Kategori: Okategoriserade

*hua* Det känns att den kallare årstiden är på stark ingång. Senaste veckan har temperaturen på morgonen legat under nollan, oftast på 1-3 minusgrader.

Det betyder 2 saker i min värld – byt till vinterdäck och använd dieselvärmaren!

Byta vinterdäck innebär just i år: köpa nya vinterdäck! En nätt liten utgift på närmare 9.000 kr. Den finns garanterat billigare däck, men jag vet vad jag vill ha. Ska glida förbi däckfirman och få exakt pris någon av de närmsta dagarna.

Det där med dieselvärmaren är värre, för något är fel på den. Har inte den blekaste aning om det är flamvakten, glödstiftet, bränsletillförseln eller om det helt enkelt är så att den har sotat igen som är felet. Det kan man förvisso ganska enkelt ta reda på genom att använda en felkodsläsare, vilket i sin tur betyder att jag måste ta mig till märkesverkstaden. Min tanke är att åka dit och hålla tummarna för att de kan kolla direkt, att jag inte behöver lämna in bilen. Vad det sen kostar att laga ett eventuellt fel har jag ingen aning om…

Jag tycker inte om den här årstiden – så är det med det. Det är kallt och ruggigt. *gnäll gnäll gnäll*

För att kompensera gnällandet över vädret kan jag meddela att jag faktiskt hade en toppendag på jobbet igår – alltid något!

Bland annat så kom det ett paket som jag väntat länge på, med fotosaker! Rena julafton. Hann inte packa upp allt men det lilla jag skymtade gjorde mig varm inombords. Förhoppningsvis får jag snart tid att testa grejerna!

En annan sak som gladde mig var att jag sparkade igång ett testprojekt där vi under en tid ska testa nya ”enheter” som det så fint kallas. I just detta fall är enheterna Chromebooks. Några väl valda medarbetare ingår i gruppen och jag hade kallat till ett första möte igår. Det blev en timme med enbart positiv energi, alla log brett när de lämnade mötet! Kändes riktigt bra. Jag tänkte direkt att jag skulle sätta mig och skriva ner vad vi pratade om, förväntningar och farhågor. Det har jag inte gjort ännu. Jag vet hur viktigt det är att dokumentera saker, för man glömmer så lätt. Tyvärr är jag inte världsmästare på just dokumentation…

Imorgon har jag den stora avstämning med entreprenörer inför byggprojektet som börjar på måndag. Upptäckte igår kväll att det mötet ska börja ungefär samtidigt som jag befinner mig 4 mil därifrån på ett utvecklingssamtal på 11-åringens skola! *svär* Hade totalt missat det när jag bokade in avstämningsmötet, så det blev till att sms:a folk igår kväll och fråga om det gick att flytta fram mötet 1½ timme. Turligt nog var det inga problem. (Ville väldigt ogärna flytta på själva utvecklingssamtalet!) Så idag ska jag gå igenom alla detaljer, dubbelkolla allt och se till att vara väldigt väl förberedd inför morgondagen. Och så ska jag ta mig tid att glutta lite mer i kartongen med fotoprylar! *ler brett* Det blir en bra dag idag!

 

 

Gårdagen blev inte alls så aktiv som jag först planerade. Redan efter frukost däckade jag i soffan. Halsen kändes rivig och svullen. Efter att ha slötittat på tv:n en stund somnade jag.

Tillbringade i stort sett hela dagen i soffan, inlindad i ullplädar. Gjorde några tjurrusningar till tvättstugan och lyckades få rent några klädesplagg till barnen. Någon matlagning var det inte snack om, dit räckte inte orken.

Hade lovat barnen att vi skulle planera kommande helgs Halloweenpartaj, det orkade jag först sent på eftermiddagen. I över en timme kacklade vi! Tror att jag nu har fått ihop en komplett lista på saker som ska handlas/fixas/göras/skapas. Tackar min lyckliga stjärna för att jag var smart nog att ta ledigt på fredag!

I ärlighetens namn skulle jag vilja vara hemma och slappa nu med min onda hals, men jag vet hur det blir. Dels blir jag rastlös efter någon timme och dels har jag viktiga möten inbokade. Ingen bra idé med andra ord. Nej, det är bara att göra sig i ordning och sparka igång den här dagen.

Varje år när jag kommer tillbaka från semestern börjar en hysterisk fotoperiod, över 250 porträttbilder ska tas. Det är mitt jobb att ta dem alla.

I år, innan jag gick på semester, funderade jag på hur jag skulle kunna utveckla dessa porträttbilder. Att inte bara ”ta bilder” utan kanske göra något mer. Bestämde mig för att fundera på den saken under själva semestern, tänkte att jag kanske kunde få lite inspiration när jag var ledig. Ha, jag borde veta bättre, inspiration får jag oftast bara när jag går för högtryck och inte när jag slappar.

Så jag ägnade inte en tanke åt detta när jag var ledig. Plötsligt var jag på jobbet igen i augusti, och jag visste att jag samma vecka skulle börja ta dessa bilder. Dagen innan första tillfället smög tanken om förändring sig in i skallen på mig igen. Jag började fundera på att ändra bakgrund på bilderna, det kändes som ett lagom steg framåt. Jaja, jag tänker mer på det imorgon. Nästa dag kom och jag visst att kl. 11 kommer de första 25 personerna – det är lugnt, jag har flera timmar på mig att testa olika bakgrunder och mixtra med belysning. Då ringer telefonen, det visade sig vara receptionen som berättade att NU är första gänget på väg till. NU?! Tre timmar för tidigt?

Vi kan väl säga så här, det blev ingen förändring. Jag hann helt enkelt inte. Vilket grämer mig en smula.

Nu, när jag har gjort en budgetavstämning har jag bestämt mig för att lägga några kronor på just fotodelen. Har kollat upp led-paneler, det vore kul att testa att fota med just led-paneler istället för vanliga blixtar. Men de är sjukt dyra! Vill ogärna lägga pengar på något som kanske visar sig vara för avancerat för mig. Samtidigt vill jag inte köpa de billigaste som finns för då kanske de inte kan leverera det jag vill ha. Svår nöt att knäcka.

I fredagskväll satt jag och kollade runt på just led-paneler och bestämde mig för att göra en beställning, trots att det fick magen att bli spänd eftersom det är så mycket pengar det handlar om. Innan jag tryckte på ”beställ-knappen” dämpade jag min ångest genom att klicka mig igenom all annan fotoutrustning. Plötsligt får jag se att just denna firma har tagit i Lastolite-bakgrunder. Det är superfina bakgrunder, långt ifrån de där marmorerade i grått och blått man brukar se på skolkort, eller ja svart och vitt eller dött grått. Ha-begäret slog till. Plötsligt har jag lagt till tre bakgrunder – för flera tusen! Tänkte i säkert tre sekunder innan jag slutligen blundade och tryckte på ”beställ”.

Kolla in dessa fotobakgrunder, visst är de fina?!

Så nu kan jag luta mig tillbaka och känna att jag är redo för augusti 2019, 10 månader innan det smäller! Ska bara försöka mig på att plåta med led-paneler innan dess också….

Kul att ha något att se fram emot, då kanske jag kan bortse från den mörka och kalla hösten och den annalkande vidriga vintern.

Njuter av tystnaden, lugnet och min mugg med kaffe såhär på morgonkvisten denna söndag. Gör mitt bästa för att bortse från halsen som har känts rasslig de senaste dagarna. Det verkar inte som att jag blir riktigt förkyld, utan det är bara halsen som verkar vara ”på väg att bli” hela tiden, utan att det händer något. Önsketänker att jag ska få vara fortsatt frisk – det brukar hjälpa.

Konstaterar att ytterligare en vecka har blåst förbi, en vecka som känts bra.

