Dag 6 av 35 – rastlös

Dagarna går.

I torsdags var jag på jobbet, det kändes som balsam för själen. Fick undan en hel del tack vare att 8-åringen satt i en fåtölj med sin iPad. På hemvägen skulle vi stanna och köpa present till födelsedagsbarnet vars kalas är idag. Det gick strålande, i normala fall brukar denna syssla vara förenad med tidskrävande gnäll och gnissel, men inte just denna gång alltså *tackar högre makter*. När vi lämnar presentaffären passerar vi förbi en frisörsalong. En salong där jag brukar få mina ögonbryn plockade för en 50-lapp.  Tvärnitade och fick med mig 8-åringen in.

För att göra en lång (och plågsam) historia kort – jag fick mina ögonbryn plockade, och även resten av ansiktet. Innan jag visste ordet av satt en person och plockade mina ögonbryn, en annan for fram över ansiktet med sån där tvinnad bomullstråd och plötsligt hade jag en smula för varmt vax runt munnen. Jag hann inte ens protestera. Hela upplevelsen slutade med att jag blev ”sminkad”. Såg ut som någon som jobbar som proffs i något Red-Light-District, spacklad med bland annat täckkräm utblandat med vaxrester! För jävlig med andra ord. 8-åringen bara gapade när jag visade mig. Salongens ägare var inte på plats, och de två som utförde det hela kunde ingen svenska. När jag skulle betala fick jag hosta upp 200 kr för något jag inte ens bett om. Men jag betalade och gick därifrån. Under hela bilresan hem satt 8-åringen och bara tittade på mig, fullständigt fascinerad. Inte ett dugg konstigt med tanke på att jag hade glittrigt lila läppstift och så mycket eyeliner att det hade räckt till att måla en ladugårdsdörr. Det var verkligen långt ifrån vackert!

Bortsett från att jag såg ut som f-n sved det i hela ansiktet, så jag kastade mig in i badrummet när vi kom hem för att använda överdrivna mängder av någon tvätta-bort-sminket-mousse. När jag väl hade fått bort lagret av ”smink” såg jag förödelsen i mitt ansikte. Små små sår lite överallt och en svullnad som började växa till sig. Helvete! Jag VET att mitt ansikte inte tål den här typen av behandling av vax och tvinnad bomullstråd. Somnade med ett minst sagt ömmande ansikte.

Igår morse vaknade jag och såg – om möjligt – ännu värre ut. Alla hårsäckar vars hårstrå hade avlägsnats hade svullnat upp och sårskorporna hade fördubblats över natten. Jag tvättade försiktigt ansiktet med ansiktsvatten och lovade mig själv att inte klia bort sårskorporna.

Efter ansiktstvätt och kaffedrickande kände jag mig plötsligt febrig. Strax över 38 grader visade termometern. Varför? Petade i mig febernedsättande och tillbringade i princip hela dagen i vardagsrumssoffan. Vid 21:00 var febern nere i 37.2, då förflyttade jag mig till sängen. Det enda vettiga jag lyckades med under dagen var att tona håret och baka pizzabullar. Tryckte i mig fyra stycken alldeles själv, vilket fick magen att slå frivolter. Uj vad jag har bajsat efter det!

Idag känner jag mig feberfri men halvrisig, magen är fortfarande i olag. Dessutom gör axeln mer ont än vanligt, dvs jag har inte gjort de där fjantiga övningarna på ett tag. Det är bara att skylla sig själv.

Får inget vettig ur händerna, tänker på alla saker som behöver fixas innan Ålandsresan, allt ifrån vad som ska packas i kläd- och sakväg till vad jag behöver förbereda i matväg. Börjar tänka men sen tar det tvärnit i huvudet, det blir på något sätt för mycket. Vi sköt upp Ålandsresan pga barnens inbjudan till dagens kalas, så jag hade väl tänkt att vi skulle komma iväg på måndag eller tisdag. Så blir det inte! Mamma hintade lite fint om att hon skulle in och göra ultraljud på hjärtat i veckan och att hon tyckte det var läskigt. Hon kunde lika gärna ha sagt: jag vill att du följer med! Så nu blir vi hemma tills (minst) på torsdag. Vet inte ens om jag vågar ringa och boka färjebiljett.

Upptäckte igår kväll att jag har gjort en riktig läsmiss. Har funderat på att hyra bil på Åland, tänkte att det kunde vara skönt att lämna husbilen på en camping och sen kunna åka runt några dagar i en hyrbil för att upptäcka ön. Kollade hyrbilspriserna för att tag sedan och tyckte de var helt okej. Igår kväll fick jag för mig att kolla om det gick att boka en hyrbil redan nu. Då fick jag syn på priserna igen. Helskotta! Förra gången noterade jag inte att priserna var i euro, med andra ord kostar det typ 1700 kr/dag att hyra bil – det går fetbort med vår ekonomi. Tur att jag upptäckte det i tid, innan jag bokade.

Idag ska jag göra mitt bästa för att producera så många plåtar som möjligt med fröknäcke – min räddning varje semester. Enda nackdelen är att det tar en evighet att grädda.

Kanske hittar jag lite ork till att börja packa också.

 

Dag 3 av 35 på semestern

Haha, jag gör verkligen mitt bästa för att anpassa mig till semestern. Problemet är att andra inte gör det – anpassar sig till min semester alltså.  Det trillar in viktiga mail och det ringer 3-5 samtal per dag.  En precis lagom kvot för att jag på sikt ska anpassa mig till fullständig ledighet.

Igår drabbades jag av insikt. Gudars skymning – jag har glömt köra några löner… 😳 

När jag åkte från jobbet natten mellan fredag och lördag så hade jag bestämt mig för att åka till jobbet någon gång denna vecka för att ”semesterstäda” mitt rum, orkade helt enkelt inte göra det då. Vilken sabla tur eftersom det ligger en hög med papper, bland annat löneunderlag, på mitt skrivbord.  Fascinerande hur hjärnan ändå fungerar, att man plötsligt kommer ihåg saker innan det är försent! Så imorgon tar jag 8-åringen med mig och drar till jobbet. Kommer säkerligen att upptäcka fler saker när jag bläddrar i högarna.

Gjorde en överraskande upptäckt idag. Jag har tydligen en stegräknare i telefonen! I min iPhone finns det en app som heter Hälsa, och det visade sig att den registrerar alla steg jag tar! Det hade jag ingen aning om. Tydligen går jag i genomsnitt 5 000 steg per dag. Hm, har för mig att jag har hört någon rekommendation på 10 000 steg per dag. När jag tittade på statistiken kunde jag konstatera att jag går väldigt många fler steg mån-fre, det är lör-sön som drar ner statistiken.

 

Acklimatisering…

Funderar på hur jag ska ställa om till semesterläge. Eller så kanske jag inte ska ”ställa om” utan bara låta tiden gå? Det säger ju en del att jag ens tänker frågan på första semesterdagen!

