. Men jag orkar inte fokusera på åtgärder just nu, jag bara gnäller.

Hehe, i veckan fick jag ”erbjudandet” att förlänga mitt gymkort ytterligare ett år – Sveriges dyraste gymkort om jag räknar på vad varje besök där har kostat. Funderar faktiskt på att förlänga det…  (Hoppet är det sista som överger människan!)

Till råga på allt är det påsk nu också.  Fira? Nääää…. Ärligt talat orkar jag inte hålla på med fjädrar, påskkort, utklädnader, påskris och matlagning. Det blir som en vanligt helg, lite längre bara. Det enda påskiga blir den årliga leta-ägg-och-godis-traditionen på söndag, det får räcka.

Avslutar dock detta inlägg med en tillönskan om GLAD PÅSK!

 

 

 

Åter i etern!

Det har varit en smula vitt på sista tiden på denna sida. Inte på grund av snö eller dimma utan ett gigantiskt serverfel hos hemsidesleverantören.

Sent igår fick de upp sidan igen – hurra! Så nu är jag ( och ett antal tusen andra) tillbaka i ”etern” igen.

Det är lite typiskt att sidan går ner när man för ovanlighetens skull har både tid och lust att skriva, men det var väl lagen om alltings inneboende j-vlighet som slog till.

Nu har jag dock tidsbrist så något långt inlägg blir det inte. Sitter faktiskt och skriver offentliga beslut för jobbets räkning. Vi har tagit en herrans massa beslut i ledningen, men ligger drygt två månader efter med det formella skrivandet. Skrivbordet har glött sen klockan tre i morse!

Och till råga på allt är det skärtorsdag idag. En dag som jag hade tänkt vara ledig på. Men icke då – det var en smartskalle som bokade in mig på ett avstämningsmöte kl 15:00 i eftermiddag! *svär* Nåja, jag ska nog få den här dagen att gå på jobbet, bland annat ska jag boka in roliga aktiviteter till en kommande personaldag!

Nu ska jag fortsätta hamra på tangentbordet!

 

Äntligen en lugn stund!

Det har varit många sociala aktiviteter de senaste dagarna.

I fredags gick jag lite tidigare från jobbet, åkte hem och hämtade barnen och mamma och åkte på Svenska Kyrkans tacokväll. Det var första gången för oss. Barnen i vår byhålas skola hade fått denna inbjudan av kantorn och 8-åringen vill gärna åka dit. Väl på plats inser vi att vi är de enda från just vår byhåla – av 40 inbjudna barn! Men vi var långt ifrån ensamma. Det var en trevlig tillställning med underhållning och god mat. Hann prata med några nyanlända och blev nästan imponerad över mitt sociala engagemang. Vid åtta-tiden var vi hemma igen och däckade i princip direkt, helt slut efter veckans jobb och skola.

På lördagen såg (och upplevde) vi den årliga musikalen med Kulturskolans elever. Det var nästan så att tårarna rann stundtals. Barnen/ungdomar var så sanslöst duktiga och jag blev mer berörd än jag hade kunnat ana. 2½ timme av ren njutning!

Under musikalen blev 8-åringen plötsligt väldigt snorig. Det fullkomligen rann ur näsan.  Vilket fick till följd att vi bara blev 2 som åkte på middagen hos goda vänner efter musikalen, istället för 5.

Det var jag och 11-åringen som åkte på middagen, och vi hade riktigt, riktigt kul. Det slutade med att vi kom hem först halv ett på natten, med skratträningsvärk i magen! Konstaterar att jag faktiskt har riktigt goda vänner.

Så när jag vaknade i morse  låg jag en stund och lyssnade på när den dunderförkylda 8-åringen andades genom munnen och kände jag mig fylld av de senaste dagarnas upplevelser.

Funderade på alla ”måsten och borden” som fanns på listan denna dag, men kände ”vafan” och bestämde mig för att bara göra det jag hade lust med. Det vill säga nästan ingenting.

Men jag har faktiskt lyckats med att plantera fröer – alltid något!

Nu är det kvalificerat soffhäng som gäller resten av kvällen.

Skönt!

Vaknade vid fyratiden, låg en stund i sängen och bläddrade förstrött i mobilen. Insåg plötsligt att jag idag  varken har några inplanerade möten eller något ”projektrelaterat”.

Jösses – denna dag är som ett oskrivet blad!

Glädje i det lilla

Det är fantastiskt att få åka både till och från jobbet när det är ljust! Åh vad jag har saknat detta ljus.

