Avdelningen: Nära-döden-upplevelse, igen!

Lördag 15 sept.

När jag gick och la mig igår kväll hade jag en skön känsla av övertryck i kroppen, en sån där känsla som gör att jag längtar efter att gå till gymmet och pressa ur ALLT ur kroppen. Så jag somnade (troligtvis) med ett leende på läpparna och en het längtan efter ett riktigt tungt pass.

När jag vaknade i morse, säkerligen med intorkat dregel runt munnen, var känslan en helt annan. Lunginflammation? Herregud, jag kände mig fullständigt slut. Hostade och hackade som en gammal traktor.

Men hej – ont ska med ont fördrivas, om jag så ska använda startgas.

Med hjälp av kaffe fick jag igång kroppen och drog på mig träningskläderna för att åka till gymmet. I bilen på vägen dit gjorde jag allt jag kunde för att inte “känna efter”. Vill inte riskera att känna mig döende.

Värmde upp med en halvmil rodd. Det gick sjukt segt, att det överhuvudtaget gick kan jag tacka pannbenet för. Började tveka och funderade på om det var så himla smart att kasta sig över hantlar och stänger.

Fick plötsligt den helt geniala(?) idéen att köra ett cardio-pass. Det är alltså kondition. Att inte någon sköt mig direkt är ett under. Hur f-n kunde jag ens komma på den idéen, de flesta som känner sig krassliga brukar istället tänka “en kopp thé och vila i soffan” och ta sig ifrån gymmet fortast möjligt.

Men självklart inte jag. Nej då. Jag är inte som andra.

Så…. Kondition alltså.

Efter en halvmil rodd är inte längtan efter ännu mer rodd så stor. Så, vad återstår att välja på? Löpband eller cykel. Löpband? Aldrig i livet, finns inte på kartan. Okej, cykel får det bli.

Minns inte när jag satt på en träningscykel senast, det är så sjukt tråkigt att cykla utan att komma någonstans, och det matchar inte riktigt min image. *ler snett*

Men, jag lyckades i alla fall kravla mig upp på en cykel och efter en del ingenjörsstudier spänna fast fötterna på/i pedalerna. På “min tid” var pedalerna enklare kan jag säga. Varför i hela fridens dar ska man spänna fast fötterna? Cykeln rör sig ju inte.

Sen återstod det att få fart på displayen. Det finns närmare 70 olika knappar och reglage som man kan trycka, vrida, klicka och fippla på. Vafan, bara att få igång åbäket kräver en mindre kurs.

När jag väl hade fått allt att lysa så dök det upp en massa konstiga meddelanden om att jag skulle ansluta än det ena än det andra. Och nej, jag hade fortfarande inte börjat trampa. Hjärtfrekvens NOLL dök plötsligt upp. Mäh!

Hittade till slut en knapp med “random program”, sen började jag trampa, allt för att slippa se ut som “snillet spekulerar” och glo på en display stor som en mindre tv.

Jaha ja, det här går ju bra!

Tittar på displayen, 50 meter, 52 meter, 54 meter.

Alltså, det går sjukt långsamt att cykla, det ska man ha klart för sig. Men jag vet att det finns ett samband mellan hur fort man trampar och hur långt man kommer. Så jag trampade fortare.

Efter 200 meter trodde jag att döden var bakom mig. Det brände som eld i benen och svetten envisades med att rinna in i ögonen. Sablar vad jobbigt!

Men som sagt, pannben – det är bara att trampa på. Och tro det eller ej, efter en dryg (ohyggligt dryg) kvart var det som att benen rörde sig av sig själv. De hade blivit maniska, nästan besatta.

Efter 2 mil, och sjukt många minuter, gav jag upp. Herregud vad jobbigt!

Satt kvar på cykeln och lät pulsen gå ner. Sen skulle jag gå av cykeln. Då upptäcker jag att känseln i min bakdel är borta. Puts väck!

Okej, dags för ny insats från snillet som spekulerar krävdes – hur kommer jag av den här tingesten?

Det var inte vackert, men av kom jag. EFTER att ha insett att det var en god idé att koppla loss fötterna först. Jorå, jag gjorde ett försök att “kliva av” med bortdomnad rumpa och fötterna fortfarande fastspända.

Väl på golvet är lyckan total över att jag har en cykel på vardera sida av mig, för benen bär inte. I vild desperation vräker jag ut armarna och liksom omfamnar båda cyklarna, tacksam över att ha en viss överkroppsstyrka, och hänger mig fast i pinnarna som ska föreställa styren. Att jag sen har en försvarlig mängd vikt som gjorde att cyklarna liksom välte inåt mot mig så att jag satt fast som i ett skruvstäd känns som en petitess i sammanhanget.

Tacksamheten över att just då vara ensam på gymmet var obeskrivlig. Herregud om någon hade sett mig!

Det tog nog en 2-3 minuter innan benen började kommunicera med huvudet och förstå vad deras uppdrag egentligen var.

Det tog ytterligare 10 minuter att komma till bilen. Och en timme innan rumpan åter var kontaktbar.

Detta var en upplevelse jag sent, om någonsin, kommer att glömma.

Hm, kanske skulle cykla några mil i morgon också? Om jag kommer ur sängen.

2 svar på ”Avdelningen: Nära-döden-upplevelse, igen!”

  1. Alltså hur du skriver sånt här, sätter du berättar det på… jag häll på att skratta ihjäl mig! Tavk för väldigt rolig läsupplevelse.

  2. Hahaha, du är ju inte riktigt klok – på ett bra sätt, alltså! Och beskriver det hela väldigt underhållande. Jag skulle definitivt ha velat se filmen, om du gjort en sådan. 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.