Har ägnat morgonen åt att ta mina första stapplande steg i programmeringsspråket Python. Dessutom på engelska. Det gick bättre än väntat, var väldigt tveksam först till om jag skulle fixa engelskan, men det var faktiskt inga problem. Och när jag fick gå bananas och låta hela skallen fyllas av programmering så dök det upp en himla massa frågor, tror jag vet vem jag ska maila dem till. 😆  Jag vet VAD jag vill göra, men har inte den blekaste aning om HUR. *frustrerad*

Semesterplanen var att dra iväg onsdag eller torsdag denna vecka, men det kom en kalasinbjudan emellan.  Nu siktar vi på att (kanske) komma iväg i mitten av nästa vecka. Blir nog bra det också, då kan barnen gå sin simskola som de älskar även denna vecka, och jag kan teoretiskt börja röja bland alla våra saker och mina kläder. Med lite tur kommer vi att ha rena kläder med oss på semestern, för idag kommer leveransen med nya tvättmaskinen!

Jag fick för mig att jag på något sätt var tvungen att spara allt jag skrivit på min gamla blogg, men hur jag än letade så gick det inte att exportera innehållet. Så nu har jag kopierat allt och klistrat in i en pdf. Det blev över 6 000 sidor! Vet inte riktigt vad jag ska göra med det dokumentet, men nu finns det i alla fall. Har  svårt att smälta att fyra år har resulterat i så galet många sidor.

Nu är det nära!

Snart har jag semester!!!

Det firar jag genom att äta en lchf-kladdkaka deluxe.

Trots att jag känner mig svullen, tung och allmänt plufsig så valde jag att äta (och baka) den där kakan. Och gott var det!

Jorå, lite uppsvälld är jag allt, det kan bero på vad som helst. Lite för lite sömn mellan fredag och lördag kanske? Åkte från jobbet 00:41 natten mot lördag. 

Somnade nog inte förens 02:00, och självklart vaknade jag vid 5-rycket på lördagsmorgonen.

Svullnaden kan också bero på allt mitt ätande av vitkål och blomkål, för det har jag snöat in på fullständigt, och det har lite fler kolhydrater än vad jag brukar trycka i mig.

Hormonerna kan också spela in här.

Strunt samma, snart är jag ”som vanligt” igen. Om en vecka eller två.

Semester var det ja… Ska bli intressant att se hur det går. Senaste jobbsamtalet kom 18:10, och jag var otrevlig mot den som ringde genom att säga nej, det var både svårt och jobbigt. *stolt*

Fredagskväll – perfekt för okynnesjobbande

Okej, jag erkänner – jag är på jobbet! En fredagskväll vid 21. Hepp!

Nej, jag sitter inte här bara för att det är roligt, jag övervakar ett pågående byte av 21 st. fönsterkassetter. Dock ska jag ärligt säga att det är väldigt skönt att vara på jobbet just nu, lugnt och fridfullt.

Jag har haft 8-åring med mig på jobbet hela dagen, det var trevligt men en smula svårjobbat. Maken kom och hämtade henne runt 19:30, och sedan dess har jag grottat ner mig i ”tråkjobb” som kräver koncentration. Börjar känna av tröttheten nu och tänker slänga på en kanna kaffe.

Flow!

Sista arbetsveckan – och jag håller hög fart! Det känns verkligen riktigt bra. Intressant att en deadline kan få mig att plötsligt spruta idèer (antecknar febrilt allt på lappar). Om jag ska vara helt ärlig så skulle jag vilja jobba en vecka till. Fast det vågar jag inte säga högt, risken att någon klappar till mig då är överhängande. Så jag kommer att få tvärnita och göra en sladd i gruset på söndag.

Gjorde årets sista blomfotografering idag. 


Nu måste jag på något mirakulöst vis redigera klart alla bilder imorgon – då 8-åringen ska vara med mig på jobbet eftersom maken ska på jobbintervju. Känns som en utmanande kombination…

På lördag ska vi ha den årliga sommarfesten med goda vänner hos oss. Om någon (t.ex. maken) har förberett genom att handla? Nej, självklart inte! Det förväntas jag göra… Jag som är på jobbet mellan 7-20 varje dag och som dessutom måste vara på jobbet mellan 7-12 på lördag. Är en smula upprörd över det bristande ansvarstagandet. 😡

Skapligt nöjd ändå

De där förbaskade blombilderna….

Suckade och stönade och ägnade nästan 3 timmar av arbetsdagens början åt att fixa klart blombilderna. Det var med en lättnadens suck jag mailade iväg de sista till sina rättmätiga mottagare.

Äntligen! Nu kan jag jobba på riktigt.

*pling* Hm, vad var det? *pling* *pling* Men vad i allra glödhetaste vad det plingar! *pling* Skapligt frustrerad över att inte få komma igång och jobba öppnar jag mailen. Inom loppet av 1(!) minut hade jag fått fyra tackmail. De var så fulla av adjektiv att jag nästan rodnade, eller det gjorde jag nog faktiskt. Jag blir lika förvånad varje gång över att folk blir så glada över att få bilder som jag har tagit. Ett enkelt ”Tack för bilderna” kan jag tycka är okej, men dessa översvallande ordmassor som strömmar emot mig några gånger per år är…..en egoboost. 

Jag insåg efter lite googlande att en av personerna, som vänligt nog hade frågat om det var okej att använda bilderna på Instagram, tydligen är en stor person inom sitt gebit (inte blommor dock). Hon har 12 000 följare på Instagram! Nyfiken som jag är kollade jag upp hennes inlägg på eftermiddagen och såg att hon dels hade nämnt mitt namn och dels att hon hade över 9 000 ”gilla-markeringar” på mina bilder. *rodnar klädsamt*

Det var kanske inte så jobbigt att fixa bilderna trots allt. *hehe*

Jag är en smula tjatig – jag vet det – men återigen har jag upplevt en dag som förvunnit. Plötsligt var klockan 17:52. Jag gillar inte det här med att tiden tycks försvinna. Till råga på allt insåg jag idag att det jag hade tänkt göra idag, som jag kunde börja med först efter lunch, kommer att ta väldigt mycket mer tid än jag räknat med. Inte bra. Inte bra alls!

Ibland borde hjärnan kopplas in innan munnen tillåts tala…

Jag beskrev just en kompis partner med orden ”Som avslagen Ramlösa.” när 10-åringen frågade vad jag hade för uppfattning om personen ifråga. Jösses en sån mamma jag är! *skäms lite fast jag tycker det är sant* Ibland – ganska ofta faktiskt – borde jag tänka efter innan jag öppnar brödhacken och vräker ur mig saker.

Förhindrar mig själv att göra flera klantiga uttalanden genom att hetsäta chokladbollar.

 

Kladdigt

Fick barnen att bidra med muskelkraft mot att de fick smaka. 


Blev riktigt goda chokladbollar 

Semesterfunderingar och vitkål

Det är väldigt skönt att vara kapabel att gå ner i varv. Samtidigt har jag svårt att ”bara vara”. Blir lätt lite smågrinig när jag inte har något att fokusera på märker jag.

