Höstsöndag

Vaknade denna morgon och kände spontant ”Nej…jag vill inte”. Tycker att söndagen kom lite brutalt och alldeles för fort. Jag har verkligen ingen lust att börja tvätta, baka och laga mat. Så istället för att sätta fart med det som ska göras fastnar jag framför datorn.

Hade en fin dag igår. Barnen sprang Run of Hope till förmån för Barncancerfonden, och attan vad de sprang! Jag blev både stolt och imponerad.

Mötte flera bekanta/vänner under loppet, som egentligen bestod av flera lopp (olika längder bara). På kvällskvisten var den en vän som skickade en bild från loppet med orden ”Kolla! DU är med!” Jaha, då var det någon som hade plåtat ute i skogen när folk (bland annat jag) hejade på brandmännen som valde att kuta 5 km i full utrustning- inkl. rökdykartuber, och som dessutom lagt ut bilderna på sociala medier! Så varsågoda, en väldigt sällsynt bild på mig (i gul jacka):

Gudars vad jobbigt det är att se sig själv på bild sådär, i synnerhet en bild som man inte har någon kontroll över. Men men, det är så jag ser ut.

Efter loppet åkte vi hem allihop och mamma och jag fortsatte sen till goda vänner för att leverera svamp. Min mamma plockar så sjuka mängder svamp att hon måste ge bort en del. Hos vännerna blev vi sittandes i 1½ timme, det kändes som balsam för själen.

När vi kom hem igen kastade jag mig över datorn. Nu har jag kommit till det där stadiet igen att jag smått desperat vill byta bil. Trots att både bilprovningen och märkesverkstan säger att det inte är något fel på min bil blir jag knäpp på det jag upplever när jag kör den. Jag mår inte bra av att ha den där nervösa klumpen i magen hela tiden, och snart är det dessutom vinter och då vill jag verkligen inte känna så. Men herregud vad svårt det är att hitta en bil jag vill ha, som dessutom är i rätt prisklass. Nu tror jag att jag har hittat en, ska se om jag kan åka till bilhallen och titta på den imorgon. Det är inte en modell jag i normala fall skulle ha valt, men den uppfyller nästan alla mina krav. Dock tror maken att jag kommer att tycka att den är för låg. Vi får väl se. *håller tummarna*

Jag har på sista tiden konsekvent undvikit att skriva om vikten, men nu är det väl dags.

Sedan i juli/augusti har jag i princip legat still i vikt, den har rört sig inom en 3-kilosintervall. Nu, efter senaste mensen, valde den dock att ta ett rejält skutt uppåt, typ 5 kilo! 😯 I veckan som gick såg jag dock att den halkade ner 1 kilo per dag under några dagar, för att skutta upp igen igår och idag. Nu ligger jag över ett streck som jag verkligen inte vill ligga över!

Försöker analysera vad jag stoppat i mig för att leta ledtrådar, men jag orkar inte tänka färdigt. Det är som det är, jag vet vad lösningen är (tror jag) och det är att börja ha stenkoll på intaget igen, att sikta på rätt macros (15 kh, 80 protein och 80 fett). Jobbigt!

Att ha koll på intag och samtidigt dra ”middagslasset” hemma tär på mig. Det låter säkert som en skitsak, men jag tycker verkligen att det är tungt. Jag är fullständigt ointresserad av att laga mat! Så därav den tunga sucken över att det är söndag igen, för om jag överhuvudtaget ska ha en chans att lyckas med maten kommande vecka så måste jag verkligen planera den – idag! *suckar tungt* Ska jag dessutom tänka på att få till mina macros blir hjärnan överhettad.

Veckan som gick räddades upp av ägg för min del och av Findus enportionsrätter för barnens del. Men jag kan inte trycka i mig 10 ägg om dagen i längden, det håller inte. Dessutom har jag de senaste två(?) veckorna märkt av hungerskänslor. Jag kommer på mig själv redan vid 10-tiden att fundera på när det är lunch. Går runt och är hungrig helt enkelt. Det känns inte så vanligt.

När vi kommer hem efter dagens förmiddagskonsert i kyrkan ska jag ta tag i kommande veckas mat… Dock mycket motvilligt.

Apropå mat, igår gick kranen i köket sönder. Den levererar enbart varmvatten! Ytterligare en sak att fixa. *suck*

Nej, nu tänker jag kliva in i duschen och njuta en stund!

Eftermiddagsfunderingar

Jaha, här sitter jag och har mentalt slutat jobba.

Funderar på två saker:

  1. Ska jag åka från jobbet redan nu?
  2. Ska jag laga kyckling i jordnötssås idag?

Hm…. inga lätta beslut jag måste ta! 😀

Fredag igen…

Tiden har rasslat på, vecka 2 av det nya livet är snart slut.

Tycker inte att det känns som en så stor förändring egentligen detta med att lämna och hämta barnen. Värre är det med maten. Förra veckan flöt på bra, men denna har varit väldigt mycket mindre bra. Behöver fundera på hur jag ska få styr på det hela. Det är tydligt att jag måste göra något i alla fall.

Även jobbet har gått förvånansvärt bra, det känns riktigt trevligt att jobba 40 tim/vecka. Men det kräver också ett annat fokus, att jag har koll på vad som ska göras och kan prioritera rätt. Har inte behövt säga nej till något ännu, men jag kommer på mig själv att vara väldigt vaksam.

Misstag!

Det blev en smula rörigt igår.

Jag hämtade 8-åringen på fritids kl. 17 och åkte hem där jag möttes av 11-åringen med TVÅ kompisar!

På mindre än 20 minuter skulle jag trolla fram middag åt alla fyra barn samt få i dem maten. Vi hann, men det resulterade i att jag inte fick i mig någon middag, jag kastade bara i mig en kesoplätt med ost på.

Skjutsade alla barn till kvällsaktiviteten och for sedan på föräldramöte. Ett föräldramöte som nog kommer att kräva ett alldeles eget inlägg!

När jag sedan kom hem vid 20-tiden var jag vrålhungrig. Kokade mig två ägg som jag åt med majonnäs. Efter det var jag fortfarande inte mätt, men jag såg att det fanns crabsticks (surimi). Öppnade det paketet och avnjöt 100 gram. Medan jag sitter där vid köksbordet börjar jag läsa på paketet… Plötsligt ser jag att 100 gram carbsticks innehåller 12,2g kolhydrater! Jösses!

Jag har alltså proppat i mig 12,2 kolisar bara så där! Gudars skymning. Varför i hela friden har jag fått för mig att jag kan äta crabsticks? Inser att jag nog aldrig har läst innehållsförteckningen – någonsin. Tror att ”okej:et” låg lagrat från Viktväktartiden då allt utan fett var okej, för fett fanns det i princip inget i just denna förpackning. Snacka om misstag!

Bergsbestigning!

Medan jag gjorde ingenting i morse roade jag mig med att göra en kom-i-håg-lista i telefonen på arbetsuppgifter. För den där morgonstunden när jag gör ingenting, det är då jag plötsligt kommer på en massa saker (både jobbrelaterade och privata) som jag måste göra. Det blev en diger lista med allt ifrån små struntsaker (typ svara på mail) till väldigt mycket mer omfattande. Jag gillar att ha den där listan, då måste jag inte hålla så många saker i minnet.

På väg till jobbet grubblade jag på hur jag skulle styra upp den här dagen, vad skulle jag välja att sätta tänderna i? Jag har en riktig surdeg liggande, som jag har skjutit på lite för länge nu, men som jag bävar för att ta tag i. Med magen full av stekta frukostägg kände jag mig plötsligt laddad – jag bestämde mig för att sätta tänderna i den största utmaningen av dem alla!

Det tog mig tre timmar att ta mig igenom allt, tre timmar kryddade med en ansenlig mängd svordomar. Sen var jag sjukt nöjd, och helt slut i huvudet.

