Man vet att man lever!

Ni som kan läsa mina lösenordsskyddade inlägg vet att veckan har varit fylld med ”projektet”, men det är verkligen inte det enda som hänt.

I måndags hade jag en riktigt bra dag, inga inbokade möten där tiden skulle sittas av eller några viktiga dokument att skriva åt andra. Jag pulade med mitt och kom en bra bit på väg, kände att jag hade koll på veckan och vad som måste göras. Förberedde projektstarten så gott jag kunde inför tisdagen.

På tisdagen ”försvann” tiden i samband med att jag sparkade igång projektet och plötsligt var det dags att åka hem. Hade lovat 11-åringen att hämta vid skolan så det gjorde jag. Vi åkte raka spåret till fritids för att hämta 9-åringen – som hade väldigt ont i magen. Väl hemma parkerade jag 9-åringen på toaletten, som direkt sprutlackerade porslinsfåtöljen. Jaha, magsjuka alltså…. Tillbringade kvällen och natten med att hjälpa 9-åringen fram och tillbaka mellan säng och toalett. Tack och lov kom det bara ur en ände, vi slapp spyor.

På tisdagskvällen borde jag ha förberett en entimmesdragning om GDPR som jag skulle hålla på onsdagens personalmöte, men det glömde jag helt bort i toaletttraskandet med 9-åringen.

Blev påmind när jag kikade i kalendern på onsdagsmorgonen och svor en lång ramsa. Jag skulle köra projektet mellan 9-14:30 och sen hålla den där dragningen kl 15:00. Det var bara att börja jobba kl. 4:45, inget gluttande i sociala medier och kaffedrickande i egen takt denna morgon inte!

Fick inte riktigt till det som jag ville så på lunchen finputsade jag det hela.

Dragningen blev riktigt bra, jag fick med medarbetarna på spåret och avslutade det hela med en uppskattad tävling i ämnet (vad gör man inte för att få tiden att gå?) innan jag kastade mig in i bilen för att åka hem till sjuklingen som tillbringat dagen med mormor.

Sjuklingen hade sovit en hel del under dagen och magen hade varit lugn. Det enda som hade intagits var en burk Cola Zero. Vi bestämde att även torsdagen skulle tillbringas hemma med mormor.

Torsdagsmorgonen bjöd på -14 grader när jag och 11-åringen satte oss i bilen. Trots kylan fick vi en egen mysstund och kunde prata om ”viktiga” saker. Äkta mammatid. På jobbet skulle dagen börja med ledningsgruppsmöte. Jag väntade och väntade på chefen och den andra kollegan som ingår i ledningen. Ingen kom. Jag visste att jag kl. 9:15 skulle vara på annan plats och köra mitt projekt. Till slut skickade jag sms och frågade var de var, om vi skulle ställa in mötet eller? Det tog inte mer än någon minut så kom chefen inklivandes, han berättade att den andra kollegan var upptagen i ett annat samtal. Han satte sig trött ner i en fåtölj. Ja, han såg faktiskt bedrövad ut. Trots den ledsamma uppsynen var det första han sa att han tyckte min dragning på personalmötet hade varit väldigt bra, att han trodde alla insåg vidden av GDPR, och att han själv nu också gjorde det.

Vi betade av några av de punkter som jag hade på min lista och sen blev det tyst. Då säger plötsligt chefen att vi måste ha ett lönesamtal. Jag har noterat i hans kalender att han är mitt uppe i alla lönesamtal men gett f-n i att boka ett själv. Jaha ja….

Jag kikade i min kalender och sa att jag kunde kl. 15:45 samma dag. Då kunde inte han. Då sa jag att vi kan väl ta det nu på en gång så är det avklarat sen. Okej, sa chefen.

Det tog väl 30 sekunder att få honom att kläcka ur sig att jag skulle få de avtalade 2,3% i höjning. Sen la han till att jag och den andra kollegan som ingår i ledningen fick samma höjning.

Jag får sånt galet påslag i kroppen vid såna här lägen, det känns sjukt obekvämt och jag vill bara springa därifrån. Kan absoluta inte argumentera för min sak, sitter som ett mähä och bara nickar.

Å ena sidan känns det som en lättnad att det där ”samtalet” är över, och att jag FÅR en löneförhöjning, men å andra sidan är jag missnöjd över att jag inte kunde kräva mer och påvisa allt jag gjort senaste året. Men nu är det som det är med den saken och jag får leva med det om jag inte väljer att göra annat.

Den minuten vi pratade lön lakade ur oss fullständigt – vi hatar båda två att ha de här samtalen. Vi satt som två fån med hög puls och glodde rätt ut i luften.

Jag kände ju redan från början att chefen var ur gängorna så jag frågade hur han egentligen mådde.

Svaret var: inte bra. Han var just i den stunden så trött på jobbet att han hade lust att säga upp sig.

Vi hann prata en liten stund om hans mående innan jag var tvungen att gå iväg.

På lunchen dök den andra kollegan upp för att be om ursäkt för det missade mötet och förklara vad som hänt. Plötsligt hör jag mig själv meddela kollegan att jag inte tänkte följa med på fredagens personaldag, att detta ”projekt” har tagit så mycket tid att min att-göra-lista svämmar över och jag behöver en dag på jobbet så jag kan beta av den. (Jag gör ju som jag vill egentligen, men ibland kan det vara taktiskt att ”förankra” en del saker hos ”rätt” person(-er).)  När jag hade hasplat ur mig detta kändes det som att en sten föll från hjärtat – nu var beslutet taget.

Körde sen projektet resten av dagen och var åter på mitt rum kl. 16:15. Bestämde mig för att inte göra ett jota mer den dagen utan istället åka hem och på vägen passera affären.

Handlade utan någon lista, hämtade ut ett paket och åkte sen hem. Sjuklingen mådde mycket bättre och skulle absolut gå till skolan påföljande dag. Tänkte att det bästa kanske hade varit om ytterligare en dag tillbringats hemma, trots att magen mått bra, men eftersom fredagen var sista dagen för en klasskamrat som sen ska byta skola så sa jag okej. Det visade sig dessutom att sjuklingen under torsdagen, men hjälp av len röst och rådjursögon, fått sin ömma mormor att åka/skjutsa till storstan för att det skulle inhandlas en present till klasskamraten. Hm, då är man inte så sjuk kanske. Vi enades dock om att skippa fritids, jag lovade att hämta när skolan slutade.

Så blev det då fredag – äntligen!

Skjutsade barnen till buss och skola och körde sen full av positiv energi och kraft till jobbet. Att komma till jobbet och få vara helt själv är fantastiskt. En hel (nåja, drygt en halv) dag utan några andra uppdrag än min egen lista – tjohooooo!