Kommer på mig själv titt som tätt att jag sitter och ler brett när jag åker. Och ler gör jag över lyckan att ljuset har återvänt.

Snälla våren, skynda dig nu, släpp fram tussilagon i alla diken och krokusarna i grusgångarna!

Man vet att man lever!

Ni som kan läsa mina lösenordsskyddade inlägg vet att veckan har varit fylld med ”projektet”, men det är verkligen inte det enda som hänt.

I måndags hade jag en riktigt bra dag, inga inbokade möten där tiden skulle sittas av eller några viktiga dokument att skriva åt andra. Jag pulade med mitt och kom en bra bit på väg, kände att jag hade koll på veckan och vad som måste göras. Förberedde projektstarten så gott jag kunde inför tisdagen.

På tisdagen ”försvann” tiden i samband med att jag sparkade igång projektet och plötsligt var det dags att åka hem. Hade lovat 11-åringen att hämta vid skolan så det gjorde jag. Vi åkte raka spåret till fritids för att hämta 9-åringen – som hade väldigt ont i magen. Väl hemma parkerade jag 9-åringen på toaletten, som direkt sprutlackerade porslinsfåtöljen. Jaha, magsjuka alltså…. Tillbringade kvällen och natten med att hjälpa 9-åringen fram och tillbaka mellan säng och toalett. Tack och lov kom det bara ur en ände, vi slapp spyor.

På tisdagskvällen borde jag ha förberett en entimmesdragning om GDPR som jag skulle hålla på onsdagens personalmöte, men det glömde jag helt bort i toaletttraskandet med 9-åringen.

Blev påmind när jag kikade i kalendern på onsdagsmorgonen och svor en lång ramsa. Jag skulle köra projektet mellan 9-14:30 och sen hålla den där dragningen kl 15:00. Det var bara att börja jobba kl. 4:45, inget gluttande i sociala medier och kaffedrickande i egen takt denna morgon inte!

Fick inte riktigt till det som jag ville så på lunchen finputsade jag det hela.

Dragningen blev riktigt bra, jag fick med medarbetarna på spåret och avslutade det hela med en uppskattad tävling i ämnet (vad gör man inte för att få tiden att gå?) innan jag kastade mig in i bilen för att åka hem till sjuklingen som tillbringat dagen med mormor.

Sjuklingen hade sovit en hel del under dagen och magen hade varit lugn. Det enda som hade intagits var en burk Cola Zero. Vi bestämde att även torsdagen skulle tillbringas hemma med mormor.

Torsdagsmorgonen bjöd på -14 grader när jag och 11-åringen satte oss i bilen. Trots kylan fick vi en egen mysstund och kunde prata om ”viktiga” saker. Äkta mammatid. På jobbet skulle dagen börja med ledningsgruppsmöte. Jag väntade och väntade på chefen och den andra kollegan som ingår i ledningen. Ingen kom. Jag visste att jag kl. 9:15 skulle vara på annan plats och köra mitt projekt. Till slut skickade jag sms och frågade var de var, om vi skulle ställa in mötet eller? Det tog inte mer än någon minut så kom chefen inklivandes, han berättade att den andra kollegan var upptagen i ett annat samtal. Han satte sig trött ner i en fåtölj. Ja, han såg faktiskt bedrövad ut. Trots den ledsamma uppsynen var det första han sa att han tyckte min dragning på personalmötet hade varit väldigt bra, att han trodde alla insåg vidden av GDPR, och att han själv nu också gjorde det.

Vi betade av några av de punkter som jag hade på min lista och sen blev det tyst. Då säger plötsligt chefen att vi måste ha ett lönesamtal. Jag har noterat i hans kalender att han är mitt uppe i alla lönesamtal men gett f-n i att boka ett själv. Jaha ja….

Jag kikade i min kalender och sa att jag kunde kl. 15:45 samma dag. Då kunde inte han. Då sa jag att vi kan väl ta det nu på en gång så är det avklarat sen. Okej, sa chefen.

Det tog väl 30 sekunder att få honom att kläcka ur sig att jag skulle få de avtalade 2,3% i höjning. Sen la han till att jag och den andra kollegan som ingår i ledningen fick samma höjning.

Jag får sånt galet påslag i kroppen vid såna här lägen, det känns sjukt obekvämt och jag vill bara springa därifrån. Kan absoluta inte argumentera för min sak, sitter som ett mähä och bara nickar.