Märkligt hur urlakad man blir när man går för högtryck under några timmar, efteråt är det som att huvudet behöver vila en stund. Typ resten av dagen.

Nu ska jag försöka fördriva sista halvtimmen på jobbet, lär inte bli mycket gjort. Sen ska jag hämta barnen, få i dem mat, transportera dem till kvällsaktiviteterna och själv gå på föräldramöte. Jippie! 🙁

 

03:58

Vilken märklig tid att kliva ur sängen, kl. 03:58. 

Blir uppenbarligen inte så trött nu för tiden. Beror säkert på den låga arbetsbördan. Eller, nja, arbetsbörda finns det men det är ingen stress och hets. Igår var återigen en dag när jag inte producerade så mycket, stämde av saker med leverantörer, styrde upp logistiken för några större leveranser (vaktmästarna hatar mig), pillade lite i sommarevenemangen samt beställde lampor för 200’000kr. Dessutom hann jag bli rejält uppretad på en representant från vår hyresvärd. Och så körde jag över en kollega som inte har gjort sitt jobb! 😊

Idag lär det knappast bli mer gjort. Att det blir lugnt på kontoret är jag övertygad om, Majsan och Bondmoran är bortresta på ”tjänsteärende” och ytterligare två kollegor har semester. Det kommer att eka öde! Det är både bra och dåligt, hade jag varit fullt fokuserad hade det varit underbart, nu kommer det nog bara att kännas tomt. 

Var är startknappen?

Sitter och stirrar ömsom på skärmen och ömsom ut genom fönstret.

Kommer inte riktigt igång med jobbandet. Istället tittar jag ut på träden som vajar rejält i blåsten. Funderar på vad dagens middag ska bestå av. 🙄 

Riktigt så här svårstartad brukar jag inte vara. Kanske borde fixa lite kaffe? Nä, det är snart dags för lunch.

Min plan var att jag nu skulle sitta och skriva (läs: ordbajsa) lockande texter till 21 evenemang som ska gå av stapeln nästa sommar. Kan bara konstatera att kreativiteten är som bortblåst. Det finns vissa saker jag faktiskt inte klarar av att göra på kommando, lockande texter är en typisk sådan.

Fick just ett mail som gjorde mig en smula fundersam. Det var från rektorn på 8-åringens skola. Tydligen är mentorn/klassföreståndaren i 8-åringens klass uppsagd idag – med omedelbar verkan. 😯 Öh? Jag träffade personen ifråga i morse och då verkade allt vara frid och fröjd. Uppsägningen grundar sig tydligen på ”bristande lämplighet och samarbetssvårigheter”. Jösses – vad har människan gjort? Jag har inte hört några som helst signaler på att något skulle vara galet, och i vår lilla håla brukar man få veta det mesta omedelbart. Ja, detta gjorde mig en smula konfys.

En smula dramatisk och opedagogisk lärare

I torsdags när jag kom hem möttes jag av en förkrossad 11-åring.

Hon hade fått veta av sin flöjtlärare att ”- Antingen köper du en egen flöjt eller så får du sluta spela, det står flera barn i kö för att hyra din flöjt!”.

Jaha, det var ju också ett sätt att leverera ett budskap. Nu tror jag inte att det var riktigt så läraren sa, men det var så min 11-åring uppfattade det.

Senare på kvällen ringer denna flöjtlärare (drabbad av dåligt samvete?) för att ”förklara” situationen. Vi får 30 minuter på oss att fatta beslutet – ska vi köpa en egen flöjt eller ska 11-åringen vara tvungen att sluta spela. Det var i sig inget svårt beslut – klart vi köper en flöjt – men hur skulle det vara om man från början fick veta att man bara får hyra instrument i ett år av Kulturskolan? Om man fick mer tid än en halvtimme på sig att fatta ett så drastiskt beslut? En följt kostar i alla fall från 5 000 kr och uppåt, inget man snyter ur näsan hur som helst.

Jag ringer upp för att meddela vårt beslut och då levererar flöjtläraren ”tips” på bra ställen att köpa flöjt på. Det låter onekligen som att det är hos kompisar till flöjtläraren… Jag tackar (en smula syrligt) för tipsen och säger bara att vi ska fixa en flöjt så snart vi kan.

Sen ringer jag bästa vännen – som råkar vara flöjtist! *ler brett* Ber om hjälp, och får det – i massor. Tyvärr har vännen ingen flöjt att låna ut men tror sig veta vad som skulle passa 11-åringen, och det är INTE de skolflöjter som flöjtläraren rekommenderade. Priserna i Sverige är ungefär desamma oavsett märke, de ligger mellan 5-13 000 kr.

Efter att vi besökt flöjtvännen igår och 11-åringen fått provspela några olika flöjter gav jag mig ut på eBay. Jag hittade 3 st. auktioner med flöjter av rätt märke och typ, med ett snittpris på 700 kr! Hoppla, viss prisskillnad mot Sverige måste jag säga. Strax efter klockan nio igår kväll vann jag en av auktionerna! *gör vågen* Betalade bums och håller nu tummarna för att det kommer en ny (spelbar) flöjt i slutet på nästa vecka.

Slutet gott allting gott – hoppas jag.

Första veckan av det nya livet

Kombinationen att vara morgonpigg och att inte ha så mycket på jobbet resulterar i att jag vaknar 04:12. Utsövd. Jaha liksom, det är bara att gå upp, för somna om kan jag inte.

Kl. 04:30 var dagens första tvättmaskin igångsatt och likaså diskmaskinen.

Nu, drygt tre timmar senare är tredje maskinen tvätt igångsatt och jag har uppdaterat mig socialt med hjälp av fb och insta medan jag druckit morgonkaffe.

Ja, en vecka av det ”nya” livet har passerat. Det känns en smula underligt att inte vara så mycket på jobbet, det måste jag erkänna, men jag rättfärdigar min upplevelse genom att vara tydligt mot mig själv (och en del kollegor) med att jag faktiskt ÄR på jobbet strax över 40 timmar.

Tursamt nog sammanföll makens jobbstart med att min ”hösthets-period” var slut. Är lika förvånad varje dag över att jag inte har en hel hög med saker som måste göras – helst samma dag.

Tror att jag just upplevt en ”återhämtningsvecka” på jobbet, om jag tittar i backspegeln så kan jag inte säga att jag har varit så produktiv precis. Visst, jag har pulat med både det ena och det andra, varit tillgänglig och gått på tre möten, men känslan är att jag inte har gjort just någonting. Kommande vecka har jag redan styrt upp en smula, satt planeringen med deadlines för några saker, för jag tror inte att jag behöver mer återhämtning nu. Jag levererar bäst när jag upplever en viss tidspress oavsett om jag har satt den själv eller om det är ett krav från verksamheten. Märker hur hjärnan blir såsig när jag har ”all tid i världen”, jag får svårt att gå igång och fokusera stenhårt, det blir mest att jag småpular lite här och lite där – utan resultat. Plötsligt kommer jag på mig själv att leta recept på köttfärslimpa, eller skumma igenom fb! *skäms*

Att inte vara upptagen med en halv miljon saker gör att jag plötsligt noterar kollegorna på ett annat sätt…

Majsan – en kvinna i övre medelåldern vars fokus i livet just nu är på barnbarn, åldrande och sjukliga föräldrar, vindrickande och kampen mot diabetes. Majsan tillbringar väldigt mycket tid med att fippla med sin mobil, hon har verkligen ständig koll på allt som händer i sociala medier. Råkar man ”komma på” henne med näsan i telefonen (vilket jag gjort otaliga gånger senaste veckan) kommer ett nervöst fniss och kommentaren ”-Jag måste ju hänga med!”. Hm, på arbetstid? tänker jag. Hon är en ganska sorglig figur egentligen, som i ärlighetens namn inte tillför mig ett jota. Ibland undrar jag om hon går på repeat, för varje lunch vi äter ihop så pratar hon om samma saker. Jag får en känsla av att hon slåss mot själva livet och är besviken över att livet inte blev bättre, lite bitter är hon allt. Hon kan ägna timmar åt att beklaga sig över sin åldersdiabetes och vårdens dåliga bemötande. Att det skulle ha effekt på diabetesen att sluta dricka sötsliskigt vin, vräka i sig limpmackor och inte reptilsnabbt hugga in på kakfatet vill hon inte på några villkors vis kännas vid. ”- Man måste ju unna sig!” är hennes ständiga mantra. Det händer mer än en gång i veckan att jag tänker att jag inte vill bli som hon på äldre dagar.