Har slöat några timmar i soffan och låtit tankarna virvla runt med fritt spelrum i huvudet.

SEmester

Det är bara en veckas jobb kvar – sen är det semester. Och med ”en vecka” menar jag inte fem dagar, jag kommer med största sannolikhet vara tvungen att jobba på lördag då ett av byggprojekten troligtvis går i mål och ska besiktas. Leveranser är försenade vilket gör att hela projektet dragit ut på tiden. Fast jag brukar tänka att min semester alltid börjar på en måndag, att jag är i tjänst till 23:59 söndag kväll. Trots detta faktum (jobb till söndag kväll) kan jag nästan känna doften av semestern. Av den versionen som är påhittad i mitt huvud vill säga, den romantiska versionen i ljusrosa. Jag vet att semestern inte kommer att bli ljusrosa, mer än kanske stundtals, och det känns okej.

Det ska bli spännande att åka till ett helt nytt ställe, där igen av oss tidigare har varit. Samtidigt känns det så klart skrämmande – nya stränder att visa upp sitt vita fläsk på *hua*. Jag har kollat upp färjetider, campingar och priser. Det är dyrt dit vi ska, med tanke på att budgeten nu är starkt begränsad pga alla oväntade men livsnödvändiga inköp den senaste tiden tror jag att vi har råd att vara borta 9-13 dagar beroende på hur vi lever. Kanske borde investera i ett 100-pack nudlar från ÖoB till familjen? *ler brett*

Jag försöker föreställa mig hur det ser ut dit vi ska, hur naturen ser ut, hur människorna är, vilka sevärdheter som finns (kyrkorna har jag läst in mig på) och om matkulturen skiljer sig så mycket som folk säger.

Funderar på vad jag vill göra – bortsett från att bada då. Den senaste tiden har fotograferandet poppat upp i huvudet titt som tätt, kanske borde jag grotta ner mig i seriöst fotograferande på detta nya ställe? Längtar tillbaka till macro-tiden då jag plåtade allt med galen förstoring, det är väl sisådär en 20 år sedan jag höll på med det. Fast det kräver att jag köper en riktigt bra macroglugg. Typ nästa vecka! Jag har ju förmånen att kunna använda min jobb-fotoutrustning även privat, och jag har en budget för fotorelaterade saker på jobbet. I den budgeten finns det pengar just nu, som jag skulle kunna köpa en ny glugg för. Jag hade bland annat budgeterat för inköp av Nikons nya D500, men nu börjar jag bli tveksam till om det är den kameran jag egentligen vill ha. Så, om jag lyckas skaka fram lite tid kanske jag hinner åka till den lokala fotohandlaren och fixa en macroglugg. Då blir det kanske plåta av på semestern.

I övrigt har jag inga klara tankar och önskemål om semestern.

Det känns inte som att jag behöver så lång ”omställningstid” i år som jag brukar vilja ha. I normala fall jobbar jag verkligen till  kl. 23.59 söndagen innan semestern, och har inte haft varken tid eller möjlighet att ställa in mig på ledighet så jag har behövt nästan en vecka på mig att ”byta hatt”. Det skulle inte funka att packa i all hast på måndag förmiddag för att komma iväg lagom till lunch.  Men som sagt, i år behövs det nog inte så många dagar. Tror jag. Fast jag vet att det kommer att sluta som vanligt, att det är jag som är ansvarig för allt packande av barnens kläder och saker, mat och förbrukningsvaror som kaffe, solspray, vatten, toapapper och schampo.

Jag har faktiskt pratat med barnen om att göra någon form av projekt av denna semester, kanske att skriva en blogg ihop. Fast än så länge är det bara idéer och löst prat, men det vore kul.

Bunkrat upp

Någon gång vid 15-tiden kom maken och undrade om vi skulle grilla. Visst, men vad? Han förslog att han skulle åka och handla grillkött. Okej, och vad tänkte du att vi skulle äta till? Öhum…potatissallad?! svarade han. Jaha, som vanligt fanns det inte en tanke på att jag kanske behövde äta något annat än kött! *mutter mutter* Men jag lät honom åka och gick ut till köket.

Vad kan jag tänkas trolla fram tro? Tittade oinspirerat i kylskåpet. Såg ingenting. Plötsligt kom jag på att jag hade ett vitkålshuvud i skafferiet, vitkålsgratäng kan jag göra!

Började riva vitkålen och kom på att det är så galet tråkigt och slabbigt att hålla på med så det var lika bra att riva hela huvudet på en gång. Det hela slutade med att jag gjorde en vitkålsgratäng – med så mycket Sambal Oelek i att nackhåren reste sig – och två tacogratänger.

Gudars vad skönt, nu har jag lunchmat för hela nästa vecka! *oerhört nöjd*

 

 

NSV och blomkålsmos, bland annat

Gudars vad skönt med lördag!

Njuter av friden och kaffet sittandes vid köksbordet.

Veckan som gått har bara rasslat förbi, och när det gäller jobbet har den varit omväxlande kan man lugnt säga.

Jag avslutade arbetsveckan med ett fotouppdrag på jobbet. Av blommor. Orkade inte börja redigera bilderna, så det får vänta tills på måndag, eller kanske tisdag. Men några bilder kan ni få se redan nu:

Ja, det ligger några timmars jobb framför mig för att få dessa presentabla till beställarna.

Nu till något helt annat – NSV!

I flera amerikanska keto-fb-grupper jag följer är det populärt att skriva om NSV (Non Scale Victory), dvs ”icke-vågrelaterade-segrar”. Jag har ibland lite svårt att se andra segrar än tappad vikt, men häromdagen hade jag en NSV-uppenbarelse. Min favoritjackas ärmar sitter inte längre som korvskinn! Plötsligt kan jag ha en vanlig skjorta, eller till och med en tunn tröja, istället för en spindelvävstunn polyesterskjorta under jackan utan att jag stasar blodet i överarmarna. YAY! En liten seger i sammanhanget men ack så viktig.

Blomkålsmos

I början av veckan lagade min mamma torsk i ugn. Till det kokade hon potatis – som jag inte äter. Fort som attan gjorde jag blomkålsmos för att hinna äta samtidigt som alla andra.

Det blev mycket blomkålsmos, och mycket fisk. Räckte till ytterligare 5 måltider för min del.

Om man äter blomkålsmos till både middag och lunch i tre dagar så händer det grejer i tarmarna. Det skapas gas. Väldigt mycket gas! Gas som vill ut… Gas som inte riktigt går att kontrollera. Jag har gått och smågasat i två dagar nu, så fort jag har gått någonstans med skaplig hastighet har jag ”låtit”. Det har inte fungerat att knipa för att hindra utströmningen av gas. Och att böja sig fram/ner ska vi inte prata om, jag har släppt brakskitar värdiga pris.

Note-to-self: begränsa intaget av blomkålsmos!

