Världshändelse!

Jösses Amalia!

Jag har för första gången i mitt liv sprungit. (Nej, jag springer ALDRIG!)

En hel kilometer. (Blev något fel i huvudet, borde ha varit max 2 meter.)

På ett löpband. (Det är alltså något som rör på sig hela tiden.)

Helt otroligt! Känner mig en smula chockskadad.

Stäng av värmen, snälla!

Jag står inte ut i det här vädret – det är på tok för varmt!

Det finns en mängd saker jag skulle vilja göra på dagarna, men det blir inget gjort. Jag fixar inte värme, har aldrig gjort, och nu är det verkligen extremt varmt!

Har enorm lust att slita på gymmet, men enda chansen att få till det är tidigt på morgonen, innan hettan har anlänt. Problemet är att jag inte kan komma loss varje morgon….

Men hej, jag gör så gott jag kan, och det är väldigt mycket mer än tidigare.

 

Nionde semesterdagen…

Nu är jag inne på min andra veckas semester, och just idag tänker jag faktiskt inte åka till jobbet. Tror jag.

Jag har väntat på fyra leveranser av datorer, som skulle ha kommit under midsommarveckan, men som behagade komma igår.  Eftersom det är viktigt att managera datorerna så åkte jag till jobbet vid halv nio igår kväll och påbörjade det jobbet.

Orkade inte längre än till halv ett i natt, så då åkte jag hem igen. Trots att jag var helt själv så tog det  en sabla tid, fick inte mer än en fjärdedel klart. Så det lär väl bli fler nattliga resor denna vecka.

Är helt slut av värmen. Hur är det ens möjligt att ha över 30 grader så lång tid? Min hjärna fixar inte det, det blir bara snömos i huvudet och jag tappar humöret titt som tätt. Tack och lov kan man bada! Det har verkligen blivit min räddning.

 

 

Tungt

Äntligen säger jag, äntligen har tempot minskat drastiskt på jobbet.

Öh, ett jobb jag borde ha semester från denna vecka men väljer att jobba ändå, för att kunna komma tillbaka i augusti och slippa massa surdegar med långa startsträckor.

Konstigt nog är det så att när jag har mindre att göra så tar saker så mycket längre tid. En effekt jag har tänkt på tidigare. Men jag antar att det har med tempot att göra, har man inte bråttom så jobbar man också långsammare.

Bortsett från jobb så har jag kommit igång med träningen. Riktigt ordentligt till och med. Har varit på gymmet fler gånger de senaste två veckorna än totalt sett de senaste tre åren! Helt sjukt, har sanslös energi och kan dessutom gå på riktigt tungt – styrkan finns där.

Ja, livet är bra nu så jag passar på att njuta medans jag kan!

Hej hopp!

I måndags gick jag i mål med ett jätteprojekt, ett projekt som har varit mer intensivt än något annat jag har gjort på jobbet. Jag har använt all min överkapacitet för att ro detta i hamn.

Som tack för insatsen vaknade jag i tisdags morse med migrän! Det var bara att lägga sig i soffan tills det gick över, vilket det gjorde på några timmar, och sen åka till jobbet.

Resten av veckan har tempot varit fortsatt högt, och det är inte snack om att gå på semester på måndag som var planen. Behöver jobba ytterligare några dagar innan jag kan ta ledigt.

Tro det eller ej, men jag har varit på gymmet! Och sablar vilken träningsvärk jag har skaffat mig.

Känner mig lätt i kroppen och nästan hög just nu (ja, det finns anledning – i lösenordsskyddade inlägg). Mentalt och kroppsligen mår jag ovanligt bra, sen att det är sjukt mycket på jobbet bekommer mig inte så mycket. I alla fall inte mer än att jag suckar åt eländet.

Idag ska jag ta mig i kragen och åka och hälsa på vänner som jag har försakat den senaste tiden, och imorgon ska jag träffa chefen för ett avstämningsmöte inför hans återkomst till jobbet. Han har varit borta ett antal veckor nu då jag har ”chefat” så det finns en del att berätta.

 

Sköna söndag?

Efter att ha överlevt ytterligare en i raden av helvetesveckor på jobbet sitter jag denna söndagsmorgon med mitt kaffe och njuter. Andas och bara är.

Jag begriper inte vad som har hänt i år, kan inte minnas att det har varit riktigt så här mycket att göra någonsin, och aldrig under så lång tid! Okej en vecka, men nu är vi inne på femte veckan!