Bondmoran – typ 10 år äldre än jag och urtypen för just en bondmora. Skulle inte förvåna mig om hon krusar örngottsband på fredagskvällarna – samtidigt som hon kokar vinbärsgelé. Stadig/pålitlig som en arbetshäst, och en smula introvert. Har jobbat sig upp från ”golvet” till en administrativ tjänst som jag gav henne, mest för att hon gör det man säger. Och det är just det, hon gör vad man säger men att tänka själv är inte paradgrenen. Skulle det mot förmodan hända så är det att betrakta som ett olycksfall i arbetet. Att be henne planera något är lika med ett misslyckande, men hon är en klippa på att stansa in uppgifter och hon gör det tills hon är klar oavsett om klockan då är 16:00 eller 16:27! Ansvarsfull på ett tråkigt sätt. Vid lunchbordet tillför hon just ingenting, ibland kan hon berätta om senaste konserten i kyrkokören. Hon har dock ett stråk av lömskhet, det har hänt att jag har fått en och annan kniv i ryggen. Men tro inte att hon levererar det direkt till mig, nej då, knivar sticks in under allmänna möten. Nu för tiden passar jag mig kan jag säga, det får räcka att jag förser henne med jobb utan att vi blir förtrogna.

Hon som vet allt – återigen en kvinna i övre medelåldern (typ 60-ish). Uj, jag blir trött bara av att tänka på denna människa. Hon är så sjukt medveten och ”påläst” om saker och ting, typ luftföroreningar, kost, elbilar och busstider. Inte nog med att hon är en besserwisser, hon har ett röstläge som kan spräcka speglar. Det är nog fler än jag som tycker att det är skönt att hon ”bara” jobbar deltid. Hon talar mer än gärna om hur ”man” ska tänka, rösta, äta, andas och göra. Hon är så ruskigt fyrkantig att till och med jag framstår som rund, ja detta är nog den enda person på jobbet som använde excel mer än jag. Klassens ordningspolis. Det är denna person som sliter upp kylskåpsdörren och utbrister ”-Fy vad det luktar!” för att i nästa sekund hiva ut allas lunchlådor och bestämt kasta innehållet i soporna! Japp, för två veckor sedan blev jag och några till utan lunch. Handlingskraftig utan eftertanke är hennes paradgren.

Mästergnällaren – snart 60-årig kvinna som vill vara 27, vilket tydligt syns i klädval, skor, accessoarer, frisyr och spackel. Träningsnarkoman som med nöje (och konstant) gnäller på alla som inte tränar eller äter ”rätt”. Klev upp ett par pinnhål och blev ansvarig för ett område, vilket medförde att hon hamnade på vårt kontor. Det var ett felaktigt beslut av oss i ledningen tror jag. Hon gnäller konstant, verkligen konstant, över allt som rör arbetet. Trots att hon får all tänkbar hjälp (inklusive x antal timmar från mig varje vecka) måste hon beklaga sig. Efter 1½ års ”inkörningsperiod” i den nya rollen sitter ingenting, nej allt är så jobbigt. Funderar på varför hon tog det här jobbet om nu allt är så sjukt jobbigt. Bad chefen ha en avstämning med henne efter 1 år och fråga om hon ville fortsätta, om hon trodde sig klara av detta. Det resulterade bara i att hon fick ett lönepåslag på 5 000 kr och att jag fick blodstörtning. Gör mitt bästa för att hålla mig undan denna hjälplösa individ och har lärt mig själv att jag måste lära henne fiska istället för att ge henne fisk. Det var för övrigt Mästergnällarens lunchlåda som luktade apa, efter att ha stått parkerad i kylskåpet i över tre veckor. Förvirrad som få.

Puckot – har ni antagligen hört tillräckligt om. *suckar och himlar med ögonen*

Härliga kollegor jag har va? Tur att jag själv är så perfekt! *ironisk* Tack och lov är detta bara de kollegor som sitter fysiskt nära mig, jag har ytterligare sisådär en 45 kollegor på plats.

Ja, denna vecka har jag upplevt dessa individer mer än vanligt, jag har haft tid att uppleva dem. Den ”upplevelsen” får mig att bli än mer fokuserad på att ha tydliga mål och att jobba. Vill inte riskera att behöva umgås för mycket med dem. Kan känna en sorgsen känsla stundtals eftersom jag inte har någon riktigt nära kollega, någon som skulle ge energi, pepp och komma med kloka inlägg. Men det är som det är, man kan inte få allt.

Efter en mindre produktiv arbetsvecka tog jag igår med mig familjen (maken och barnen) och åkte och kollade på Sveriges Starkaste Kvinna (-63kilosklassen). Det var en upplevelse!

Jag blir så sjukt berörd av den här typen av tävlingar. När allt började, lamporna släcktes ner, rökmaskinerna startade och de tävlande blev uppropade började mina tårar rinna. Jag kunde inte hindra det, de bara rann. Upplevelsen och alla minnen var så starka.

Och vilka tjejer sen – urstarka! (Fia Reisek vann väntat.)

Ja, tävlingen var verkligen grädden på moset denna vecka, precis vad jag behövde. Idag ägnar jag mig åt tvätt, matlagning och förberedelser inför kommande vecka.

Borde skriva något om vikten – men jag orkar inte. Kan iaf meddela att den inte gått upp, eller ner.

 

Vad gör du om dagarna då?

Jag tycker verkligen om mitt jobb. Det bästa – och också det sämsta – är att det är så variationsrikt. Jag tycker att det är stimulerande att hålla på med många olika saker, skulle nog storkna om jag var tvungen att jobba vid ett löpande band och göra samma sak hela tiden.

Idag ägnade jag de första 10 arbetsminutrarna åt att göra en lista. Den innehöll: redigera 16 porträttbilder, layouta nya visitkort, sätta budgeten för nästa sommars verksamhet, skriva nya avtal med 21 uppdragtagare, beräkna elbelastningen utifrån byte av armaturer, göra en instruktionsvideo för uppdateringen av datasynkningen samt datumsätta delar i ett byggprojekt.

Lite lagom omväxlande!

Tack och lov är det ingen av punkterna ovan som är superakut, jag har typ resten av veckan på mig att få allt klart.

Så, vad har jag då gjort? Jo, de där porträttbilderna fixade jag snabbt som attan, sen satte jag mig för att leta upp en ny leverantör av trycksaker/reklamprylar – vilket inte alls fanns med på listan. Förvånansvärt nog hittade jag en firma som verkar riktigt lovande. Det tog mig nästan tre timmar att lägga beställning på profilkläder, reflexer, paraplyer och ytterligare några saker. Mest tid la jag nog på att göra tryckoriginal. Mitt upp i detta fick jag för mig att börja med alla visitkort, när jag ändå var i farten liksom. Men där ville det sig inte riktigt, jag hittade inte riktigt inspirationen och alla försök ser ut som prutt. Jag lägger det åt sidan.

Det känns onekligen som att jag har fått en massa gjort idag (och igår!), och jag tror att en del beror på att jag i princip sitter själv på kontoret. Jag känner sådan harmoni när Puckot håller sig borta!

