Vågar man hoppas?

Det här känns nästan galet att skriva, men jag har tränat 3 dagar i rad!

Jag inser att det är svårt att förstå storheten i det, men det känns galet underbart. TRE DAGAR!

Vågar jag hoppas att det här har vänt nu, att denna trend kommer att hålla i sig? *håller tummarna*

Alla tre gånger har jag haft med mig 14-åringen, som efter lite dispens fick möjlighet att köpa ett ½-årskort, och som inte bangar att gå upp vid 5-tiden för att åka till gymmet.

Ska villigt erkänna att jag först suckade och stönade inombords över att behöva ”släpa med mig” ett av barnen. Men det har gått oväntat bra, jag instruerar henne och sen kan jag köra min egen övning. Visst, det blir lite mycket ”mellantid” men inte så att jag kommer ur fas. Dessutom drog hon upp 85 kilo i marklyft idag vilket är stort efter att ha ett tidigare pb (personbästa) på 75 kilo och inte tränat på snart 1 år! Ungen bara drog upp stången. Mäktigt! Den glädjen hon visade hade jag inte velat missa för allt i världen!

Själv kan jag summera det långa träningsuppehållet med att jag fortsatt kan ta samma vikter, men inte lika många repetitioner. Och att jag just nu har en träningsvärk a’ la herrejössesjävlar!

Imorgon kl. 5 drar vi till gymmet igen. Hurra!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.