I onsdags var jag ute på äventyr, jag som i princip (eller snarare AV princip) inte lämnar jobbet frivilligt blev hämtad (hemma!) av en leverantör. Håller på med en stor beställning från denna leverantör och krasst sett var det enklast att åka till deras huvudkontor för att ha den slutliga genomgången, istället för att de skulle komma till mig. De har liksom alla saker på plats där. Så på morgonen  kom en representant och hämtade mig och skjutsade mig till huvudkontoret, vilket tog knappt 1½ timme.  Det är både najs och skräckinjagande att åka bil med andra, men jag insåg ganska snabbt att denna person klarade av att köra bil på ett någorlunda säkert sätt så jag kunde slappna av. Efter diverse pussar och kramar vid ankomsten satte vi igång med allt vi skulle göra – det tog 6 timmar! SEX timmar ståendes vid ett högt bord, jag lovar att mina fötter var en smula ömma sen, för att inte tala om hur mitt huvud kändes. Allt vi hade gått igenom under dagen snurrade som en karusell i skallen medan jag blev hemskjutsad, jag var nog långt ifrån social just då. Och som på beställning kom jag på några saker som inte stämde riktigt, så jag återkopplade direkt när jag kom hem, liggandes i soffan med fötterna i högläge.

Bortsett från dagsutflykten har det flutit på bra jobbmässigt, men jag kände av både under torsdagen och fredagen att jag hade varit borta en hel dag. Körde på i högre tempo än vanligt. Apropå jobb har jag de senaste två veckorna noterat en sak på jobbet som irriterar mig till vansinne. Det är att två av kollegorna lägger väldigt mycket tid på att snacka. Redan när jag kommer på morgonen sitter de som två gamla tanter och kacklar om privatsaker. Sen verkar de fortsätta resten av dagen, jag ser dem konstant sitta och babbla, och jag hör ju att det inte handlar om jobb. De snackar om allt ifrån barnbarn och matlagning till semesterresor och hur de ska fira jul! Sen har de båda två mage att sitta vid lunchen (som är minst en timme i deras fall) och gnälla över hur mycket de har att göra och att de ligger efter, att det är så stressigt nu! Får lust att skrika åt dem att det skulle bli mindre stressigt om de JOBBADE. Men jag väljer att knipa, vill inte göra mig till ovän om jag inte måste, fast jag kan inte låta bli att komma med små pikar då och då. Ett litet nyp i ryggfläsket så att säga.

Nåja, det är dumt att lägga energi på andras ofullkomlighet, bättre att sopa framför sin egen dörr istället. Tror att det är skapligt rent framför min dörr, har koll på läget just nu och värmer upp mentalt inför det gigantiska byggprojektet som jag sparkar igång vecka 44. Ska ha slutavstämning med en av huvudentreprenörerna till veckan och det känns bra. Mindre bra är väl att en del av underentreprenörerna inte behagar svara på mina telefonsamtal, så jag har inte riktigt full koll på allt.

En annan sak jag inte har riktig koll på är barnens höstlov. Den ena går på fritids och där har jag lämnat in en lapp med de ”vanliga” tiderna. Men den andra har inte fritids, vilket innebär att någon planerad sysselsättning inte finns. Och att vara ensam hemma en hel vecka är nog inte en så himla bra lösning. Funderar på om jag eventuellt kan ta ledigt några dagar, och/eller om jag kan ta med mig barnet på jobbet någon/några dagar. Hm…..

När jag nu ändå sitter här vid datorn så passar jag på att kolla statistiken för annonseringen på sociala medier för jobbets räkning. Slås av hur fantastiskt bra en viss annons går, alltså sjukt bra. Vad är det som gör att just den annonsen går så bra tro? Jag menar, jag har ju gjort alla annonser…

Tror att det beror lite på mig som person, att när jag gör saker med full kraft, på grund av ilska, irritation eller för att jag känner mig förorättad så blir det oftast väldigt bra. Det låter helt galet egentligen, att ”fula” känslor kan skapa succé, men för mig är det så. Reta upp mig, eller ännu värre – säg att jag inte klarar något, så ska ni få se på f*n!

Bakgrunden till just den här annonsen är att vi ska rekrytera. Det är en tjänst som kräver en bakgrund väldigt få har, det vill säga det är skitsvårt (på ren svenska) att få tag på någon, näst intill omöjligt faktiskt. Detta är arbetsgruppen där denna person ska anställas väldigt medvetna om. Chefen bad gruppen att skriva annonsen, just med tanke på hur svårt detta är, skriv så att det lockar.

Gruppen skrev och chefen skickade resultatet till mig. Sen ringde han mig och frågade vad jag tyckte. Jag sa som det var – uruselt! Texten var så sjukt tråkig att jag slutade läsa efter två meningar. Dammigt och skrivet av stofiler typ. Fanns noll som lockade. Varför skulle någon vilja söka den tjänsten?

När jag hade uttalat mig sa jag att han skulle låta texten vara, låt gruppen behålla sin heder och publicerad texten på organisationens ”jobbsida” – men låt mig (som vanligt) få fria händer när det gäller annonsering på sociala medier. Nema problema sa chefen.

Jag fick ett tokryck och valde att inte fokusera på jobbet som sådant, utan på chefen! Pillade ihop en annons med närbild på chefen och texten ”Din nästa chef?” mot en kolsvart bakgrund. Uppseendeväckande minst sagt, och väldigt långt ifrån tråkigt. Den annonsen är det som just nu går som tåget och renderar klick utan dess like. *nöjd*

Ibland är det skönt att få känna sig fantastisk, även om jag bara gör det för mig själv. Jag behöver få bekräftat att det jag gör är bra, att det ger resultat. Det är en smula värre med ”är-biten”, alltså vem jag är…. *suckar en smula*

Igår var jag med hela familjen och kollade på Sveriges starkaste kvinna. Wow säger jag! Jag tycker verkligen att det är otroligt kul och inspirerande att se. Vilka kvinnor alltså! Det är nästan så att jag får för mig att jag ska gå till gymmet. Kan inte påstå att resten av familjen var lika tagna, barnen fick myror i benen rätt snart och maken satt med näsan i sin telefon – men jag njöt!

Och idag gäller det att ta igen den tiden vi var borta igår, dvs dags för veckans matlagning och bestigning av tvättberget. Samt – icke att förglömma – planeringen av kommande lördags Halloween-fest! Det kommer med andra ord att bli full rulle idag, vilken tur att jag fick de här ensamma morgontimmarna med min kaffemugg.

Helgen flöt på bra, trots att jag kände av den där kolhydratsdikeskörningen både på lördagen och söndagen.

I lördags åkte jag och maken i sällskap med 11-åringen och kollade på bilar. Jag provkörde några modeller jag har varit nyfiken på och kunde efteråt konstatera att nej, det var inget jag trivdes med. Tänk vad kräsen man kan vara, ett riktigt i-landsproblem.

Vaknade ohyggligt tidigt på söndagsmorgonen och satte mig i köket med jobbdatorn. Det finns liksom alltid något jag kan pyssla med på jobbfronten. Denna morgon fastnade jag i några utbildningsinbjudningar jag sparat. I normala fall ratar jag allt vad konferenser och så kallade ”utbildningar” heter. Oftast är det ( i min värld) slöseri med tid att dra iväg en heldag till någon av Sveriges tre största städer. Det brukar mest gå ut på att ”nätverka” och att få känna sig bortskämd med god mat och hotellövernattning. Inte särskilt konstruktivt och givande enligt min mening – ja, jag är lat. Jag vill ha mer substans om jag ska åka iväg. Detta krav har lett till att jag i princip aldrig åker någonstans.

Men i söndags morse blev jag så till mig i trasorna att jag faktiskt bokade in mig på tre olika fortbildningar! *lätt chockad* Tre utbildningar jag faktiskt ser fram emot, och alla inom 7 dagar! Innan jag bokade så skickade jag faktiskt ett mail (mest för syns skull) till min chef och frågade om det var okej, för de kostar ändå 8-10′ per dag. Fick svar med vändande post: Jag älskar att du vill fördjupa dig inom dessa områden, dina kunskaper är våra kunskaper – åk om du kan! Haha, ja det finns ingen annan på jobbet som ens vet att dessa ”områden” finns, och chefen avskyr ”sånt här”. Så nu går jag runt och småflinar mest hela tiden och känner mig både uppiggad och stimulerad – det behövdes!

Inte nog med att jag på grund av dessa bokade utbildningsdagar kände mig osedvanligt uppåt igår, jag fick dessutom 10 nya leksaker! Leksaker i form av ”enheter”, dvs anpassade datorer som jag ska administrera.  Tog med mig en hem igår för att testa och nu läser jag så att ögonen blöder, jag har ju aldrig gjort detta tidigare – det är jättekul. *ler brett*

Pratade med gubben på bilfirman igår också, om det där ”strulet” som hade tillkommit med bilen jag var intresserad av….. Öh, det visade sig att bilen hade blivit såld innan jag ens provkörde den! Den som hade sålt bilen hade dock glömt att skriva in det i systemet. Så just den bilen är nu ute ur leken.