Under veckan har jag fått små utbrott av frustration. Har en lång lista som egentligen består mest av småsaker, men jag har inte hunnit att ens börja beta av den, bara fylla på.

För att inte bli helt galen bestämde jag mig i torsdags morse för att bara hantera alla akuta saker som dök upp under torsdagen och fredagen, och låta listan vara tills på lördagen. Det beslutet gav mig en tillfällig andningspaus.

Drog iväg tidigt till jobbet igår, och blev sittandes i över 10 timmar – men nu är listan slut!

Så underbart skönt att slippa stressen över att inte hinna. Dessutom hann jag med en del andra saker också när jag ändå var på jobbet. Att få arbeta utan att bli avbruten och störd hela tiden är sannerligen underbart.

Som tur var blev det inget ramaskri hemma över att jag ville jobba en lördag, resten av familjen skulle nämligen åka och hälsa på vänner.

När jag väl kom hem på kvällskvisten bestämde jag mig för att äta riktigt gott:

Laxburgare!

Jag njöt verkligen av måltiden och av vetskapen att min lista var avverkad.

Men nu är det en ny dag, en dag som innehåller tvätt, matlagning och bakning….

Tunneljobb

Det är sjukt vad mycket det är att göra på jobbet just nu. Det känns som att när en sak är klar har det tillkommit två.

Att tänka att jag ska gå på semester nästa fredag känns omöjligt. Eller snarare orimligt. Men jag betar tappert av en sak i taget…

I förrgår kväll fick jag ett mail från chefen, som är på utbildning utomlands i ett antal veckor, där han skrev om en lokal mässa som är på fredag kväll. Han menade på att vår verksamhet absolut måste närvara! Min spontana reaktion var: aldrig i helvete! Insåg att jag inte kunde svara  riktigt så spontant utan valda att vänta med svaret tills min upprördhet hade lagt sig. Jag har fortfarande inte svarat…  Känner att jag inte orkar veva igång framplockning av bord, beachflaggor och material för att tillbringa fredagskvällen på någon mässa, inte orkar jag motivera andra att göra det heller. Måste ta mig i kragen och svara idag. *suckar tungt*

Igår var det en medarbetare som efter nästan 10 år gjorde sin sista arbetsdag. Att det var just sista arbetsdagen insåg jag först dagen innan – samtidigt som jag insåg att jag var ansvarig chef – , så med en smula panik åkte jag förbi ICA igår morse för att köpa ett gäng blommor som jag kunde binda till en bukett.  Medarbetaren ville ha ett ”avslutningssamtal” innehållandes en mängd praktiska spörsmål. Det samtalet tog två timmar av min tid! Om vi bara hade pratat om det praktiska hade vi varit klara på en halvtimme, men medarbetaren var naturligtvis tvungen att krydda varje liten sak med egna åsikter om hur man borde ha gått tillväga med än det ena än det andra. Jag blev skapligt irriterad på att lyssna på detta flöde av åsikter, tills jag insåg att det kanske var medarbetarens egen sorgeprocess jag just fick höra. Att det var viktigt för den här personen att få ”säga sitt” innan sista promenaden till parkeringen gjordes. Så jag lyssnade tålmodigt medan tusen andra saker snurrade i skallen.  Hoppas innerligt att det upplevdes som att jag lyssnade.

Det avslutningssamtalet var bara en av de saker som jag inte hade planerat att göra men som hamnade i mitt knä plötsligt. Jag går verkligen för full maskin, precis som en annan av mina medarbetare. Igår tog vi oss några minuter för att göra en lägesavstämning i vårt furiösa tempo. Det slutade med att vi konstaterade att det kändes som att vi var i en sån där tunnel som hundar ska krypa igenom i agility – utan att veta hur lång tunneln var.  Vi har väldigt lite sikt åt sidorna just nu med andra ord. Missar en del saker men trampar idogt vidare.

Nåväl, idag är en ny dag, garanterat med nya överraskningar.

Dagen efter

Kom hem från midsommarfirandet mitt i natten och tvärsomnade. Sov till 6:00, gick upp och drack morgonkaffe, gick och la mig igen vid 8 och sov till 12. Gjorde en västerbottensostpaj, beställde emaljklack till nya spisen, shoppade några smycken på Edblads rea och gick och la mig igen vid 15 för att sova till 18:30.  Lyckades sen hålla mig vaken till 23 innan jag somnade igen.

Kan inte minnas att jag har sovit så mycket utan att vara sjuk, men jag antar att kroppen (och knoppen) behövde det.

