Lugn och vilsam helg?

Igår morse parkerade jag mig vid datorn riktigt tidigt, vid femtiden ungefär. Igår vad nämligen dagen då vi släppte ut vår sommarverksamhet till allmänheten. Det betyder fullständigt kaos på hemsida, facebooksida och i största allmänhet. Allt tekniskt måste sitta, vilket det naturligtvis aldrig gör så det gäller att ha uppsikt konstant för att snabbt som attan kunna fixa eventuella problem.

Jag satt stand-by fram till 14 ungefär, då hade det lugnat ner sig och allt verkade fungera som det skulle efter att jag hade fixar några småmissar under tiden.  Erkänner att det är kul att se all trafik i realtid, att kunna dra slutsatser när det gäller den riktade marknadsföringen.  Kände mig faktiskt riktigt bra där ett tag!


Under förmiddagen så hann jag en hel del annat, bland annat väga mig! Det var en glad överraskning som visade sig på vågen. Ytterligare lite neråt! Visst, det går sjukt långsamt, men jag lägger inte manken till för att öka tempot så jag är ändå väldigt glad att det överhuvudtaget går neråt! Så här har 2017 sett ut:

Nu är det bara att hoppas på att det fortsätter så här!


Min mamma fick för sig att åka ut och plocka svamp  igår. Det gick inte så bra…

Vid 15-tiden fick jag ett sms från henne där hon skrev att hon hade gått vilse, inte visste väderstrecken, var trött, kall och frusen. Hjälp typ. Hon kunde inte beskriva var hon befann sig…

Och där satt jag vid köksbordet i nattsärken och pillade på datorerna. Fan!

En galen frenesi infann sig, hela familjen (maken och barnen) gjorde sig redo för skallgång med allt vad det innebär i kläder och redskap (ficklampor, visselpipor, kaffe m.m.)

Själv satt jag vid datorn och försökte se om jag kunde hitta mammas telefons placering på någon karta. Insåg att jag inte hade hennes iPhone under mitt eget Apple-ID och alltså kunde jag inte söka telefonen. Jag letade febrilt i skallen efter hennes -ID och lösenord. Skulle jag hitta henne så hängde allt på mitt minne!

Tills slut, efter vad som kändes som en smärre evighet, kom jag på hennes uppgifter och kunde få fram hennes telefon på en karta. Hon var långt åt fanders tanten! Dessutom fanns det bara 3% laddning kvar i telefonen.

Vi packade in oss i bilen, jag med dator och telefon i högsta hugg för att kunna följa hennes rörelser, och resten väldigt fokuserade. Det började skymma och det regnade.

Till slut kom vi fram till ett ställe där vi kunde ställa bilen, jag ringde mamma (hade inte gjort det innan med tanke på den låga batterinivån i hennes telefon) och bad henne STANNA där hon var så kunde vi söka upp henne. Noterade att hon hade gått 200 meter på den tiden det hade tagit oss att köra på små leriga timmervägar. Skickade iväg maken och 11-åringen ut i skogen och hade stenkoll på kartan hela tiden. Klart tanten började gå igen! Det förvånade mig i och för sig inte, hon lät chockad när jag pratade med henne, och livrädd.

Tack och lov slutade allting bra, jag hittade henne när jag sökte av skogskanter med bilens helljus (det var mörkt och regnade!) efter att ha sett vartåt hon gått. Det var en frusen, rädd, dyngsur, tagen och lättad mamma jag fick in i bilen.  Lyckades få i henne kaffe medan jag plockade av de mest våta kläderna och packade in henne i en filt. Maken och 11-åringen kom efter en stund tillbaka och vi kunde alla åka hem.

Vilken upplevelse! Jag vet att hon älskar sin svampplockning, men framöver får hon aldrig gå själv. Dessutom har jag lagt till hennes telefon under mitt Apple-ID nu så jag kan se var hon befinner sig.


Sent på  kvällen ringer min chef. Han undrar om jag har möjlighet att ta mig till jobbet under söndagen – ledningen behöver samlas för ett krismöte.

Visst, jag kommer!