Jaha, undra vad denna dag kommer att innehålla då? *förväntansfull*

 

Började gårdagen med det där plåtningsuppdraget – det gick alldeles strålande. Tycker faktiskt att det är kul att fotografera människor som inte har någon ”fotovana” utan bara blir fnissiga av uppmärksamheten. Det blir så levande och glada bilder!

Vad jag gjorde resten av dagen känns som en gåta, tror inte att jag fick överdrivet mycket gjort för nu var alla kollegor på plats och jag hade E18 genom mitt rum. Brukar tänka att jag har beredskap, ständigt. Det är bara att sitta still, inom loppet av 5 minuter så kommer det garanterat någon!

Bortsett från jobbfokuset gick jag i ”väntans tider” under dagen, gubben på bilfirman skulle höra av sig angående omlackering av den bil jag tittat på. (Som ser förskräcklig ut i lacken.) I onsdags sa han att om han inte hade hört av sig vid lunch på fredagen så skulle jag ringa honom. Jag vill inte verka desperat så jag väntade med att ringa.

Strax efter 15 bestämde jag mig för att det fick vara färdigjobbat, så jag åkte och handlade. Hade bestämt mig för att göra en mustig höstgryta med röd curry till middag, så långt ifrån tacos man kan komma!

Av någon anledning som jag inte kan förklara köpte jag ”Naturgodis”! Senast jag gjorde det var i juli tror jag. Den påsen parkerade jag sen på passagerarsätet – och åt hela vägen från affären till fritids. Kom en smula för tidigt till fritids så jag satt kvar i bilen och pratade med en kompis i telefon. Sen ringde jag gubben på bilfirman, som naturligtvis inte svarade! När jag väl skulle gå in till fritids kände jag mig jättekonstig och den enda tanken jag hade i huvudet var att jag ville hem – fort! Medan jag var inne på fritids så ringde naturligtvis gubben, jag svarade inte utan lät svararen ta samtalet. Han lämnade ett meddelande om att vi behövde prata, de hade tydligen upptäckt ”nåt strul” med bilen, så han skulle återkomma som på måndag.

Väl hemma fick jag in påsarna med mat och sen kvaddade jag i soffan, drogad intill medvetslöshet. Barnen fick ta fram färdigmat ur frysen och äta till middag, jag tog mig inte ur soffan. När jag hörde maken komma hem vid 19-tiden släppte jag de sista krafterna som höll mig vaken och tvärslocknade. Sov 1½ timme tills 11-åringen väckte mig och ville gå upp och lägga sig. Visst, jag följde med upp i sovrummet via toan där nr 2 for ut i en rasande fart. Däckade återigen och tvärslocknade.

Vaknade vid 04:30 i morse och mådde okej. Men fy fan vilken resa. Det är RIKTIGT läskigt vad socker påverkar min kropp. Gick raka vägen till jobbarväskan och tog fram påsen med Naturgodis och skickade den rätt ner i soporna. Värsta dikeskörningen på länge måste jag säga.

Sen började jag laga den där mustiga grytan!

​

​
Nu får vi se vad jag ska fylla resten av helgen med. Antagligen blir det inköp av vinterjackor till barnen.

Jaha, ytterligare en vecka som har rasslat förbi! Känns skönt att det är veckans sista arbetsdag idag, en dag när jag dessutom tror att jag kan sluta lite tidigare. *ler brett*

Fast jag ska börja denna arbetsdag på ett smula annorlunda sätt. Igår fick vi nämligen ett samtal till jobbet från en journalist. Vår växelhäxa tog samtalet och lyckades med bedriften att lova att jag skulle ta bilder på några gäster till journalistens artikel! Hyggligt va? Journalisten har tydligen skrivit ett reportage om några personer som råkar vara våra gäster just idag. Vilket sammansträffande! *himlar med ögonen* Jag tog en sväng förbi ”växelrummet” och sa lite spydigt till växelhäxan att det var ju hyggligt att du fixade detta udda uppdrag åt mig utan att ens kolla om jag kunde/ville/var intresserad! Svaret jag fick var: ” – Ja men du har ju en fin kamera”. *suckar tungt*

Ja, det blir en ovanlig start på den här dagen, att fotografera två (för mig) helt okända människor som ska ”utstråla värme”, dessutom på 15 minuter! Grattis till mig!

Efter det kan jag kanske äntligen ”jobba”….

 

 

I helgen började jag och barnen prata om Halloween, de är ju smått besatta av ”skräcksminkningar” med blodiga sår och fejkstygn.

Det ena ledde till det andra och plötsligt säger en av dem ”- Vi kan väl bjuda familjen B på Halloweenfest?!”

Det spontana svaret på den frågan är: NEJ!

Nej därför att det ser ut som kriget hos oss. Vi har saker travade ta mig fan överallt. Vi bor litet, det är svårt att ha ”fest” inomhus för drygt 12 personer, var ska t.ex. alla sitta? På sommaren är det enklare, då kan vi vara utomhus.

Men innan jag vräkte ur mig det där NEJ:et hann jag tänka. Familjen B är ändå våra bästa vänner, de VET hur det ser ut hos oss, och framförallt så står de ut hos oss. Äsch då, klart vi ska ha fest!

Okej då, sa jag till barnen, vi har en Halloweenfest med familjen B, bara det blir på en lördag. Det utbröt jubel!

Och sedan dess pratar vi knappt om något annat än denna Halloween-fest. Vi pratar mat, kläder, spökiga aktiviteter, smink och rumslig utsmyckning – konstant. Jag har hela veckan tänkt att jag ska ge mig ut på nätet och leta efter ”läskiga mat”, men jag har faktiskt inte hunnit. Tack och lov är det ett antal veckor kvar.

Familjen B blev jätteglada, verkligen glada, över inbjudan. Självklart tackade de ja. Själv känner jag någon form av skräckblandad förtjusning, det ska bli jättekul med lite fest i höstrusket samtidigt så måste vi ta itu med röran här hemma och det känns inte riktigt lika kul.

 

Om man kan vara ”lite” kär så är jag det nu. I en bil! ?

Jag åkte förbi bilfirman igår och provkörde bilen jag kikade på i måndags. 

En smula misstänksam och utan förhoppningar satte jag mig bakom ratten. Tänkte att jag måste ändå testa för att kunna välja bort, för att kunna konstatera att detta inte är min bil.  

Det tog inte många minuter innan jag kände att jag trivdes. Visst, det var något missljud från bakdelen, men i övrigt kändes allt väldigt bra! Så bra att jag kom på mig själv att sitta och småflina. Upplevde inte alls att den var ”låg” trots att den är hela två(!) centimeter lägre än min bil. Inte heller är baksätet så litet som en del säger, jag med min breda häck satt alldeles strålande.
Nackdelen är att den ser för hemsk ut i lacken. Tog ett snack med den gubbiga säljaren efter provkörningen och han ska återkomma senast på fredag. Spännande! ?

När jag sen åkte hem for tankarna runt i skallen och känslorna var ”all over the place”. ÄR detta min nya bil? Om jag köper denna bil, kommer jag att få det där själsliga lugnet jag söker, eller är detta bara konstgjord andning? För övrigt – hur knäpp är jag egentligen som blir stressad och får ont i magen av min bil? Nåja, vi får väl se vart detta leder, om det blir affär eller inte. Lite kär är jag i alla fall!

Vilken händelserik dag det har varit hittills!

Jag började med sovmorgon, sov ända till kvart i fem. Lite skillnad mot att vakna vid tretiden på natten.

Morgonen flöt på fint, jag och barnen hade en riktigt trevlig frukoststund där vi diskuterade en Halloween-fest vi ska ha om några veckor.