Jag har till och med hunnit skicka tillbaka några kläder som inte passade. Fick ett ryck och beställde träningskläder, men tji fick jag! De där träningsbyxorna i XXL gick inte ens upp över vaderna. Japp, jag är fet – bara att konstatera. Eller så är herr-tights avsedda för muskelberg väldigt små i storlekarna. Det lutar nog åt det första.

Och nu sitter jag återigen och gör ingenting, väntar mest på att klockan ska gå så att jag kan åka och handla innan jag hämtar barnen. Känns bra att hinna tänka och planera vardagen, jag har stenkoll på vad vi ska äta idag och resten av vecka! Det har faktiskt varit maten som har oroat mig mest med denna omställning, jag avskyr ju att laga mat och nu måste jag se till att barnen får vettig mat. Än så länge går det bra!

Slutligen måste jag bara skriva att jag tror att det här med att börja jobba är jättebra för maken, det var åratal sedan jag hörde honom babbla som han gjorde igår. Nu håller jag tummarna för att han ska trivas och att arbetsgivaren gillar honom.

Nä, mot fiskdisken!

Det nya livet!

Herre gud – här sitter jag på jobbet och pillar mig i naveln.

Det ”nya” livet började idag, livet som innebär att jag lämnar/hämtar barnen varje dag och endast kommer att vara på jobbet 40 timmar/vecka.

Det var ett väldigt tjat igår, från både barnen och min kära mor om att NU minsann skulle livet ändras. Tja, återgå till det normala är väl en mer korrekt beskrivning tycker jag. För det ÄR normalt att man arbetar, ja alltså att även maken gör det.

Jag har bävat inför denna förändring, känt en smula stress över att fixa all logistik, vara uppdaterad på allt som har med barnens skolor att göra, fixa (bra!) mat, komma ihåg alla småsaker i form av gympakläder osv.

Men idag, när allt detta är ett faktum, så känns det bra, som att jag har kontroll. Jag vet vad vi ska äta i dag. Barnen lovade dessutom i morse att vi skulle hjälpas åt att vika all ren tvätt innan middagen. Jag tänker fortsätta att leva i denna tro att jag har kontroll tills eventuell motsats är bevisad.

Min vana trogen så vaknade jag 03:30 i morse. Hann gå igenom en del jobbmail och fick min ”egentid” med kaffemuggen innan barnen vaknade. När de väl var vakna fick vi en riktig mysfrukost tillsammans, kollade på dyk-filmer och Pistvakt medan vi pratade om allt, bland annat bjärvar (därav Pistvakt). Jag lyckades sedan vara i ”nuet” medan jag lämnade dem på skolorna – inte en enda gång slog stressen till. Jag anstränger mig verkligen som f-n för att inte gå igång och tycka att jag är ”sen” till jobbet. Jag är inte sen, bara ovan. Dröjer nog inte många dagar innan jag har funnit mig i detta.

Väl på jobbet var jag inställd på att ta itu med några gamla surdegar som jag har låtit ligga till sig. Och det gick riktigt bra, plöjde fokuserat igenom surdegshögen mellan 8:30-12:15 – sen var de slut! Så efter lunch har jag i princip bara chillat! *ler brett* En sanning med modifikation förvisso, för jag har haft att göra, men det har inte varit akuta saker.

Min kalender gapar dessutom tom denna vecka – hur nu detta har gått till?! Okej, jag har två små möten i slutet av veckan, men i övrigt är det tomt. Känns helt sjukt. Men jag tackar och tar emot och tänker att det tar alltså sex veckor varje höst att ”komma upp på banan”.

Och nu tänker jag fortsätta att pilla mig i naveln till 16:15 då jag lämnar stället.

General?

Jag känner mig som en general som planerar ett slag. Ett slag som består av att fixa vardagen från och med måndag.

Surfar planlöst runt och letar veckomatsedlar, kollar hur min jobbkalender ser ut, irrar runt och rotar efter överdragskläder åt barnen. Det känns en smula kaosartat. Varför gör jag detta, varför lägger jag ner tid på allt det här när jag ändå vet att jag kommer att landa i att jag tar dagen som den kommer? Någon form av kontrollbehov?

Har redan börjat avsky onsdagar, för då ska barn hämtas kl. 17 för att sedan lämnas på aktiviteter kl. 18. Däremellan ska det både lagas och ätas mat samt letas kläder för de där utomhusaktiviteterna. Och jösses, jag måste packa kläder till fritids också. Eller kanske till och med köpa? När ska jag hinna det?!

Jajamensan – det är rörigt i huvudet!

Men jag har en vision! En vision om att bli mer delaktig i mina barns liv. Jag ser oss laga middag ihop och göra läxor runt köksbordet – varje dag. Längre bort ser jag framför mig hur vi förbereder morgondagen genom att preppa skolväskor med rätt saker, tar fram kläder redan på kvällen och orkar duscha. Sånt som inte riktigt sitter idag om man säger så. Vill komma bort ifrån ”hysteriska” morgnar då tjafset är ständigt närvarande.

Jag tror detta bli bra, det gäller bara att komma in i de här nya rutinerna. Fort.

Sista tidiga morgonen

Åkte till jobbet i morse med en snudd på högtidlig känsla. Det var sista gången inom överskådlig framtid som jag åkte tidigt till jobbet. På måndag börjar det nya livet, då kommer jag (efter att ha lämnat barnen vid deras respektive skolor) att glida in på jobbet vid 8:30. En gigantisk skillnad mot 6:30!

Hela dagen idag har tankarna återvänt till mina nya arbetstider. 8:30-16. Jag liksom smakar på tiderna, försöker känna efter hur det känns. Tänker att ”det blir nog bra”. Det enda som inte riktigt är solklart är hur jag ska hinna med allt. Det får inte bli så att jag ”jobbar ikapp” på helgerna. Lovar mig själv att bli j-vligt mycket bättre på att säga nej. Har en påbörjad lista i huvudet på saker jag vet kommer att komma i höst – som jag tänker säga att jag inte hinner med. 

Att börja jobba 40-timmarsvecka istället för 70-timmarsvecka känns både spännande och kul, det gör däremot inte utmaningen i att t.ex. fixa mat varenda dag. Jag bävar inför detta! I synnerhet som jag inser att jag verkligen måste planera veckans måltider OCH storhandla på helgerna. På vardagarna kommer det inte att finnas tid…

Ja, nog går jag en spännande framtid till mötes! 

Helg – igen!

Med viss förvåning konstaterar jag att även denna vecka har rusat förbi, att jag inte har gjort ett endast inlägg på bloggen på flera dagar. Det betyder att det har varit fullt upp.

Veckan har bestått av en pytt-i-panna av saker på jobbet, alltifrån fotografering av sisådär en 90 personer till ett gigantiskt byggprojekt, otaliga ”vanliga” möten, planering av hela nästa sommars verksamhet, och så mängder av IT-supportjobb. Rörigt!

I slutet av våren drog jag runt ett byggprojekt under fem veckor som en del kanske minns. Det var ett stort projekt, inte över tid sett utan när det gällde antalet entreprenörer. Att hålla ordning på folk, att se till att de gör rätt saker vid rätt tillfälle, att saker levereras i rätt tid och att alla är på banan är påfrestande. Jag var väldigt glad och lättad vid midsommar när allt var klart för jag hade varit på tårna sedan mars.

Nu är det dags igen! Vilket jag inte hade räknat med. Ett nytt byggprojekt som planeras gå av stapeln mellan v. 44-52 är det som gäller. Chefen fick plötsligt för sig att detta skulle sjösättas, och att allt ska ske detta budgetår. Eftersom chefen inte är det minsta insatt i vad som krävs begriper han heller inte vilken insats som kommer att krävas av mig. Det är liksom inte bara att ”sätta igång”. (Återigen tackar jag min lyckliga stjärna  att jag var tveksam till det där uppdraget/erbjudandet jag blev tillfrågad om medan jag var på semester.)