Jag tror mig veta vad som är på gång, jag har anat det i några veckors tid. Det kommer att storma rejält på jobbet nu. Chefen bad mig tänka ”strategiskt”.


Ja, så har min helg varit hittills, undra vad mer som ska klämmas in?!

Aura?

Vaknade tidigt igår med en jävulsk huvudvärk. Första tanken: är det migrän? Tryckte i mig Treo och en balja kaffe, för jag visste att jag måste ta mig till jobbet.

Efter en timme hade den värsta smärtan lagt sig, men jag upptäckte plötsligt att jag inte såg ordentligt på vänster öga. En något bisarr upplevelse.

Trots synnedsättningen kände jag mig okej, så jag skjutsade 8-åringen till skolan och åkte till jobbet – blundandes med vänster öga.

Väl på plats vid skrivbordet blev det väldigt tydligt att vänster öga var ur funktion, men det gick att jobba, om än något långsamt.

Satt i ledningsmöte större delen av förmiddagen, och funderade otaliga gånger på om jag inte skulle åka hem… Kände mig långt ifrån fräsch. Men åka hem kunde jag inte, jag hade lovat chefen att ta ett möte med en personalgrupp åt honom eftersom han var tvungen att hasta iväg på något mer viktigt. Tiden fram till mötet segade sig fram.  För att inte tala om mötet! Gudars vad jag är glad att jag inte längre har personalansvar. Nivån på mötet var i stil med: men vem ska tända stearinljusen då? Läs: ohyggligt låg nivå!

Jag har så svårt för möten som bara består av babbel. Jag vet att de behövs och fungerar som social yta… Men det kliar i fingrarna att peka med hela armen och öka takten. Till viss del kunde jag inte låta bli det, för av den timme som mötet skulle ta använde vi bara 30 minuter innan jag effektivt (burdust?) avslutade det hela.

Människors drift att gå på möten för att få göra sina röster hörda om totalt oviktiga saker slutar aldrig att förundra mig. Medan kacklandet pågick satt jag och räknade tyst för mig själv vad denna sammankomst kostade. 14 personer som har i genomsnitt ca 150 kr/timmen = 2100 kr + personalomkostnader på ca 45% = 3045 kr.  Över tre tusen kronor för detta möte! Jag säger inte att dessa personer hade varit mer effektiva om de hade gjort något annat, men att spy galla, gnälla och kackla till en kostnad av 3000 kr?! Ja ja….

På väg från detta ”möte” kände jag plötsligt hur bra jag mådde, ungefär som om jag drabbats av en klar blixt. Vänster öga fungerade igen och förkylningsmosigheten var puts väck. En underbar känsla!

Hade en dryg timme på mig att fortsätta jobba innan jag skulle hämta på fritids så jag satte mig och började gå igenom högarna. Då dök en kollega upp, en kollega jag gillar.

Plötsligt säger kollegan: Du fick cred av chefen på personalmötet igår!

DET är stora nyheter vill jag lova. Kollegan och jag brukar nämligen beklaga oss lite över att vår chef inte alltid är så tydlig med vem som har gjort vad när han i större sammanhang pratar om saker. Det heter ofta ”…vi har gjort…”.

Jag blev så klart nyfiken och pumpade kollegan på fler detaljer! Det visade sig att chefen hade passat på att prata om vårt plattformsbyte och då väldigt tydligt påtalat att ingen, inte ens han, kunde förstå hur mycket tid och kraft jag hade lagt ner i detta. Enligt kollegan blev jag höjd till skyarna! Ja, ända tills Pucko K som befann sig på samma möte hostade. Då petade chefen in även Puckots namn i förbifarten. Men som kollegan sa – vi fattade allihopa med all önskvärd tydlighet  att det är du som ligger bakom allt detta!

Hurra, jag fick cred! Är så simpel som människa att jag faktiskt blev varm om hjärtat av att höra detta. Satt och småmös en lång stund.

Sen åkte jag till fritids och hämtade barn. På vägen funderade jag på om det var sån där auramigrän jag haft, en sån som sätter sig på ögonen istället för att ge huvudvärk.