Idag känner jag mig normalpigg, och redan nu vill jag åka till jobbet. Skulle behöva några timmar i ensamhet för att fixa med datorer och skrivare. Ja, jag vet att det är söndag…

Mitt i middagen på midsommarafton plingade det till i telefonen. Lite diskret kollade jag vad det var. En vänförfrågan på facebook. Kopplade inte först vem det var, men sen trillade polletten ner. En gammal pojkvän, som jag var ihop med för sisådär 35 år sedan. Resten av kvällen fylldes min hjärna med gamla minnen, fina och goa minnen. Var nog en smula disträ.

Midsommaraftonen med vänner var trevlig, i princip satt vi bara av tiden mellan måltiderna. Pratade om ditt och datt och bara existerade. Ibland är det väldigt skönt att det inte är så pretentiöst. Att man kan vara som man är, att man slipper klä upp sig och göra sig till. Samtidigt måste jag erkänna att jag ibland längtar efter fest, en riktigt rejäl fest. En sån som kräver några timmars förberedelse med smink och papiljotter. Där man får klä upp sig och känna sig riktigt fin och lukta gott. Där man inte behöver förbereda mat och vara tvungen att storhandla. Men jag kan nog se mig i månen efter en sån fest…

 

Midsommarafton

Efter att ha sovit i 11(!) timmar i sträck vaknade jag upp till denna regniga gråa midsommarafton.

Jag behövde verkligen sova! I normala fall sover jag som längst 6 timmar, oftast bara 5. Men efter den här veckan, med allt som hänt och tempot som varit, behövde jag nog bli mer eller mindre medvetslös för att återhämta mig. Det var bra att jag fick den möjligheten!

Nu har jag tre dagar på mig att ta igen mig innan cirkusen börjar igen. Fast jag ska erkänna att jag har smygjobbat lite nu på morgonen. Har raderat 150 användare i ett system. Det känns skönt, ungefär som att storstäda!

Ska peta i mig lite frukost tillsammans med barnen nu, sen är det dags att börja laga mat… *suck* …innan vi ska åka till goda vänner och ”fira” midsommar.

 

Tystnad….

Få eller inga inlägg på bloggen = sjukt mycket att göra på jobbet!

Jag har gått för högtryck de senaste veckorna vilket har resulterat i att orken för att göra saker, t.ex. skriva inlägg, har varit obefintlig. Men nu skådar jag ljuset i slutet av tunneln – hurra!

Det är fortfarande ett skyhögt tempo, men mer kontrollerbart. Tror jag.

Imorgon är det tydligen midsommarafton. Fick frågan för några veckor sedan av goda vänner om vi skulle fira tillsammans, hemma hos dem. Svarade ja. Insåg plötsligt i tisdags att det kanske var en smula bra att ”planera” också, typ vilken tid man skulle ses och vad vi skulle bidra med. Tack och lov att det är nära vänner, som har stor förståelse för att jag inte skriver kilometerlånga meddelanden, som inte tar illa upp när jag svarar enstavigt. Lyckades bestämma tid och fick en listan på vad vi skulle bidra med. Första tanken: när f-n ska jag hinna handla??? Lyckades lösa det där med inhandling genom att igår morse dra iväg till ett storköp och vara redo när de öppnade kl. 7. Sen direkt till jobbet och där fyllde jag upp kylskåpet med alla inhandlade varor. Har inte ens orkat fundera på när jag ska tillaga det som ska tillagas…. Inatt kanske?

Ja, det har varit, och är fortfarande till viss del, väldigt mycket på jobbet. Om det bara hade varit skrivbordsjobb hade det känts lättare, men nu har jag dragit runt två personaldagar med allt vad det innebär också. Det tar extra mycket på krafterna att fixa såna saker, att behöva umgås med människor hela dagarna (och en kväll) och försöka läsa av både behov och stämningar.

Känner mig matt och längtar till skrivbordet.

Igår fick jag en ”sommargåva” av personalen. En burk nyslungad honung och en flaska vin. Nu ska vi se, jag äter inte socker och dricker inte alkohol….  Hm, hur tänkte dem? Nåja, det är tanken som räknas, tror jag.

 

 

Skolavslutningar

Plötsligt är det dags för skolavslutningar. Idag!

12-åringen vill inte gå på sin egen avslutning utan vi går allihop på 9-åringens.

Barnen har (tack vare mormor) nya avslutningskläder. Jag insåg plötsligt i helgen att vi inte hade köpt några kläder och fick en smula panik eftersom jag inte såg någon glugg denna vecka att kunna dra iväg på dagtid och shoppa med barnen. Mormor löste det hela genom att erbjuda sig!