Å ena sidan känns det som en lättnad att det där ”samtalet” är över, och att jag FÅR en löneförhöjning, men å andra sidan är jag missnöjd över att jag inte kunde kräva mer och påvisa allt jag gjort senaste året. Men nu är det som det är med den saken och jag får leva med det om jag inte väljer att göra annat.

Den minuten vi pratade lön lakade ur oss fullständigt – vi hatar båda två att ha de här samtalen. Vi satt som två fån med hög puls och glodde rätt ut i luften.

Jag kände ju redan från början att chefen var ur gängorna så jag frågade hur han egentligen mådde.

Svaret var: inte bra. Han var just i den stunden så trött på jobbet att han hade lust att säga upp sig.

Vi hann prata en liten stund om hans mående innan jag var tvungen att gå iväg.

På lunchen dök den andra kollegan upp för att be om ursäkt för det missade mötet och förklara vad som hänt. Plötsligt hör jag mig själv meddela kollegan att jag inte tänkte följa med på fredagens personaldag, att detta ”projekt” har tagit så mycket tid att min att-göra-lista svämmar över och jag behöver en dag på jobbet så jag kan beta av den. (Jag gör ju som jag vill egentligen, men ibland kan det vara taktiskt att ”förankra” en del saker hos ”rätt” person(-er).)  När jag hade hasplat ur mig detta kändes det som att en sten föll från hjärtat – nu var beslutet taget.

Körde sen projektet resten av dagen och var åter på mitt rum kl. 16:15. Bestämde mig för att inte göra ett jota mer den dagen utan istället åka hem och på vägen passera affären.

Handlade utan någon lista, hämtade ut ett paket och åkte sen hem. Sjuklingen mådde mycket bättre och skulle absolut gå till skolan påföljande dag. Tänkte att det bästa kanske hade varit om ytterligare en dag tillbringats hemma, trots att magen mått bra, men eftersom fredagen var sista dagen för en klasskamrat som sen ska byta skola så sa jag okej. Det visade sig dessutom att sjuklingen under torsdagen, men hjälp av len röst och rådjursögon, fått sin ömma mormor att åka/skjutsa till storstan för att det skulle inhandlas en present till klasskamraten. Hm, då är man inte så sjuk kanske. Vi enades dock om att skippa fritids, jag lovade att hämta när skolan slutade.

Så blev det då fredag – äntligen!

Skjutsade barnen till buss och skola och körde sen full av positiv energi och kraft till jobbet. Att komma till jobbet och få vara helt själv är fantastiskt. En hel (nåja, drygt en halv) dag utan några andra uppdrag än min egen lista – tjohooooo!

Betade av den ena surdegen efter den andra i rasande tempo. Fick in ett fantastiskt flyt. Gjorde beställningar, monterade switchar, rättade fel i lönekörningen, fixade krånglande skrivare, städade bort skräp i rummet, uppdaterade diarium, mailade förvaltare och tusen andra saker. Kände mig mer än nöjd när jag åkte för att hämta barn. Funderade en stund på om jag var mest nöjd över allt jag hade fått gjort eller mest nöjd med att slippa sitta en hel dag och lyssna på (i mina öron) dravel. Det blev nog oavgjort.

Summa summarum känner jag mig väldigt nöjd med denna arbetsvecka, trots att jag inte har lyckats med att äta ordentligt en enda dag (tack och lov för äggmackor), inte argumenterade för min lön och att jag inte var hemma med magsjukt barn.

Nu gäller det bara att överleva helgen också. Listan från förra helgen finns kvar, där står alltifrån att plantera fröer till att montera solfilm på bilen. Dessutom ska jag klämma in ett årsmöte på söndag förmiddag.

Ja ja, det är snart måndag igen!

 

Nära-livet-upplevelse

Denna vecka har verkligen varit en nära-livet-upplevelse! Jösses Amalia vad det har gått undan.

Men idag är det äntligen fredag, och jag borde ha varit med resten av alla medarbetare på en hejsan-hoppsan-dag på annan ort. Det kommer jag inte att vara, jag kommer att sitta på mitt arbetsrum – alldeles för mig själv – och jobba ikapp. To-do-listan är lång…  Blir det lite tid över kanske jag hinner plita ner ett inlägg om denna vecka.

Nu – äggstekning!

Frysröj

Gårdagen blev långt mer effektiv än jag trodde!