Ny investering

Tvättmaskinen har gett upp…

Nu har jag köpt en ny och blivit 3 500 kr fattigare.

Det kommer att bli en snålsemester i år.

Som vanligt igen

Det är med ett leende på läpparna jag konstaterade att jag idag vaknade kl. 03:23 – ordningen är återställd!

Har saknat mina tidiga morgnar.

Nu har jag lyckats jobba undan en hel del, svarat på mail och bokat lokaler samt gjort arbetsordrar för långt in på hösten. *nöjd*

Dessutom kommer jag att kunna vara på plats på jobbet tidigare än vanligt, vilket jag behöver eftersom ytterligare ett byggprojekt ska startas upp (och avslutas!) idag.

Hittills den här veckan har jag muttrat en del över jobbet, jag har inte alls hunnit det jag planerat eftersom jag dels (oväntat) hade 10-åringen med på jobbet hela tisdagen och dels var tvungen att åka tidigare igår eftersom jag skulle hämta bilen från verkstadsbesök. Till råga på allt har jag fått två extramöten på halsen samt en fotografering bokad. Sånt som äter min tid.

Men jag har en vecka kvar att jobba, det är då jag ska hinna ”allt annat” – hur nu det ska gå till?! Men det löser sig alltid. Håller bara tummarna att det inte trillar in alltför många tidsätande extrasaker.

Tiden har gått skrämmande fort, när jag tänker på att jag har semester om 9 dagar känns det en smula overkligt…

Svaret – för 5 000 kr

Idag var bilen inne på service, och jag fick svar på vad det var jag har upplevt med den. Försökte tappert förklara mina upplevelser, och kände mig som en idiot, när jag lämnade in den. Medan jag pratade med verkstadschefen var det en mekaniker som körde in bilen i verkstaden och han kom ut till oss och sa: ” – Det är något som inte stämmer med den här bilen, den känns konstig!”.  Hm, ungefär vad jag just hade sagt.

En dryg timme efter att jag lämnat in den blev jag uppringd, de hade hittat felet! Jag höll bokstavligen andan medan jag lyssnade på förklaringen, tänkte ”Detta kommer att bli dyrt!”, men det visade sig bara kosta 1 100 kr att fixa det! Hurra!

Så nu mår bilen bra, den har fått all service den behöver och jag är knappt 5 000 kr fattigare.

Och jag är inte längre rädd – den största vinsten av alla!

Midsommar – en form av överlevnadstest

Dagen innan midsommarafton

Gick ut starkt och ökade tempot efterhand. Hade bestämt mig för att ta mig igenom högarna på skrivbordet. Gjorde avbrott på förmiddagen för en besiktning av ett bygge. När jag kom till platsen och gick runt och ”förtittade” insåg jag att jag borde ha gjort detta lite tidigare, nu hade jag en kvart på mig innan ansvarig byggare skulle komma. Men jag hann se en hel del tokigheter, bland annat var dimmerfunktionen på alla armaturer fullständigt felkopplad, det var färgstänk på de nya akustikplattorna och målningen lämnade en del att önska. När byggaren kom rabblade jag sakligt upp alla fel. Byggaren är av typen ”kvinnor-kan-INTE” och han har dessutom väldigt svårt för mig. Hans sätt gör att det blir lite sport för mig att framföra synpunkter, en sport där jag gett mig f-n på att vinna. Han säger ofta ”-Men det där var väl inte så farligt.” och med åren har jag lärt mig att inte fastna i att ifrågasätta mig själv utan bara kontra med ”-Nej det kanske det inte är, men det var inte det jag beställde!”. Han har lärt sig att jag dessutom inte ger mig, inte på en enda punkt!

Besiktningen tog lite längre tid än beräknat eftersom jag krävde att få veta när alla backjobb skulle ske, byggaren fick snällt ringa upp alla underentreprenörer och ge mig besked på plats. Också en sak jag lärt mig med åren – annars drar det ut i all evighet och i värsta fall blir det inte ens fixat!

På väg tillbaka till mitt arbetsrum kom jag på att jag sagt åt maken att han skulle åka och handla inför midsommarfirandet med goda vännerna. Jag hade också lovat att förse honom med en lista på VAD som skulle handlas. Shit! Gav mig själv fem minuter att få ihop en lista med det allra viktigaste som jag sedan sms:ade honom. Typ jordgubbar, läsk och grillkött. Tänkte att ”resten” får jag handla själv på hemvägen.

Åter till saltgruvan! Jag hade på morgonen en tanke om att jag kanske skulle dra från jobbet efter lunch, vid 15-tiden insåg jag att det skulle jag inte kunna göra. Strax efter 17:00 kom chefen inramlandes på mitt rum, vi stämde av en massa saker och önskade varandra glad midsommar. När han är på väg ut ur rummet tvärvänder han plötsligt ”-Ja just det…. Jag pratade med X om projekt J – vi kör!” sa han och gick sen.

Projekt J, mitt skötebarn och resten av personalens hatobjekt. I ärlighetens namn vet jag inte varför jag värnar om projekt J, kanske för att det från början var min idé? Varje år vi har kört detta projekt har det varit ett j-vla gnällande på personalen – det är SÅ jobbigt. Tja, det innebär ju att man de facto måste jobba och inte kan fika sig igenom dagarna. Fast SÅ jobbigt är det inte, och om man bortser från gnällspikarnas klagosång så är det bra för vår verksamhet och gör att vi uppfyller de statliga kraven. (Jag har en uppsjö med argument!)

I vanliga fall brukar vi sjösätta projekt J i januari, då släpper vi på ”bokningsmöjligheten” för allmänheten. I januari i år var tjänsten som arbetsledare (X) över den verksamhet som är mest inblandad i detta vakant, så vi la det hela på is. Ny arbetsledare (X) kom i april och redan då presenterade jag upplägget för i år. Insåg att X kanske behövde lite tid för att sätta sig in i verksamheten innan jag krävde respons. Min idé då var att släppa detta till allmänheten på midsommarafton. För 2-3 veckor sedan mailade jag både X och min chef och sa att jag behövde veta hur vi skulle göra eftersom det krävde en del jobb av mig om vi skulle få ut det på just midsommarafton. Knäpptyst blev det. Förra veckan berättade chefen att han skulle ha ett samtal med X torsdagen innan midsommar, och återigen påminde jag honom om att ta upp projekt J och komma till beslut.

Så vid 18-tiden, dagen före midsommar, fick jag alltså klartecken. Funderade i hela två sekunder på att skita i att släppa projektet till allmänheten på just midsommarafton pga tidsbrist. Men vafan – det är ju inte jag! Satte mobilen på larm så att jag skulle hinna åka till affären och handla innan jag med hull och hår kastade mig in i alla förberedelser som behövdes. Och det är galet mycket jobb som krävs för detta, men ger man sig katten på att fixa det så går det, i synnerhet när man som jag kan ta en del genvägar och återanvända en del saker.