Så, denna vecka har jag skickat iväg otaliga offertförfrågningar på armaturer, textilier och möbler. Jag har träffat entreprenörer ifrån bygg, målning, el, ventilation, vvs och golv för att avkräva dem offerter. Jag har  – både ensam och i sällskap med olika entreprenörer – vandrat otaliga varv runt på jobbet ( i 12 hus!) och mätt väggar, golv, tak och andra relevanta saker. Sen har jag räknat, klurat, finjusterat och blivit smått galen. Jämfört färgprover med andra färgprover (hata), provat flamskyddgrader på textiler (tänt vare’ här!), läst på om alla armaturers krav på el och installation (mer räknande)  och testat skållningsskydd i kranar (aj!).  Förutom att hjärnan har fått visa vad den går för har detta resulterat i att mitt rum ser förjävligt ut – det ligger papper, ritningar, uträkningar, tygprover och annat bråte överallt. Verkligen överallt. Och mitt i detta kaos måste jag plötsligt fösa ihop allt för att kunna fotografera! Sen går det åt en halvtimme för att sortera upp allt igen för att ens ha någon chans att hitta rätt.

I skrivande stund tror jag att jag har fått ut alla offertförfrågningar, så jag kan sitta lugnt i båten i 1-2 dagar och vänta in svaren för att sedan lägga i 5:te växeln igen.

Det mest spännande i denna historia är att jag var tvungen att gissa alla kostnader innan jag ens hade begärt in offerter! Allt för att vi ska få igenom det i budgeten, och den beslutades förra veckan! Härligt med såna här baklänges-saker där man får lov att börja i fel ände. Tänk om jag nu har gissat helt åt skogen? Har jag gissat för lite måste vi välja bort saker och har jag gissat för mycket kommer det att resultera i köphysteri i december för att vi ska få budgeten att stämma och att överkuckun inte ska ifrågasätta oss. Vi snackar alltså om en gissningslek på kostnader runt 2,4 miljoner. Yay! 😕

Jaha, vad har mer hänt i veckan då? Jo….. Puckot var tvungen att krypa och kräla inför mig! *skadeglad* Läs mer om det här!

I normala fall brukar jag börja september månad med att göra planeringen för den verksamhet som ska rulla kommande sommar och som offentliggörs i slutet av oktober. Nu har halva september gått utan att jag ens har tänkt på detta mer än ytterst flyktigt.

Jag har en administratör som sköter allt administrativt (så klart!) kring denna sommarverksamhet, och i veckan fick jag frågan när jag planerade att börja med detta. Sablar! Raskt bokade jag upp tid för detta nästa vecka i min kalender, och tog en snabbavstämning (mest för syns skull) med administratören.

En av de viktigaste (och också roligaste) sakerna när det gäller detta är att layouta loggor för de olika inslagen, runt 25 stycken. Varje år sitter jag och pillar, testar, ändrar och klurar på vad som skulle kunna vara ett gemensamt tema, hur vår grundverksamhet kan genomsyra loggorna och hur de samtidigt kan vara säljande/lockande.  

Efter att ha ”stämt av” med administratören i torsdags kände jag en plötslig inspirationslusta komma farande. Dryga timmen senare hade jag alla loggor klara – och de blev (om jag får säga det själv) riktigt riktigt bra. Alltså, nästan sjukt bra. Jag skrev ut dem (25st A4-sidor) och satte upp dem på en vägg i mitt rum, jag brukar göra så för att få en känsla och kunna ”se” eventuella fel i färg, form och text.

Fredag morgon kom chefen förbi en sväng. När han klev in i mitt rum tittade han direkt på väggen med loggor och spontant sa han ”Fy fan vad snyggt!”. Då blev jag än mer nöjd. 😀 

Så, måndag till fredag har varit röriga och omväxlande men sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd. Jag har dessutom lyckats äta lunch varje dag, luncher bestående av samma sak – fläskgryta! Jag är så tacksam över allt matlagande jag gjorde förra helgen som nu finns i frysen på jobbet, lunch för nio åtta veckor! Vikten håller sig stabil, inga skutt  varken uppåt eller nedåt.

Idag blir det hemmapyssel i form av tvättande, bakande och säkerligen lite matlagande. Jag gör vad jag kan för att ladda upp för kommande vecka, sista veckan innan maken börjar jobba – med allt vad det innebär.

 

Äntligen helg!

Åh, dessa underbara helger, att få  vakna långt före alla andra och få den där ensamma tiden. I love it! 🙂 

Fast igår morse, trots att det var lördag, satte jag igång med både matlagning och jobb vid 5-tiden på morgonen.

Har haft en sammanställning hängande över mig sedan mitten av augusti. En sammanställning bestående av ca 300 utvärderingsenkäter. Varje gång någon har frågat efter den har jag slirat en smula och sagt något lagom luddigt om att den är på gång. Den har varit långt ifrån ”på gång”… Men så igår morse bestämde jag mig för att ta tag i saken när jag i min ensamhet satt och drack kaffe, allt för att slippa det där malande dåliga samvetet i bakhuvudet.  Och självklart kan jag inte göra något på ett enkelt sätt. Eftersom det är jag som har fått vår verksamhet att gå över från utvärderingar i pappersform till en digital variant (krävdes en del övertalning) vill jag så klart levererar ett slutresultat som är häpnadsväckande fräscht, snyggt och lättfattligt. Antar att ingen egentligen bryr sig, men jag lever på hoppet. Så jag gick bananas bland stapel- och cirkeldiagram, bytte färger hej vilt och efter fem timmar hade jag ett resultat jag själv var riktigt nöjd med. Inga mer papperskopior av handskrivna sammanställningar!

Hela veckan har jag levt på stekta ägg och smörgåsar till lunch, hade inte tid förra helgen att preppa matlådor. Jag överlever på ägg och mackor, men det känns inte riktigt optimalt, så denna helg hade jag ställt in mig på att fixa lunchlådor. Visste att det fanns 1,5 kg grytbitar i frysen så jag började koka gryta vid halv sex på morgonen. Måste säga att det är höjdare att sitta och jobba vid köksbordet samtidigt som doften av röd-curry-gryta sprider sig i huset. Mys!

För att vara riktigt effektiv kokade jag tre grytor, efter att jag åkt in till ICA som hade bra pris på just grytbitar och handlat.

Några av förpackningarna på bilden åkte ner i frysen för kommande matlagningsorgier. Slutresultatet blev tre varianter på gryta med sammanlagt 4 kg kött. Räknade lite snabbt ut att det räcker till lunch i nio veckor! 😀 

När jag kom till jobbet i fredags morse var jag skapligt uppe i varv, hela veckan har haft ett högt tempo med en del irriterande toppar (mer om det nedan). Jag började med att kolla hur dagens kalender såg ut och konstaterade lättat att jag var obokad under hela förmiddagen – inga möten! Däremot var eftermiddagen fullständigt uppbokad – från 12:30 ända fram till 17:00! Så jag började rota i mina högar och bland mina lappar för att se vad jag borde ta itu med. Hittade lite smått och gott som jag började pilla med. Plötsligt, vid nio-rycket, infann sig ett lugn. Jag kände mig plötsligt harmonisk och nedvarvad – bara sådär! Väldigt skönt, och väldigt förvånande. Känslan höll sen i sig hela dagen och jag åkte med ett brett leende från jobbet strax innan fem. Fantastisk känsla!

Ja, de där topparna ja…. Nu blir det gnäll igen! 😆 

I vår kommunikationsplattformsbytesprocess (vilket ord!) har jag då och då lagt in utbildningstillfällen för att säkerställa att all personal är på banan. För detta har jag anlitat en extern konsult. Nu i veckan hade vi ett sådant utbildningstillfälle. Jag hade delat upp personalen i två grupper så att det skulle bli två pass. Pass nummer ett flöt på riktigt bra, och jag fick en bra uppfattning om hur de som var med låg till i processen. Men pass nummer två fick mig att bli rosen-jävla-rasande. Det framkom två gigantiska problem – båda skapade av antagonist-kollegan ”Pucko-K”. Vi körde färdigt utbildningen medan jag bet ihop så käkarna nästan låste sig.

