Åter till saltgruvan

Idag är det dags att åka till jobbet igen, efter sju lediga dagar. Känns ovant.

Får besök av en inspektör som ska genomföra en kontroll, och i ärlighetens namn är jag dåligt förberedd. Det blir till att skjuta från höften – som vanligt.

De här lediga dagarna har inte ägnats åt att ta några krafttag direkt, det känns mest som att det har varit en konstant sjukstuga där jag har passat upp på sjuklingar. Ingenting av det jag hade tänkt göra har blivit gjort, alla högar med saker ligger fortfarande kvar, trädgården ser lika ovårdad ut och bilen har inte fått någon solfilm monterad. *suckar*

Det är självvalt, jag vet det. Om jag verkligen hade velat fixa och dona så hade jag gjort det. Men soffan lockade mera och jag valde den.

Känner mig påverkad av senaste tidens dödsfall också. Först ut var Lill-Babs i tisdags. Vet inte varför just hennes dödsfall berörde mig så mycket, kanske för att hon var någon form av svensk ikon. Läste det som skrevs på sociala medier i tisdags och grät floder. Grät nog över andra saker också samtidigt, när jag hade möjlighet liksom.

Igår, på min födelsedag,  fick jag kännedom om ett annat dödsfall. En gammal gubbe som hade trillat av pinn. Men det var inte vilken gubbe som helst. Det var en man som jag faktiskt har haft en relation med, en intensiv och kort. Jag var 19 och han var 52. Min kära far höll på att gå upp i limningen när han fick reda på det, det var ju dessutom en man som bodde i vår byhåla! Som sagt, det var några intensiva månader vi hängde ihop, jag minns den tiden med värme och bevarar den i hjärtat. När jag flyttade hem igen till byhålan för 11 år sedan tänkte jag att jag skulle ta upp kontakten igen, men det blev aldrig av och nu är det försent.

Så, mitt sinne har varit en smula dämpat kan man väl säga. Inte blev det något hejdlöst firande igår heller. Det gick mest ut på att ligga i soffan, glo på dag-tv och med jämna mellanrum äta lchf-kladdkaka. Barnen gjorde det bästa de kunde av dagen vad gäller firande, de slog in ”presenter” (läs: saker tagna ur de utspridda högarna i huset), kramades och sjöng med jämna mellanrum. Maken bad om ursäkt för att han inte köpt någon present – han hade ju varit sjuk gubevars. Han är inte typen med lång framförhållning om man säger så, han hade väl som vanligt tänkt köpa något på vägen hem från jobbet dagen innan. Men men, jag tycker det blev en bra dag. Det tog 1,5 timme att tacka för gratulationerna som kom via sociala medier….

Jag gav mig själv en present som jag egentligen inte har råd med, jag köpte nya glasögon. Fick nämligen en ”födelsedagspresent” från glasögonfirman – 50% rabatt på kompletta brillor! Kände att jag inte kunde missa den chansen, trots att det är skralt på kassakistans botten.

Nej, nu är det dags att steka de obligatoriska frukostäggen och väcka 8-åringen som ska till fritids idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.