Jag försvann in i detta och återkom till verkligheten när larmet på mobilen tjöt. Jaha, konstaterade att NU måste jag åka till affären innan den stänger vid 21. Frågan var bara vad jag skulle handla, för det hade jag inte hunnit fundera på ordentligt.

Vi är ett gäng som alltid brukar träffas på midsommar (och nyår, födelsedagar mm). Som vanligt hade vi diskuterat ”förberedelserna” via Messenger, problemet var bara att det just denna gång inte blev så tydligt vem som skulle bidra med vad. Dessutom skulle en av de manliga singelvännerna presentera sin nya flickvän vid detta tillfälle, en flickvän som hade en del intolerans mot födoämnen. Typ laktos och gluten.

Jag gav mig själv några minuter för att leta recept på nätet. Medan jag letade skrev jag en inköpslista. Sen bar det av till affären!

Efter ett något förvirrat varv i butiken såg min vagn ut såhär:

In med allt i bilen och full fart hemåt för att slutför projekt J. Gick i mål kl. 01:27, på midsommarafton. Stupade i säng, trött men väldigt nöjd.

Midsommarafton

Sover ända till halv åtta på morgonen. Vaknar och känner stressen – jag måste fixa en massa mat (och duscha!) innan vi ska ses allihopa vid lunch! Skummar igenom Messenger-diskussionen och inser plötsligt att den där flickvännen som ska presenteras inte tål ägg?! Vafan, nästan all mig tilltänkta mat innehåller ägg!

Fixar kaffe och försöker få igång hjärnan. Okej, jag gör gubbröra, cheescake och västerbottenostpaj – med ägg – och så gör jag två olika varianter av blomkålssallad samt en krämig gurksallad – utan ägg. Det får räcka!

Börjar fara runt i köket och humöret sjunker för varje sekund. Varför är det just jag – som  jobbar heltid-  som ska stå här och förbereda en massa mat och bli stressad? Fan vad livet är orättvist. Snäser åt barnen när de vill ha hjälp med ( i mina ögon) helt ovidkommande saker. Till slut inser både maken och barnen är de nog ska hjälpa mig med alla förberedelser.

Vi hann! Fast det blev en del missöden….

Jag orkade inte göra cheescake, missade att förgrädda pajskalet till västebottenostpajerna och någon ”vanlig” sallad bidde det inte.

Trots detta blev det midsommar, en riktigt trevlig sådan dessutom – jag kommer att bevara den som ett härligt minne i hjärtat länge! De där pajerna vars skal jag glömt att förgrädda blev himmelskt goda – måste göras igen.

Och maten, jag tror jag åt ungefär tre gånger den mängd min kropp är van vid per dag. Antar att kroppen kommer att vara tung i en dryg vecka efter detta och att magen lever rövare i några dagar. Jag åt inte fel – men mycket.

Det hände en hel del andra saker också på denna sammankomst, en del oerhört dråpliga, om jag finner tid och inspiration ska jag plita ner dem i ett nytt inlägg.

Den där nya flickvännen presenterades bland annat, och henne hade vi en del åsikter om! Stay tuned…!

Dagen efter midsommarafton

Tidigare i veckan blev det bestämt att 10-åringen skulle fara till huvudstaden dagen efter midsommarafton för att hälsa på och umgås med ett äldre syskon. Jag var inte med i den diskussionen utan svarade bara på frågan om vi hade annat inbokat, vilket vi inte hade. Så när vi kom hem efter att ha firat midsommar, strax efter midnatt, och maken frågade om jag skulle följa med svarade jag med ett bestämt nej. Jag orkade ingenting kändes det som efter denna arbetsvecka och midsommarafton, och 10-åringen ville så klart åka så tidigt som möjligt hemifrån.

Maken och båda barnen for iväg strax efter nio på morgonen, ungefär samtidigt som jag höll på att baka mitt lchf-bröd. Medan det regnade ute bakade jag, tömde och fyllde både diskmaskin och tvättmaskin och passade på att slappa i soffan. Till slut somnade jag faktiskt, och vaknade upp av en mardröm. Det gör jag alltid om jag somnar på dagen utan att vara riktigt trött. Drömmen var så obehaglig att jag gick upp och gjorde kaffe, här ska inte sovas mer! Mamma kom efter en stund och vi bestämde oss för att åka till den lite större staden för att handla. Ibland är det riktigt trevligt att få ”ensamtid” med mamma.

Vi var borta i flera timmar och när vi kom hem var maken och 8-åringen hemma igen och det var dags att fixa middag. Vi körde rest-ätning, för det hade blivit en del mat över från midsommarafton. Som grädde på moset avslutade vi med jordgubbar.

Trodde att jag skulle orka vara upp länge på kvällen, men jag slocknade runt 22-tiden. Med andra ord – jag behövde verkligen sova! 

Söndag efter midsommar

Vaknade redan vid fyra och kunde inte somna om. Känner att jag skulle vilja åka till jobbet och göra klart en del saker, men det kan jag ju inte göra. Får ge mig till tåls tills imorgon. Misstänker att frågan om jag vill följa med till huvudstaden för att hämta hem 10-åringen snart kommer. Vet inte riktigt vad jag vill. Vara hemma och tona håret kanske?  Ja ja, vi får se hur den här dagen blir. 

 

Kvalet över valet

Har kollat lite i kalendern för att se hur mina kommande jobbveckor ser ut, vad är inplanerat, vilka dagar kan jag fylla med saker från min ”att-göra-lista” osv.

Plötsligt får jag syn på ett det står Progesteron på dagens datum. Hoppla, enligt plan ska jag alltså börja smörja mig idag.

Min mens har ju betett sig konstigt på sistone så jag har ”missat” en smörjomgång, jag var osäker på om jag hade ”riktig” mens eller om det var någon form av mellanblödning. Men dagens startdatum för smörjning är baserat på ”riktig” mens.

Men jag blir plötsligt osäker. Ska jag smörja mig? Hjälper krämen? Kan senaste tidens vikthopp nedåt ha att göra med att jag inte smort mig?

Velar. Vet inte hur jag ska göra…

Plötsligt – bara sådär – så händer det!

Jag har fullständigt glömt bort att berätta en sak!

Igår morse vaknade jag. Klev ur sängen och tog sikte på kaffebryggaren. Något kändes ovanligt. Konstigt.

Det tog en stund innan jag kom på var det var.

Min axel gjorde inte ont!

Herregud – min axel gjorde inte ont!!!

Alla fåniga övningar, som jag inte utfört helt enligt plan, har gett resultat.

Målgång – äntligen! 

Vilken dag! 

Få saker är så sköna som att korsa en mållinje. I synnerhet när man har hållit på med något i fem år!

Tack vare stenhård diciplin och Nurse Diesel-attityd från min sida lyckades jag tvinga kollegorna över den där mållinjen idag. Vi överskred  min planerade sluttid med 42 minuter, men det gör inget – vi gick i mål! 💪🏻

I ärlighetens namn var jag tveksam till om vi verkligen skulle lyckas när vi startade imorse. Mina kära kollegor blev totalt förvirrade när de såg högarna av material jag la upp på borden. Kunde lika gärna ha lagt upp delarna till en motor och bett dem montera ihop den!