Efter lunch (för min del bestående av två stekta ägg) när utbildningen var slut tog jag ett snack med den som var mest berörd av problem nummer 1. Den stackars människan var naturligtvis förtvivlad, för under utbildningen hade insikten kommit farande som en blöt disktrasa och landat i ansiktet. Jag hade plötsligt ett (tekniskt) problem OCH en förtvivlad kollega att hantera. Kollegan ömkade sig i sin förtvivlan och gick i försvar (utan att jag hade attackerat) och repeterade ”Det var K som sa att det skulle vara så här, för så gör alla andra.” (Jo tack, det där med ”alla andra” verkar vara K:s signum.) K är ett pucko! Kollegan, som de facto är ansvarig för att plattformen fungerar för ca 40 externa användare, var som sagt förtvivlad och undrade hur ”vi” kunde lösa problemet. Jag sa att ”vi” inte kunde lösa det innan söndag då de där 40 externa användarna hade gjort som K sagt till dem att göra. Men nästa vecka – då kan vi få dem att lära om och göra på rätt sätt. Jag kommer att bli ännu mer galen tack vare K – sanna mina ord!

Efter snacket om problem nr 1 sökte jag upp en annan kollega angående problem nummer 2. Jag visste att jag var ute på tunn is (eftersom K så klart är inblandad även här!) så jag gick försiktigt framåt och frågade hur det egentligen var ställt med användarnas ”enheter”. Jag berättade att enligt en av medarbetarna som var med på förmiddagens utbildning hade deras användare inte kunnat logga in med sina nya användarkonton pga att de inte hade fått sin ”enheter” ännu. (När jag hörde det började blodet att svalla så mycket att jag blev lomhörd ett tag. Hörde jag verkligen rätt???) Min fråga till kollegan var: stämmer det? Har användarna väntat i fyra veckor på att få sina enheter???

Till saken hör att K i slutet av maj bad mig att på nolltid skapa 80 nya användarkonton som skulle läggas in på olika enheter, dessa konton skulle användas för att skapa enhets-ID:n och var alltså inte personliga utan skulle användas för att K skulle kunna administrera enheterna. Gott så, jag fixade kontona. Första veckan i juni kom alla enheter in och K kunde påbörja processen att rensa dem och sen lägga in nya ID:n, så att de var klara till första veckan i augusti. (Egentligen skulle de vara klara till midsommar eftersom de gamla ID:na var knutna till det system som K ansvarade för och som stängdes av sista juni, efter det är det en utmaning av ”av-ID:a” dem då ID:na i praktiken inte finns!) Vi snackar om ca 60 enheter där det krävs max 10 minuters jobb på varje, verkligen max 10 minuter, oftast bara 2-3. Om jag ska ta i skulle jag säga att det tar 2-3 dagar. (För mig personligen hade det tagit en halv dag – eftersom jag till skillnad mot K vet vad jag gör! 👿 )

Det är alltså dessa enheter som tydligen inte är färdiga ännu!

Kollegan såg en smula besvärad ut över min fråga, la huvudet på sned och sa att K hade det jobbigt nu och hade varit ledsen under sommaren.

Va fan?! Ledsen! 😈 

Är en medarbetare ”ledsen” och inte kan göra sitt jobb är det faktiskt  dennes chefs (dvs vår chefs) ansvar att lägga jobbet på någon annan. ( I detta fall skulle denna någon vara jag.) Vi kan inte bedriva en verksamhet där 60 användare inte kan komma åt information och sina uppgifter för att någon är ”ledsen”.

När jag hade fått bekräftat att det var så illa som det var frågade jag vad som skulle göras åt det hela, det sitter som sagt 60 personer och väntar, som inte är delaktiga, som inte får tillgång till en väldig massa saker. Det finns ett 10-tal anställda som inte kan göra sitt jobb eftersom dessa 60 personer inte har några ”enheter”. (By the way – det vore kul att räkna på vad detta kostar verksamheten.) Jag fick inget svar, så jag föreslog att kollegan skulle ta ett snack med K och i förbifarten säga att de nog skulle be mig om hjälp med detta. Tror att det skulle få K:s produktivitet att öka tusenprocentigt! *hehe*

Joråmensåatt…. K har fått mitt blodtryck att skena ett par gånger även denna vecka. Till råga på allt fick jag i veckan kännedom om att det stora projektet som K ska driva, det som ska uppta 95% av anställningen kanske inte blir av –  eftersom K inte har gjort förarbetet (kanske var ”lite ledsen”?). Denna information fick naturligtvis min hjärna att snurra – skulle detta kunna innebära att K kommer att ”engagera” sig ännu mer i det som jag är ansvarig för? Fan i så fall! Det vill jag verkligen inte, det kommer att innebär galet mycket ”städjobb” för mig, de senaste 10 dagarna har jag lagt 36 timmar på att rätta till fel som K har gjort. Jag brukar inte föra bok över timmar, men av någon anledning har jag gjort det när det gäller K. Jag är sjukt trött på att städa.

Ja, vilken vecka det har varit!

Vikten får vi inte glömma! 😉 

Jag har ju varit sjukt viktstabil de senaste veckorna, men i onsdags rasade jag plötsligt två kilo! På torsdagen hade jag gått upp ett av dem för att på fredagen åter vara nere på minus två. Med andra ord – stabilt.

Nu blir det bilåkning, i sex timmar. Ska åka och hämta 8-åringen. Kanske inte direkt det roligaste och mest effektiva sätt jag vill tillbringa en ledig söndag på, men det är bara att bita ihop.

Har nästan landat i detta med makens jobb också, trots att jag tycker att det är jobbigt. Har ansökt om fritidsplats för 8-åringen till kl. 17:00 varje dag. Det innebär i praktiken att jag kan vara på jobbet mellan 8:30-16:30, och det borde funka. 11-åringen fick igår en egen nyckel hem och fixar att själv åka hem efter skolan.

 

 

 

Hur tänkte du nu?

Maken ska träffa sin nya arbetsgivare imorgon. Sedan i lördags har jag tjatat på honom om att kolla tider för tåg/pendeltåg så att han har något att utgå ifrån.

Nu ikväll konstaterade han att han måste åka hemifrån 05:50 varje dag, och är åter hemma 19:35.

Hm, betyder detta att jag måste både  lämna och hämta barnen – varje dag?

Tydligen.

😡😡😡

Simma över det stora blå

Igår kväll kom jag hem efter en riktig skitdag på jobbet, ja det har faktiskt varit en hel helvetesvecka! *gnäller*

Halva förra veckan och hela denna har jag varje morgon när jag suttit i bilen på väg till jobbet sett arbetsmängden jag har som en sjö framför mig. Och varje morgon tänkt att idag ska jag simma tvärs över den där sjön, jag ska ta meter för meter, beta av allt i ett konstant tempo! Det märkliga är att jag vid 17-18-tiden varje dag har hittat mig själv vid strandkanten, plaskandes med fötterna i vattenbrynet. Jag har inte simmat en ynka meter!

Haha, det var kanske en lite väl poetisk beskrivning för att komma från mig, kort sagt känns det som att jag inte får något gjort av det jag planerat. Planerar jag illa? Nej, det gör jag inte, men det dyker hela tiden upp akuta saker som hamnar på mitt bord.

Igår var ett praktexempel. Jag hade full koll på vad dagen skulle innehålla, och planen var att åka ifrån jobbet vid 14-tiden som kompensation till barnen eftersom jag kommit hem lite senare än vanligt i alltför många dagar. Den planen gick åt skogen nästan direkt.