Betade av den ena surdegen efter den andra i rasande tempo. Fick in ett fantastiskt flyt. Gjorde beställningar, monterade switchar, rättade fel i lönekörningen, fixade krånglande skrivare, städade bort skräp i rummet, uppdaterade diarium, mailade förvaltare och tusen andra saker. Kände mig mer än nöjd när jag åkte för att hämta barn. Funderade en stund på om jag var mest nöjd över allt jag hade fått gjort eller mest nöjd med att slippa sitta en hel dag och lyssna på (i mina öron) dravel. Det blev nog oavgjort.

Summa summarum känner jag mig väldigt nöjd med denna arbetsvecka, trots att jag inte har lyckats med att äta ordentligt en enda dag (tack och lov för äggmackor), inte argumenterade för min lön och att jag inte var hemma med magsjukt barn.

Nu gäller det bara att överleva helgen också. Listan från förra helgen finns kvar, där står alltifrån att plantera fröer till att montera solfilm på bilen. Dessutom ska jag klämma in ett årsmöte på söndag förmiddag.

Ja ja, det är snart måndag igen!

 

Nära-livet-upplevelse

Denna vecka har verkligen varit en nära-livet-upplevelse! Jösses Amalia vad det har gått undan.

Men idag är det äntligen fredag, och jag borde ha varit med resten av alla medarbetare på en hejsan-hoppsan-dag på annan ort. Det kommer jag inte att vara, jag kommer att sitta på mitt arbetsrum – alldeles för mig själv – och jobba ikapp. To-do-listan är lång…  Blir det lite tid över kanske jag hinner plita ner ett inlägg om denna vecka.

Nu – äggstekning!

Frysröj

Gårdagen blev långt mer effektiv än jag trodde!

Gick ut stenhårt från start och kastade mig över föreningens årsbokföring. Det tog totalt tre timmar att få den presentabel. *nöjd* Nu återstår bara revisorernas granskning ikväll. *håller tummarna*

Sen var det 20 kilo hjortkött som skulle ner i någon frys… *suckar och stönar*

Jag avskyr alla våra tre frysar, de är alltid proppfulla och vad som är i dem har jag noll koll på. Jag gillar ordning och reda, men det gör uppenbarligen inte min mor när det kommer till frysarna. Det känns som att innehållet är inkastat med förbundna ögon.

Nu ville jag ogärna kasta allt hjortkött, eller låta det förfaras i rumstemperatur, så det var bara att börja tömma en frys i taget. På med vantar, fram med bulldozermentaliteten och börja gräva med andra ord.

Det gick över förväntan bra! Det räckte med att röja i en frys för att allt kött skulle få plats. Det kändes som en arkeologisk utgrävning, hittade dock inte mer än en halv påse (tänk ICA-platspåse, eller COOP/Willys/whatever) med saker som kunde kastas. Förutom att få in allt kött var den största vinsten att jag nu har stenkoll på allt innehåll. Det kommer jag väl att minnas i säkert 10 dagar – förhoppningsvis.

Borde verkligen göra samma manöver i de två andra frysarna.

Kvällen ägnade jag sen åt att umgås med resten av familjen – ätandes tacos och tittandes på Mello.  😕   Som tur var dök det upp ett akut elproblem på jobbet som jag var tvungen att lägga tid på att lösa så jag kunde inte se hela programmet. *hehe*

Idag känner jag mig lite laddad med energi, så jag tänker faktiskt ge mig på mina högar i tvättstugan – snart….

Fem lchf-år

Igår var det fem år sedan jag började med lchf. FEM ÅR! En smärre evighet.

Jag borde kanske sätta mig ner och reflektera över dessa fem år, men just nu känner jag inte för det. Jag bara konstaterar att tiden har gått och att jag inte på något sätt är nära något (vikt-)mål.

Udda dag

Igår var en märklig dag!

Jag hade ett inbokat möte direkt på morgonen. Det mötet skulle handla om avstämning av ett styrande dokument. Som kvalitetsansvarig är det nämligen mitt uppdrag att springa runt med piska och blåslampa för att se till att de som är ansvariga för vissa dokument uppdaterar dem.

Just denna person fick för ett år sedan uppdraget att göra om det aktuella dokumentet och jag har sedan i höstas påmint om att det måste vara färdigt till mötet den 6 mars.

Oj oj oj, ja det är mitt dåliga samvete! har jag fått till svar.

Men igår morse var det alltså dags.

Personen ifråga har (gissningsvis) ägnat en stor del av helgen åt att läsa mängder av dokument för att få någon form av uppfattning om hur en aktualisering skulle kunna se ut.

Så in på mitt rum (i rätt tid!) kommer människan, släpandes på något som ser ut som en kasse som ska till pappersinsamlingen!

Jag, som bara har till uppgift att påminna folk, sitter plötsligt och skriver detta dokument! Förvisso med dokumentansvarige bredvid mig, som likt en sufflör rabblade innehåll.

Vi satt där mellan 8:30-14:15! Då var vi så slut i huvudet att det behövdes lunch.

Efter att jag kastat i mig två stekta ägg fortsatte jag med dokumentet – tills det var dags att åka och hämta barnen.

Ja, det var en märklig dag, det kändes konstigt att bara ha ägnat sig åt en sak hela dagen – i synnerhet när den saken inte ens var min. Jag fick ingenting annat gjort. *muttrar*

Jobbet med dokumentet kommer att fortsätta idag, för efter lunch är det dags för det årliga mötet då detta dokument – bestående av 72 sidor – ska användas!

Ja, jag kan bara ta mig för pannan och sucka…

När man är så mycket i nuet att man glömmer framtiden

Måndag morgon….

Dricker kaffe och kollar igenom veckans kalender. Inser plötsligt att om två veckor är det årsmöte i vår förening. Shit! Det betyder att revisorerna behöver ha bokföringen för 2017 kommande helg för att hinna gå igenom innan årsmötet. I helgen!  😯

Det blir tufft att hinna få den färdig i veckan, i synnerhet eftersom veckan består av rätt många inbokade saker på jobbet. Stör mig på att jag inte haft mer koll på dagarna, att jag inte insett att ”nu är det bråttom”. Men istället för att gnälla är det bara att sätta fart. På något sätt ska det gå att klämma in det.

Ja, denna vecka känns en smula ovanlig, jag har saker inbokade varje dag – vitt skilda saker dessutom. Har njutit av att kalendern hittills inte varit fullbokad, av att jag har haft svängrum. Men nu är det slut med det.

Trots allt är jag glad över att jag kikade i kalendern, för det ger mig möjlighet att förbereda mig på vissa saker. Att de inte kommer som överraskningar. Fast i ärlighetens namn så kommer jag nog inte att förbereda mig genom att lägga massa timmar på saker i förväg, utan det blir nog mer en form av mental förberedelse.