Gick ut stenhårt från start och kastade mig över föreningens årsbokföring. Det tog totalt tre timmar att få den presentabel. *nöjd* Nu återstår bara revisorernas granskning ikväll. *håller tummarna*

Sen var det 20 kilo hjortkött som skulle ner i någon frys… *suckar och stönar*

Jag avskyr alla våra tre frysar, de är alltid proppfulla och vad som är i dem har jag noll koll på. Jag gillar ordning och reda, men det gör uppenbarligen inte min mor när det kommer till frysarna. Det känns som att innehållet är inkastat med förbundna ögon.

Nu ville jag ogärna kasta allt hjortkött, eller låta det förfaras i rumstemperatur, så det var bara att börja tömma en frys i taget. På med vantar, fram med bulldozermentaliteten och börja gräva med andra ord.

Det gick över förväntan bra! Det räckte med att röja i en frys för att allt kött skulle få plats. Det kändes som en arkeologisk utgrävning, hittade dock inte mer än en halv påse (tänk ICA-platspåse, eller COOP/Willys/whatever) med saker som kunde kastas. Förutom att få in allt kött var den största vinsten att jag nu har stenkoll på allt innehåll. Det kommer jag väl att minnas i säkert 10 dagar – förhoppningsvis.

Borde verkligen göra samma manöver i de två andra frysarna.

Kvällen ägnade jag sen åt att umgås med resten av familjen – ätandes tacos och tittandes på Mello.  😕   Som tur var dök det upp ett akut elproblem på jobbet som jag var tvungen att lägga tid på att lösa så jag kunde inte se hela programmet. *hehe*

Idag känner jag mig lite laddad med energi, så jag tänker faktiskt ge mig på mina högar i tvättstugan – snart….

Fem lchf-år

Igår var det fem år sedan jag började med lchf. FEM ÅR! En smärre evighet.

Jag borde kanske sätta mig ner och reflektera över dessa fem år, men just nu känner jag inte för det. Jag bara konstaterar att tiden har gått och att jag inte på något sätt är nära något (vikt-)mål.

Udda dag

Igår var en märklig dag!

Jag hade ett inbokat möte direkt på morgonen. Det mötet skulle handla om avstämning av ett styrande dokument. Som kvalitetsansvarig är det nämligen mitt uppdrag att springa runt med piska och blåslampa för att se till att de som är ansvariga för vissa dokument uppdaterar dem.

Just denna person fick för ett år sedan uppdraget att göra om det aktuella dokumentet och jag har sedan i höstas påmint om att det måste vara färdigt till mötet den 6 mars.

Oj oj oj, ja det är mitt dåliga samvete! har jag fått till svar.

Men igår morse var det alltså dags.

Personen ifråga har (gissningsvis) ägnat en stor del av helgen åt att läsa mängder av dokument för att få någon form av uppfattning om hur en aktualisering skulle kunna se ut.

Så in på mitt rum (i rätt tid!) kommer människan, släpandes på något som ser ut som en kasse som ska till pappersinsamlingen!

Jag, som bara har till uppgift att påminna folk, sitter plötsligt och skriver detta dokument! Förvisso med dokumentansvarige bredvid mig, som likt en sufflör rabblade innehåll.

Vi satt där mellan 8:30-14:15! Då var vi så slut i huvudet att det behövdes lunch.

Efter att jag kastat i mig två stekta ägg fortsatte jag med dokumentet – tills det var dags att åka och hämta barnen.

Ja, det var en märklig dag, det kändes konstigt att bara ha ägnat sig åt en sak hela dagen – i synnerhet när den saken inte ens var min. Jag fick ingenting annat gjort. *muttrar*

Jobbet med dokumentet kommer att fortsätta idag, för efter lunch är det dags för det årliga mötet då detta dokument – bestående av 72 sidor – ska användas!

Ja, jag kan bara ta mig för pannan och sucka…

När man är så mycket i nuet att man glömmer framtiden

Måndag morgon….

Dricker kaffe och kollar igenom veckans kalender. Inser plötsligt att om två veckor är det årsmöte i vår förening. Shit! Det betyder att revisorerna behöver ha bokföringen för 2017 kommande helg för att hinna gå igenom innan årsmötet. I helgen!  😯

Det blir tufft att hinna få den färdig i veckan, i synnerhet eftersom veckan består av rätt många inbokade saker på jobbet. Stör mig på att jag inte haft mer koll på dagarna, att jag inte insett att ”nu är det bråttom”. Men istället för att gnälla är det bara att sätta fart. På något sätt ska det gå att klämma in det.

Ja, denna vecka känns en smula ovanlig, jag har saker inbokade varje dag – vitt skilda saker dessutom. Har njutit av att kalendern hittills inte varit fullbokad, av att jag har haft svängrum. Men nu är det slut med det.