Så nu gäller det bara att le lyckligt på en skolgård i några timmar, sen kan jag åka till jobbet. Och där väntar nya utmaningar… Fick en hint igår kväll av en kollega att chefen nog kommer att söka upp mig pga min ”förändring” i slutet av mötet igår. Kan bli intressant…

Men sen så är det helg! Som jag längtat.

Skit!

Just hemkommen efter en planeringsdag med ledningen. En dag som inte alls gick som jag hade tänkt mig.

Det var jag som skulle stå för planerandet av dagen, och jag hade gjort mitt bästa för att på extremt kort tid få till ett vettigt innehåll.

Vi är bra på hårdvara i ledningen, men pratar i princip aldrig om känslor till/för varandra. Vi är sjukt dåliga på att uppskatta varandra, säga bra saker och se varandras insatser.

Så just det hade jag tänkt fokusera på en liten stund av dagen. Såg hela tiden framför mig att hela ledningen skulle avsluta dagen med en riktigt go känsla, att alla skulle känna sig fulla av uppskattning.

Det gick sådär…

Vi tog oss igenom min ”känslo”-punkt på dagordningen och konstaterade rätt krasst att vi är dåliga på att bekräfta varandra, sen fortsatte vi bara till nästa punkt. Det där lyftet jag hade önskat att alla fick uteblev fullständigt. Man kan säga att denna punkt blev en flopp. Även om jag fick höra ett antal gånger att jag var oersättlig.

Sen rasslade dagen på och vi kom till sista punkten. Den handlade om våra roller och arbetsfördelning…  Det hela slutade med att MIN roll var ifrågasatt, att chefen tycker han får försvara min existens i organisationen. Att ”folk” inte vet vad jag gör.

En dag som jag trodde skulle lyfta oss alla slutade med att jag blev ifrågasatt.

De sista minuterna kände jag att jag mentalt stängde av. Blockerade tårarna som hotade att komma med hjälp av viljekraft.

Kollegorna hade bråttom iväg så jag blev sittandes själv i konferensrummet en stund. DÅ kom känslorna som jag hållit tillbaka. En kombination av arg-ledsen. Tänkte i mitt stilla sinne att det inte är så konstigt att folk undrar vad jag gör egentligen, chefen ger mig i princip aldrig cred för saker inför andra.

Packade mig iväg till bilen och lyckades köra hem med tårfyllda ögon.

Hann inte mer än hem så ringer en kollega och undrade ”vad som hände på slutet av dagen”?

Jag orkade inte rota i mina egna känslor så jag pratade bara på i största allmänhet för att inte behöva blotta mig.

Skitdag!

Hell month

Jag gör mitt absolut bästa för att överleva denna helvetesmånad.  Tar de chanser som finns för återhämtning, t.ex. passar jag på att bada så mycket barnen orkar…

Men jag är i ärlighetens namn helt slut.

Begriper inte att ”allt” skulle hända just nu, och samtidigt.

Det har varit kaosartat på jobbet med både medarbetare och verksamhet. Som grädde på moset är chefen till råga på allt fullständigt slut både kroppsligt och själsligt. Jag jobbar som en tokdåre med brandkårsutryckningar till både höger och vänster och hinner inte ens reflektera över vad jag BORDE göra. Det jag gör av ”mitt eget” blir inte direkt i toppklass och har en del brister kvalitetsmässigt. Men jag ser en ände på turbulensen, jag ska bara överleva tills dess.

Hemma är det också rörigt, barnen ska byta skola till hösten och det i sig har skapat en del extraarbete i form av människor som ”tycker” en massa om det beslutet, människor som både ringer och mailar. När beslutet väl var taget – vi byter – då tappade 12-åringen orken att gå till nuvarande skola de sista veckorna, skolan som är HATAD. Det är ett evigt peppande varje morgon, jag är väldigt tacksam för att kommande vecka är sista skolveckan.  Sen är det sommarlov! Men jag ska erkänna att jag inte ens har funderat på vad 12-åringen ska göra under de veckor som 9-åringen går på fritids och jag och maken jobbar… Jag orkar inte tänka på det också just nu.

Jag känner mig verkligen helt slut, blir irriterad konstant och hittar inte riktigt tiden/platsen för återhämtning. Tack och lov att det är badväder!

Nya äventyr

Sitter vid köksbordet och dricker kaffe, sneglar på klockan och funderar.