Det som känns mest spännande och samtidigt skräckinjagande är att jag denna vecka ska sparka igång ett nytt projekt. Ett projekt som är en form av brandkårsutryckning (ni som läser de lösenordsskyddade inläggen förstår säkert VILKET Pucko-projekt jag menar). Jag skulle egentligen behöva tänka igenom upplägg och innehåll mer i detalj, men på något underligt vis litar jag på att jag kan skjuta från höften och är inte det minsta stressad över detta. Kanske är det så att jag är lite väl säker på min sak, att jag kommer att få på skallen för att jag inte är mer förberedd, men då får jag väl ta det då.

Och apropå att förbereda sig…

Jag har tappat stinget. Konstaterar att jag de senaste 2 (eller om det är 3?) veckorna inte ätit ”riktig” mat på lunchen. Jag har inte orkat laga ordentlig mat till mig själv på kvällarna utan varje morgon har jag packat ner två äggmackor till lunch.

Jag har varit nere och nosat på det svarta hålet, förlorat orken och motivationen när det gäller mig själv. Proppat i mig naturgodis.  😈

Det känns som att det är ”för mycket” just nu, jag orkar helt enkelt inte bry mig.

Har ägnat de senaste helgerna åt att ligga i soffan och bara återhämta mig. Det har inte varit snack om att laga en massa mat som jag kan äta. Den där känslan av att jag vill vara ifred är ständigt närvarande. Ibland har jag lust att bara vråla LÅT BLI MIG!

Irriterar mig på de mest underliga småsakerna och ”stänger av”. Hör t.ex. att barnen lever f-n i köket men orkar inte styra upp det hela, överlåter det åt maken – som har en väldigt lång startsträcka.

Inser att jag måste ta itu med mig själv nu, innan det går för långt, men var ska jag få den kraften ifrån? Den positiva energi jag fick från att t.ex. ha gjort det där vrålsnygga glassiga magasinet räcker inte långt. Inte när listan på jobbiga saker känns så sjukt lång.

Jag önskar att jag hade energi som i alla fall räckte till att hjälpa barnen mer med skolarbetet. Nu blir det mest tillfälliga nedslag i deras läxor och förberedelser inför prov.  Jag har inget långsiktigt tänk utan överlever genom att vara ”här och nu”.

Jag ska gnälla lite mer i ett lösenordsskyddat inlägg vid senare tillfälle, känner att jag måste få spy lite galla så att systemet blir rensat.

Nu tänker jag steka ägg – till frukost och lunch.

Där satt den – äntligen!

Ibland har jag startsträckor långa som marathonlopp. Så var fallet med det där nya brödreceptet jag skulle testa.

Men igår hände det – likt en Trissvinst – plötsligt. Och bra som attan blev det!

Oerhört likt ”vanlig” limpa.

Lägger in recept efter att jag sett Vasaloppet, och ätit några mackor! 😊

Upp, ner, hit och dit

Jag märker att jag inte är i bästa form, det svajar rätt rejält mellan polerna just nu.  Det har det gjort de senaste tre veckorna.

Jag har mycket att vara glad över, som gör att humöret går i topp. T.ex. kom mitt glassiga magasin från tryckeriet igår. Det är sjukt snyggt! Alltså riktigt riktigt bra. Tror faktiskt inte att jag någonsin producerat något så proffsigt. Jag är stolt, och glad.

Men så svävar det in mörka moln som får mig att känna av skosulorna. Det är alltifrån konflikten på jobbet, ekonomin och vikten till barnen, bilbatteriet och vädret.

Jag brukar stoltsera med att jag inte är en känslomänniska utan istället en logisk och pragmatisk person. Jo tjena. Tror jag får ta tillbaka allt jag sagt. Alternativt kalla mig för en känslig person, känslig för allt.

Det är många tankar som snurrar just nu och jag gör mitt bästa för att springa ifrån dem och istället proppa in nya i skallen. Strutsmetoden typ.

Tack och lov är det fredag idag! Den här veckan med allt vad den har innehållit i form av (snudd på bortglömd) födelsedag och (jobbig) barnpassning åt vänner lider äntligen mot sitt slut. Hurra!

En helt vanlig lördag – eller inte?!

När jag skulle gå och lägga mig igår kväll, efter att ha genomlidit den så kallade Melodifestivalen, insåg jag att jag hela dagen hade gått i sovkläder. Det var en sån dag igår, en skrota-runt-i-nattsärks-dag. Hoppsan!

Inte blev det någon storvinst på LOTTO igår heller, så drömmarna om nytt kök och nya soffor får fortsätta vara just drömmar. Fast jag har en inkomstidé. *ler hemlighetsfullt*

Nej, jag blev inte rikare, inte i pengar räknat i alla fall, men i något helt annat! Jag blev faktiskt jätterik igår!

Det hela började med att min mamma kom farande och viftade med sin gigantiska mobiltelefon samtidigt som hon skrek att hon hade hittat sin mamma?!  Öh… Min mormor har varit död i snart 40 år.

Det visade sig att det var ett inlägg från en fb-grupp, där någon hade lagt ut en bild från en kyrkobok, och på just den bilden fanns min mormor och hennes familj med!

Nu snackar vi tillfälligheter!

Jag härstammar på mammas sida från Ingermanland, ett land som inte längre finns utan som har tillhört Ryssland väldigt länge. Att ens försöka få tillgång till släktforskningsmaterial från Ryssland är en utmaning. Eller snarare, det har varit omöjligt, åtminstone för mig/oss.

Jag har grävt en hel del i min släkt på pappas sida och kommit till 1500-talet, men på mammas sida gav jag upp efter att flertalet gånger ha försökt skriva (på ryska!) till något ministerium i St Petersburg.

Men så igår – plötsligt – dök det i denna fb-grupp upp skannade kyrkoböcker! RÄTT kyrkoböcker.

Det var en helt sjuk upplevelse, mamma och jag satt i soffan med böjda nackar likt två gamar, hängandes över datorn och ömsom läste ömsom grät.

Fatta – vi har hittat vår släkt! Det är så stort att det inte riktigt går att ta in. Än.

Plötsligt fick vi reda på när min morfar egentligen var född. Han hade typ tre olika födelsedagar när jag var liten eftersom hans personnummer hade ändrats när han flydde. Han vågade aldrig berätta vilken födelsedag som var den riktiga, han gick hela sitt liv i Sverige omkring och var rädd för att ”ryssen” skulle komma och hämta honom. Usch vilket öde!

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att försöka förmedla känslan av att en helt vanlig lördag, utstyrd i nattlinne sitta i soffan och hitta sin släkt. Medans Tjejvasan pågår på tv:n. Absurt och mäktigt på en och samma gång.

Det känns fortfarande overkligt, jag bläddrar bland alla bilder jag sparade igår och förundras över allt.

 

En fredag på ”det stora varuhuset”

Det blev IKEA igår. Med både barn och mamma.

Konstaterar att det är farligt med besök på det där varuhuset, jag blir så galet full av idéer och habegär!

Det första som händer är att vi snubblar över ett kök som både jag och mamma(!) blir blixtförälskade i.

