En fredag på ”det stora varuhuset”

Det blev IKEA igår. Med både barn och mamma.

Konstaterar att det är farligt med besök på det där varuhuset, jag blir så galet full av idéer och habegär!

Det första som händer är att vi snubblar över ett kök som både jag och mamma(!) blir blixtförälskade i.

Ett grått vackert kök:

Jag trodde väl aldrig att min mamma ens skulle tänka tanken att byta kök, men det gjorde hon! Och min hjärna gick igång på högvarv direkt när jag insåg möjligheterna.

När vi slitit oss från köket gick vi för att det titta på det som egentligen var målet med hela besöket – en våningssäng till barnen.

Maken, jag och barnen delar sovrum, och det är sjukt trångt! För ett tag sedan sa jag på skoj att det skulle bli mer golvyta om barnen sov i en våningssäng. Ungarna blev eld och lågor.

Från allra första början tänkte jag (så klart!) att jag skulle bygga en våningssäng åt dem, så att de fick 120 cm breda sängar. Jag räknade lite löst på vad det skulle kosta att köpa två nya resårbottnar och virke. Sen kollade jag vad en våningssäng, förvisso bara 90 cm bred men ändå, skulle kosta på IKEA. Okej, köpesängen kostar bara en fjärdedel. Inget svårt val med andra ord. Här ska inte byggas en säng.

Barnen godkände sängen. Så nu blir det väl antagligen till att beställa den, för den gick inte in i bilen när vi var 4 personer som skulle åka hem. Eller så kanske jag åker själv till IKEA för att köpa den?! *ler brett*

Efter sängprovandet gick vi vidare till lampavdelningen där två lampor skulle införskaffas och sen var det dags för några ramar.

På väg till kassan passerade vi fyndavdelningen – och den kan man ju inte missa!

Vi strosade runt bland alla fynd och plötsligt hojtar mamma till. ”Vilken underbar soffa, den är verkligen jätteskön!” Jaha, mamma har hittat en soffa. Vi satte oss alla fyra i soffan och konstaterade något förvånat att den verkligen var skön! Den ser tråkig och alldaglig ut men överraskade stort med komforten!

Hjärnan, som redan gick på högvarv av byta-kök-tankar, blev nu nästan överhettad inför möjligheten att få byta ut alla soffor/fåtöljer i vårt vardagsrum.

Till slut lyckades vi ta oss till kassan och betala. Det måste vara första gången i livet jag handlar för under 1 000 kr på IKEA!

Hela vägen hem (1.5 timmes bilresa) upptogs mina tankar av kök och soffor. Det vore verkligen helt underbart att få fräscha upp hemma – om jag hade haft råd! Det var den lilla detaljen också…

När vi kom hem kastade jag mig över IKEAs köksplaneringsverktyg och byggde ett nytt kök. Det visade sig att det inte blev så hutlöst dyrt som jag trodde, lite beroende på vad man vill ha i maskinväg så landar det på mellan 50-70 000 kr.

Det är onekligen kul att fantisera och leka med tanken. Det ger energi.

Nu ska jag tippa på LOTTO!  😆

Länge sen….

Hepp vad tiden rinner iväg!

Det är sportlov och jag borde vara ledig och hitta på roliga saker med barnen. Det är/gör jag inte.

Men imorgon, då ska vi kanske dra iväg till IKEA! Något barnen ser fram emot med glädje, och jag med fasa.

Jag måste dock överleva denna dag först. En dag då jag ska utbilda ett helt gäng kollegor (med väldigt låg it-kompetens) i vårt nya ”meddelande-system”. De ska alltså lära sig att svara på meddelanden inkomna via e-post. Gudars – håll tummarna för mig!

 

Drömmar

Vaknade strax innan 02:00 inatt. Tänkte att jag nog behövde sova mer så jag gick ner till soffan i vardagsrummet och la mig. Lyckades faktiskt somna efter mycket om och men. Men mer sömn behövde jag verkligen inte.

Om jag lyckas somna om och inte behöver mer sömn hamnar jag i väldigt konstiga och högst påtagliga drömmar. Obehagliga drömmar.

Just idag kastades jag 20 år tillbaka i tiden, till en chef jag tyckte ohyggligt illa om, och hela dennes familj. (Jag vet att jag såg någon kommentar på fb häromdagen som denna chefs dotter hade gjort, och antar att det var det som fick drömmarna att handla om just denna familj.)

Jag ogillar skarpt de här ”tydliga” drömmarna, känslan från dem sitter i resten av dagen, och de är alltid obehagliga. Just denna dröm var i sig inte så obehaglig, men hatet mot denna chef fyllde mig fullständigt. Jag upplevde samma känslor i drömmen som jag gjorde i verkligheten då för ca 20 år sedan. Just ordet hat är inget jag använder dagligen, kan faktiskt inte komma på någon annan människa jag känner så här starkt för. När denna person avled upplevde jag faktiskt en känsla av glädje. Det låter verkligen hemskt, men så var det. Men idag får jag alltså släpa med mig resterna av hatkänslorna – fy!

Till något mer positivt! I helgen tog jag mig i kragen och kontaktade en trädbeskärare. Vi har ett gäng äppelträd som ser förskräckliga ut, alltså riktigt vildvuxna efter att ingen har ansat dem på 3-4 år. Förra året var det en av mina vänner som ville ”betala tillbaka” genom att beskära alla träd. Det blev ETT träd.  Trots idogt tjatande och en hel del pikar fick han inte tummen ur och slutförde. Så nu gjorde jag slag i saken och kollade upp vad det skulle kosta att låta ett riktigt proffs göra jobbet. Runt 1000 kr ville han ha efter att ha sett träden på bild. Jag slog till direkt och på tisdag nästa vecka kommer han. Gudars vilken lättnad detta är, mycket större lättnad än jag hade kunnat ana. Känner mig nöjd, glad och tillfreds. Ha, och vuxen!

Nu när jag i princip är klar med ”det glassiga magasinet” har naturligtvis hjärnan kickat igång ordentligt efter all inspiration och motivation jag fick av att skapa det. Nu vill jag göra en ny skapelse! I huvudet snurrar idéerna runt som i en centrifug – fort. Tror minsann att jag, i största hemlighet, ska börja jobba på nästa magasin med inriktning på en alldeles särskild del av verksamheten.

Det känns som att magasin-jobbandet har förlöst något inom mig. Jag har en längre tid värjt mig från denna typ av jobb, inte känt att jag har orkat. Att göra jobb bara för att man måste blir sällan bra. Men nu så, nu har jag mängder av uppslag som jag skulle vilja göra. Förvånansvärt nog handlar det inte bara om en massa olika magasin, utan faktiskt också om film/video – något jag verkligen inte känner mig bekväm med! Ska bli intressant att se hur mycket jag kommer att förverkliga, har en hel del jobb framför mig i form av GDPR-anpassningen… *urk*

Idag lär det knappast bli så mycket ”nytt” gjort på jobbet, har en hög med rutinsaker jag måste ta mig igenom. Och ikväll väntar ett föräldramöte som ska bli väldigt intressant att gå på!

Självförtroendefunderingar

De senaste dagarna har jag funderat en del på mitt självförtroende.

Det där glassiga magasinet jag håller på med…

Jag har gjort ett provtryck på jobbet och det har legat på mitt skrivbord – fullt synligt. Vid några tillfällen när jag har haft kollegor på rummet så har de upptäckt det och ivrigt bläddrat medan de uttryck grandiosa positiviteter.  Jag vet att den produkt jag har gjort är väldigt bra, och snygg. Jag tackar för berömmet men innerst inne tänker jag ”det vet jag väl” när de säger bra saker.