Inställt

Det blev ingen Stockholmsresa för min del idag…

Vaknade vid 2-tiden i natt av att jag höll på att hosta lungorna ur kroppen. Gick upp och satte mig i vardagsrummet för att inte störa resten av familjen med allt hostande. Sittandes där i mörkret drabbades jag av insikten att jag måste vara korkad som försöker dra iväg på en utbildningsdag i Stockholm. Riktigt korkad! Jag är ju verkligen inte frisk!

Så nu har jag suttit hemma i kökssoffan och jobbat. Lite dåligt samvete har jag eftersom utbildningen kostade bra med pengar, men det är inte värt att bli ännu sjukare för de kronorna.

Vad jag definitivt borde göra nu, innan det är dags att hämta barn, är att lägga mig och vila. Får se om jag lyckas med det!

På banan – kravlandes

Det blev inget ”åka till jobbet” i måndags. Jag orkade inte.

Men idag åkte jag, mer död än levande. Nu har jag kommit hem, fortfarande vid liv. Nätt och jämnt.

Imorgon ska jag enligt planen åka till huvudstaden och gå på kurs. Måste åka hemifrån 05:30. Undra just om jag fixar det? Hoppas det.

Idag var jag med om något riktigt märkligt, positivt märkligt. Skriver ett lösenordsskyddat inlägg om det senare, måste bara smälta det hela en smula först. *förundrad*

Kan någon hugga loss halva mitt ansikte tack?

Efter sju dagars seg förkylning tänkte jag optimistiskt igår: nu vänder det! Nu får det räcka och vara bra för den här gången.

I helvete det gjorde, istället växlade förkylning upp med en akut bihåleinflammation idag! 

Det är inget jag brukar drabbas av, och tur är väl det för det gör så sjukt ont. Alltså GALET ont. Det känns som att jag av fri vilja hade kunnat riva loss halva ansiktet idag för att bli fri smärtan. Istället grinade jag och fick blixtleverans av någon bihåleinflammationsmedicin av en god vän. Vi snackar leverans inom 10 min! Jag slet åt mig förpackningen och tog första dosen. Det var som att blåsa upp en påse Vicks Blå med tryckluft i hjärnan. Jösses säger jag bara!

Nu, typ 15 timmar senare är jag i alla fall kontaktbar, kan nästan vara social och ansiktet gör bara ont.

Begriper inte hur jag ska kunna åka till jobbet imorgon…

Dimma

Gudars skymning! Jag avrundade måndagseftermiddagen med ett möte. Ett möte som först blev försenat drygt en timme och som sedan drog över tiden med 90 minuter! Med tanke på att jag hade över 38 graders feber känns det som ett under att jag satt på det där mötet överhuvudtaget. Flera gånger reflekterade jag över att hjärnan inte fungerade riktigt, kunde inte tänka för det var som sirap i skallen. När mötet äntligen var slut åkte jag hem och kraschade i soffan – efter att ha proppat i mig febernedsättande.

Tisdag morgon, termometern visade 38,7 och snoret rann ur näsan. Borde verkligen ha bäddat ner mig i sängen, men inte jag inte – jag hade ju en bokad tid på bilfirman! Så vid 7-rycket klev jag ut i minusgraderna och började städa bilen. Typ dammsög den och torkade rent allt. Klockan 9 klev jag sen in på bilfirman, slö i huvudet pga febern och med en näsa jag var tvungen att snyta minst var 3:dje minut. Gjorde säkert ett väldigt gott och seriöst intryckk. Eller inte.

Fick nycklarna till bilen jag skulle provköra och lämnade ifrån mig mina eftersom min bil skulle värderas. Var nog ute i en knapp timme i bilen och försökte komma fram till vad jag tyckte. Det gick väl sådär, hjärnan var så sjukt seg.

Efter mycket om och men, och sjukt många näsdukar, kom jag överens med säljaren om att göra affär. När jag åkte hem sen funderade jag på vad hade gjort – egentligen! En bra affär? En dålig affär? Kunde inte riktigt få ihop siffrorna i skallen pga febern, till slut bestämde jag mig för att jag hade gjort rätt i alla fall. Väl hemma däckade jag, helt utmattad.