Ett grått vackert kök:

Jag trodde väl aldrig att min mamma ens skulle tänka tanken att byta kök, men det gjorde hon! Och min hjärna gick igång på högvarv direkt när jag insåg möjligheterna.

När vi slitit oss från köket gick vi för att det titta på det som egentligen var målet med hela besöket – en våningssäng till barnen.

Maken, jag och barnen delar sovrum, och det är sjukt trångt! För ett tag sedan sa jag på skoj att det skulle bli mer golvyta om barnen sov i en våningssäng. Ungarna blev eld och lågor.

Från allra första början tänkte jag (så klart!) att jag skulle bygga en våningssäng åt dem, så att de fick 120 cm breda sängar. Jag räknade lite löst på vad det skulle kosta att köpa två nya resårbottnar och virke. Sen kollade jag vad en våningssäng, förvisso bara 90 cm bred men ändå, skulle kosta på IKEA. Okej, köpesängen kostar bara en fjärdedel. Inget svårt val med andra ord. Här ska inte byggas en säng.

Barnen godkände sängen. Så nu blir det väl antagligen till att beställa den, för den gick inte in i bilen när vi var 4 personer som skulle åka hem. Eller så kanske jag åker själv till IKEA för att köpa den?! *ler brett*

Efter sängprovandet gick vi vidare till lampavdelningen där två lampor skulle införskaffas och sen var det dags för några ramar.

På väg till kassan passerade vi fyndavdelningen – och den kan man ju inte missa!

Vi strosade runt bland alla fynd och plötsligt hojtar mamma till. ”Vilken underbar soffa, den är verkligen jätteskön!” Jaha, mamma har hittat en soffa. Vi satte oss alla fyra i soffan och konstaterade något förvånat att den verkligen var skön! Den ser tråkig och alldaglig ut men överraskade stort med komforten!

Hjärnan, som redan gick på högvarv av byta-kök-tankar, blev nu nästan överhettad inför möjligheten att få byta ut alla soffor/fåtöljer i vårt vardagsrum.

Till slut lyckades vi ta oss till kassan och betala. Det måste vara första gången i livet jag handlar för under 1 000 kr på IKEA!

Hela vägen hem (1.5 timmes bilresa) upptogs mina tankar av kök och soffor. Det vore verkligen helt underbart att få fräscha upp hemma – om jag hade haft råd! Det var den lilla detaljen också…

När vi kom hem kastade jag mig över IKEAs köksplaneringsverktyg och byggde ett nytt kök. Det visade sig att det inte blev så hutlöst dyrt som jag trodde, lite beroende på vad man vill ha i maskinväg så landar det på mellan 50-70 000 kr.

Det är onekligen kul att fantisera och leka med tanken. Det ger energi.

Nu ska jag tippa på LOTTO!  😆

Länge sen….

Hepp vad tiden rinner iväg!

Det är sportlov och jag borde vara ledig och hitta på roliga saker med barnen. Det är/gör jag inte.

Men imorgon, då ska vi kanske dra iväg till IKEA! Något barnen ser fram emot med glädje, och jag med fasa.

Jag måste dock överleva denna dag först. En dag då jag ska utbilda ett helt gäng kollegor (med väldigt låg it-kompetens) i vårt nya ”meddelande-system”. De ska alltså lära sig att svara på meddelanden inkomna via e-post. Gudars – håll tummarna för mig!

 

Drömmar

Vaknade strax innan 02:00 inatt. Tänkte att jag nog behövde sova mer så jag gick ner till soffan i vardagsrummet och la mig. Lyckades faktiskt somna efter mycket om och men. Men mer sömn behövde jag verkligen inte.

Om jag lyckas somna om och inte behöver mer sömn hamnar jag i väldigt konstiga och högst påtagliga drömmar. Obehagliga drömmar.

Just idag kastades jag 20 år tillbaka i tiden, till en chef jag tyckte ohyggligt illa om, och hela dennes familj. (Jag vet att jag såg någon kommentar på fb häromdagen som denna chefs dotter hade gjort, och antar att det var det som fick drömmarna att handla om just denna familj.)

Jag ogillar skarpt de här ”tydliga” drömmarna, känslan från dem sitter i resten av dagen, och de är alltid obehagliga. Just denna dröm var i sig inte så obehaglig, men hatet mot denna chef fyllde mig fullständigt. Jag upplevde samma känslor i drömmen som jag gjorde i verkligheten då för ca 20 år sedan. Just ordet hat är inget jag använder dagligen, kan faktiskt inte komma på någon annan människa jag känner så här starkt för. När denna person avled upplevde jag faktiskt en känsla av glädje. Det låter verkligen hemskt, men så var det. Men idag får jag alltså släpa med mig resterna av hatkänslorna – fy!

Till något mer positivt! I helgen tog jag mig i kragen och kontaktade en trädbeskärare. Vi har ett gäng äppelträd som ser förskräckliga ut, alltså riktigt vildvuxna efter att ingen har ansat dem på 3-4 år. Förra året var det en av mina vänner som ville ”betala tillbaka” genom att beskära alla träd. Det blev ETT träd.  Trots idogt tjatande och en hel del pikar fick han inte tummen ur och slutförde. Så nu gjorde jag slag i saken och kollade upp vad det skulle kosta att låta ett riktigt proffs göra jobbet. Runt 1000 kr ville han ha efter att ha sett träden på bild. Jag slog till direkt och på tisdag nästa vecka kommer han. Gudars vilken lättnad detta är, mycket större lättnad än jag hade kunnat ana. Känner mig nöjd, glad och tillfreds. Ha, och vuxen!

Nu när jag i princip är klar med ”det glassiga magasinet” har naturligtvis hjärnan kickat igång ordentligt efter all inspiration och motivation jag fick av att skapa det. Nu vill jag göra en ny skapelse! I huvudet snurrar idéerna runt som i en centrifug – fort. Tror minsann att jag, i största hemlighet, ska börja jobba på nästa magasin med inriktning på en alldeles särskild del av verksamheten.

Det känns som att magasin-jobbandet har förlöst något inom mig. Jag har en längre tid värjt mig från denna typ av jobb, inte känt att jag har orkat. Att göra jobb bara för att man måste blir sällan bra. Men nu så, nu har jag mängder av uppslag som jag skulle vilja göra. Förvånansvärt nog handlar det inte bara om en massa olika magasin, utan faktiskt också om film/video – något jag verkligen inte känner mig bekväm med! Ska bli intressant att se hur mycket jag kommer att förverkliga, har en hel del jobb framför mig i form av GDPR-anpassningen… *urk*

Idag lär det knappast bli så mycket ”nytt” gjort på jobbet, har en hög med rutinsaker jag måste ta mig igenom. Och ikväll väntar ett föräldramöte som ska bli väldigt intressant att gå på!

Självförtroendefunderingar

De senaste dagarna har jag funderat en del på mitt självförtroende.