Klockan 9:00 skulle jag utbilda ett antal personer i vår nya kommunikationsplattform – den som jag är systemförvaltare för. Allt flöt på alldeles strålande tills vi av en händelse upptäckte ett fel. Ett fel skapat av en annan kollega – som tror sig vara expert och bara rusar på utan att stämma av saker och ting. Vi gjorde färdigt utbildningspasset och rundade av vid 11:00. Då stövlade jag raka vägen in till mitt rum för att kolla upp det här ”felet”, under själva utbildningen hade jag mörkat lite och bara kört på, men magkänslan sa att något var riktigt galet. Det var det! Alldeles åt fanders galet! Jag visste dessutom att vi idag (lördag) kl. 7:00 skulle vara i skarpt läge och släppa in ca 60 nya personer i plattformen. Om jag inte gjorde något skulle detta bli en smärre katastrof. Fast, att städa upp och fixa till det någon annan orsakat – är det mitt jobb? Jag hann fundera en stund och lovar att jag tänkte tanken att bara strunta i allt, låta det gå åt helvete och sen peka ut den som orsakat allt. Fast det som mina kollegor kallar för mitt ”verksamhetshjärta” tog över, jag kunde inte med rent samvete låta allt gå åt skogen, alla dessa människor som skulle drabbas och vi som skulle få skit i evighet för detta. Så jag började jobba. Satan vad jag jobbade! Det tog mig fem timmar att fixa felet. Att koppla på turbohjärnan och tänka i tre dimensioner på fyra gigantiska objekt – samtidigt – för att snabbast möjligt fixa ett fel istället för att göra en sak i taget, vilket hade tagit gissningsvis 20 timmar, gjorde att jag höll på att kräkas när jag väl var färdig. Fast det där sista kan ha berott på att jag inte hunnit äta lunch, jag blir en smula illamående då. Och självklart hann jag ingenting annat av det som jag planerat att göra – som vanligt!

Om gårdagen var veckans värsta dag så kommer de andra dagarna inte långt efter, det har verkligen varit en helvetesvecka!

Igår hade jag inte en chans att kolla mail eftersom jag var så fokuserad på att fixa till kommunikationsplattformsfelet, men ett mail noterade jag. Det var från maken – som aldrig skickar mail i normala fall. Jag öppnade det lite hastigt och läste ”Ser det här okej ut?”. Såg att det fanns en bilaga som jag klickade upp. Det var ett anställningsavtal! Gudars, han hade fått jobbet i Stockholm och ville att jag skulle läsa avtalet innan han skrev på! Tusen känslor rusade genom kroppen, både positiva och negativa. Jag har inte riktigt landat i detta ännu, känner mig splittrad – både glad för hans (och vår ekonomis) skull och samtidigt stressad över detta med hämtning/lämning vid barnens respektive skola. Det känns mest positivt trots allt. Men självklart tuggar hjärnan igång och jag tar fram sökarljuset för att hitta lösningar. Tackar min lyckliga stjärna för att jag tackade nej till det där erbjudandet som kom i somras rörande mitt jobb – hade jag tackat ja hade risken för hjärtinfarkt varit omedelbar. Att till 100% gå in helhjärtat för något jag tycker väldigt mycket om hade garanterat gett mig väldigt långa arbetsdagar, ätit upp tid och radikalt minskat chansen till umgänge med barnen.

En kväll denna vecka vid sängdags säger 8-åringen plötsligt: ”Mamma, jag vill inte leva. Jag är ful och tjock och ingen vill vara kompis med mig.”

Vad svarar man på det???

Jag har i min okunnighet alltid trott att mina barn per automatik ska bli som jag var som barn – fulla med självförtroende och jävlaranamma. Det har de inte blivit, världen ser inte ut som när jag växte upp.

Att höra ett av barnen säga att livet inte är värt att leva ger mig nästan panik, så nu är det fan dags att fokusera mer på barnen än på jobbet!

Vi tar väl en vända i viktträsket också va?! 😆

Jag har ätit bra denna vecka, vilket betyder att jag har ätit. Inga överhoppade måltider! I söndags gjorde jag en fläskköttsgryta, i alltför många bruna nyanser… Denna gryta har jag ätit vid 9 måltider denna vecka! Typ varje lunch och varje middag, undantaget igår då jag inte åt någon lunch och fick taco-middag.

Vikten står stilla och har så gjort alldeles för länge. Jag vet vad det beror på, jag bokför inte maten, så jag håller garanterat inte mina macros. Men hej, jag går i alla fall inte UPP i vikt. Och trots frustrationen som jag de facto känner blev jag överraskande glad igår. En kollega kom förbi mitt rum för att byta några ord och utbrister plötsligt ”Har du gått ner i vikt? Du börjar tunna ur!”. Detta är inte en kollega som säger dylika saker för att göra folk glada eller för att få som hen vill, utan säkerligen menade det.  Sant eller inte – jag sög åt mig som en svamp och log resten av dagen! Jag är verkligen en enkel människa.

 

Habegäret slog till

Ni vet den där månaden när det är en smula ekonomiskt knapert. Det är då man ska bli förälskad i en vacker (dyr!) vinterkappa i ull med vackra broderier! 

Jag kunde inte låta bli. Jag slog till igår och köpte den här:


 

En vit vinterkappa. En vit! *skakar på huvudet*

Tackar högre makter att det är lön idag. 

Uppdatering!

Oj vad jag har längtat efter att få skriva. Tiden har inte funnits riktigt de senaste dagarna, och det enda jag har att tillgå just nu är dessutom mobilen (läs: med yttepyttetangentbord). Men jag gör ett försök. Det borde gå vägen, jag är mätt och belåten efter att just ha ätit ”färgrik” mat. Kan längta ihjäl mig efter just det ibland, knäpp som jag är. 😁 

Börjar väl där jag slutade senast, i lördags. Då hade jag bokat tid med tre personer som jag skulle fotografera på jobbet inför ett evenemang som går av stapeln nästa sommar. Behöver med andra ord bilder NU för att lägga upp en bra marknadsföringskampanj. Jag var på plats på jobbet 1,5 timme innan bestämd tid, möblerade om så att jag fick studion som jag ville. Det blev ett kånkande utan dess like!

10 minuter innan objekten skulle komma får jag ett meddelande – de kommer inte, det regnar!

Va?! Det regnar? Vad spelar det för roll, vi ska ju vara i studion inomhus?

Luften gick ur mig och jag blev arg för att jag befann mig på jobbet denna lördag, och inte hemma med min familj. Gjorde ingenting i en timme innan jag till slut åkte hem, fortfarande irriterad. Varför erbjöd jag dem att plåta en lördag? Pucko.

Kom hem till barnen som höll på att tjata hål i huvudet på sin pappa. De ville åka och bada! NU!

Jag har inte badat på hela sommaren. Jag älskar att bada! Men det har suttit en typ på min ena axel hela sommaren som har varit väldigt tydlig med att fläskberg ska hålla sig på stranden – fullt påklädda! Och så har det blivit.

Men nu flög f-n i mig! Jag hoppade (nåja) i baddräkten och så drog vi iväg till sjön. Och som jag (vi) badade!


Det var ljuvligt! Fast jag fick mig en tankeställare – satan vilken dålig kondis jag har. Men lyckan över att ha fått bada var den dominerande känslan, jag flinade brett resten av dagen och kvällen.

Den där konflikten jag kallade ”dunder” i tidigare inlägg har legat och skvalpat i bakhuvudet.

Förenklat handlar det om att vi är två personer (jag är alltså den ena) som slåss om samma revir. Trots att chefen har varit tydlig, i alla fall i mina ögon, så gör den andra personen (vi kan kalla den S) precis som den vill (läs: är inne på mitt revir och pinkar!). I mina ögon så är h*n långt utanför gränserna och ställer till sattyg.