I fredags när vi hade ledningsgruppsmöte visade jag upp produkten. Då kom det mothugg från chefen. Det där var inte bra, ska det se ut så här, osv. Kände mig en smula stukad, och ledsen.

Hade det varit en annan kollega som uttryckt kritik hade jag antagligen bara skakat av mig det hela och tänkt ”jag skiter väl i vad DU tycker”. Men när det kommer till chefen…

Det där fick mig att fundera lite. Varför vill jag att chefen ska vara nöjd? Räcker det inte med att jag själv är det? Kan jag inte vara stolt över det jag har gjort, är jag beroende av att få bekräftelse av chefen? Sen loopade jag lite i tankarna, hugger chefen mest på just mina prestationer? Är det lättare att kritisera det jag gör än att berömma det?

Jag har förstått av den person som jobbar närmast chefen att h*n tycker det är jobbigt att chefen och jag är så tajta. Tajta??? Jag fattar inte riktigt vad som avses men personen sa flera gånger att ”ni står varandra så nära” och saker i stil med ”det pratar han inte med mig om, bara med dig”. Noterade lite svartsjuka där trots att jag inte alls upplever att jag och chefen är ”tajta”. Men det är tydligen flera som upplever att vi är som ett radarpar. I sanningens namn har vi faktiskt skojat om det, chefen och jag, och sagt att vi är gifta med våra respektive hemma men på jobbet är vi gifta med varandra. Så det kanske ligger en smula sanning i det trots allt, att vi uppfattas som tajta. Det strävsamma paret.

Kanske är det så att vi har ett speciellt förhållande, och att kritik då tar hårdare? Jag vet i alla fall att beröm från chefen är något jag värderar oerhört mycket högre än beröm från någon annan kollega.

Ytterligare en tagg i hjärtat fick jag av chefen på mötet i fredags. Vi satt och pratade om ett uppseglande jippo för personalen där vi ska samköra flera verksamheter inom vår jätteorganisation. Vi kom att prata om en annan verksamhet som ligger nära vår egen och chefen säger då ”Vad är det han heter, han som tar så fantastiska och proffsiga  bilder?”. Han åsyftade alltså en person i den andra verksamheten. Jag fattade direkt vem han menade. Och så himla fantastiska och proffsiga bilder tar han inte, inte i min smak. Självklart valde jag att höra ”dina bilder är inte alls lika bra” fast han inte sa det. Blev en smula stukad och funderade på vad jag EGENTLIGEN är bra på enligt chefen?

Mest fundersam är jag över att jag värderar vad han säger så himla högt. Jag borde f-n kunna bekräfta mig själv och inte sukta efter beröm.

Saftblandare

Min vana trogen slog jag upp korpgluggarna strax innan 4 i morse. Noterade att det blinkade i sovrummet en stund, kunde inte fatta vad det handlade om. Travade ner en våning och såg återigen det där blinkandet. Va? Men det försvann kvickt. Efter sedvanligt toabesök trampade jag ut i köket för att sätta på kaffe – där var blinkandet igen! Nu var jag så vaken att jag fattade att det var saftblandare som blinkade. Tittade ut på verkligheten genom fönstret lite mer ordentligt och insåg att det har kommit snö, ganska mycket snö dessutom. Tung kompakt blötsnö. Klart att snösvängen är ute och röjer! Bor man i skogen, vägrar dra ner persiennerna och det är mitt i natten så syns saftblandare väldigt bra.

Snö ja. Då ska man (läs: jag) behöva ha en klump i magen igen då när jag ska ut och åka. Kan inte vädret bara stilla sig, det är helt okej med -15 grader, bara det ligger still där. Efter en snabb titt på smhi:s prognoser inser jag att det är dags för en ny period runt nollan, någon plusgrad upp och sen någon minusgrad ner. Snälla snälla våren – kom innan jag blir ett kollapsat nervvrak!

Är lycklig varje stund jag kan stanna inne vid sån här väderlek, som nu, då jag ligger i soffan och myser efter en dusch.

Men snart kommer verkligheten ikapp mig och det är dags att lasta in barnen i bilen och fara iväg.  🙁

Tror det blir en bra vecka på jobbet, har bara två möten inbokade vilket borgar för skapligt mycket arbetsro. Dessutom vet jag att det just idag kommer att vara väldigt lugnt på kontoret, däremot imorgon blir det nog livat när ett flertal kommer tillbaka efter ledigheter.

Jag tänkte också försöka vara ledig, nästa vecka är det sportlov och då planerar jag bara att jobba mån och tors. Har lovat barnen att vi en av mina lediga dagar ska åka till IKEA och titta på nya sängar (om vädret så tillåter!). De är hyperexalterade så jag hoppas verkligen att vi får till det.

Är en smula fundersam över ekonomin dock – apropå ev. sänginköp – fick nämligen en räkning på över 6 000 kr från fritids förra veckan.  😡  Tydligen har de ”glömt” att skicka faktura sedan 8-åringen började på fritids i september förra året i samband med makens jobbstart. Jag har inte ens reflekterat över att vi inte har fått någon faktura eftersom maken alltid har varit den som har betalat de där avgifterna tidigare. Inte nog med att denna räkning dök upp, jag skulle verkligen behöva köpa ett nytt batteri till min bil = 2 000 kr. Jag köpte faktiskt ett nytt batteri i höstas som jag hade tänkt ha i min gamla bil, men eftersom makens batteri var slut så fick han ta det, onödigt att det bara stod. Fast jag hade på känn att jag skulle behöva byta batteri i nya bilen, och nu är vi där. Dieselvärmaren fullkomligen äter batteri och man brukar behöva byta sisådär var 3:dje år. Ja, man kan underhållsladda batteriet, men jag vill inte hålla på och meka med det vareviga kväll, jag vill bara att saker ska fungera – vilket innebär att jag skulle behöva köpa nytt. Varför är man inte gjord av pengar? Nåja, sängar för 1 600 kr borde jag kunna ha råd med, vi får väl se nästa vecka. Det kan också vara så att barnen inte alls gillar vad de ser på IKEA. Hoppas kan man ju!

 

Kyrkligt besök

I fredags hade jag en riktig toppendag. Efter den tidiga morgonens bilbesiktning (blanka papper!) kände jag mig på strålande humör. Rent av harmonisk! Kändes jättekonstigt att må så bra!

Känslan höll i sig hela dagen, genom skittråkiga möten och ända fram till sängdags.

Hade tur att det på ledningsmötet fanns så pratglada människor, det gjorde att den punkt som jag betraktade som absolut viktigast och som jag hade dåligt samvete över att jag inte förberett, fick pressas in de sista fem minutrarna. Det blev med andra ord ett hastverk – som vanligt. Det är en smula märkligt ibland med dessa ledningsmöten, det är nästan som att det är ett forum för att ”prata av sig” och inte ett forum för beslut, argumentation och resonemang. Visst, det är bra att bli uppdaterad på vad som händer i verksamheten, men just detta babblande stör min ådra av effektivitet. Jag vill att det fattas beslut som tar oss vidare. Fast just i fredags var det strunt samma, de få punkter jag hade gav mig tydliga besked som gör att jag kan jobba vidare.

På vägen hem i fredags gladde jag mig åt att ha en hel helg framför mig, kanske skulle jag kunna ta itu med högarna i tvättstugan (alias min garderob)? Det skulle underlätta mitt liv att ha fler än två par trosor och ett par strumpor, och i högarna gömmer sig med all säkerhet mängder av trosor och strumpor.