Det där glassiga magasinet jag håller på med…

Jag har gjort ett provtryck på jobbet och det har legat på mitt skrivbord – fullt synligt. Vid några tillfällen när jag har haft kollegor på rummet så har de upptäckt det och ivrigt bläddrat medan de uttryck grandiosa positiviteter.  Jag vet att den produkt jag har gjort är väldigt bra, och snygg. Jag tackar för berömmet men innerst inne tänker jag ”det vet jag väl” när de säger bra saker.

I fredags när vi hade ledningsgruppsmöte visade jag upp produkten. Då kom det mothugg från chefen. Det där var inte bra, ska det se ut så här, osv. Kände mig en smula stukad, och ledsen.

Hade det varit en annan kollega som uttryckt kritik hade jag antagligen bara skakat av mig det hela och tänkt ”jag skiter väl i vad DU tycker”. Men när det kommer till chefen…

Det där fick mig att fundera lite. Varför vill jag att chefen ska vara nöjd? Räcker det inte med att jag själv är det? Kan jag inte vara stolt över det jag har gjort, är jag beroende av att få bekräftelse av chefen? Sen loopade jag lite i tankarna, hugger chefen mest på just mina prestationer? Är det lättare att kritisera det jag gör än att berömma det?

Jag har förstått av den person som jobbar närmast chefen att h*n tycker det är jobbigt att chefen och jag är så tajta. Tajta??? Jag fattar inte riktigt vad som avses men personen sa flera gånger att ”ni står varandra så nära” och saker i stil med ”det pratar han inte med mig om, bara med dig”. Noterade lite svartsjuka där trots att jag inte alls upplever att jag och chefen är ”tajta”. Men det är tydligen flera som upplever att vi är som ett radarpar. I sanningens namn har vi faktiskt skojat om det, chefen och jag, och sagt att vi är gifta med våra respektive hemma men på jobbet är vi gifta med varandra. Så det kanske ligger en smula sanning i det trots allt, att vi uppfattas som tajta. Det strävsamma paret.

Kanske är det så att vi har ett speciellt förhållande, och att kritik då tar hårdare? Jag vet i alla fall att beröm från chefen är något jag värderar oerhört mycket högre än beröm från någon annan kollega.

Ytterligare en tagg i hjärtat fick jag av chefen på mötet i fredags. Vi satt och pratade om ett uppseglande jippo för personalen där vi ska samköra flera verksamheter inom vår jätteorganisation. Vi kom att prata om en annan verksamhet som ligger nära vår egen och chefen säger då ”Vad är det han heter, han som tar så fantastiska och proffsiga  bilder?”. Han åsyftade alltså en person i den andra verksamheten. Jag fattade direkt vem han menade. Och så himla fantastiska och proffsiga bilder tar han inte, inte i min smak. Självklart valde jag att höra ”dina bilder är inte alls lika bra” fast han inte sa det. Blev en smula stukad och funderade på vad jag EGENTLIGEN är bra på enligt chefen?

Mest fundersam är jag över att jag värderar vad han säger så himla högt. Jag borde f-n kunna bekräfta mig själv och inte sukta efter beröm.

Saftblandare

Min vana trogen slog jag upp korpgluggarna strax innan 4 i morse. Noterade att det blinkade i sovrummet en stund, kunde inte fatta vad det handlade om. Travade ner en våning och såg återigen det där blinkandet. Va? Men det försvann kvickt. Efter sedvanligt toabesök trampade jag ut i köket för att sätta på kaffe – där var blinkandet igen! Nu var jag så vaken att jag fattade att det var saftblandare som blinkade. Tittade ut på verkligheten genom fönstret lite mer ordentligt och insåg att det har kommit snö, ganska mycket snö dessutom. Tung kompakt blötsnö. Klart att snösvängen är ute och röjer! Bor man i skogen, vägrar dra ner persiennerna och det är mitt i natten så syns saftblandare väldigt bra.

Snö ja. Då ska man (läs: jag) behöva ha en klump i magen igen då när jag ska ut och åka. Kan inte vädret bara stilla sig, det är helt okej med -15 grader, bara det ligger still där. Efter en snabb titt på smhi:s prognoser inser jag att det är dags för en ny period runt nollan, någon plusgrad upp och sen någon minusgrad ner. Snälla snälla våren – kom innan jag blir ett kollapsat nervvrak!

Är lycklig varje stund jag kan stanna inne vid sån här väderlek, som nu, då jag ligger i soffan och myser efter en dusch.

Men snart kommer verkligheten ikapp mig och det är dags att lasta in barnen i bilen och fara iväg.  🙁

Tror det blir en bra vecka på jobbet, har bara två möten inbokade vilket borgar för skapligt mycket arbetsro. Dessutom vet jag att det just idag kommer att vara väldigt lugnt på kontoret, däremot imorgon blir det nog livat när ett flertal kommer tillbaka efter ledigheter.

Jag tänkte också försöka vara ledig, nästa vecka är det sportlov och då planerar jag bara att jobba mån och tors. Har lovat barnen att vi en av mina lediga dagar ska åka till IKEA och titta på nya sängar (om vädret så tillåter!). De är hyperexalterade så jag hoppas verkligen att vi får till det.

Är en smula fundersam över ekonomin dock – apropå ev. sänginköp – fick nämligen en räkning på över 6 000 kr från fritids förra veckan.  😡  Tydligen har de ”glömt” att skicka faktura sedan 8-åringen började på fritids i september förra året i samband med makens jobbstart. Jag har inte ens reflekterat över att vi inte har fått någon faktura eftersom maken alltid har varit den som har betalat de där avgifterna tidigare. Inte nog med att denna räkning dök upp, jag skulle verkligen behöva köpa ett nytt batteri till min bil = 2 000 kr. Jag köpte faktiskt ett nytt batteri i höstas som jag hade tänkt ha i min gamla bil, men eftersom makens batteri var slut så fick han ta det, onödigt att det bara stod. Fast jag hade på känn att jag skulle behöva byta batteri i nya bilen, och nu är vi där. Dieselvärmaren fullkomligen äter batteri och man brukar behöva byta sisådär var 3:dje år. Ja, man kan underhållsladda batteriet, men jag vill inte hålla på och meka med det vareviga kväll, jag vill bara att saker ska fungera – vilket innebär att jag skulle behöva köpa nytt. Varför är man inte gjord av pengar? Nåja, sängar för 1 600 kr borde jag kunna ha råd med, vi får väl se nästa vecka. Det kan också vara så att barnen inte alls gillar vad de ser på IKEA. Hoppas kan man ju!

 

Kyrkligt besök

I fredags hade jag en riktig toppendag. Efter den tidiga morgonens bilbesiktning (blanka papper!) kände jag mig på strålande humör. Rent av harmonisk! Kändes jättekonstigt att må så bra!

Känslan höll i sig hela dagen, genom skittråkiga möten och ända fram till sängdags.