Jag har haft strul med min dieselvärmare i bilen och igår testade jag att tidsinställa den. Tanken var att bilen skulle vara varm när jag och barnen skulle åka hemifrån idag. När jag var ute en sväng dryga halvtimmen innan vi skulle åka hörde jag hur värmaren hoppade igång. Och dog. Svor lite eftersom jag inte vet vad felet är (läs: hur mycket det kommer att kosta att fixa det hela).  Jag startade bilen 10 minuter innan avfärd istället så fick den gå och bli aningens varm i alla fall. Innan jag startade den kollade jag igenom inställningarna för värmaren, de finns tre lägen varav två är tidsinställning och en är ”extravärme”. Av någon anledning var extravärmen avstängd så den satte jag på.

Jaha, allt var frid och fröjd, jag packade in barnen i bilen och så drog vi iväg. Först släppte jag av den ena vid busshållplatsen och sen körde jag den andra till skolan.

När jag åker från skolan mot jobbet så bestämmer jag mig för att stanna och tanka. På väg mot macken känner jag plötsligt att det stinker diesel i bilen, verkligen stinker! Märkligt.

När jag svänger in på macken och stannar blir allt plötsligt grått utomhus. Det tar någon sekund innan jag inser att det är min bil som ryker något jävulskt, så pass mycket att jag inte kan se ut! Helvete?! Brinner bilen???

Fort som attan stänger jag av bilen, sliter ur nyckeln  och kastar mig ut. En smula förundrad står jag och glor på min egen bil som är omgiven av grå rök.

Nu råkar det vara så att min pappas bästa kompis har denna mack och bor 50 meter bort från dieselpumpen, jag kikar mot hans hus och ser honom i köksfönstret och ringer och ber om hjälp.

Medan han är på väg till mig har bilen slutat bolma hysteriskt och jag försöker förklara vad som hänt. Han ber mig starta bilen och visst – den börjar snart ryka ordentligt.

” – Det där är ingen fara, det är diesel som ligger i värmaren och som måste förbrännas, du kan köra vidare!”

Öh… Jaha. Det hade jag ingen aning om, inte heller har jag upplevt det förut.

En smula skärrad åker jag till jobbet. Där händer nästa grej.

När jag ska parkera (det är lite trixigt för att det är trångt) känns det plötsligt som att bilen rusar och kastar sig framåt. Jag panikbromsar så alla saker i bakluckan tjongar i ryggstödet till baksätet. Vad hände???

Väldigt skakis låser jag bilen och går jag sen till mitt arbetsrum.

Ja, vad hände? ”Råkade” jag på något sätt trampa på gasen? Fastnade gaspedalen i någon matta? Eller har bilen fått tuppjuck fullständigt?

Jag blir hyperstressad när såna här saker händer, jag vill byta bil NU! Följaktligen satt jag desperat och surfade på bilar titt som tätt under förmiddagen.

På lunchen hade jag att allvarligt snack med mig själv. Man kan inte vara rädd för en bil! Så jag gick ut och vände bilen, bara för att utsätta mig för faran och se om den skulle få för sig att bete sig konstigt igen. Inget oroväckande hände, så nu vågar jag kanske köra hem. Kanske.

Tror jag ska ta vägen förbi bilfirman och provköra den där bilen jag tittade på i måndagsmorse. Den är inte hundraprocentigt optimal, men den skulle garanterat minska mina stressnivåer rejält.

För övrigt visade vågen -2,9 kilo idag jämfört med igår, och jag är återigen under det där strecket som jag avskyr. Oväntad överraskning så här på en onsdagmorgon i oktober.

 

 

 

Nackdelen med att inte gå för högtryck på jobbet verkar vara det minskade behovet av sömn. Att vakna tio i tre på natten känns dock en smula överdrivet!

Men jag blir i alla fall väldigt uppdaterat när det gäller sociala medier. Finns inte så mycket annat att göra så här dags än att läsa statusar och inlägg. Man kan inte säga att det är läge att dra igång dammsugaren precis.

Jag blev så himla upplivad av Åsas kommentar igår om söndagsmatlagning! Tack Åsa ? för att du fick mig att inse att svaret fanns utanför min egen snäva tankebox.  

Blev så till mig att jag slet fram två random lchf-kokböcker och bad barnen välja ut recept de ville prova framöver. Resultatet: 

Plötsligt känns livet så mycket lättare!

Avslutade kvällen med att googla på ny kran/blandare till köket. Helskotta vilka priser! Från 2 000kr och uppåt. Kollade på en lokal firma som ingår i en större kedja och som jag passerar varje dag. För efter att ha kikat lite närmare på rörkopplingarna under diskbänken insåg jag att det nog var direkt olämpligt om jag försökte mig på att fixa detta själv. Rörfirman skulle ha från 3 500kr och uppåt för kran + installation. Bestämde mig för att åka förbi dem på morgonen och prata lite, sondera terrängen. 4 000 kr känns som sjukt mycket pengar – nu igen!!!

Ja, så i morse åkte jag dit. Kom ut med en yttepyttepåse med blandade saker för 195 kr! ? Killarna var övertygade om att jag kunde fixa felet helt själv! 

Blev på så gott humör att jag spontant åkte till bilfirman för att kolla in bilen jag sett på deras sajt. ?

Den såg förj-vlig ut i lacken, men var  inte alls så låg som maken varnat mig för. Kändes helt okej, fast mindre. 

Efter att jag gått igenom typ hela bilen (tog 15-20 min) kom det en säljare trampandes. Han gjorde verkligen inget gott intryck. Spontant tänkte jag: gubbj-vel! ?  Jag sa att jag kanske skulle återkomma och sen åkte jag till jobbet.

På väg till jobbet fick jag plötsligt separationsångest! Vad höll jag på med egentligen – jag älskar ju min bil (ibland iaf)! Och vill jag verkligen ha en (marginellt) mindre bil? Åh vad livet är krångligt!

På jobbet var det lugna gatan, jag gjorde inte många knop idag. En del av tiden var jag inne på ett bilmärkesforum och ställde lite frågor om den bil jag hade tittat på. Verkar vara ett bra köp. Hm, kanske skulle åka förbi griniga gubben imorgon och provköra den…

Till slut var dagen så långsam och seg att jag valde att ”sluta tidigare”. Jag åkte direkt hem och började fixa med kranen i köket.

*ta-da* Nu har vi en fungerande kran! Att jag klantade mig och lyckades byta plats på varm- och kallvatten får jag fixa imorgon. 

Vaknade denna morgon och kände spontant ”Nej…jag vill inte”. Tycker att söndagen kom lite brutalt och alldeles för fort. Jag har verkligen ingen lust att börja tvätta, baka och laga mat. Så istället för att sätta fart med det som ska göras fastnar jag framför datorn.

Hade en fin dag igår. Barnen sprang Run of Hope till förmån för Barncancerfonden, och attan vad de sprang! Jag blev både stolt och imponerad.

Mötte flera bekanta/vänner under loppet, som egentligen bestod av flera lopp (olika längder bara). På kvällskvisten var den en vän som skickade en bild från loppet med orden ”Kolla! DU är med!” Jaha, då var det någon som hade plåtat ute i skogen när folk (bland annat jag) hejade på brandmännen som valde att kuta 5 km i full utrustning- inkl. rökdykartuber, och som dessutom lagt ut bilderna på sociala medier! Så varsågoda, en väldigt sällsynt bild på mig (i gul jacka):

Gudars vad jobbigt det är att se sig själv på bild sådär, i synnerhet en bild som man inte har någon kontroll över. Men men, det är så jag ser ut.

Efter loppet åkte vi hem allihop och mamma och jag fortsatte sen till goda vänner för att leverera svamp. Min mamma plockar så sjuka mängder svamp att hon måste ge bort en del. Hos vännerna blev vi sittandes i 1½ timme, det kändes som balsam för själen.

När vi kom hem igen kastade jag mig över datorn. Nu har jag kommit till det där stadiet igen att jag smått desperat vill byta bil. Trots att både bilprovningen och märkesverkstan säger att det inte är något fel på min bil blir jag knäpp på det jag upplever när jag kör den. Jag mår inte bra av att ha den där nervösa klumpen i magen hela tiden, och snart är det dessutom vinter och då vill jag verkligen inte känna så. Men herregud vad svårt det är att hitta en bil jag vill ha, som dessutom är i rätt prisklass. Nu tror jag att jag har hittat en, ska se om jag kan åka till bilhallen och titta på den imorgon. Det är inte en modell jag i normala fall skulle ha valt, men den uppfyller nästan alla mina krav. Dock tror maken att jag kommer att tycka att den är för låg. Vi får väl se. *håller tummarna*

Jag har på sista tiden konsekvent undvikit att skriva om vikten, men nu är det väl dags.