Men innan det blev ”helg” hade jag ett löfte att hålla. Som den dåliga(?) förälder jag är hade jag lovat 11-åringen att om matteprovet genomfördes under fredagen skulle jag bygga lösnaglar på barnet ifråga. Under dagen hade jag fått ett antal rapporter om att matteprovet var genomfört, kanske inte med så lyckat resultat – men det var utfört, och det var det som var överenskommelsen. Sidospår: jag begriper inte hur 11-åringen kan ha fått för sig att matte är så svårt och att hon inte kan någonting? Hon är snabb i huvudet men det verkar som att hon knyter sig så fort man säger matte. Jättekonstigt! Hon har liksom intalat sig att hon inte kan, att matte är svårt.

Jag höll mitt löfte:

Jag hade ytterligare att löfte att hålla under helgen, att tillsammans med mamma fixa bokföringen för en förening vi är med i samt förbereda utskick om årsmöte. Det brukar vara gjort på några timmar.

Så lördag morgon, när maken och barnen for iväg på andra äventyr, tog jag med mamma och åkte till jobbet. Det visade sig att det som brukar ta några timmar tog över 6 timmar! Och under de sex timmarna hann jag härskna till ordentligt, min lördag blev förstörd, nu skulle jag inte hinna/orka ta itu med tvättstugan. Men, vi blev i alla fall klara till slut med det vi skulle. Väl hemma igen så struntade jag i mitt eget projekt, får stå ut ytterligare en vecka.

Idag blir det heller inte tid för klädsortering, idag ska vi vara sociala i kyrkliga sammanhang. 8-åringen ska spela i kyrkan. Halva dagen kommer att gå åt till detta.

Men imorgon är det måndag igen!  😀 Då börjar vi om från början!

Svullen

Jag undrar vad det är som pågår – plötsligt är magen uppsvälld. Känner mig plufsig och gasar snart ihjäl hela familjen. Försöker komma på om jag ätit något ovanligt de senaste dagarna, men kommer inte på något udda. Visst, jag har ätit kyckling i olika ”gryt-röror” och det gör jag inte så ofta, men inte blir man väl uppsvälld av kyckling. Midjemåttet visar + 5 cm och byxlinningen skär in i midjan så pass mycket att jag knäpper upp den när jag sitter ner. Begriper ingenting.

De som har följt bloggen en längre tid vet att jag har ett par älsklingsbyxor – mina svarta stretchjeans. Jag är på ständig jakt på eBay efter nya – likadana. Tror att jag under åren har avverkat 4 par. De senaste har nu nått stadiet att de inte längre lämpar sig att ha på jobbet, de är så slitna mellan låren att de vilken minut som helst kommer att rämna.  Vilket tyvärr innebär att jag måste ha andra byxor på jobbet som jag inte trivs så bra i. Som sagt, jag kollar eBay dagligen i hopp om att just denna modell ska dyka upp, och tro det eller ej – för några veckor sedan, efter månader av dagligt sökande, dök TVÅ par upp under samma dag!  Snabbare än en kobra hugger klickade jag på KÖP- knappen! Okej, båda paren var två storlekar mindre än de jag har idag, men det är storlekar jag har haft i just dessa jeans tidigare. Det är så mycket stretch i dem så ett spann på 3 storlekar fungerar.

Igår kom det första paret. Lätt svettig av upphetsning packade jag upp dem och synade dem. Japp, det var rätt modell! Sen drog jag på mig dem…. Jippie – det gick över mina bastanta vader (det ständiga problemet), men vid låren tog det stopp. Det var med mer än en smula våld jag lyckades få upp dem till höfterna, och svetten tilltog. Men en kraftansträngning värdig Sveriges starkaste kvinna lyckades jag till slut få upp dem över höfterna – och knäppa dem! Att jag sen inte kunde andas och att mittenvalken hängde som en trött bulldeg över linningen är en annan sak. Fan! Men de satt bra över vaderna. Gissar att de kommer att sitta bra om typ 8-10 kilo. Kanske redan när magen inte är så sjukt svullen? Hm, ska bli intressant att se hur nästa par, som är i samma storlek, kommer att passa. Som ett ålskinn?

Från tajta jeans till mitt glassiga magasin! Jag har varit helt besatt av det, så pass att jag i förrgår morse glömde väcka barnen. Nu blev det bara en fördröjning på 20 minuter och barnen led inte av det, men det säger en del om hur fokuserad jag är.  Jag jobbade hemifrån i förrgår eftersom jag skulle följa med 8-åringen till skolläkaren på förmiddagen, och som jag jobbade! Lyckades faktiskt komma så långt att jag kunde skicka ut texterna för granskning till berörda. De får inte se layouten utan jag klipper bara ur texterna och mailar. Så gårdagen gick åt att mailkonversera med mängder av folk som – som vanligt – hade mängder med åsikter. Nu börjar det kännas som att jag med lite tur kan bli klar i mitten av nästa vecka.

Idag blir det troligtvis inget jobbade med magasinet, istället är det ledningsmöte hela förmiddagen, som jag i sanningens namn inte har förberett. Det blir till att skjuta från höften – som vanligt.

Det stora frågan är om det blir tacos ikväll – eller inte?

Frusen

Gudars vad kallt det blev plötsligt! Igår morse var det -16 grader när jag och barnen satte oss i bilen. Svinkallt!

På jobbet gick jag helt upp i layouten av ”det glassiga magasinet”, jag var så inne i det jag gjorde att jag inte reflekterade över hur kallt det var förrän fingrarna inte längre gick att röra!

Värmesystemet på jobbet lämnar en del att önska, när det blir rejält kallt så tar det någon dag innan det har uppnått full effekt. Så idag kanske det är en smula varmare.

Jag löste problemet genom att släpa fram ett element. Tyvärr kom jag inte på den idén förrän sent på eftermiddagen, efter att svärandes ha haft händerna instoppade i armhålorna hundratals gånger för att få upp värmen.

Var helt solokvist på jobbet igår, eller snarare i de lokalerna där just jag jobbar. Kollegorna var antingen på semester, komplediga, sjukskrivna eller iväg på möte på annan ort. Det kändes konstigt att vara helt själv, men jag fick mycket gjort! Trodde väl i min enfald att jag skulle komma bra mycket längre med det där magasinet än vad jag i själva verket gjorde, men jag tar nya tag idag.

Och kanske blir det så att jag jobbar hemma idag? Ska följa med 8-åringen till skolan på vaccinering. Eller rättare sagt, först ska jag som vanligt skjutsa 8-åringen till skolan för att sen åka hem en sväng innan det är dags att återvända för den där vaccineringen. En smula hattigt. Frågan är sen om jag ska åka till jobbet eller hem… Vi får väl se hur det känns.

Egentligen vill jag bara grotta ner mig i det där magasinet, och om jag åker till jobbet kommer det att finnas störningsmoment – konstant. Är jag å andra sidan hemma så får jag nöja mig med en bärbar dator att jobba på, vilket inte alls är någon höjdare i sammanhanget.

Jag vill verkligen göra en riktigt bra – och modern – produkt. Då är det avgörande vilka typsnitt man använder, det fungerar inte med Times New Roman, Calibri eller Arial. Igår ägnade jag säkert 1,5 timme åt att leta snygga typsnitt utan att hitta riktigt rätt. Att jag frångår alla våra principer i den ”grafiska profilen” känns ovidkommande i sammanhanget, den smällen får jag ta.  Problemet när man gör en sån här produkt är att man tar i från knäna och oftast överarbetar det hela, det blir plottrigt och inte alls så elegant som man vill. En balansgång som är sjukt svår. Botemedlet heter tid. Om man stressar fram något och direkt skickar det på tryck så är faran stor att man inte är så nöjd när produkten sen kommer.  I alla fall jag behöver några dagar mellan ”färdig” och ivägskickandet. Funderar på någon form av tidsplan just nu, om jag ska vara realistisk är nog produkten inte klar förrän på fredag och då kanske jag kan skicka iväg den på tryck i slutet av nästa vecka.