Mår fortfarande skrutt, snoret rinner inte lika häftigt, febern har minskat något och hostan har anlänt. Hjärnan känns inte riktigt lika mosig, har lyckats jobba några timmar under dagen. Håller tummarna för att jag mår bättre imorgon, och det gäller de sjuka barnen också.

Färdigfestat!

Det var skönt att vakna upp i morse och känna att ”äntligen är festen över”.  Igår morse var det inte lika kul att vakna – med huvudvärk – och fundera på hur jag skulle hinna/orka fixa allt. Det är då man har en inre diskussion med sig själv och kommer fram till att det är mest humant att köpa kaffebröd/efterrätt istället för att ställa sig och baka!

Sen låter man familjen vakna i sin egen takt för att strax därpå presentera idén om köpebröd samtidigt som barnen snyter ut halva hjärnan.

När man nu ändå måste åka till storstaden för att köpa tårta och bullar kan man ju passa på svänga in till bilfirman.

Jag hade kollat in ytterligare två bilar som jag var intresserad av att testa. Det gick åt fanders – som vanligt! Den ena fanns på annan ort och den butiken var inte lördagsöppen. Den andra, som var mest intressant, var uthyrd. Tjejen som hade bytt in den hade krockat sin nya bil med en älg och fick tillbaka sin gamla under tiden hennes nya fixades. Och när den skulle bli klar var ovisst.

Jag är så sjukt trött på att stå på denna bilfirma och få mina förhoppningar grusade varendaste gång. Visst, om jag hade 300 000 kr kunde jag lätt köpa bil, men nu har jag inte det.

Medan jag pratar med säljaren (haha, den femte i ordningen på just denna firma!) så säger han plötsligt lite fundersamt Men jag fick in en bil igår kväll som inte är utlagd ännu. Öh jaha?!

Han börjar läsa upp alla specifikationer och ett ev. försäljningspris (som allt stämmer klockrent för min del!) och tittar sig omkring. Den borde stå här någonstans. Jag känner att hjärtat börjar bulta…

Följ med här, säger han och jag traskar efter som en hundvalp. Vi trampar iväg till verkstaden och plötsligt pekar han på en bil och utbrister Här står den ju!

Japp, där står den. Min hjärta börjar rusa och jag andas genom munnen, djupa andetag.

Den stämmer in på allt grundläggande jag vill ha, fyrhjulsdrift, automat, tillsatsvärme/dieselvärmare och Blåtand. Att den sen varken är svart eller vit – lacker jag avskyr att polera – är ett stort plus. Den är mörkt grå. Diskret.

Jag hummar lite, öppnar dörrar och tittar in, och missar fullständigt att titta på viktiga saker, jag är så uppfylld av känslan att det finns en bil som passar mina behov.

Tja, den är intressant säger jag och försöker spela måttligt intresserad. Säljare berättar mer om bilen, en leasingbil, och vilket företag den har varit hos, bla bla bla bla. Sen kläcker han ur sig att han måste lägga in den i systemet eftersom leasingtiden går ut den sista oktober. Inser att jag måste vara ruskigt snabb nu, så jag säger att det kan han låta bli tills jag har provkört den. Jag tar fram kalendern och säger att jag har fullt med möten på måndag men kan komma in på tisdag morgon. Då kan de titta på min bil, som jag vill byta in,  och jag kan provköra denna. Okej, säger han.

Sen traskar vi iväg tillbaka till bilhallen, jag med ett brett leende inombords och ett bultande hjärta. Så här nära har jag aldrig varit förut!

Jag letar reda på maken och barnen och hör under tiden säljaren en bit bort i bakgrunden. Han pratar med ytterligare bilspekulanter, och de pratar om den där bilen som nu var tillfälligt uthyrd pga älgkrock. Jag hör honom säga att han fått över 20 samtal om just den bilen. Ytterligare lyckokänsla sprider sig i kroppen, för jag vet att det finns en motsvarande bil i verkstaden som inte är inlagd i systemet! Ha, och den ska jag testköra på tisdag morgon.

Nu är det väl bara ungefär tusen saker som kan gå fel…. Men jag är vid gott mod och håller tummarna och njuter lite av den där pirrande känslan i kroppen. Kanske har jag en ny bil inom en vecka eller så?!