Hade tur att det på ledningsmötet fanns så pratglada människor, det gjorde att den punkt som jag betraktade som absolut viktigast och som jag hade dåligt samvete över att jag inte förberett, fick pressas in de sista fem minutrarna. Det blev med andra ord ett hastverk – som vanligt. Det är en smula märkligt ibland med dessa ledningsmöten, det är nästan som att det är ett forum för att ”prata av sig” och inte ett forum för beslut, argumentation och resonemang. Visst, det är bra att bli uppdaterad på vad som händer i verksamheten, men just detta babblande stör min ådra av effektivitet. Jag vill att det fattas beslut som tar oss vidare. Fast just i fredags var det strunt samma, de få punkter jag hade gav mig tydliga besked som gör att jag kan jobba vidare.

På vägen hem i fredags gladde jag mig åt att ha en hel helg framför mig, kanske skulle jag kunna ta itu med högarna i tvättstugan (alias min garderob)? Det skulle underlätta mitt liv att ha fler än två par trosor och ett par strumpor, och i högarna gömmer sig med all säkerhet mängder av trosor och strumpor.

Men innan det blev ”helg” hade jag ett löfte att hålla. Som den dåliga(?) förälder jag är hade jag lovat 11-åringen att om matteprovet genomfördes under fredagen skulle jag bygga lösnaglar på barnet ifråga. Under dagen hade jag fått ett antal rapporter om att matteprovet var genomfört, kanske inte med så lyckat resultat – men det var utfört, och det var det som var överenskommelsen. Sidospår: jag begriper inte hur 11-åringen kan ha fått för sig att matte är så svårt och att hon inte kan någonting? Hon är snabb i huvudet men det verkar som att hon knyter sig så fort man säger matte. Jättekonstigt! Hon har liksom intalat sig att hon inte kan, att matte är svårt.

Jag höll mitt löfte:

Jag hade ytterligare att löfte att hålla under helgen, att tillsammans med mamma fixa bokföringen för en förening vi är med i samt förbereda utskick om årsmöte. Det brukar vara gjort på några timmar.

Så lördag morgon, när maken och barnen for iväg på andra äventyr, tog jag med mamma och åkte till jobbet. Det visade sig att det som brukar ta några timmar tog över 6 timmar! Och under de sex timmarna hann jag härskna till ordentligt, min lördag blev förstörd, nu skulle jag inte hinna/orka ta itu med tvättstugan. Men, vi blev i alla fall klara till slut med det vi skulle. Väl hemma igen så struntade jag i mitt eget projekt, får stå ut ytterligare en vecka.

Idag blir det heller inte tid för klädsortering, idag ska vi vara sociala i kyrkliga sammanhang. 8-åringen ska spela i kyrkan. Halva dagen kommer att gå åt till detta.

Men imorgon är det måndag igen!  😀 Då börjar vi om från början!

Svullen

Jag undrar vad det är som pågår – plötsligt är magen uppsvälld. Känner mig plufsig och gasar snart ihjäl hela familjen. Försöker komma på om jag ätit något ovanligt de senaste dagarna, men kommer inte på något udda. Visst, jag har ätit kyckling i olika ”gryt-röror” och det gör jag inte så ofta, men inte blir man väl uppsvälld av kyckling. Midjemåttet visar + 5 cm och byxlinningen skär in i midjan så pass mycket att jag knäpper upp den när jag sitter ner. Begriper ingenting.

De som har följt bloggen en längre tid vet att jag har ett par älsklingsbyxor – mina svarta stretchjeans. Jag är på ständig jakt på eBay efter nya – likadana. Tror att jag under åren har avverkat 4 par. De senaste har nu nått stadiet att de inte längre lämpar sig att ha på jobbet, de är så slitna mellan låren att de vilken minut som helst kommer att rämna.  Vilket tyvärr innebär att jag måste ha andra byxor på jobbet som jag inte trivs så bra i. Som sagt, jag kollar eBay dagligen i hopp om att just denna modell ska dyka upp, och tro det eller ej – för några veckor sedan, efter månader av dagligt sökande, dök TVÅ par upp under samma dag!  Snabbare än en kobra hugger klickade jag på KÖP- knappen! Okej, båda paren var två storlekar mindre än de jag har idag, men det är storlekar jag har haft i just dessa jeans tidigare. Det är så mycket stretch i dem så ett spann på 3 storlekar fungerar.

Igår kom det första paret. Lätt svettig av upphetsning packade jag upp dem och synade dem. Japp, det var rätt modell! Sen drog jag på mig dem…. Jippie – det gick över mina bastanta vader (det ständiga problemet), men vid låren tog det stopp. Det var med mer än en smula våld jag lyckades få upp dem till höfterna, och svetten tilltog. Men en kraftansträngning värdig Sveriges starkaste kvinna lyckades jag till slut få upp dem över höfterna – och knäppa dem! Att jag sen inte kunde andas och att mittenvalken hängde som en trött bulldeg över linningen är en annan sak. Fan! Men de satt bra över vaderna. Gissar att de kommer att sitta bra om typ 8-10 kilo. Kanske redan när magen inte är så sjukt svullen? Hm, ska bli intressant att se hur nästa par, som är i samma storlek, kommer att passa. Som ett ålskinn?

Från tajta jeans till mitt glassiga magasin! Jag har varit helt besatt av det, så pass att jag i förrgår morse glömde väcka barnen. Nu blev det bara en fördröjning på 20 minuter och barnen led inte av det, men det säger en del om hur fokuserad jag är.  Jag jobbade hemifrån i förrgår eftersom jag skulle följa med 8-åringen till skolläkaren på förmiddagen, och som jag jobbade! Lyckades faktiskt komma så långt att jag kunde skicka ut texterna för granskning till berörda. De får inte se layouten utan jag klipper bara ur texterna och mailar. Så gårdagen gick åt att mailkonversera med mängder av folk som – som vanligt – hade mängder med åsikter. Nu börjar det kännas som att jag med lite tur kan bli klar i mitten av nästa vecka.

Idag blir det troligtvis inget jobbade med magasinet, istället är det ledningsmöte hela förmiddagen, som jag i sanningens namn inte har förberett. Det blir till att skjuta från höften – som vanligt.

Det stora frågan är om det blir tacos ikväll – eller inte?

Frusen

Gudars vad kallt det blev plötsligt! Igår morse var det -16 grader när jag och barnen satte oss i bilen. Svinkallt!

På jobbet gick jag helt upp i layouten av ”det glassiga magasinet”, jag var så inne i det jag gjorde att jag inte reflekterade över hur kallt det var förrän fingrarna inte längre gick att röra!

Värmesystemet på jobbet lämnar en del att önska, när det blir rejält kallt så tar det någon dag innan det har uppnått full effekt. Så idag kanske det är en smula varmare.