En sak som jag INTE ska göra är i alla fall att visa upp den för kollegorna. I normala fall brukar jag låta en prototyp vandra runt, för att folk ska få tycka till och hitta ev. fel. Men den här gången tänker jag behålla den för mig själv, vilket ställer extra höga krav på att allt är rätt!

Oj vad jag tjatar på om det där magasinet!  😉  Men det är kul och utmanande att vara mitt uppe i något som för ovanlighetens skull engagerar.

Något som absolut inte engagerar är vikten, plötsligt har jag gått upp 3 kilo – bara så där! Det brukar svaja upp och ner, men nu verkar det som att ”ner” har hakat upp sig och att vikten har fastnat på ”upp”. Tålamod tänker jag – tålamod! Sen svär jag, blir förbannad och stoppar slutligen undan alla tankar och känslor som har med vikt att göra. Ingen idé att gå igång på något som jag inte orkar ta itu med. Men visst funderar jag på vad som fick vikten att ta det där skuttet upp. Något jag åt? Något jag inte åt? Äsch då, skitsamma!

En smula mindre spontan

Slocknade utmattad tvärt igår kväll, och vaknade 03:10 i morse!

Skönt med mycket sömn, i synnerhet efter den dag som var igår.  Eller snarare de bilfärder som var igår – jösses säger jag bara! Utan att (igen!) gå igång på vädret kan jag väl säga att det var inte lämpligt att köra bil igår, och de knäppgökar (läs: idioter) som ändå var ute verkade tro att det var sommarväglag. Det var mer tur än skicklighet tror jag som tog mig (och barnen) hem igår. Tack högre makter för fyrhjulsdrift!

Men idag är det en ny dag – fylld av nya möjligheter att halka ner i diken om man nu vill det!  😆  Eller så kan man hålla sig hemma helt enkelt.

Jag börjar i alla fall dagen med några utmaningar.

Jag är en mycket ovan YouTube-användare. Jag är helt enkelt inte så intresserad. Men nu har jag en delikat arbetsuppgift, att marknadsföra ett antal videofilmer från vår verksamhet. För att kunna göra det på bästa sätt måste jag fatta hur YouTube funkar… Så nu klickar jag runt och testar alla möjliga varianter, skapar spellistor och ändrar hit och dit. Det blir säkert bra till slut, men det känns en smula vingligt. (Ungefär som på vägarna igår!)

Ytterligare en utmaning som jag ägnar mig åt nu på morgonkvisten är att bygga om delar av jobbets hemsida. Mitt skötebarn. Varje år vid den här tiden kommer samma gnäll, från samma personer. De vill inte att det ska se ut som det gör för deras del av verksamheten på hemsidan. Så nu gör jag mitt bästa för att anpassa sidan efter deras krav, och det är inte enkelt! Framförallt tar det tid att sitta och pilla och göra om en massa saker, och det kräver 100% fokus för att inte bli galet. Och en hel del uppfinnar-anda. Med andra ord – perfekt att sitta och göra vid 4-tiden en morgon.  Men ack så tråkigt!

Något mycket mycket roligare är en annan sak jag håller på med – ett glassigt magasin! Jag längtar efter att få göra något riktigt smaskigt, så långt ifrån ”hemvävt” som möjligt. Vår verksamhet är lite ”hemvävd” nämligen. Jag vill göra något som sticker ut, och garanterat sticker i några ögon också för den delen. Jag har bilden klar för mig i huvudet men känner mig som ett barn på julafton, som ser alla tindrande och lockande paket – men inte har några händer att öppna dem med. En smula handikappad. Det enda sättet att råda bot på det är att bara göra, börja i någon ände. Så det ska jag ta itu med alldeles strax – önska mig lycka till!  😀

 

 

Lite avslagen och oengagerad

Jag undrar verkligen vad jag fick gjort på jobbet igår. Det var en sån där dag när jag bara klickade mig runt bland arbetsuppgifterna, ja förutom fotouppdraget då – det tog jag på allvar. Men alla övrig tid, vad gjorde jag?

Det var tydligen en sån där dag när inget specifikt var tvunget att göras, en mellandag typ. Det är inte så att jag har brist på saker att göra, men det är inte panik och bråttom med något och då verkar jag gå in i någon form av ”väntläge”.

När man inte känner att man måste göra något så går tiden väldigt långsamt, så jag bestämde mig (återigen!) för att åka hem tidigare så att jag kunde möta upp 11-åringen vid bussen. Kändes som ett bra beslut.

För att livet ska få någon form av balans så var det långt ifrån lugnt hemma igår.  Barnen var stingsliga och småkäftade med varandra och fick mini-utbrott av småsaker. Mamma fick också utbrott…

8-åringen kom hem med en overall som hade spruckit i grenen, och jag vet att jag köpte en helt ny overall i höstas. Vi letade, eller snarare gick skallgång, efter den där nya overallen. Efter en stund sa jag lite uppgivet ”Undra var den är?”, vilket min kära mor hörde och började gapa om att hon minsann inte kunde hålla ordning på alla saker.  Vet inte riktigt varför hon gick igång på detta för hon var egentligen inte inblandad, det var jag och 8-åringen som letade. Jag var ohyggligt nära att fräsa tillbaka och säga något om att det skulle vara lättare om hon gav fullständigt f-n i att spara alla saker. Vi har overaller från storlek 110 och uppåt sparade! För man KAN inte kasta saker enligt min mamma.

Vi hittade ingen overall – fast jag vet att den finns någonstans – så nu har jag ägnat en stund på morgonkvisten åt att tråckla ihop den trasiga.

 

Sista onsdagen i januari

Halv fyra. Tja, det är också en tid att vakna på. En smula tidigt kanske, men så blir det när jag somnar tidigt på kvällen.

Har ägnat denna morgon åt att dricka kaffe, snegla ut på snöfallet och kolla Netflix. Så långt ifrån produktiv man kan komma. Men om en halvtimme ska jag väcka barnen och sparka igång den här morgonen på riktigt!

Avskyr det här vädret, eller snarare – avskyr att köra bil i det här vädret! De senaste veckorna känns det som att det har varit mer isdans än bilkörning. Snälla våren – kom fort!

På grund av vädret, eller snarare väglaget, har jag åkt tidigare från jobbet både i fredags, måndags och igår. På jobbet skyller jag på barnen, vilket är en sanning med modifikation, för jag HAR hämtat 11-åringen i skolan. Vill inte att hon ska halka runt på landsvägen bland långtradare på sin väg från bussen och hem. En olycka händer så lätt. Samtidigt så får jag möjligheten att köra hem när det är ljust och jag kan se väglaget snarare än känna det.

Och idag blir det halkkörning igen till jobbet, där jag ska plåta ett band! Känns lite kul att bli tillfrågad, att de har uppmärksammat mina bilder och vill ha mig som fotograf. Hoppas bara att det blir bra bilder.

Chefen verkar ha landat igen, igår kändes han stabil när vi pratade. Jag passade på att meddela mitt beslut om att köpa in en webtjänst inför kommande arbete med  GDPR. Det handlar om en del pengar så jag var beredd på att argumentera för min sak, men det behövde jag till min förvåning inte göra.

Den j-vla vikten skuttar och far, den åker upp och ner inom ett 3-kilos-intervall. Ja ja ja, jag vet att jag kan få positiva saker att hända om jag lägger lite energi på det, men jag orkar inte just nu. Istället gnäller jag och knyter näven i byxfickan.

Jaha, dags att väcka barnen och ta itu med den här dagen på allvar.

Jaha – nya arbetsuppgifter

Det var en märklig dag på jobbet igår.

Åkte extra tidigt hemifrån eftersom maken skulle vara hemma med de sjuka barnen. Det var riktigt grisigt väglag, men med ett ägg under pedalen kom jag till slut fram, det tog en kvart extra på grund av den försiktiga körningen.