Snart ska jag väcka barnen inför en väldigt speciell dag. Idag ska nämligen båda barnen på studiebesök på en ny skola. Skrämmande och spännande.

Vad kommer de att tycka? Är detta en skola som de gillar? Är det denna skola de ska byta till, från sina nuvarande mindre bra skolor?

Onekligen blir det en speciell dag.

Recept Floridasallad

Sjukt god sallad, fungerar till frukost, lunch och middag.

För att den ska bli riktigt bra rekommenderar jag att den placeras i kylskåp ett tag innan den äts, som allra bäst är den efter en natt i kylskåpet. Men den fungerar utmärkt att sleva i sig nanosekunder efter att den är klar också.

Floridasallad

1 blomkålshuvud
1 finhackad rödlök
2-3 paket bacon
Dressing:
1/2 dl majonnäs
1 dl creme fraiche
1 msk fransk senap (mer om du gillar senap)
1 msk citronsaft
svartpeppar
Gör så här:
Hacka  blomkålen i småbitar.
Stek baconet, häll bacon och baconfett över den hackade blomkålen
Blanda dressingen
Blanda i löken i dressingen
Blanda allt
Håller i kylen fyra-fem dagar.
Nu är allt här i livet relativt så se detta som ett grundrecept, jag har experimenterat hej vilt, haft mer bacon, mindre majonnäs, mer creme fraiche, glömt löken och drygat ut allt med kinakål. Det mesta funkar! Bara gör!
Bild lånad från Allt om lchf.nu

Uppgång och fall

Förra helgen var det riktigt kanonväder. Jag började lördagsmorgonen med att sätta mig i solen med en rejäl balja kaffe och P3 Historia.

Efter några timmar infann sig någon form av välmående. Plötsligt kände jag mig bekväm i min kropp, på gott humör och riktigt tjohoooo inombords. Jag mådde så bra att jag blev förvånad.

DEN känslan höll i sig i 9 dagar, ända tills i förrgår. Då kom fallet.

Måndag morgon: *pang* 5 kilo tyngre, svullen och sjukt irriterad.

Nu har jag mått pissdåligt i 2-3 dagar, blir galen på folk omkring mig. Har god lust att vråla Håll käften! till alla som kräver min uppmärksamhet.

Livet….

Kär!

Japp, har plåtat ytterligare lite i trädgården.

….och så har jag blivit kär! ?

I en sallad! ?

Närmare bestämt Florida-sallad. Gudars vad gott det är, även efter att ha smackat i mig den nio måltider i rad tycker jag den är fantastisk. Helt klart ny ledare på matlistan.

Idag gjorde jag det!

Har länge varit sjukt sugen på att ta med nya svindyra kameran (som ligger och samlar damm) på en sväng i trädgården. På vägen hem idag bestämde jag mig för att IKVÄLL skulle det ske. Jag skulle banne mig ta mig tid och plåta!

Här är några av bilderna:

Det var inte alldeles enkelt att plåta med två barn som gapade, skrek och sprang omkring runt mig. Men känslan – känslan av att göra något bara för min egen skull en stund – var fantastisk.

Nu ska jag ta ännu mer hand om mig själv och krypa ner i lopplådan med en god bok.

Jakten på de perfekta byxorna

Jag beställer, jag hämtar, jag provar och jag skickar tillbaka. Ungefär så har det sett ut ett bra tag nu.

Senast beställde jag stretchjeans från ett märke som jag ”kan”. De hade rea så jag slog till på två par jeans, full av förhoppningar.

Hämtade paketet och provade jeansen. För stora – inte bra. Skickade tillbaka och beställde nya, fyra storlekar mindre.

Hämtade det nya paketet igår. Provade och tänkte att kanske, kanske fungerar detta?! Äsch, jag testar imorgon bitti igen så får vi se.

Nu sitter jag här med nya jeans på mig. Svarta. Det ska bli 28 grader varmt idag igen. Hm….

Jag struntar i att det ska bli varmt, idag tänker jag ha dessa brallor på mig. Med lite tur kanske de kan bli nya favoritbyxor?

*pang*

Märkligt hur det plötsligt exploderade i trädgården. Borta är kalla, grå och tråkiga morgnar när bilen behöver värmas upp för att ens gå att sitta i. Nu är det färgstarkt överallt och ljumma vindar redan klockan halv fem på morgonen.

Roade mig med att krypa runt i en rabatt igår kväll med kameran i högsta hugg.

Blir glad och pepp av alla färgglada växter och av värmen.

Och tur är väl det, för så mycket annat att bli glad över existerar inte just nu…