Jag löste problemet genom att släpa fram ett element. Tyvärr kom jag inte på den idén förrän sent på eftermiddagen, efter att svärandes ha haft händerna instoppade i armhålorna hundratals gånger för att få upp värmen.

Var helt solokvist på jobbet igår, eller snarare i de lokalerna där just jag jobbar. Kollegorna var antingen på semester, komplediga, sjukskrivna eller iväg på möte på annan ort. Det kändes konstigt att vara helt själv, men jag fick mycket gjort! Trodde väl i min enfald att jag skulle komma bra mycket längre med det där magasinet än vad jag i själva verket gjorde, men jag tar nya tag idag.

Och kanske blir det så att jag jobbar hemma idag? Ska följa med 8-åringen till skolan på vaccinering. Eller rättare sagt, först ska jag som vanligt skjutsa 8-åringen till skolan för att sen åka hem en sväng innan det är dags att återvända för den där vaccineringen. En smula hattigt. Frågan är sen om jag ska åka till jobbet eller hem… Vi får väl se hur det känns.

Egentligen vill jag bara grotta ner mig i det där magasinet, och om jag åker till jobbet kommer det att finnas störningsmoment – konstant. Är jag å andra sidan hemma så får jag nöja mig med en bärbar dator att jobba på, vilket inte alls är någon höjdare i sammanhanget.

Jag vill verkligen göra en riktigt bra – och modern – produkt. Då är det avgörande vilka typsnitt man använder, det fungerar inte med Times New Roman, Calibri eller Arial. Igår ägnade jag säkert 1,5 timme åt att leta snygga typsnitt utan att hitta riktigt rätt. Att jag frångår alla våra principer i den ”grafiska profilen” känns ovidkommande i sammanhanget, den smällen får jag ta.  Problemet när man gör en sån här produkt är att man tar i från knäna och oftast överarbetar det hela, det blir plottrigt och inte alls så elegant som man vill. En balansgång som är sjukt svår. Botemedlet heter tid. Om man stressar fram något och direkt skickar det på tryck så är faran stor att man inte är så nöjd när produkten sen kommer.  I alla fall jag behöver några dagar mellan ”färdig” och ivägskickandet. Funderar på någon form av tidsplan just nu, om jag ska vara realistisk är nog produkten inte klar förrän på fredag och då kanske jag kan skicka iväg den på tryck i slutet av nästa vecka.

En sak som jag INTE ska göra är i alla fall att visa upp den för kollegorna. I normala fall brukar jag låta en prototyp vandra runt, för att folk ska få tycka till och hitta ev. fel. Men den här gången tänker jag behålla den för mig själv, vilket ställer extra höga krav på att allt är rätt!

Oj vad jag tjatar på om det där magasinet!  😉  Men det är kul och utmanande att vara mitt uppe i något som för ovanlighetens skull engagerar.

Något som absolut inte engagerar är vikten, plötsligt har jag gått upp 3 kilo – bara så där! Det brukar svaja upp och ner, men nu verkar det som att ”ner” har hakat upp sig och att vikten har fastnat på ”upp”. Tålamod tänker jag – tålamod! Sen svär jag, blir förbannad och stoppar slutligen undan alla tankar och känslor som har med vikt att göra. Ingen idé att gå igång på något som jag inte orkar ta itu med. Men visst funderar jag på vad som fick vikten att ta det där skuttet upp. Något jag åt? Något jag inte åt? Äsch då, skitsamma!

En smula mindre spontan

Slocknade utmattad tvärt igår kväll, och vaknade 03:10 i morse!

Skönt med mycket sömn, i synnerhet efter den dag som var igår.  Eller snarare de bilfärder som var igår – jösses säger jag bara! Utan att (igen!) gå igång på vädret kan jag väl säga att det var inte lämpligt att köra bil igår, och de knäppgökar (läs: idioter) som ändå var ute verkade tro att det var sommarväglag. Det var mer tur än skicklighet tror jag som tog mig (och barnen) hem igår. Tack högre makter för fyrhjulsdrift!

Men idag är det en ny dag – fylld av nya möjligheter att halka ner i diken om man nu vill det!  😆  Eller så kan man hålla sig hemma helt enkelt.

Jag börjar i alla fall dagen med några utmaningar.

Jag är en mycket ovan YouTube-användare. Jag är helt enkelt inte så intresserad. Men nu har jag en delikat arbetsuppgift, att marknadsföra ett antal videofilmer från vår verksamhet. För att kunna göra det på bästa sätt måste jag fatta hur YouTube funkar… Så nu klickar jag runt och testar alla möjliga varianter, skapar spellistor och ändrar hit och dit. Det blir säkert bra till slut, men det känns en smula vingligt. (Ungefär som på vägarna igår!)

Ytterligare en utmaning som jag ägnar mig åt nu på morgonkvisten är att bygga om delar av jobbets hemsida. Mitt skötebarn. Varje år vid den här tiden kommer samma gnäll, från samma personer. De vill inte att det ska se ut som det gör för deras del av verksamheten på hemsidan. Så nu gör jag mitt bästa för att anpassa sidan efter deras krav, och det är inte enkelt! Framförallt tar det tid att sitta och pilla och göra om en massa saker, och det kräver 100% fokus för att inte bli galet. Och en hel del uppfinnar-anda. Med andra ord – perfekt att sitta och göra vid 4-tiden en morgon.  Men ack så tråkigt!

Något mycket mycket roligare är en annan sak jag håller på med – ett glassigt magasin! Jag längtar efter att få göra något riktigt smaskigt, så långt ifrån ”hemvävt” som möjligt. Vår verksamhet är lite ”hemvävd” nämligen. Jag vill göra något som sticker ut, och garanterat sticker i några ögon också för den delen. Jag har bilden klar för mig i huvudet men känner mig som ett barn på julafton, som ser alla tindrande och lockande paket – men inte har några händer att öppna dem med. En smula handikappad. Det enda sättet att råda bot på det är att bara göra, börja i någon ände. Så det ska jag ta itu med alldeles strax – önska mig lycka till!  😀

 

 

Lite avslagen och oengagerad

Jag undrar verkligen vad jag fick gjort på jobbet igår. Det var en sån där dag när jag bara klickade mig runt bland arbetsuppgifterna, ja förutom fotouppdraget då – det tog jag på allvar. Men alla övrig tid, vad gjorde jag?

Det var tydligen en sån där dag när inget specifikt var tvunget att göras, en mellandag typ. Det är inte så att jag har brist på saker att göra, men det är inte panik och bråttom med något och då verkar jag gå in i någon form av ”väntläge”.

När man inte känner att man måste göra något så går tiden väldigt långsamt, så jag bestämde mig (återigen!) för att åka hem tidigare så att jag kunde möta upp 11-åringen vid bussen. Kändes som ett bra beslut.