Visste att dagens första möte skulle börja vid 8 och hade räknat med att ha ungefär en timme på mig att jobba innan dess. Men det är ju som vanligt, jag hinner inte mer än komma till jobbet så rycker folk i mig, så det blev inget gjort av det jag planerat för plötsligt var det dags att gå på möte.

Det var ett intressant möte på många vis. Jag visste att det skulle handla om att några av de anställda inte gör sitt jobb, att de har en jävla (f-låt) attityd mot sina ”uppdragsgivare” och helst av allt skulle vilja slippa jobba. Ett synnerligen delikat ämne att hantera – vilket jag som ”bisittare” slapp. Det blev en del hårda ord och tjafs, det var inte snack om att det fanns förbättringspotential från de anklagades sida. Nej då, de hade inte gjort något fel, det var ”alla andra”. *suckar tungt* Ibland är jag väldigt glad att jag inte längre har personalansvar! Ska bli väldigt intressant att se om det ”nya” arbetssättet (som jag har uppfunnit – därav min närvaro på mötet) kommer att falla väl ut.

Från det ena mötet till det andra – det mötet som chefen och jag borde ha förberett tillsammans men inte gjort, ett möte med leverantörer. Leverantörerna kom, till mitt rum, och jag fick jaga chefen via telefon för att förmedla att mötet börjar NU.

Jag kallpratade med leverantörerna tills chefen behagade dyka upp, sen hamnade jag i någon märklig sits, för jag visste inte hur jag skulle förhålla mig. Det är ett område jag kan men där jag har upplevt att chefen vill ha makten – vi har många gånger stångats runt detta och jag väljer alltid att lägga mig. Det finns inget värde i att ”äga” just detta område. Så hur skulle jag bete mig på detta möte? Skulle jag bara passivt sitta med eller skulle jag vara aktiv? Jag hade till slut inte så mycket att välja på eftersom leverantörerna hela tiden vände sig till mig när de pratade. Jag försökte tappert att lägga över saker på chefen genom att bolla saker vidare med ”….vad tycker du…”-repliker. Men det är kanske inte så lätt att tycka något när man inte förstår vad andra pratar om.

Efter någon timmes möte vänder plötsligt allt, chefen börjar säga saker som ”Det är Hundrafemtiotres område” och ”Det ansvarar Hundrafemtiotre för” . Jag gjorde mitt bästa för att hålla upp hakan med handen medan jag desperat funderade på vad som just hände. Släppte han makten till mig? Fick jag just ansvar för hans älsklingsområde? Har han feber?

Efter dryga tre timmar var mötet över och jag var mer än en smula fundersam. När leverantörerna gått dröjde sig chefen kvar och jag var tvungen att fråga hur han mådde. Jorå, han tyckte att det var ett bra möte. Öh, kanske inte svar på frågan men okej då. Vi summerade det hela och kom fram till hur vi skulle komma vidare.

Efter att ha ätit lunch (med kollegorna!) fick jag äntligen lite skrivbordstid fram tills nästa möte – där förvirringen i min skalle blev total.

Det var ett personalmöte med en diger dagordning. En av punkterna handlade om verksamhetsåret 2018. Chefen valde då att ta upp bland annat det möte han och jag just haft med leverantörerna. Han berättade om de satsningar vi planerade att göra inom området under året – och sa uttryckligen att JAG var ansvarig! Öh….jaha?! Bara så där?

Gick väldigt fundersam ifrån det mötet kan jag säga. Så nu är jag plötsligt ansvarig för ett nytt (nåja) område… Ska bli intressant detta. *förvirrad*

Men idag är det en ny dag, med nya möten!

Oväntat

Häller i mig morgonkaffe och förbereder mig för en ny dag på jobbet. En dag då 11-åringen ska följa med, trots hostan.

Egentligen borde båda barnen vara hemma idag, men eftersom jag måste till jobbet så får en av dem följa med mig. Tror inte att min mamma fixar ytterligare en dag med båda barnen.

Min plan är att vi ska kunna åka från jobbet vid 14-tiden, vi får väl se hur det går…

Igår var det fotografering hela dagen som gällde, och så blir det idag också. Att ta sisådär en 50 personporträtt känns inte så upphetsande direkt, mer som ett löpande band. Man trycker av några bilder för varje person och hoppas att någon av dem blir bra tack vare att man har ”småpratat” med den som ska fotas. Igår hände det! Jag fick till en riktigt bra bild. Jag tog kanske 150 bilder och en av dem stack ut rejält. Det var oväntat! Kul när det händer något oväntat som dessutom är positivt.

För övrigt känns det ”konstigt” på jobbet. Jag vet inte om det är inbillning från min sida. Chefen lyser med sin frånvaro, kanske tittar han förbi idag? Det borde han göra eftersom vi har ett riktigt viktigt möte imorgon med en leverantör. Ett möte som vi verkligen borde förbereda, vi borde prata igenom en hel del saker inför det mötet. Men det blir väl som vanligt – vi får skjuta från höften. Eller också slutar det med att han meddelar mig att jag inte behöver gå på det mötet – det har hänt förut. Så frågan är om jag ska förbereda mig eller inte?

Att jag tycker mig ”känna av” stämningen är en sak, men både igår och förra veckan har jag haft besök på mitt rum av kollegor som var frustrerade över chefen. Så något är det. Funderar på hur han mår – egentligen. Förstår på kollegorna att det är en himla massa saker som han inte har gjort, som han verkligen borde. Vi får väl se om det vänder.

I somras blev det en massa kackel bland personalen för att det tidvis inte fanns någon ifrån ledningen på plats. I normala fall brukar vi dela upp sommarens ledighet, och ifall någon vecka blir ”tom” har vi tydligt valt ut någon som får vara ”ansvarig”. I somras gjorde vi inte det, det gick veckor utan att någon av oss var där. Vi fick en del skit för det. Jag visste att det skulle bli så, jag känner personalen rätt väl, så när vi veckan innan midsommar hade vårt sista ledningsgruppsmöte inför sommaren tog jag upp detta. Då visade det sig att vi alla ville ha semester samtidigt. Och chefen sa bara att ”ja, vi måste ju ha semester” och så var det inte mer med det. Det kommer säkerligen att bli likadant i år, så för att ha ryggen fri har jag lagt in om semester (5 veckor!) redan nu.

Min bitterhet och trotsighet över andras löneökningar hänger kvar, det tydligaste resultatet är att jag ”bara” jobbar 40 timmar/vecka. Sablar vad mycket som inte blir gjort när jag gör så. Nu väntar jag bara på att chefen ska ställa mig mot väggen och fråga varför jag inte har gjort ditt och datt. Det enkla svaret är ”jag har inte hunnit”, men det känns liksom tunt, trots att det är sant. Slåss inombords med lojalitet kontra eget värde. Ska bli väldigt intressant att se hur just mitt lönepåslag faller ut.

Dags att steka ägg och få i sig frukost nu, och väcka det stackars barnet som ska sitta och hosta på mitt arbetsrum.

Ytterligare en vecka har passerat

Lyckades med bedriften att vara på jobbet hela två dagar förra veckan, och frågan är hur denna kommer att se ut…

Barnens sjukdomar verkar vara riktigt sega i år. Trots att det har gått över 10 dagar är de fortfarande sjuka. Bättre, men ändå så pass sjuka att de måste vara hemma.

Jag slits mellan dåliga samveten, att vara på jobbet kontra att ta hand om sjuka barn. Usch och fy!

Men just idag måste jag åka till jobbet, ska fotografera ca 50 personer. Så barnen får vara hemma med mormor – undra hur många gånger jag kommer att få äta upp det beslutet? Förhoppningsvis kommer jag loss tidigt på eftermiddagen och kan åka hem för att avlösa mormodern innan hon har fått hjärnblödning.

