Igår var det äntligen dags att träffa den där juristen angående mina övertidstimmar.
Chefen och jag har pratat igenom det hela flertalet gånger, och han har verkligen mått dåligt efter att han insett hur mycket jag egentligen jobbat. Tack och lov har han aldrig misstrott mig.
Jag var sjukt nervös inför mötet och upptäckte att chefen var än mer nervös. Det enda jag ville var att få mötet överstökat fort som attan och dessutom få ersättning för nedlagd tid.
Men självklart skulle det grottas i varför. Hur kan det komma sig att…?
Men vi lyckades med enad front ta oss igenom alla frågor.
Det hela slutade på ett bra sätt, juristen menade på att det var bara att betala. Alternativet var att ge mig helt ledigt i 3-4 månader och det förkastade chefen direkt, för det skulle aldrig fungera.
Så nu sitter jag och väntar på utbetalningen, och det dröjer säkert till slutet av november.
Efteråt var jag nästan hög av lättnad, och först då förstod jag också hur nervös och laddad jag varit inför mötet.
Det stora steget nu är att komma ner i 40-timmars vecka. *moahaaahaaa*