Sedan i juli/augusti har jag i princip legat still i vikt, den har rört sig inom en 3-kilosintervall. Nu, efter senaste mensen, valde den dock att ta ett rejält skutt uppåt, typ 5 kilo! 😯 I veckan som gick såg jag dock att den halkade ner 1 kilo per dag under några dagar, för att skutta upp igen igår och idag. Nu ligger jag över ett streck som jag verkligen inte vill ligga över!

Försöker analysera vad jag stoppat i mig för att leta ledtrådar, men jag orkar inte tänka färdigt. Det är som det är, jag vet vad lösningen är (tror jag) och det är att börja ha stenkoll på intaget igen, att sikta på rätt macros (15 kh, 80 protein och 80 fett). Jobbigt!

Att ha koll på intag och samtidigt dra ”middagslasset” hemma tär på mig. Det låter säkert som en skitsak, men jag tycker verkligen att det är tungt. Jag är fullständigt ointresserad av att laga mat! Så därav den tunga sucken över att det är söndag igen, för om jag överhuvudtaget ska ha en chans att lyckas med maten kommande vecka så måste jag verkligen planera den – idag! *suckar tungt* Ska jag dessutom tänka på att få till mina macros blir hjärnan överhettad.

Veckan som gick räddades upp av ägg för min del och av Findus enportionsrätter för barnens del. Men jag kan inte trycka i mig 10 ägg om dagen i längden, det håller inte. Dessutom har jag de senaste två(?) veckorna märkt av hungerskänslor. Jag kommer på mig själv redan vid 10-tiden att fundera på när det är lunch. Går runt och är hungrig helt enkelt. Det känns inte så vanligt.

När vi kommer hem efter dagens förmiddagskonsert i kyrkan ska jag ta tag i kommande veckas mat… Dock mycket motvilligt.

Apropå mat, igår gick kranen i köket sönder. Den levererar enbart varmvatten! Ytterligare en sak att fixa. *suck*

Nej, nu tänker jag kliva in i duschen och njuta en stund!

Jaha, här sitter jag och har mentalt slutat jobba.

Funderar på två saker:

1. Ska jag åka från jobbet redan nu?
2. Ska jag laga kyckling i jordnötssås idag?

Hm…. inga lätta beslut jag måste ta! 😀

Tiden har rasslat på, vecka 2 av det nya livet är snart slut.

Tycker inte att det känns som en så stor förändring egentligen detta med att lämna och hämta barnen. Värre är det med maten. Förra veckan flöt på bra, men denna har varit väldigt mycket mindre bra. Behöver fundera på hur jag ska få styr på det hela. Det är tydligt att jag måste göra något i alla fall.

Även jobbet har gått förvånansvärt bra, det känns riktigt trevligt att jobba 40 tim/vecka. Men det kräver också ett annat fokus, att jag har koll på vad som ska göras och kan prioritera rätt. Har inte behövt säga nej till något ännu, men jag kommer på mig själv att vara väldigt vaksam.

Det blev en smula rörigt igår.

Jag hämtade 8-åringen på fritids kl. 17 och åkte hem där jag möttes av 11-åringen med TVÅ kompisar!

På mindre än 20 minuter skulle jag trolla fram middag åt alla fyra barn samt få i dem maten. Vi hann, men det resulterade i att jag inte fick i mig någon middag, jag kastade bara i mig en kesoplätt med ost på.

Skjutsade alla barn till kvällsaktiviteten och for sedan på föräldramöte. Ett föräldramöte som nog kommer att kräva ett alldeles eget inlägg!

När jag sedan kom hem vid 20-tiden var jag vrålhungrig. Kokade mig två ägg som jag åt med majonnäs. Efter det var jag fortfarande inte mätt, men jag såg att det fanns crabsticks (surimi). Öppnade det paketet och avnjöt 100 gram. Medan jag sitter där vid köksbordet börjar jag läsa på paketet… Plötsligt ser jag att 100 gram carbsticks innehåller 12,2g kolhydrater! Jösses!

Jag har alltså proppat i mig 12,2 kolisar bara så där! Gudars skymning. Varför i hela friden har jag fått för mig att jag kan äta crabsticks? Inser att jag nog aldrig har läst innehållsförteckningen – någonsin. Tror att ”okej:et” låg lagrat från Viktväktartiden då allt utan fett var okej, för fett fanns det i princip inget i just denna förpackning. Snacka om misstag!

Medan jag gjorde ingenting i morse roade jag mig med att göra en kom-i-håg-lista i telefonen på arbetsuppgifter. För den där morgonstunden när jag gör ingenting, det är då jag plötsligt kommer på en massa saker (både jobbrelaterade och privata) som jag måste göra. Det blev en diger lista med allt ifrån små struntsaker (typ svara på mail) till väldigt mycket mer omfattande. Jag gillar att ha den där listan, då måste jag inte hålla så många saker i minnet.

På väg till jobbet grubblade jag på hur jag skulle styra upp den här dagen, vad skulle jag välja att sätta tänderna i? Jag har en riktig surdeg liggande, som jag har skjutit på lite för länge nu, men som jag bävar för att ta tag i. Med magen full av stekta frukostägg kände jag mig plötsligt laddad – jag bestämde mig för att sätta tänderna i den största utmaningen av dem alla!

Det tog mig tre timmar att ta mig igenom allt, tre timmar kryddade med en ansenlig mängd svordomar. Sen var jag sjukt nöjd, och helt slut i huvudet.

Märkligt hur urlakad man blir när man går för högtryck under några timmar, efteråt är det som att huvudet behöver vila en stund. Typ resten av dagen.

Nu ska jag försöka fördriva sista halvtimmen på jobbet, lär inte bli mycket gjort. Sen ska jag hämta barnen, få i dem mat, transportera dem till kvällsaktiviteterna och själv gå på föräldramöte. Jippie! 🙁

 

Vilken märklig tid att kliva ur sängen, kl. 03:58. 

Blir uppenbarligen inte så trött nu för tiden. Beror säkert på den låga arbetsbördan. Eller, nja, arbetsbörda finns det men det är ingen stress och hets. Igår var återigen en dag när jag inte producerade så mycket, stämde av saker med leverantörer, styrde upp logistiken för några större leveranser (vaktmästarna hatar mig), pillade lite i sommarevenemangen samt beställde lampor för 200’000kr. Dessutom hann jag bli rejält uppretad på en representant från vår hyresvärd. Och så körde jag över en kollega som inte har gjort sitt jobb! ?

Idag lär det knappast bli mer gjort. Att det blir lugnt på kontoret är jag övertygad om, Majsan och Bondmoran är bortresta på ”tjänsteärende” och ytterligare två kollegor har semester. Det kommer att eka öde! Det är både bra och dåligt, hade jag varit fullt fokuserad hade det varit underbart, nu kommer det nog bara att kännas tomt. 

Sitter och stirrar ömsom på skärmen och ömsom ut genom fönstret.

Kommer inte riktigt igång med jobbandet. Istället tittar jag ut på träden som vajar rejält i blåsten. Funderar på vad dagens middag ska bestå av. 🙄 

Riktigt så här svårstartad brukar jag inte vara. Kanske borde fixa lite kaffe? Nä, det är snart dags för lunch.

Min plan var att jag nu skulle sitta och skriva (läs: ordbajsa) lockande texter till 21 evenemang som ska gå av stapeln nästa sommar. Kan bara konstatera att kreativiteten är som bortblåst. Det finns vissa saker jag faktiskt inte klarar av att göra på kommando, lockande texter är en typisk sådan.

Fick just ett mail som gjorde mig en smula fundersam. Det var från rektorn på 8-åringens skola. Tydligen är mentorn/klassföreståndaren i 8-åringens klass uppsagd idag – med omedelbar verkan. 😯 Öh? Jag träffade personen ifråga i morse och då verkade allt vara frid och fröjd. Uppsägningen grundar sig tydligen på ”bristande lämplighet och samarbetssvårigheter”. Jösses – vad har människan gjort? Jag har inte hört några som helst signaler på att något skulle vara galet, och i vår lilla håla brukar man få veta det mesta omedelbart. Ja, detta gjorde mig en smula konfys.