 

Sjukstuga

Idag väljer jag att jobba hemifrån – nu är nämligen båda barnen sjuka. En i halsfluss och den andra med en hosta från h-lvetet som inte ger sig.

Blir en intressant vecka detta….

Hoppas verkligen att jag själv inte blir sjuk. Imorgon måste jag vara frisk, då ska jag köra utbildning 8-16 för kollegor som rest långt. Idag borde jag dessutom förbereda den utbildningen, men det kommer att bli som vanligt – jag skjuter från höften. Eller med ett tjusigare uttryck – situationsanpassad utbildning!

Inte riktigt som planerat

I fredags morse berättade jag för barnen att jag skulle undervisa mellan 15-16:30 samma dag, vilket betydde att jag hämtade kl. 17:00 på fritids. Jag hämtar alltid kl. 17.

Runt kl. 14:00 ringer 8-åringen från fritids och frågar när jag kommer. Klockan fem, svarar jag. Kan du komma tidigare mamma? Kan du komma halv fem, för jag mår inte bra, jag har ont i halsen.

Jag lyckades komprimera undervisningen så att den var klar några minuter över fyra, kastade mig i bilen och åkte till fritids. Där fann jag 8-åringen liggandes i en kuddhög, med 39,8 i feber och en igensatt hals.

Väl hemma kikade jag i halsen med såg inga tecken på halsfluss, bara väldigt svullna mandlar. Gav febernedsättande och bäddade ner sjuklingen i soffan.

Vi tillbringade en väldigt ryckig natt i soffan. Febern ville inte gå ner och det halsonda verkade inte ge sig. Tack och lov gick vatten ner, men inget annat. Inte ens glass!

Halv sex på morgonen tog jag en ny titt i halsen – halsflussen hade anlänt! Det var bara att ringa sjukvårdsupplysningen och meddela att vi tänkte åka in till akuten. Vid 8-rycket var vi på plats och efter någon timmes väntan fick vi komma in, efter 30 sekunder hade vi fått ett recept på antibiotika. Sen var det bara att åka till apoteket och hämta medicin för att slutligen kunna åka hemåt.

Det var den lördagen det! En lördag i halsflussens tecken.

 

 

Det ligger i Guds händer…

Det här är en jobbvecka som går med väldig fart måste jag säga! Det är redan fredag idag.

Både måndag och tisdag hade jag 11-åringen med mig på jobbet. Under måndagen så satt hon med en dator i knät i princip hela dagen och spelade, men på tisdagen jobbade hon hårt och hjälpte mig, bland annat som fotoassistent. Det kändes tomt att åka till jobbet själv i onsdags när barnen började skolan.

Häromdagen kom jag i samtal med en person genom jobbet. Vi pratade om ditt och datt och när jag ställde en fråga om framtiden fick jag följande svar:

– Det bestämmer Gud.

Vi fortsatte vårt samtal och flera gånger kom svar i stil med ”Det ligger i Guds händer” och ” Om Gud så vill”. Oavsett om vi pratade om vädret, middagsmaten eller personens barn!

Jag blev helt ställd i ärlighetens namn. Ställd och fascinerad.  Det här är en person som jag uppfattar som stark och självständig, inget mähä. Men hur i hela friden kan ”Gud” få bestämma allt? Hur kan man överlåta åt Gud att bestämma allt?

Ja, jag har funderat en hel del på detta. Tänker att det kanske är skönt att överlåta allt på Gud, då behöver man själv inte ta något ansvar. Erkänner dock villigt att det säkerligen är en förenkling att tänka så, men jösses vilken stark tro man måste ha – imponerande.

Själv kan jag inte sätta mig in i att överlåta mitt liv och mina beslut till någon ”Gud”, jag är alldeles för egoistisk, kontrollerande och maktgalen – tror jag.

Jag tror på en högre makt, som jag inte kan definiera.

Ja, detta har satt griller i huvudet på mig, intressanta tankegångar att irra runt i må jag säga. Att ifrågasätta vad jag själv ”tror” på.

Från Gud till mer vardagliga saker – vikt!

Äntligen har vågen (som jag efter ett batteribyte fick att prata med telefonen) visat trevliga siffror. Sedan dagarna runt nyår har jag tappat nästan 4 kilo – najs! Skönt när det går neråt, nu får vi se hur länge det håller i sig, för jag har inte orkat ha stenkoll på mina macros utan detta har skett av ”sig själv”. Tror att rutinerna med jobb har bidragit stort.

Nu ska jag ställa mig och steka frukostäggen, gäller att ladda ordentligt för idag har jag en fullsmockad dag som dessutom pågår till 17:00.

 

Nu börjar det på allvar

Efter en skön ledig fredag, mysig lördag hos vänner och en slapparsöndag är det nu dags. Idag börjar jobbet på allvar!

Eller i alla fall halvallvar, jag kommer att ha 11-åringen med på jobbet både idag och imorgon, så FULLT fokus blir det inte förrän på onsdag då båda barnen börjar skolan igen.

Igår gick det mesta i slapphetens tecken, även om jag ställde mig och gjorde fläskgryta kl. 5 på morgonen.  Men den sköter sig själv när den väl är på spisen, så resten av dagen kunde jag drälla runt i största allmänhet. Vilket jag gjorde, jag till och med somnade en stund på förmiddagen!

Funderade en hel del på jobb, vad jag vill fokusera på under detta år, vilka mål jag ska ha, hur jag ska lägga upp saker och ting, eventuella teman för året. Tankar som stimulerar mig – ända tills jag blir bitter. Då blir jag som vilken trotsig 3-åring som helst.

Eftersom min chef inte verkar tycka att det jag gör är särskilt intressant, viktigt kanske men inte intressant, tvärnitar jag i tankarna. Varför i hela friden ska jag göra alla dessa saker? Varför ska jag utveckla allt? Svaret på de frågorna är ganska enkla – för att jag tycker det är kul. Men ska verksamheten bygga på att jag har kul, vore det inte bättre att utgå ifrån själva verksamheten och inte mig?

Jag slits mellan två varianter när jag tänker på jobbplaneringen.

Den ena utgår ifrån att jag bara borde sitta på min rumpa och enbart göra det som dyker upp, då skulle jag få det lugnt och fint och kanske kunna ägna tid  (fritid) åt träning och matlagning och inte sitta vid datorn hela tiden. Visst, det skulle bli skapligt tråkigt att inte har några rejäla utmaningar, men jag skulle också enbart göra det jag har betalt för.  Och bara 40 timmar i veckan! Grunden till det här tänket är så klart influerat av andras förutsättningar på jobbet. Det är ett ständigt j-vla tjat om hur mycket alla tycker att de jobbar, och det i kombination med de senaste löneökningarna och utbetalningarna för extratimmar hit och dit. Japp, jag är bitter och avundsjuk. Om DE ska ha så bra betalt för att ”bara” göra det som krävs då borde jag verkligen lugna ner mig och inte utveckla saker in absurdum. Jag borde bara sitta där och göra exakt vad som förväntas av mig – och inget annat.

Den andra varianten utgår inte från bitterhet utan från stimulans. Jag tycker att det är kul att gå för full maskin, att skapa och utveckla saker som gagnar verksamheten. Då mår jag bra.  Och i ärlighetens namn så var jag väldigt nöjd med allt som hade med jobbet att göra (även lönen) fram till i november-december någon gång.  Den stora frågan är om jag kan hitta tillbaka till det läget, då jag är nöjd och trivs. Vet bara inte riktigt hur jag ska göra för att nå dit.