Men efter en stund fattade de galoppen och vi betade av en sak i taget medan vi hinkade kaffe. Ett ordnat kaos: 

Det bästa av allt var den tacksamhet de uttryckte när vi var klara! Chefen sa ”-Det är fan bara du som kan få mig att sortera och kategorisera dokument en hel dag – och dessutom gilla det!” Det är ett väldigt gott betyg.

Inte nog med att alla dokument nu är genomgångna, vi har lagt en årscykel med verksamhetens alla olika möten (ca 8st/månad)  och återkommande innehåll! Det är guld värt! Plötsligt behöver vi inte skjuta från höften fem minuter innan ett möte utan har något att hålla oss till och utgå ifrån.

Ja, det har varit en fantastisk dag, kommer att somna gott ikväll!

Inte riktigt riktig.

Ny dag – nya möjligheter!

En dag som jag ska tillbringa på ett konferenscenter med mina två kollegor i ledningsgruppen. Det kan gå precis hur som helst.

Det var ohyggligt länge sedan ”ledningen” hade en heldag på ”annan ort” för att diskutera verksamheten. Jag kan inte ens minnas att nuvarande sammansättning av ledning någonsin har haft det, och den sista gången som jag minns är för fyra år sedan! Visst, vi har varit iväg på andra saker tillsammans, men inte suttit ner och ägnat oss åt vår egen verksamhet.

Jag är i desperat behov av att få det integrerade ledningssystemet på plats, och har därför kallat (hm…tvingat!) till detta möte. Jag – den fyrkantiga, mot främst chefen – den runda. Det ska bli en synnerligen intressant dag! Tack och lov är den tredje personen i ledningen mer fyrkantig än rund, så om chefen är på skapligt humör kanske den här dagen blir någorlunda produktiv.

Den där ledsen-känslan från igår hänger kvar.

Direkt efter att jag skrivit inlägget igår kastade jag mig i ren känsloflykt in i excel-ark som krävde 100% koncentration. Behövde en paus från min egen reaktion. Efter några timmar hade den akuta ledsenheten lagt sig. Jag bearbetade den ytterligare genom att ringa en gammal kollega när jag körde hem. Ibland är det skönt att få lite sympati.

Kan inte låta bli att fascineras över min egen reaktion, att den blev så stark. Behöver fundera lite mer på orsakerna till det.

Men, jag känner fortfarande av det. Blir en smula 3-åringstrotsig och tänker ”jag ska minsann inte…” när det gäller jobbrelaterade saker, ett direkt resultat av mitt känsloläge. Jag hoppas innerligt att jag kan lägga detta åt sidan under dagen, vill inte att det ska påverka möjligheten att få bra saker gjorda. Om jag sitter och är grinig så kommer det att stoppa hela processen. Och eftersom jag vet att chefen har någon form av känsloradar utan att han själv vet om det vill jag absolut inte att han ska bli påverkad! Så, bara att gå från ”inte riktigt riktig”, omfokusera och rikta energin framåt.

….och så var det den där midsommarafton också. Gudars! Igår pågick ett intensivt messande mellan oss inblandade och jag vet inte riktigt hur det slutade. Det var ingen tydlig uppdelning i stil med att någon ansvarar för att fixa grillkött, någon annan fixar sill osv. Det slutade (tror jag) med att alla skulle ta med lite av varje. Jag, som varken har tid eller lust att drälla runt i affärer, får lite panik. Panik betyder dyrt i detta sammanhang. När jag inte har klart för mig exakt vad jag ska handla så överhandlar jag. Ikväll ska jag försöka få till en lista på vad det egentligen är vi ska ha med oss. Jordgubbar till 20 personer är det enda jag har koll på just nu.

 

Jag är inte bitter inte!

Eller jo – det är jag.

Nej föresten, jag är inte bitter – jag är ledsen. (Det är inte lätt att identifiera känslor alla gånger inte!)

Vi har just haft sommarfika på jobbet med all personal. Folk frossade verkligen och glufsade i sig tårta, glatt babblandes om allt mellan himmel och jord. Själv satt jag med en pappmugg kaffe och försökte vara någorlunda trevlig med en udda kollega. Ingen av oss ”passar in” så vi passar ihop rätt bra i det här sammanhanget.

En liten fånig och väldigt långdragen tävling utfördes och efter det delades sommarpresenterna ut.

Plötsligt reser sig en av medarbetarna och börjar hålla tal – till ”ledningen”, där jag ingår.

Det babblas på om inspiration och jadda jadda och så delas två enorma blomster/växt-arrangemang ut. Till två av de tre som ingår i ledningen. Inte till mig.

Jag gjorde mitt bästa för att hålla masken, log försiktigt och försökte dra därifrån så fort det bara gick.

Gick i racertempo till mitt rum, sammanbiten och med gråten i halsen. Det gör ont att bli förbisedd. Jävligt ont.

 

Moderskapsfunderingar

Idag känns det som att jag inte har presterat just någonting på jobbet, och när jag kollade på klockan var hon 17:05! Fem över fem?!

När jag tänkte efter så hade jag faktiskt hört kollegorna äta lunch, men jag var så inne i det jag höll på med att jag inte riktigt fattade.

Det är en smula läskigt när tiden bara ”försvinner” så där och jag tycks drunkna i det jag gör.

17:20 satt jag vid mitt skrivbord och åt min lunch, insåg att jag var riktigt hungrig. Sen slog jag in 63 st. sommarpresenter till personalen.

Imorgon är det nämligen sommarfika gubevars. En årlig tradition där man ska vara social, käka tårta och älska varandra i största allmänhet. Och, icke att förglömma, få present!

Frågade chefen för drygt tre veckor sedan om han hade funderat på årets sommarpresent. Han bara mumlade. Insåg att om det skulle bli någon present så låg det på mig att fixa det, och nu har jag gjort det.

Stängde ner kontoret efter presentinslagningen och åkte hem. Kom precis hem så att jag kunde lägga 8-åringen. Passade på att läsa lite. Valde Alex Schulmans bok Glöm mig. En bok som påverkar mig mer än vad jag kanske vill. Han beskriver sin mamma och hennes (alkoholiserade) beteende, hur han har upplevt henne genom åren.  Jag blir väldigt berörd. Funderade på hur mina barn skulle beskriva mig om de skrev en bok och det är nog inte enbart i goda ordalag. Jag kan, precis som Alex Schulmans mamma, försvinna i mig själv och få en död blick. Jag kan bli arg/upprörd och bara tystna vilket mina barn tycker är skrämmande. Säg nåt mamma, säg nåt! Har fått mig en oväntad tankeställare och bestämt mig för att prata mer med mina barn.

Nu väntar nackmassage, 10-åringen ska behandla mig!

Det är bara att gå ”all in”!

Söndag = vilodag. Eller?