I torsdags när jag kom hem möttes jag av en förkrossad 11-åring.

Hon hade fått veta av sin flöjtlärare att ”- Antingen köper du en egen flöjt eller så får du sluta spela, det står flera barn i kö för att hyra din flöjt!”.

Jaha, det var ju också ett sätt att leverera ett budskap. Nu tror jag inte att det var riktigt så läraren sa, men det var så min 11-åring uppfattade det.

Senare på kvällen ringer denna flöjtlärare (drabbad av dåligt samvete?) för att ”förklara” situationen. Vi får 30 minuter på oss att fatta beslutet – ska vi köpa en egen flöjt eller ska 11-åringen vara tvungen att sluta spela. Det var i sig inget svårt beslut – klart vi köper en flöjt – men hur skulle det vara om man från början fick veta att man bara får hyra instrument i ett år av Kulturskolan? Om man fick mer tid än en halvtimme på sig att fatta ett så drastiskt beslut? En följt kostar i alla fall från 5 000 kr och uppåt, inget man snyter ur näsan hur som helst.

Jag ringer upp för att meddela vårt beslut och då levererar flöjtläraren ”tips” på bra ställen att köpa flöjt på. Det låter onekligen som att det är hos kompisar till flöjtläraren… Jag tackar (en smula syrligt) för tipsen och säger bara att vi ska fixa en flöjt så snart vi kan.

Sen ringer jag bästa vännen – som råkar vara flöjtist! *ler brett* Ber om hjälp, och får det – i massor. Tyvärr har vännen ingen flöjt att låna ut men tror sig veta vad som skulle passa 11-åringen, och det är INTE de skolflöjter som flöjtläraren rekommenderade. Priserna i Sverige är ungefär desamma oavsett märke, de ligger mellan 5-13 000 kr.

Efter att vi besökt flöjtvännen igår och 11-åringen fått provspela några olika flöjter gav jag mig ut på eBay. Jag hittade 3 st. auktioner med flöjter av rätt märke och typ, med ett snittpris på 700 kr! Hoppla, viss prisskillnad mot Sverige måste jag säga. Strax efter klockan nio igår kväll vann jag en av auktionerna! *gör vågen* Betalade bums och håller nu tummarna för att det kommer en ny (spelbar) flöjt i slutet på nästa vecka.

Slutet gott allting gott – hoppas jag.

Kombinationen att vara morgonpigg och att inte ha så mycket på jobbet resulterar i att jag vaknar 04:12. Utsövd. Jaha liksom, det är bara att gå upp, för somna om kan jag inte.

Kl. 04:30 var dagens första tvättmaskin igångsatt och likaså diskmaskinen.

Nu, drygt tre timmar senare är tredje maskinen tvätt igångsatt och jag har uppdaterat mig socialt med hjälp av fb och insta medan jag druckit morgonkaffe.

Ja, en vecka av det ”nya” livet har passerat. Det känns en smula underligt att inte vara så mycket på jobbet, det måste jag erkänna, men jag rättfärdigar min upplevelse genom att vara tydligt mot mig själv (och en del kollegor) med att jag faktiskt ÄR på jobbet strax över 40 timmar.

Tursamt nog sammanföll makens jobbstart med att min ”hösthets-period” var slut. Är lika förvånad varje dag över att jag inte har en hel hög med saker som måste göras – helst samma dag.

Tror att jag just upplevt en ”återhämtningsvecka” på jobbet, om jag tittar i backspegeln så kan jag inte säga att jag har varit så produktiv precis. Visst, jag har pulat med både det ena och det andra, varit tillgänglig och gått på tre möten, men känslan är att jag inte har gjort just någonting. Kommande vecka har jag redan styrt upp en smula, satt planeringen med deadlines för några saker, för jag tror inte att jag behöver mer återhämtning nu. Jag levererar bäst när jag upplever en viss tidspress oavsett om jag har satt den själv eller om det är ett krav från verksamheten. Märker hur hjärnan blir såsig när jag har ”all tid i världen”, jag får svårt att gå igång och fokusera stenhårt, det blir mest att jag småpular lite här och lite där – utan resultat. Plötsligt kommer jag på mig själv att leta recept på köttfärslimpa, eller skumma igenom fb! *skäms*

Att inte vara upptagen med en halv miljon saker gör att jag plötsligt noterar kollegorna på ett annat sätt…

Majsan – en kvinna i övre medelåldern vars fokus i livet just nu är på barnbarn, åldrande och sjukliga föräldrar, vindrickande och kampen mot diabetes. Majsan tillbringar väldigt mycket tid med att fippla med sin mobil, hon har verkligen ständig koll på allt som händer i sociala medier. Råkar man ”komma på” henne med näsan i telefonen (vilket jag gjort otaliga gånger senaste veckan) kommer ett nervöst fniss och kommentaren ”-Jag måste ju hänga med!”. Hm, på arbetstid? tänker jag. Hon är en ganska sorglig figur egentligen, som i ärlighetens namn inte tillför mig ett jota. Ibland undrar jag om hon går på repeat, för varje lunch vi äter ihop så pratar hon om samma saker. Jag får en känsla av att hon slåss mot själva livet och är besviken över att livet inte blev bättre, lite bitter är hon allt. Hon kan ägna timmar åt att beklaga sig över sin åldersdiabetes och vårdens dåliga bemötande. Att det skulle ha effekt på diabetesen att sluta dricka sötsliskigt vin, vräka i sig limpmackor och inte reptilsnabbt hugga in på kakfatet vill hon inte på några villkors vis kännas vid. ”- Man måste ju unna sig!” är hennes ständiga mantra. Det händer mer än en gång i veckan att jag tänker att jag inte vill bli som hon på äldre dagar.

Bondmoran – typ 10 år äldre än jag och urtypen för just en bondmora. Skulle inte förvåna mig om hon krusar örngottsband på fredagskvällarna – samtidigt som hon kokar vinbärsgelé. Stadig/pålitlig som en arbetshäst, och en smula introvert. Har jobbat sig upp från ”golvet” till en administrativ tjänst som jag gav henne, mest för att hon gör det man säger. Och det är just det, hon gör vad man säger men att tänka själv är inte paradgrenen. Skulle det mot förmodan hända så är det att betrakta som ett olycksfall i arbetet. Att be henne planera något är lika med ett misslyckande, men hon är en klippa på att stansa in uppgifter och hon gör det tills hon är klar oavsett om klockan då är 16:00 eller 16:27! Ansvarsfull på ett tråkigt sätt. Vid lunchbordet tillför hon just ingenting, ibland kan hon berätta om senaste konserten i kyrkokören. Hon har dock ett stråk av lömskhet, det har hänt att jag har fått en och annan kniv i ryggen. Men tro inte att hon levererar det direkt till mig, nej då, knivar sticks in under allmänna möten. Nu för tiden passar jag mig kan jag säga, det får räcka att jag förser henne med jobb utan att vi blir förtrogna.

Hon som vet allt – återigen en kvinna i övre medelåldern (typ 60-ish). Uj, jag blir trött bara av att tänka på denna människa. Hon är så sjukt medveten och ”påläst” om saker och ting, typ luftföroreningar, kost, elbilar och busstider. Inte nog med att hon är en besserwisser, hon har ett röstläge som kan spräcka speglar. Det är nog fler än jag som tycker att det är skönt att hon ”bara” jobbar deltid. Hon talar mer än gärna om hur ”man” ska tänka, rösta, äta, andas och göra. Hon är så ruskigt fyrkantig att till och med jag framstår som rund, ja detta är nog den enda person på jobbet som använde excel mer än jag. Klassens ordningspolis. Det är denna person som sliter upp kylskåpsdörren och utbrister ”-Fy vad det luktar!” för att i nästa sekund hiva ut allas lunchlådor och bestämt kasta innehållet i soporna! Japp, för två veckor sedan blev jag och några till utan lunch. Handlingskraftig utan eftertanke är hennes paradgren.