Nu har det visat sig att den här S tydligen har dragit igång en ”utvecklingsgrupp”. Självklart ingår inte jag där. (By the way – S ska överhuvudtaget inte ”utveckla” något, det ingår inte i uppgifterna!)

En av de personer som ingår i den här utvecklingsgruppen (och redan har varit på tre(!) möten) började ana oråd och bjöd in mig på ett sånt här ”utvecklingsmöte”. Det var en upplevelse utan dess like kan jag säga. Jag satt tyst i 30 minuter och var sedan tvungen att gå för jag hade ett annat möte inbokat, dock avkrävde jag av personen som bjudit in mig att vi skulle ses senare samma dag. Mötet hade tydligen gjort mig så förbannad och arg att en av administratörerna som jag passerade på vägen till mitt rum frågade -Vem ska du gå och mörda då? Om det syns så tydligt så måste jag ha varit riktigt rosenrasande.

Efter dryga fyra timmar dyker kollegan som jag ville stämma av detta möte med upp. Fortfarande förbannad, men skapligt sansad, förmedlar jag mina intryck från mötet. De går i korthet ut på att S har brakat fullständigt åt skogen och gjort saker enligt sitt eget lilla huvud, av de anteckningar jag fick ta del av var 90% av ”besluten” direkt felaktiga. S har fattat beslut som fullständigt förkastar bland annat rättssäkerhet. För övrigt har S inga som helst befogenheter att fatta beslut.

Då säger kollegan ”Men det var därför jag bjöd in dig, du måste säga sånt här på de där mötena!”

Ungefär som att det skulle göra mig glad?

”Nej du, jag tänker inte agera bödel och starta värre konflikter genom att slå S i huvudet på stormöten bara för att vår chef inte kan få S att hålla sig inom sina ramar – det är inte mitt jobb” sa jag.

Kollegan blev nog arg och ville inte alls se det hela genom mina glasögon. Det kom ord flygande som ansvar och skyldighet – men det gick jag inte på. Inte den här gången. Inte ens slutklämmen om att ”S hade varit så ledsen i somras” fick mig att vekna det minsta. Eller kommentaren om att kollegan minsann fick tvinga S att släppa in mig i utvecklingsgruppen.

Så hur i hela världen ska jag förhålla mig till allt detta? Jag både ser och hör att S gör galenskaper, och får dessutom höra det på omvägar. Efter att ha ”samarbetat” med S vet jag att det inte går att prata mellan fyra ögon, S kommer att lulla därifrån och ändå göra enligt eget huvud och egen dagordning.

Jag känner att jag har ett ansvar, på pappret är det faktiskt jag som är ansvarig för detta område. Varianten att springa till chefen och gnälla – hur sakligt det än månde vara – känns väldigt barnsligt.

Nu råkade det i fredags eftermiddag blir så att jag och S var ensamma på kontoret. Jag gjorde några taffliga försök att vara trevlig och prata, men det var lögn i helvete – jag nådde inte fram.

Idag ringer min kontaktperson hos leverantören. Hon undrade vad hon skulle svara på S:s mail. Mail??? Jorå, när jag var på semester har tydligen S mailat och gjort allt i sin makt för att ”ta över” ett kommande möte. Ett möte där JAG gör dagordningen.  Ingen mailkopia till mig inte. Leverantören måste ju tro att vi är tokiga…

Nej, jag vet inte hur jag ska förhålla mig eller vad jag ska göra. Kanske briserar bomben av sig själv?

Jag skulle väldigt gärna vilja skriva en massa skit också, saker som jag har retat mig till vansinne på, men de gobitarna sparar jag till ett lösenordsskyddat inlägg tror jag. Nu ska jag göra mitt bästa för att vara lösningsfokuserad och inte kräkas galla.

Har haft det stora nöjet att vara ledig både igår och idag. Igår var maken till huvudstaden på ytterligare en intervju och jag tog hand om barnen eftersom de fortfarande har sommarlov.

Jag tog med mig barnen och drog till närmsta storstad för att sista-minuten-handla allt inför skolstarten. Men hua! Det var galet mycket folk på stan, vi fick i princip använda armbågarna i butikerna för att komma fram. Efter tre timmar, fyra påsar och en lunch gav vi upp. Vi orkade faktiskt inte vara kvar. Gudars vilka lantisar vi är! Tack och lov fick vi tag på allt nödvändigt som gympakläder, klockor och lim till slajmtillverkning.

Idag var det skolstart för barnen. Vi delade upp oss och jag följde med 10-åringen. Det var en okej skolstart tycker jag, men jag noterade ett visst utanförskap som gör mig oroad. 10-åringen är ensam, inte utstött men ensam, jag ser det tydligt. Mammahjärtat blöder och beskyddarinstinkten slår till med full kraft. Det är f-n på tiden att jag engagerar mig mycket mycket mer i 10-åringen och i skolarbetet. Funderar på hur jag ska kunna ingjuta mer av både självförtroende och självkänsla i den lilla individen som håller på att bli vuxen. Visst har jag noterat en del senaste året, men jag har ”tyckt” att maken ska ta mer ansvar för barnen eftersom han ändå inte jobbar. Jag är egoistisk, jag inser det. Jag har velat jobba och ”vara för mig själv” – det håller inte i längden. Jag måste ta mer del av barnens liv, och det gäller inte bara 10-åringen….

Jag tänker börja nu, genom att ”kvällsprata” med 10-åringen. Verkligen prata, inte humma medan jag slökollar på mobilen.

 

Blixtar och dunder

Lovar att det blixtrade igår. Satte nytt rekord – 288 porträttbilder tagna mellan 8-14:30. Var fullständigt slut efteråt och det var mina studioblixtar också, 10 minuter till och de hade gett upp för evigt.

Blev i ärlighetens namn inte så mycket gjort på jobbet efter det, att börja redigera alla bilder fanns inte på kartan.

Åkte hem skapligt och möttes otroligt nog av matdoft – maken(!) höll på att fixa middag. Jag kastade mig ner i soffan för att få räta ut min trötta lekamen, och där låg jag tills det hojtades om middag. När jag reste mig kändes det som att jag hade blivit blöt på baksidan av låret på ena benet. Trampade in i köket och frågade om någon kunde se vad det var, men näääää, det kunde ingen. Gick tillbaka och kollade soffan. Det visade sig att jag hade gosat ner mig i en halv deciliter havregrynsgröt som den yngsta arvingen hade spillt ut i soffan på morgonen…. Det blev taco-middag i trosor igår.

Och rubrikens dunder då? Jo, men det gick bara tre dagar på jobbet så har det seglat upp en konflikt. Jag blir så sjukt trött på andras revirpinkande och ”egna initiativ”! Nu är jag fullständigt ofrivilligt inblandad i konflikten. To be continued…

Dränerad

Det verkar läcka ur plånboken! Idag var jag tvungen att köpa nytt batteri till bilen:


Nästan 2 000 kr! Satan vad dyrt.

Det här året kommer att gå till historien som det dyraste. Dessutom måste jag  köpa en ny spis, nya vinterdäck samt byta kamrem på bilen. Typ ytterligare 20 000 kr….

Men medan jag suger på ramarna är jag ändock tacksam över att jag har så pass bra lön att jag kan försörja tre vuxna och två barn – och ta alla oväntade smällar som tycks komma i klump.

Första arbetsdagen efter semestern

Äntligen är arbetsdagen snart slut!

Redan vid 10-rycket var jag spytrött på alla samtal som gått till på följande sätt:

Kollega kommer trampandes, stannar upp, lägger huvudet på sned och säger

Heeeeeej! Hur har du haft det på semestern då?

Jag ler en smula försiktigt och säger

Jorå, den har varit fin, vi har varit på…..

Kollegan avbryter och börjar berätta om sin semester – totalt ointresserad av vad jag hade att säga.

Så nu vet jag vad alla andra har gjort på sina semesterar. 😈