Trots allt är jag glad över att jag kikade i kalendern, för det ger mig möjlighet att förbereda mig på vissa saker. Att de inte kommer som överraskningar. Fast i ärlighetens namn så kommer jag nog inte att förbereda mig genom att lägga massa timmar på saker i förväg, utan det blir nog mer en form av mental förberedelse.

Det som känns mest spännande och samtidigt skräckinjagande är att jag denna vecka ska sparka igång ett nytt projekt. Ett projekt som är en form av brandkårsutryckning (ni som läser de lösenordsskyddade inläggen förstår säkert VILKET Pucko-projekt jag menar). Jag skulle egentligen behöva tänka igenom upplägg och innehåll mer i detalj, men på något underligt vis litar jag på att jag kan skjuta från höften och är inte det minsta stressad över detta. Kanske är det så att jag är lite väl säker på min sak, att jag kommer att få på skallen för att jag inte är mer förberedd, men då får jag väl ta det då.

Och apropå att förbereda sig…

Jag har tappat stinget. Konstaterar att jag de senaste 2 (eller om det är 3?) veckorna inte ätit ”riktig” mat på lunchen. Jag har inte orkat laga ordentlig mat till mig själv på kvällarna utan varje morgon har jag packat ner två äggmackor till lunch.

Jag har varit nere och nosat på det svarta hålet, förlorat orken och motivationen när det gäller mig själv. Proppat i mig naturgodis.  😈

Det känns som att det är ”för mycket” just nu, jag orkar helt enkelt inte bry mig.

Har ägnat de senaste helgerna åt att ligga i soffan och bara återhämta mig. Det har inte varit snack om att laga en massa mat som jag kan äta. Den där känslan av att jag vill vara ifred är ständigt närvarande. Ibland har jag lust att bara vråla LÅT BLI MIG!

Irriterar mig på de mest underliga småsakerna och ”stänger av”. Hör t.ex. att barnen lever f-n i köket men orkar inte styra upp det hela, överlåter det åt maken – som har en väldigt lång startsträcka.

Inser att jag måste ta itu med mig själv nu, innan det går för långt, men var ska jag få den kraften ifrån? Den positiva energi jag fick från att t.ex. ha gjort det där vrålsnygga glassiga magasinet räcker inte långt. Inte när listan på jobbiga saker känns så sjukt lång.

Jag önskar att jag hade energi som i alla fall räckte till att hjälpa barnen mer med skolarbetet. Nu blir det mest tillfälliga nedslag i deras läxor och förberedelser inför prov.  Jag har inget långsiktigt tänk utan överlever genom att vara ”här och nu”.

Jag ska gnälla lite mer i ett lösenordsskyddat inlägg vid senare tillfälle, känner att jag måste få spy lite galla så att systemet blir rensat.

Nu tänker jag steka ägg – till frukost och lunch.

Där satt den – äntligen!

Ibland har jag startsträckor långa som marathonlopp. Så var fallet med det där nya brödreceptet jag skulle testa.

Men igår hände det – likt en Trissvinst – plötsligt. Och bra som attan blev det!

Oerhört likt ”vanlig” limpa.

Lägger in recept efter att jag sett Vasaloppet, och ätit några mackor! 😊

Upp, ner, hit och dit

Jag märker att jag inte är i bästa form, det svajar rätt rejält mellan polerna just nu.  Det har det gjort de senaste tre veckorna.

Jag har mycket att vara glad över, som gör att humöret går i topp. T.ex. kom mitt glassiga magasin från tryckeriet igår. Det är sjukt snyggt! Alltså riktigt riktigt bra. Tror faktiskt inte att jag någonsin producerat något så proffsigt. Jag är stolt, och glad.

Men så svävar det in mörka moln som får mig att känna av skosulorna. Det är alltifrån konflikten på jobbet, ekonomin och vikten till barnen, bilbatteriet och vädret.

Jag brukar stoltsera med att jag inte är en känslomänniska utan istället en logisk och pragmatisk person. Jo tjena. Tror jag får ta tillbaka allt jag sagt. Alternativt kalla mig för en känslig person, känslig för allt.

Det är många tankar som snurrar just nu och jag gör mitt bästa för att springa ifrån dem och istället proppa in nya i skallen. Strutsmetoden typ.

Tack och lov är det fredag idag! Den här veckan med allt vad den har innehållit i form av (snudd på bortglömd) födelsedag och (jobbig) barnpassning åt vänner lider äntligen mot sitt slut. Hurra!