Knappast i mitt liv i alla fall, för hittills har jag hunnit:

  • vaxa benen
  • laga till skinksteken (som smakade bra!)
  • tvätta fyra maskiner tvätt och hängt ut dem
  • städa kylskåpet
  • plocka ögonbrynen
  • dammsuga nedervåningen
  • göra två gigantiska tacogratänger
  • tömt och fyllt diskmaskinen två gånger (kanske dags för en 60cm bred diskmaskin snart)

….och det bara fortsätter.

Just nu har jag en liten paus, passar på att fippla lite med den ständiga ketokalkylatorn. Funderar på att testa att köra på samma gram-antal för protein och fett och se vad som händer då. Runt 90 gram tänkte jag.

Spännande tankar, ska fundera mer på det när jag ställer mig i duschen sen.

Nattliga funderingar

Klockan är över 01:00 och jag kan inte sova!

Vänder och vrider på mig, tycker det är för varmt. Trampade ner till köket och tog en smörgås, det kanske gör mig tröttare? Inte ännu i alla fall.

Slumrade till en stund på dagen, det borde jag kanske inte ha gjort.

Nu ligger jag här i mörkret och stirrar ut i ingenting. 

Funderar på midsommarafton. ATT vi ska fira den med vänner är spikat, men inget annat. Varken tid eller födo-ansvarsområde. Gillar inte när det inte är klart i god tid. Jag har ingen tid till övers kommande vecka, utan det är imorgon jag skulle vilja fixa och förbereda så mycket som möjligt.

En helt annan sak som dansar tango i huvudet är det faktum att maken ska på anställningsintervju om några veckor. Herregud – tänk om han får jobb?! Vet inte hur jag ska förhålla mig till det.

Det finns så mycket man kan tänka på mitt i natten.

  • Träning – när då?
  • Plötslig viktnedgång – orsak?
  • Frånvaro av sex, utan saknad
  • Konferensen till veckan, hur ska jag styra upp den?
  • Lappsystemet, finns det ett bättre sätt?
  • Ska det bli galet varm imorgon också? Hur överlever jag det?
  • Skinksteken i kylen måste tillagas imorgon. Hur då?

Skulle kunna fylla på punkter halva natten tror jag. 

Hell week – i detalj

Idag blev det sovmorgon, vaknade något förvirrad vid halvåtta-tiden. Kändes ovant att sova så länge, fast jag somnade nog inte innan 01:00.

Veckan som gått då…

Måndag

Hade bara en sak på dagordning, en liten stuntsak. Med andra ord trodde jag att det skulle bli en bra dag där jag hann få undan en del. Så blev det inte. Strax efter nio stormade en medarbetare in i mitt arbetsrum och säger högljutt och väldigt upprört: Jag vill inte ha hjälp av K, jag fattar inte vad hon säger! Vem ska hjälpa mig!?

Det hela handlar om vår nya kommunikationsplattform – mitt skötebarn. Jag, som har ett väldigt nära samarbete med chefen, vet hur vi har diskuterat och vad vi har kommit överens om när det gäller vem som ska göra vad. Chefen har säkerligen gjort sitt bästa för att vara tydlig gentemot denna medarbetare (K) som ska göra en del småsaker. Problemet är att K är döv – döv för tydlighet. Eller snarare, K vill gå sin egen väg och låter sig inte styras. Under våren har jag suttit på möten med bland annat K, och jag kan konstatera två saker: människan vet inte vad hon snackar om, och jag gillar henne inte.

Efter att ha lugnat ner den upprörda medarbetaren enades vi till slut om att detta var chefens problem och att medarbetaren skulle prata med honom.

Jaha, då trodde jag att saken var ur världen. Haha! Inte då. Sent på måndagskvällen fick jag ett mail från K som innehöll den sedvanliga dåliga svenskan vilket gör att jag måste både tolka och försöka gissa mig till vad människan vill framföra. Jag trodde mig förstå att K ville ha till ett möte för att ”tydliggöra saker”, dessutom ville K veta exakt vad jag sagt till en konsult jag anlitat åt personalen. Öh… Knepigt. Innan jag dängde iväg ett svar ville jag dubbelkolla med chefen om han överhuvudtaget hade pratat med K under dagen. Jorå, det hade han, och han meddelade också att ”vi” (han och jag alltså) skulle ha ett möte med K påföljande dag. Jaha, bra att man blir informerad…

TISDAG

Vaknar med en knepig huvudvärk.

Vet att jag får spänningshuvudvärk, antagligen har jag det inför mötet med K. Fast jag vill inte erkänna att jag är så känslig och blir så galet spänd egentligen. En vekling.

Mötet är planerat till eftermiddagen, och jag petar i mig Treo under dagen för att hålla huvudvärken borta. Men jag märker att jag ofta sträcker på nacken vilket är ett tydligt tecken på att huvudvärken finns där. Tror i någon naiv förhoppning att den ska släppa om jag kan få nacken att ”knäcka” till.

Chefen tittar förbi strax innan lunch för ett ”förmöte”. Vi var lika ense som tidigare när det gäller uppdelningen av rollerna för plattformen. Huvudansvaret är mitt – enbart mitt – och K ska ansvara för en liten yttepytte del. Det som framkommit från flera medarbetare är att de inte vill ha K:s hjälp, att de inte förstår vad hon säger. Nu pratar vi inte om att hon inte kan svenska, för det kan hon, utan det är sättet hon pratar på. Jaja, vi får väl se hur mötet blir.

Mötet blev i mina ögon en katastrof. Efteråt frågade chefen mig vad jag tyckte och då sa jag att för min del var det +-0. Han hade inte varit tydlig och jag hade suttit och kämpat som en gris för att inte säga något dumt. K har ett speciellt sätt, när hon pratar (vilket hon gör extremt högt dessutom) låter det som att hon kan allt, hon uttalar sig med en tvärsäkerhet som kan få vem som helst att baxna, och det finns alltid bara ETT sätt att göra saker på – hennes sätt. Mitt problem är att jag inser att hon pratar skit, hon har ingen aning om vad hon snackar om, men jag kan inte linda in det på något tjusigt sätt och väljer därför att vara tyst för att inte skada. Så nej, vi kom ingenvart. Chefen frågade om jag trodde att det skulle bli klarare/tydligare efter att konsulten hade haft sin dragning senare i veckan. Inte ett j-vla dugg, var mitt spontana svar. K är en person som inte går att leda, som inte kan hålla sig inom en ram, K springer alltid iväg som en kalv på grönbete och gör precis som hon vill – oavsett vad någon säger. Människan har så mycket energi och entusiasm som skulle kunna användas på ett bra sätt, vi har försökt att rikta den genom att vara tydliga – men det går f-n inte. Dessutom har K varit tjänstledig titt som tätt och jobbat på ”nationell nivå” med ”teknik” inom vår sektor (låter mer än vad det är!), och tror sig nog kunna frälsa hela världen genom sin blotta existens. Hm, konstigt att de på ”nationell nivå” inte vill ha henne längre tänker jag ibland sarkastiskt. För hade hon varit så himla fantastisk hade de inte släppt henne. Jag trodde i början (typ i februari) att hon visste vad hon pratade om, det hände flera gånger att jag själv kände mig korkad när jag inte fattade vad hon sa, och dessutom litade jag på att det hon på sitt tvärsäkra sätt sa var riktigt. Ha, så fel jag hade – hon snackade bara skit. Nu har jag lärt mig att lita på mig själv och inser att jag är ljusår före henne när det gäller teknik/IT! Mitt problem är ju att jag inte kan drista mig till att på ett möte att säga Du snackar skit, det där stämmer inte! eftersom jag inte vill såra och vara bitchig, även om det är sant.