Mästergnällaren – snart 60-årig kvinna som vill vara 27, vilket tydligt syns i klädval, skor, accessoarer, frisyr och spackel. Träningsnarkoman som med nöje (och konstant) gnäller på alla som inte tränar eller äter ”rätt”. Klev upp ett par pinnhål och blev ansvarig för ett område, vilket medförde att hon hamnade på vårt kontor. Det var ett felaktigt beslut av oss i ledningen tror jag. Hon gnäller konstant, verkligen konstant, över allt som rör arbetet. Trots att hon får all tänkbar hjälp (inklusive x antal timmar från mig varje vecka) måste hon beklaga sig. Efter 1½ års ”inkörningsperiod” i den nya rollen sitter ingenting, nej allt är så jobbigt. Funderar på varför hon tog det här jobbet om nu allt är så sjukt jobbigt. Bad chefen ha en avstämning med henne efter 1 år och fråga om hon ville fortsätta, om hon trodde sig klara av detta. Det resulterade bara i att hon fick ett lönepåslag på 5 000 kr och att jag fick blodstörtning. Gör mitt bästa för att hålla mig undan denna hjälplösa individ och har lärt mig själv att jag måste lära henne fiska istället för att ge henne fisk. Det var för övrigt Mästergnällarens lunchlåda som luktade apa, efter att ha stått parkerad i kylskåpet i över tre veckor. Förvirrad som få.

Puckot – har ni antagligen hört tillräckligt om. *suckar och himlar med ögonen*

Härliga kollegor jag har va? Tur att jag själv är så perfekt! *ironisk* Tack och lov är detta bara de kollegor som sitter fysiskt nära mig, jag har ytterligare sisådär en 45 kollegor på plats.

Ja, denna vecka har jag upplevt dessa individer mer än vanligt, jag har haft tid att uppleva dem. Den ”upplevelsen” får mig att bli än mer fokuserad på att ha tydliga mål och att jobba. Vill inte riskera att behöva umgås för mycket med dem. Kan känna en sorgsen känsla stundtals eftersom jag inte har någon riktigt nära kollega, någon som skulle ge energi, pepp och komma med kloka inlägg. Men det är som det är, man kan inte få allt.

Efter en mindre produktiv arbetsvecka tog jag igår med mig familjen (maken och barnen) och åkte och kollade på Sveriges Starkaste Kvinna (-63kilosklassen). Det var en upplevelse!

Jag blir så sjukt berörd av den här typen av tävlingar. När allt började, lamporna släcktes ner, rökmaskinerna startade och de tävlande blev uppropade började mina tårar rinna. Jag kunde inte hindra det, de bara rann. Upplevelsen och alla minnen var så starka.

Och vilka tjejer sen – urstarka! (Fia Reisek vann väntat.)

Ja, tävlingen var verkligen grädden på moset denna vecka, precis vad jag behövde. Idag ägnar jag mig åt tvätt, matlagning och förberedelser inför kommande vecka.

Borde skriva något om vikten – men jag orkar inte. Kan iaf meddela att den inte gått upp, eller ner.

 

Jag tycker verkligen om mitt jobb. Det bästa – och också det sämsta – är att det är så variationsrikt. Jag tycker att det är stimulerande att hålla på med många olika saker, skulle nog storkna om jag var tvungen att jobba vid ett löpande band och göra samma sak hela tiden.

Idag ägnade jag de första 10 arbetsminutrarna åt att göra en lista. Den innehöll: redigera 16 porträttbilder, layouta nya visitkort, sätta budgeten för nästa sommars verksamhet, skriva nya avtal med 21 uppdragtagare, beräkna elbelastningen utifrån byte av armaturer, göra en instruktionsvideo för uppdateringen av datasynkningen samt datumsätta delar i ett byggprojekt.

Lite lagom omväxlande!

Tack och lov är det ingen av punkterna ovan som är superakut, jag har typ resten av veckan på mig att få allt klart.

Så, vad har jag då gjort? Jo, de där porträttbilderna fixade jag snabbt som attan, sen satte jag mig för att leta upp en ny leverantör av trycksaker/reklamprylar – vilket inte alls fanns med på listan. Förvånansvärt nog hittade jag en firma som verkar riktigt lovande. Det tog mig nästan tre timmar att lägga beställning på profilkläder, reflexer, paraplyer och ytterligare några saker. Mest tid la jag nog på att göra tryckoriginal. Mitt upp i detta fick jag för mig att börja med alla visitkort, när jag ändå var i farten liksom. Men där ville det sig inte riktigt, jag hittade inte riktigt inspirationen och alla försök ser ut som prutt. Jag lägger det åt sidan.

Det känns onekligen som att jag har fått en massa gjort idag (och igår!), och jag tror att en del beror på att jag i princip sitter själv på kontoret. Jag känner sådan harmoni när Puckot håller sig borta!

Jag har till och med hunnit skicka tillbaka några kläder som inte passade. Fick ett ryck och beställde träningskläder, men tji fick jag! De där träningsbyxorna i XXL gick inte ens upp över vaderna. Japp, jag är fet – bara att konstatera. Eller så är herr-tights avsedda för muskelberg väldigt små i storlekarna. Det lutar nog åt det första.

Och nu sitter jag återigen och gör ingenting, väntar mest på att klockan ska gå så att jag kan åka och handla innan jag hämtar barnen. Känns bra att hinna tänka och planera vardagen, jag har stenkoll på vad vi ska äta idag och resten av vecka! Det har faktiskt varit maten som har oroat mig mest med denna omställning, jag avskyr ju att laga mat och nu måste jag se till att barnen får vettig mat. Än så länge går det bra!

Slutligen måste jag bara skriva att jag tror att det här med att börja jobba är jättebra för maken, det var åratal sedan jag hörde honom babbla som han gjorde igår. Nu håller jag tummarna för att han ska trivas och att arbetsgivaren gillar honom.

Nä, mot fiskdisken!

Herre gud – här sitter jag på jobbet och pillar mig i naveln.

Det ”nya” livet började idag, livet som innebär att jag lämnar/hämtar barnen varje dag och endast kommer att vara på jobbet 40 timmar/vecka.

Det var ett väldigt tjat igår, från både barnen och min kära mor om att NU minsann skulle livet ändras. Tja, återgå till det normala är väl en mer korrekt beskrivning tycker jag. För det ÄR normalt att man arbetar, ja alltså att även maken gör det.

Jag har bävat inför denna förändring, känt en smula stress över att fixa all logistik, vara uppdaterad på allt som har med barnens skolor att göra, fixa (bra!) mat, komma ihåg alla småsaker i form av gympakläder osv.

Men idag, när allt detta är ett faktum, så känns det bra, som att jag har kontroll. Jag vet vad vi ska äta i dag. Barnen lovade dessutom i morse att vi skulle hjälpas åt att vika all ren tvätt innan middagen. Jag tänker fortsätta att leva i denna tro att jag har kontroll tills eventuell motsats är bevisad.

Min vana trogen så vaknade jag 03:30 i morse. Hann gå igenom en del jobbmail och fick min ”egentid” med kaffemuggen innan barnen vaknade. När de väl var vakna fick vi en riktig mysfrukost tillsammans, kollade på dyk-filmer och Pistvakt medan vi pratade om allt, bland annat bjärvar (därav Pistvakt). Jag lyckades sedan vara i ”nuet” medan jag lämnade dem på skolorna – inte en enda gång slog stressen till. Jag anstränger mig verkligen som f-n för att inte gå igång och tycka att jag är ”sen” till jobbet. Jag är inte sen, bara ovan. Dröjer nog inte många dagar innan jag har funnit mig i detta.

Väl på jobbet var jag inställd på att ta itu med några gamla surdegar som jag har låtit ligga till sig. Och det gick riktigt bra, plöjde fokuserat igenom surdegshögen mellan 8:30-12:15 – sen var de slut! Så efter lunch har jag i princip bara chillat! *ler brett* En sanning med modifikation förvisso, för jag har haft att göra, men det har inte varit akuta saker.

Min kalender gapar dessutom tom denna vecka – hur nu detta har gått till?! Okej, jag har två små möten i slutet av veckan, men i övrigt är det tomt. Känns helt sjukt. Men jag tackar och tar emot och tänker att det tar alltså sex veckor varje höst att ”komma upp på banan”.

Och nu tänker jag fortsätta att pilla mig i naveln till 16:15 då jag lämnar stället.

Jag känner mig som en general som planerar ett slag. Ett slag som består av att fixa vardagen från och med måndag.