För att livet ska få någon form av balans så var det långt ifrån lugnt hemma igår.  Barnen var stingsliga och småkäftade med varandra och fick mini-utbrott av småsaker. Mamma fick också utbrott…

8-åringen kom hem med en overall som hade spruckit i grenen, och jag vet att jag köpte en helt ny overall i höstas. Vi letade, eller snarare gick skallgång, efter den där nya overallen. Efter en stund sa jag lite uppgivet ”Undra var den är?”, vilket min kära mor hörde och började gapa om att hon minsann inte kunde hålla ordning på alla saker.  Vet inte riktigt varför hon gick igång på detta för hon var egentligen inte inblandad, det var jag och 8-åringen som letade. Jag var ohyggligt nära att fräsa tillbaka och säga något om att det skulle vara lättare om hon gav fullständigt f-n i att spara alla saker. Vi har overaller från storlek 110 och uppåt sparade! För man KAN inte kasta saker enligt min mamma.

Vi hittade ingen overall – fast jag vet att den finns någonstans – så nu har jag ägnat en stund på morgonkvisten åt att tråckla ihop den trasiga.

 

Sista onsdagen i januari

Halv fyra. Tja, det är också en tid att vakna på. En smula tidigt kanske, men så blir det när jag somnar tidigt på kvällen.

Har ägnat denna morgon åt att dricka kaffe, snegla ut på snöfallet och kolla Netflix. Så långt ifrån produktiv man kan komma. Men om en halvtimme ska jag väcka barnen och sparka igång den här morgonen på riktigt!

Avskyr det här vädret, eller snarare – avskyr att köra bil i det här vädret! De senaste veckorna känns det som att det har varit mer isdans än bilkörning. Snälla våren – kom fort!

På grund av vädret, eller snarare väglaget, har jag åkt tidigare från jobbet både i fredags, måndags och igår. På jobbet skyller jag på barnen, vilket är en sanning med modifikation, för jag HAR hämtat 11-åringen i skolan. Vill inte att hon ska halka runt på landsvägen bland långtradare på sin väg från bussen och hem. En olycka händer så lätt. Samtidigt så får jag möjligheten att köra hem när det är ljust och jag kan se väglaget snarare än känna det.

Och idag blir det halkkörning igen till jobbet, där jag ska plåta ett band! Känns lite kul att bli tillfrågad, att de har uppmärksammat mina bilder och vill ha mig som fotograf. Hoppas bara att det blir bra bilder.

Chefen verkar ha landat igen, igår kändes han stabil när vi pratade. Jag passade på att meddela mitt beslut om att köpa in en webtjänst inför kommande arbete med  GDPR. Det handlar om en del pengar så jag var beredd på att argumentera för min sak, men det behövde jag till min förvåning inte göra.

Den j-vla vikten skuttar och far, den åker upp och ner inom ett 3-kilos-intervall. Ja ja ja, jag vet att jag kan få positiva saker att hända om jag lägger lite energi på det, men jag orkar inte just nu. Istället gnäller jag och knyter näven i byxfickan.

Jaha, dags att väcka barnen och ta itu med den här dagen på allvar.

Jaha – nya arbetsuppgifter

Det var en märklig dag på jobbet igår.

Åkte extra tidigt hemifrån eftersom maken skulle vara hemma med de sjuka barnen. Det var riktigt grisigt väglag, men med ett ägg under pedalen kom jag till slut fram, det tog en kvart extra på grund av den försiktiga körningen.

Visste att dagens första möte skulle börja vid 8 och hade räknat med att ha ungefär en timme på mig att jobba innan dess. Men det är ju som vanligt, jag hinner inte mer än komma till jobbet så rycker folk i mig, så det blev inget gjort av det jag planerat för plötsligt var det dags att gå på möte.

Det var ett intressant möte på många vis. Jag visste att det skulle handla om att några av de anställda inte gör sitt jobb, att de har en jävla (f-låt) attityd mot sina ”uppdragsgivare” och helst av allt skulle vilja slippa jobba. Ett synnerligen delikat ämne att hantera – vilket jag som ”bisittare” slapp. Det blev en del hårda ord och tjafs, det var inte snack om att det fanns förbättringspotential från de anklagades sida. Nej då, de hade inte gjort något fel, det var ”alla andra”. *suckar tungt* Ibland är jag väldigt glad att jag inte längre har personalansvar! Ska bli väldigt intressant att se om det ”nya” arbetssättet (som jag har uppfunnit – därav min närvaro på mötet) kommer att falla väl ut.

Från det ena mötet till det andra – det mötet som chefen och jag borde ha förberett tillsammans men inte gjort, ett möte med leverantörer. Leverantörerna kom, till mitt rum, och jag fick jaga chefen via telefon för att förmedla att mötet börjar NU.

Jag kallpratade med leverantörerna tills chefen behagade dyka upp, sen hamnade jag i någon märklig sits, för jag visste inte hur jag skulle förhålla mig. Det är ett område jag kan men där jag har upplevt att chefen vill ha makten – vi har många gånger stångats runt detta och jag väljer alltid att lägga mig. Det finns inget värde i att ”äga” just detta område. Så hur skulle jag bete mig på detta möte? Skulle jag bara passivt sitta med eller skulle jag vara aktiv? Jag hade till slut inte så mycket att välja på eftersom leverantörerna hela tiden vände sig till mig när de pratade. Jag försökte tappert att lägga över saker på chefen genom att bolla saker vidare med ”….vad tycker du…”-repliker. Men det är kanske inte så lätt att tycka något när man inte förstår vad andra pratar om.

Efter någon timmes möte vänder plötsligt allt, chefen börjar säga saker som ”Det är Hundrafemtiotres område” och ”Det ansvarar Hundrafemtiotre för” . Jag gjorde mitt bästa för att hålla upp hakan med handen medan jag desperat funderade på vad som just hände. Släppte han makten till mig? Fick jag just ansvar för hans älsklingsområde? Har han feber?

Efter dryga tre timmar var mötet över och jag var mer än en smula fundersam. När leverantörerna gått dröjde sig chefen kvar och jag var tvungen att fråga hur han mådde. Jorå, han tyckte att det var ett bra möte. Öh, kanske inte svar på frågan men okej då. Vi summerade det hela och kom fram till hur vi skulle komma vidare.

Efter att ha ätit lunch (med kollegorna!) fick jag äntligen lite skrivbordstid fram tills nästa möte – där förvirringen i min skalle blev total.

Det var ett personalmöte med en diger dagordning. En av punkterna handlade om verksamhetsåret 2018. Chefen valde då att ta upp bland annat det möte han och jag just haft med leverantörerna. Han berättade om de satsningar vi planerade att göra inom området under året – och sa uttryckligen att JAG var ansvarig! Öh….jaha?! Bara så där?

Gick väldigt fundersam ifrån det mötet kan jag säga. Så nu är jag plötsligt ansvarig för ett nytt (nåja) område… Ska bli intressant detta. *förvirrad*

Men idag är det en ny dag, med nya möten!