Från detta smått euforiska tillstånd tillbaka till verkligheten – hem och fixa inför festen!

Jösses vad vi städade! Mitt upp i allt tänker jag att vi borde ha bjudningar oftare, det blir så himla fint överallt. Ja, nästan överallt. 8-åringen fick i uppdrag att tömma trappan till övervåningen. Ni vet den där som man ställer alla saker i. Igår kväll hittade jag alla saker från trappan under 8-åringens säng! *ler brett*

Det blev en riktigt trevlig kväll, och jag var lika glad när gästerna kom som när de sen åkte. Barnen, som de facto är förkylda, var totalt slut och somnade inom 5 minuter när de la sig.

Idag är det en ny dag och jag har petat in det sista från gårdagen i diskmaskinen. Känns bra.

Förkylningar och partaj

Ja, gårdagen blev inte som jag hade tänkt mig.

11-åringen hade feber på morgonen och fick stanna hemma med mormor. 8-åringen hade inte feber men lite ont i halsen och ville gå till skolan.

Jag hann precis komma till jobbet och börja jobba (och leka lite i fotostudion) så ringde det från 8-åringens skola. Sjuk sjuk sjuk….

Hade ett möte jag ogärna ville missa så jag ringde mamma och frågade om hon kunde hämta sjuklingen. Lovade i samma andetag att komma hem så fort jag bara kunde, för att ha båda barnen hemma är jobbigt värre och det vill jag inte utsätta mamma för mer än nödvändigt.

Hastade igenom mötet och åkte sen hem, till två barn som var smått griniga eftersom de var sjuka. Lyckades få i dem mat och febernedsättande och satte mig sen och jobbade vid köksbordet.

Vi fick dagen att gå utan några större mankemang, och jag sneglade titt som tätt på bilsidor. Det fanns två bilar på en och samma firma som jag var intresserad av, tänkte att de ska jag minsann åka och provköra imorgon oavsett om barnen är sjuka eller inte! Vill verkligen ha en ny bil.

När maken kom hem på kvällskvisten skulle jag visa honom bilarna – då var den ena bilen (självklart den mest intressanta!) borttagen! *svär*

Med andra ord har jag ingen större lust att dra iväg idag för att provköra bara en bil, fast om jag inte gör det så kanske den också försvinner…. Dilemma.

Barnen har inte blivit friska över natten, utan sitter just nu runt köksbordet och babblar. Jag försöker få dem att förstå att vi inte kan ha en hejdundrade fest imorgon eftersom vi alla är lite smårisiga. Vi kommer inte att orka. Det går väl sådär, vissa saker vill de absolut göra – fast de kanske inte orkar. En sak vi måste orka är att åka och handla idag. Bara att sätta fart på den här dagen med andra ord, och tacka högre makter för att jag var smart nog att ta ledigt idag.

Tankar som väcker oro….

Svängde in på verkstaden i morse och frågade lite käckt om de hade tid att köra en felkodsavläsning på min bil. (Det tar 30 sekunder om någon nu undrar.)

– Njaeäää, du vet jag har en gubbe sjukskriven. Men om du ringer nästa vecka kanske vi kan skaka fram en eftermiddagstid.

Va?!

Sen undrade han vad det var för fel på bilen. Vilken korkad fråga! Om jag visste det skulle jag väl inte be någon felkodsavläsa? Det hela slutade med att jag berättade vad jag hade upplevt och fick en dom – måste byta hela dieselvärmaren. För 16.000kr!

En smula nedstämd gick jag de 25 metrarna till bilen och satte mig där och började tänka.

Klumpen i magen växte medan jag började räkna ihop alla summor i huvudet.

9000 för nya däck, 7000 för kamremsbyte och 16000 för ny dieselvärmare. Modiga 32.000kr!  TRETTIOTVÅ TUSEN.

Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att leta ny bil.

 

En smula småkyligt

*hua* Det känns att den kallare årstiden är på stark ingång. Senaste veckan har temperaturen på morgonen legat under nollan, oftast på 1-3 minusgrader.

Det betyder 2 saker i min värld – byt till vinterdäck och använd dieselvärmaren!