Resten av tisdagen tog jag mig igenom med hjälp av Treo.

ONSDAG

Vaknade med migrän från helvetet. Med dimsyn tog jag mig till köket och fick igång kaffebryggaren. Drack kaffe och spydde i diskhon. Insåg att jag nog inte var så lämpad för bilkörning, och insåg också att jag måste till jobbet. Spydde några gånger till och kände efter – jorå, jag skulle fixa att jobba. Väckte upp maken och bad honom skjutsa mig till jobbet. Äta frukost var det inte snack om, jag tryckte ner några lchf-brödbitar i väskan som nödmat, ifall jag under dagen skulle få för mig att äta något. Däremot ställde jag mig på vågen och fick se den där 9:an jag så länge längtat efter. Ett gigantiskt och oerhört överraskande viktras var ett faktum – hurra.

Men det är svårt att glädja sig åt viktras när huvudet gör galet ont. Jag kom i alla fall till jobbet, där mötte jag alla medarbetare som muntert var på väg till den buss som skulle ta dem på personalutflykt. En utflykt jag medvetet hade undvikit för att istället kunna genomföra diverse större projekt på jobbet utan personalens inblandning! Lyckades (tack vare huvudvärkstabletter) faktiskt genomföra allt jag föresatt mig och fick tack och lov en avbokning på en grej, så det blev bara tre möten. Dessutom fixade jag att ringa min märkesverkstad och boka service på bilen. Tror inte riktigt på det där med att det är själva vägen som skapar den där märkliga känslan jag får i bilen. Bollade med mekanikern och kände mig oerhört korkad när jag försökte beskriva ”problemet”. Men han kom med ett antal förslag och gissningar på vad det kunde bero på, och skrev ner allt som de skulle kolla. Håller tummarna att det är något lager bara.

Sent på eftermiddagen hörde maken av sig och undrade om jag ville bli hämtad. Visst, kom ni sa jag. Maken och båda barnen kom efter någon timme, och de konstaterade alla tre att jag såg ”förstörd” ut. Tack tack! Jag hade halva rummet fullt med kartonger med Give Aways som behövde förpackas och det kastade de sig glatt över. Efter någon timmes febrilt packande hade de gjort färdigt över 300 paket, medan jag i princip bara hade suttit och glott upp i taket. Då återstod det bara att åka och storhandla innan vi åkte hem. I bilen bad jag alla att prata tyst, mitt huvud tålde inte ljud så bra. Att gå runt i mataffären var inte ett nöje! Åter i bilen kände jag plötsligt hur huvudvärken försvann. Jättekonstig känsla, den bara försvann från en sekund till en annan. Ha, jag fick en riktigt trevlig kväll tack vare det!

TORSDAG

Vaknade utan huvudvärk, och satte nytt lägsta-vikt-rekord! BRA start på dagen.

Den tidigare omskrivna konsulten höll sin dragning under hela förmiddagen och närvarande personal (utom K kanske då) uppskattade det hela enormt mycket. Så pass mycket att fyra (av 9) faktiskt högt och tydligt i rummet sa till konsulten att insatsen uppskattades enorm mycket och att de ville ha en ny dragning efter sommaren. Samtidigt som K satt i rummet – och det har hela tiden varit tydligt för personalen att K ska hålla i den här typen av grejer. Detta fick det att krypa lite i mig. Tänk att sitta i ett rum och bli så galet dissad av sina egna arbetskamrater – hua! Nåja, det är inte mitt problem. Än.

Under eftermiddagen fick jag äntligen chans att hugga tag i mina högar igen, och det gjorde jag med glädje! Jobbade faktiskt en bra stund längre än vad jag tänkt mig, men varför sluta när man är inne i ett flow?

FREDAG

I princip hela förmiddagen var jag på plats på de byggprojekt jag har hand om. Bollade problem och lösningar på stort och smått, och fick vara med när ett av projekten ”tändes upp”. Det var en fantastisk upplevelse!

Efter lunch levererades 8-åringen till mig. Efter en veckas ”sommarlov” hemma med tråkig pappa ville hon vara med mig på jobbet. Jag kunde väl inte riktigt göra det jag hade tänkt mig, men jag fick en härlig eftermiddag med mitt yngsta barn. Tiden går så galet fort, min bäbis är ju stor nu!

Som tack för all hjälp jag fått under eftermiddagen lyxade vi till det och köpte pizza på vägen hem. Ja, jag tog en kebabsallad.

En händelserik vecka minst sagt, och den är inte över ännu!

 

 

Hell week is over! 💥

Jaha, den här lugna fina veckan visade sig bli en ”hell week”. 

Fullständigt slut åkte jag från jobbet kl 19:08 idag. Hade lätt kunna sitta kvar 3-4 timmar till om det inte hade varit för att 8-åringen blev parkerat hos mig vid lunchtid. En 8-åring pallar inte att vara på mammas jobb hur länge som helst. 

Som sagt, en jävla vecka har det varit! Ett mer detaljrikt inlägg kommer (nog) under helgen.

Nu (00:50) har jag varvat ner så pass mycket att jag kan njuta av en galet trevlig tidskrift som låg i postlådan när jag kom hem:

Idag igen!

Om jag blev överraskad igår av 2,1 kilos plötsliga viktnedgång blev jag ännu mer överraskad och förvånad idag!


Ytterligare 0,9 kilo borta! HURRA!

Tänk om jag begrep logiken i detta. 

Bara så där?! 😱

Viktminskning… 

Herregud så tråkigt, ibland en evig väntan. 

Men så plötsligt *pang*!


Fullständigt oväntat, två kilo ner och en 9:a sist! 

Plötsligt känns det som att det var värt allt! 💪🏻 😊

Kvällslektyr

Efter att ha fått en sex meter lång (och väldigt tung) stege över mig idag fick jag massage av mina barn.

Som tack har jag läst lite för dem.

Grötmiddag

Orken att laga mat fanns inte nu ikväll. Barnen ville ha varsin smörgås, maken likaså. Jaha, och vad skulle jag äta då? Steka några ägg? Nääää! 

Efter lite funderande kom jag fram till att det vore gott med gröt – falsk mannagrynsgröt! Det var evigheter sedan jag åt det, fattar inte riktigt varför för det var jättegott!