Under de dagar jag jobbade förra veckan så lyckades chefen kläcka ur sig två saker som fick mig fullständigt ur balans, saker som hade att göra med mitt jobb, mina ansvarsområden och hur jag är som person. Kände mig tillplattad. Känslor som skapar ännu mer ”nej, jag tänker minsann inte” och gör att jag sätter mig på tvären.

Det är sjukt jobbigt att vara i den här situationen, att vela mellan två ytterligheter.  Och jag upptäcker att jag allt som oftast hamnar i dessa tankegångar – som äter energi. Återigen kommer funderingar på att byta jobb, att söka mig till något där mina färdigheter faktiskt uppskattas.  Jag drömmer till och med på nätterna om att säga upp mig.  Antar att det är det undermedvetnas sätt att släppa ut lite ånga ur skallen.

Ja, det blir ”en dag på jobbet” även idag, vad nu det innebär…

Den som spar (läs: shoppar) han har

Blev en smula fnittrig i duschen när jag tänkte på det där med pengar, köp-stopp och onödiga saker – och fick se detta:

Åh – bra pris på vårt favoritshampo/-balsam, bäst jag köper!

Ja, tvätta håret kan vi göra ofta och mycket innan lådan börjar sina!

Årets fattigaste månad?

Mitt fb-flöde fylls just nu med artiklar på temat ”Årets fattigaste månad”.

Det får mig att reflektera över min egen ekonomi, inte utifrån att det är just januari utan mer generellt.

I december, när jag insett att det gått en smula överstyr med julklappsinköpen gav jag mig själv ett ”köpstopp”. Sedan dess har jag bokstavligt talat suttit på händerna medan reklam om reor har passerat förbi. Jag vill så sjukt gärna handla.

Har lyckats över förväntan och känner mig nöjd med mitt beslut. Inser att många inköp är impulshandlingar – de skänker tillfredsställelse bara för stunden. Rent krass behöver jag inte det jag köper utan det är bara någon form av utfyllnad.

Har hållit mig till min köpstopp-plan fram tills denna vecka. Först var det ett besök på Netto med mamma, det kostade 2500 kr.  Nu var det inte bara mat utan en hel del annat som inhandlades, och eftersom jag vet att mammas pension är ruskigt mager väljer jag alltid att betala när hon är med. Nästa grej var ett besök på ICA igår, det slutade på en tusenlapp. I princip inget onödigt, förutom tulpaner för 80 kr, slank ner i korgen. Inser att alla fröer jag köper och bakar ”bröd” av är dyrt. Riktigt dyrt!

Min hjärna blir en smula knäpp när jag först säger NEJ till alla inköp och sen smäller iväg 3500 kr i livsmedelsaffärer. Måste få till lite nyanser i tänkandet, för mat måste inhandlas. I alla fall en del mat, för tjena vad mat vi har i våra frysar – där skulle behöva rensas. Tror vi skulle kunna leva på det som finns i frysarna i säkert en månad och bara komplettera med mejeriprodukter och frukt (till barnen och mamma).  Men det blir en annan gång.

Idag är det lördag, och åter igen en ”åka-iväg-dag”. Vänner ska besökas. Lusten är (som vanligt) lika med noll. *suckar tungt* Men jag har i alla fall bakat kladdkaka med hallonpannacotta som vi ska ta med oss.  Funderar en del över mitt (nästan) alltid lika stora motstånd när det gäller att ”åka iväg”. Jag vet så väl att jag efteråt känner jag mig ganska nöjd. Men startsträckan…. Den är sjukt jobbig. Just idag ska vi besöka vänner som jag tycker om, så jag borde verkligen se fram emot detta, men nej. Nåja, det är bara att bita ihop och sätta på värmaren i bilen och bara göra. Jag har till och med nu på morgonen kommit ihåg att packa ner barnens badkläder – för det ska tydligen badas idag!

Det blir nog en bra dag.

Snart fem år!

Jag bytte telefon i julas, och sedan dess har jag ägnat mig åt att logga in i appar och installera om saker. Glömmer liksom bort att det är så mycket man ska fixa med när man byter.  Extra jobbigt blir det när man är en slarvmaja som jag och inte alltid (läs: väldigt sällan) sparar inloggningsuppgifter på ett ”säkert ställe”. Men det har ändock gått skapligt tycker jag.

En sak som jag inte har fixat är bluetooth-uppkopplingen till vågen. Nu har det inte känts superviktigt eftersom jag har sett att de där 2 kilona jag gick upp runt jul har hållit sig kvar. Men i början på veckan började vikten röra sig nedåt, och då blev det genast aktuellt att få till kontakten mellan vågen och telefonen.

Så i morse började jag fippla med det. Tyvärr går det inte så bra, men jag har inte gett upp ännu!

Vad som slog mig när jag höll på var att den 7 mars har det gått 5 år sedan jag började med lchf. FEM ÅR!

Kritisk som jag är kan jag inte låta bli att tänka att på fem år borde jag ha åstadkommit väldigt mycket mer i viktminskning än vad jag har gjort. Samtidigt så tänker jag att jag väger i alla fall inte så sjukt mycket som jag gjorde då.

Det ska bli väldigt intressant att se vad vågen står på den 7 mars.

Trosor

Jag vet inte vad som händer, men just nu pågår något märkligt med mig och trosor…

Nyduschad och fräsch kliver jag på nyårsafton i ett par rena trosor innan jag hoppar i resten av nyårskläderna.

På väg till partajet (okej, middagen) tycker jag plötsligt att det känns ”kallt” nertill framtill. Eftersom jag kör just då kan jag inte köra ner näven för att närmare undersöka den plötsliga kylan.

Glömmer bort det hela tills jag går på toa ett antal timmar senare. Drar ner byxor och trosor och parkerar på porslinstronen. Det finns just inget annat att titta på än ner. Ner i byxorna. Japp, just det – byxorna. Inte underbyxorna.

Tydligen var jag så våldsam när jag klädde på mig att jag slet sönder dem! Framtill är det ett stort hål!

Inte konstigt att det var kallt!

De trasiga trosorna byts vid hemkomsten mitt i natten ut mot ett par andra. Ett par som endast fick sitta tills på morgonen. För självklart lyckades jag dra på mig ett par trosor som var tre storlekar för små. Ingen stretch i världen kunde få de frimärksstora tygbitarna att täcka min bakdel, nej tygbitarna rymde in mellan skinkorna! Och det är ju som alla vet ruskigt obekvämt!

Fick sen ett helt dygn med trosor som satt bra, och invaggades i tron om att nu var det slut på tros-strul.

Icke då!

Igår morse duschade jag innan vi skulle åka iväg och handla. Efter duschen blev det lite bråttom och jag stack in näven i torktumlaren som sedan länge var klar för att fiska fram rena trosor.

Vad fick jag tag på? Trosor? Ja! Rena? O ja! Kalla och fortfarande rejält fuktiga? Det också!

Det var en himla tur att rumpvärmaren fungerade i bilen så att trosorna hann torka innan vi kom till affären. I alla fall på baksidan…

De numera torra trosorna gav mig ytterligare en överraskning idag vid lunchtid. Då upptäckte jag nämligen att de var felsydda! Det där käcka tygmärket med logga på som brukar sitta i navelhöjd vänt utåt hade något klantarsel sytt fast på insidan! Inte nog med det, det sköna frottéfodret i grenen var fastsytt på sidan mot golvet!

Man undrar ju vilka sömmerskor de har i låglöneländerna?!

Tills man inser att man går runt med trosorna ut och in!

😁

Jobbat

Årets första riktiga arbetsdag är avklarad. Sammanfattas med: JÖSSES!