Surfar planlöst runt och letar veckomatsedlar, kollar hur min jobbkalender ser ut, irrar runt och rotar efter överdragskläder åt barnen. Det känns en smula kaosartat. Varför gör jag detta, varför lägger jag ner tid på allt det här när jag ändå vet att jag kommer att landa i att jag tar dagen som den kommer? Någon form av kontrollbehov?

Har redan börjat avsky onsdagar, för då ska barn hämtas kl. 17 för att sedan lämnas på aktiviteter kl. 18. Däremellan ska det både lagas och ätas mat samt letas kläder för de där utomhusaktiviteterna. Och jösses, jag måste packa kläder till fritids också. Eller kanske till och med köpa? När ska jag hinna det?!

Jajamensan – det är rörigt i huvudet!

Men jag har en vision! En vision om att bli mer delaktig i mina barns liv. Jag ser oss laga middag ihop och göra läxor runt köksbordet – varje dag. Längre bort ser jag framför mig hur vi förbereder morgondagen genom att preppa skolväskor med rätt saker, tar fram kläder redan på kvällen och orkar duscha. Sånt som inte riktigt sitter idag om man säger så. Vill komma bort ifrån ”hysteriska” morgnar då tjafset är ständigt närvarande.

Jag tror detta bli bra, det gäller bara att komma in i de här nya rutinerna. Fort.

Åkte till jobbet i morse med en snudd på högtidlig känsla. Det var sista gången inom överskådlig framtid som jag åkte tidigt till jobbet. På måndag börjar det nya livet, då kommer jag (efter att ha lämnat barnen vid deras respektive skolor) att glida in på jobbet vid 8:30. En gigantisk skillnad mot 6:30!

Hela dagen idag har tankarna återvänt till mina nya arbetstider. 8:30-16. Jag liksom smakar på tiderna, försöker känna efter hur det känns. Tänker att ”det blir nog bra”. Det enda som inte riktigt är solklart är hur jag ska hinna med allt. Det får inte bli så att jag ”jobbar ikapp” på helgerna. Lovar mig själv att bli j-vligt mycket bättre på att säga nej. Har en påbörjad lista i huvudet på saker jag vet kommer att komma i höst – som jag tänker säga att jag inte hinner med. 

Att börja jobba 40-timmarsvecka istället för 70-timmarsvecka känns både spännande och kul, det gör däremot inte utmaningen i att t.ex. fixa mat varenda dag. Jag bävar inför detta! I synnerhet som jag inser att jag verkligen måste planera veckans måltider OCH storhandla på helgerna. På vardagarna kommer det inte att finnas tid…

Ja, nog går jag en spännande framtid till mötes! 

Med viss förvåning konstaterar jag att även denna vecka har rusat förbi, att jag inte har gjort ett endast inlägg på bloggen på flera dagar. Det betyder att det har varit fullt upp.

Veckan har bestått av en pytt-i-panna av saker på jobbet, alltifrån fotografering av sisådär en 90 personer till ett gigantiskt byggprojekt, otaliga ”vanliga” möten, planering av hela nästa sommars verksamhet, och så mängder av IT-supportjobb. Rörigt!

I slutet av våren drog jag runt ett byggprojekt under fem veckor som en del kanske minns. Det var ett stort projekt, inte över tid sett utan när det gällde antalet entreprenörer. Att hålla ordning på folk, att se till att de gör rätt saker vid rätt tillfälle, att saker levereras i rätt tid och att alla är på banan är påfrestande. Jag var väldigt glad och lättad vid midsommar när allt var klart för jag hade varit på tårna sedan mars.

Nu är det dags igen! Vilket jag inte hade räknat med. Ett nytt byggprojekt som planeras gå av stapeln mellan v. 44-52 är det som gäller. Chefen fick plötsligt för sig att detta skulle sjösättas, och att allt ska ske detta budgetår. Eftersom chefen inte är det minsta insatt i vad som krävs begriper han heller inte vilken insats som kommer att krävas av mig. Det är liksom inte bara att ”sätta igång”. (Återigen tackar jag min lyckliga stjärna  att jag var tveksam till det där uppdraget/erbjudandet jag blev tillfrågad om medan jag var på semester.)

Så, denna vecka har jag skickat iväg otaliga offertförfrågningar på armaturer, textilier och möbler. Jag har träffat entreprenörer ifrån bygg, målning, el, ventilation, vvs och golv för att avkräva dem offerter. Jag har  – både ensam och i sällskap med olika entreprenörer – vandrat otaliga varv runt på jobbet ( i 12 hus!) och mätt väggar, golv, tak och andra relevanta saker. Sen har jag räknat, klurat, finjusterat och blivit smått galen. Jämfört färgprover med andra färgprover (hata), provat flamskyddgrader på textiler (tänt vare’ här!), läst på om alla armaturers krav på el och installation (mer räknande)  och testat skållningsskydd i kranar (aj!).  Förutom att hjärnan har fått visa vad den går för har detta resulterat i att mitt rum ser förjävligt ut – det ligger papper, ritningar, uträkningar, tygprover och annat bråte överallt. Verkligen överallt. Och mitt i detta kaos måste jag plötsligt fösa ihop allt för att kunna fotografera! Sen går det åt en halvtimme för att sortera upp allt igen för att ens ha någon chans att hitta rätt.

I skrivande stund tror jag att jag har fått ut alla offertförfrågningar, så jag kan sitta lugnt i båten i 1-2 dagar och vänta in svaren för att sedan lägga i 5:te växeln igen.

Det mest spännande i denna historia är att jag var tvungen att gissa alla kostnader innan jag ens hade begärt in offerter! Allt för att vi ska få igenom det i budgeten, och den beslutades förra veckan! Härligt med såna här baklänges-saker där man får lov att börja i fel ände. Tänk om jag nu har gissat helt åt skogen? Har jag gissat för lite måste vi välja bort saker och har jag gissat för mycket kommer det att resultera i köphysteri i december för att vi ska få budgeten att stämma och att överkuckun inte ska ifrågasätta oss. Vi snackar alltså om en gissningslek på kostnader runt 2,4 miljoner. Yay! 😕

Jaha, vad har mer hänt i veckan då? Jo….. Puckot var tvungen att krypa och kräla inför mig! *skadeglad* Läs mer om det här!

I normala fall brukar jag börja september månad med att göra planeringen för den verksamhet som ska rulla kommande sommar och som offentliggörs i slutet av oktober. Nu har halva september gått utan att jag ens har tänkt på detta mer än ytterst flyktigt.

Jag har en administratör som sköter allt administrativt (så klart!) kring denna sommarverksamhet, och i veckan fick jag frågan när jag planerade att börja med detta. Sablar! Raskt bokade jag upp tid för detta nästa vecka i min kalender, och tog en snabbavstämning (mest för syns skull) med administratören.

En av de viktigaste (och också roligaste) sakerna när det gäller detta är att layouta loggor för de olika inslagen, runt 25 stycken. Varje år sitter jag och pillar, testar, ändrar och klurar på vad som skulle kunna vara ett gemensamt tema, hur vår grundverksamhet kan genomsyra loggorna och hur de samtidigt kan vara säljande/lockande.  

Efter att ha ”stämt av” med administratören i torsdags kände jag en plötslig inspirationslusta komma farande. Dryga timmen senare hade jag alla loggor klara – och de blev (om jag får säga det själv) riktigt riktigt bra. Alltså, nästan sjukt bra. Jag skrev ut dem (25st A4-sidor) och satte upp dem på en vägg i mitt rum, jag brukar göra så för att få en känsla och kunna ”se” eventuella fel i färg, form och text.

Fredag morgon kom chefen förbi en sväng. När han klev in i mitt rum tittade han direkt på väggen med loggor och spontant sa han ”Fy fan vad snyggt!”. Då blev jag än mer nöjd. 😀 

Så, måndag till fredag har varit röriga och omväxlande men sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd. Jag har dessutom lyckats äta lunch varje dag, luncher bestående av samma sak – fläskgryta! Jag är så tacksam över allt matlagande jag gjorde förra helgen som nu finns i frysen på jobbet, lunch för nio åtta veckor! Vikten håller sig stabil, inga skutt  varken uppåt eller nedåt.

Idag blir det hemmapyssel i form av tvättande, bakande och säkerligen lite matlagande. Jag gör vad jag kan för att ladda upp för kommande vecka, sista veckan innan maken börjar jobba – med allt vad det innebär.