Vi gick ut stenhårt med en planeringsdag i ledningen. Eller ”dag” var väl att ta i, vi hade bokat mellan 8-14. Och det räckte kan jag säga. Det var ett oerhört konstigt möte. Vet inte vad chefen var på för humör egentligen, men underligt var det. Känslan efteråt var seger – jag hade inte fått en enda sak tillagd på min ”att-göra-lista”.  Fast insatsen bestod i att jag bet mig i tungan hundratals gånger, för säger jag något så hamnar det på mitt eget bord. Provade stämningen ett par gånger genom att komma med några inlägg, men chefen högg direkt så jag slutade relativt omgående att säga något. Satt mest och försökte se intresserad ut och nicka. Den tredje kollegan hade en annan taktik, att säga ”det verkar som att du har tänkt igenom detta” och fjäskade på med hög frekvens.  Ett fullständigt ostrukturerat möte som enligt min mening inte ledde just någon vart. Vadå ”planering”? Å andra sidan, om jag hade orkat förbereda mig (på min fritid) så hade det kanske sett annorlunda ut. Men som sagt, jag är själaglad över att inte ha tusen nya saker att göra!

Hur den stackars 11-åringen stod ut med att sitta i samma rum begriper jag inte. Men det var inget gnäll alls.

Efter mötet hade jag en träff med leverantörer. Eller snarare avstämning. Sen -äntligen- fick jag jobba. Vi åkte nog från jobbet först vid 17:30.

En märklig dag som trots sin improduktivitet ändå skänkt mig ett lugn. Gett mig ork att ta itu med min egen planering av mina arbetsuppgifter. Längtar efter att göra en årsplanering med mätbara mål för just mina verksamheter. Det kanske jag kan göra inom två veckor.

En av de första sakerna som hände när jag kom till jobbet var att en medarbetare frågade ”Ska du jobba imorgon?”. Öh… En fråga jag inte ens funderat på i ärlighetens namn. Snabbt som f-n sa jag NEJ. Haha, så imorgon är jag ledig. Najs!

En bitter jävel

Jag måste få ordning på mig själv. Eller snarare, jag måste få ordning på tankarna som snurrar och fullkomligen äter energi.

Den senaste tiden har jag insett att jag är inne i en ond cirkel och trampar, att jag går runt runt runt i mina tankegångar. Jag tänker inte ”färdigt” så att det blir ett avslut och någon form av handlingsplan. Jag låter bara skiten snurra. Inbillar mig att ”när jag får tid” ska jag tänka. Det är bara ett annat sätt att skjuta upp saker. Att intala sig att man gör det ”sen”, någon annan gång.

När jag väl får lite tid och kan låta tankarna löpa längre än vanligt tycker jag att det är snudd på FÖR jobbigt att tänka färdigt, så då hittar jag på något annat att sysselsätta hjärnan med.

Det värsta med alla tankar är att de kräver att jag tittar på mig själv, ifrågasätter min egen reaktion. I själva verket vill jag bara gnälla och tycka synd om mig själv.

Sex, närhet, relation och kroppskontakt

Igår, årets första dag, vaknade jag av att det låg en arm runt min kropp. Det har det inte gjort på evigheter. Alltså verkligen evigheter. Letade i gamla bloggen för att hitta uppgifter om när det senast hände, tror vi snackar om sommaren 2016.  😯  Det var en smula chockartat – han tar i mig?! Eftersom jag var sjukt kissnödig kunde jag inte ligga kvar för att se vad som skulle hända – om något skulle hända.

Att det saknas kroppskontakt har jag på något sätt lyckats förtränga med hjälp av tid. Jag finner mig i att det är så här det är, och så är det inte mer med det.

Tack vare den där armen började tankarna vakna i skallen igår. Jag har alltid sett mig själv som en väldigt sexuell varelse, och diskussionerna har genom åren varit många  när det gäller ju avsaknaden av sex. Nu menar jag inte värsta kaninfarmen utan sex kan för mig vara så mycket mer, främst handlar det om närhet, kroppskontakt och någon form av bekräftelse.

För fem år sedan kände jag mig väldigt ”icke-sexuell”, tyckte min kropp var vidrig. Men det vände när jag efter några månader hade kört lchf och tappat de första 20 kilona, hej vad levande jag kände mig plötsligt. Fast det fanns ingen mottagare för mitt nyväckta intresse trots att jag gjorde försök efter försök att väcka intresset.

Igår funderade jag på allvar hur det skulle vara att resten av livet leva utan sex. Att aldrig mer få uppleva det där heta, galna och sköna. Hua – hemska tanke!

Så vill jag inte ha det, frågan är bara vad jag skulle kunna göra åt det. Efter 20+ år med en make som inte är jätteintresserad av sex känns det snudd på omöjligt.

Sen kom nästa tanke som på beställning – vill jag verkligen leva med den här mannen?

I ärlighetens namn tror jag att vi lever och bor ihop för att det är bekvämt och av gammal vana.

Jag kan inte se att vi tillför varandra något nytt längre. Jag går mest runt och är irriterad över en mängd saker. Hans totala ointresse av,  och anpassning till, vad jag äter är ett sådant exempel (efter snart FEM ÅR!). Ett annat exempel är skötseln av hemmet, dvs matlagning, städning och tvätt. Om man säger till eller ber om det så hjälper han till, men inget sker på hans initiativ.

Okej, jag inser att jag är på väg mot ett stort beslut, huruvida jag vill leva i det här förhållandet eller inte.

jobb och ersättning

Från hemmaplan till jobbet, utan att tankarna på något sätt minskar i mängd.

Jag vet att jag har ett ”bra” jobb, i alla fall sett till lön, innehåll och möjlighet att påverka. Jag ”borde” vara nöjd. Men det är jag inte.

Vad är det då som är irriterande?

Ja, det finns flera saker, men det som sticker ut mest är lönen.  Jag kan skämmas när jag tänker på min småaktighet, att jag går igång på pengar, det är så ytligt på något sätt. Samtidigt så ÄR det lönen som gör mig mest irriterad. Eller, det är egentligen andras lön som gör att jag går igång.

Vid ett flertal tillfällen den senaste tiden har jag suttit på möten och medvetet valt att inte ”gå igång”, att inte låta idéerna spruta och komma med förslag. Varför? Jo, därför att jag vet att hälften av allt jag säger kommer jag själv åka på att göra/genomföra. En smula grinigt tänker jag att det kan hon/han minsann få ta ansvar för – det har han/hon betalt för.

Som en hök iakttar jag andra medarbetare och kollegor, hur mycket GÖR de egentligen, hur mycket får de ANDRA att göra åt dem?

Utifrån mina iakttagelser drar jag slutsatser. Det finns hon som ”har så mycket komptid”, det finns hon som alltid, med ett falskt leende, säger ”du som är så bra på…..”

Och så finns chefen, som nyligen skrev på ett nytt arbetstidsavtal för ett 20-tal medarbetare vilket innebär att de alla får en rejäl löneökning från 1:a januari.

Förra veckan, årets sista dagar, satt jag och la in de nya lönerna, och blev upprörd. Gudars skymning – nu är det 9 personer som har högre lön än mig.

Det fanns två personer som inte ingår i detta nya avtal, men som chefen tycker ska ha samma påslag, ”för de jobbar ju som de andra”. Hepp, 11 stycken som har högre lön än mig.

Det är okej med mig att andra har högre lön, men då tänker jag inte ställa upp i ur och skur. Då ska jag fan inte jobba mer än 40 timmar. Då tänker jag inte ta mer ansvar än jag har betalt för.  Då tänker jag inte ”alltid finnas där” och vara likställd med chefen.

Hua vad jag låter bitter och småaktig.

resten då?

Ja, förutom mitt äktenskap och mitt jobb så trängs så klart tankar om vikt och träning i huvudet.

Inte konstigt att man är som man är.

Ska försöka reda i röran i huvudet, prioritera och hitta sätt att hantera det som kräver hantering.