Byta vinterdäck innebär just i år: köpa nya vinterdäck! En nätt liten utgift på närmare 9.000 kr. Den finns garanterat billigare däck, men jag vet vad jag vill ha. Ska glida förbi däckfirman och få exakt pris någon av de närmsta dagarna.

Det där med dieselvärmaren är värre, för något är fel på den. Har inte den blekaste aning om det är flamvakten, glödstiftet, bränsletillförseln eller om det helt enkelt är så att den har sotat igen som är felet. Det kan man förvisso ganska enkelt ta reda på genom att använda en felkodsläsare, vilket i sin tur betyder att jag måste ta mig till märkesverkstaden. Min tanke är att åka dit och hålla tummarna för att de kan kolla direkt, att jag inte behöver lämna in bilen. Vad det sen kostar att laga ett eventuellt fel har jag ingen aning om…

Jag tycker inte om den här årstiden – så är det med det. Det är kallt och ruggigt. *gnäll gnäll gnäll*

För att kompensera gnällandet över vädret kan jag meddela att jag faktiskt hade en toppendag på jobbet igår – alltid något!

Bland annat så kom det ett paket som jag väntat länge på, med fotosaker! Rena julafton. Hann inte packa upp allt men det lilla jag skymtade gjorde mig varm inombords. Förhoppningsvis får jag snart tid att testa grejerna!

En annan sak som gladde mig var att jag sparkade igång ett testprojekt där vi under en tid ska testa nya ”enheter” som det så fint kallas. I just detta fall är enheterna Chromebooks. Några väl valda medarbetare ingår i gruppen och jag hade kallat till ett första möte igår. Det blev en timme med enbart positiv energi, alla log brett när de lämnade mötet! Kändes riktigt bra. Jag tänkte direkt att jag skulle sätta mig och skriva ner vad vi pratade om, förväntningar och farhågor. Det har jag inte gjort ännu. Jag vet hur viktigt det är att dokumentera saker, för man glömmer så lätt. Tyvärr är jag inte världsmästare på just dokumentation…

Imorgon har jag den stora avstämning med entreprenörer inför byggprojektet som börjar på måndag. Upptäckte igår kväll att det mötet ska börja ungefär samtidigt som jag befinner mig 4 mil därifrån på ett utvecklingssamtal på 11-åringens skola! *svär* Hade totalt missat det när jag bokade in avstämningsmötet, så det blev till att sms:a folk igår kväll och fråga om det gick att flytta fram mötet 1½ timme. Turligt nog var det inga problem. (Ville väldigt ogärna flytta på själva utvecklingssamtalet!) Så idag ska jag gå igenom alla detaljer, dubbelkolla allt och se till att vara väldigt väl förberedd inför morgondagen. Och så ska jag ta mig tid att glutta lite mer i kartongen med fotoprylar! *ler brett* Det blir en bra dag idag!

 

 

Soffliggare

Gårdagen blev inte alls så aktiv som jag först planerade. Redan efter frukost däckade jag i soffan. Halsen kändes rivig och svullen. Efter att ha slötittat på tv:n en stund somnade jag.

Tillbringade i stort sett hela dagen i soffan, inlindad i ullplädar. Gjorde några tjurrusningar till tvättstugan och lyckades få rent några klädesplagg till barnen. Någon matlagning var det inte snack om, dit räckte inte orken.

Hade lovat barnen att vi skulle planera kommande helgs Halloweenpartaj, det orkade jag först sent på eftermiddagen. I över en timme kacklade vi! Tror att jag nu har fått ihop en komplett lista på saker som ska handlas/fixas/göras/skapas. Tackar min lyckliga stjärna för att jag var smart nog att ta ledigt på fredag!

I ärlighetens namn skulle jag vilja vara hemma och slappa nu med min onda hals, men jag vet hur det blir. Dels blir jag rastlös efter någon timme och dels har jag viktiga möten inbokade. Ingen bra idé med andra ord. Nej, det är bara att göra sig i ordning och sparka igång den här dagen.

Framförhållning, från 5 minuter till 10 månader!

Varje år när jag kommer tillbaka från semestern börjar en hysterisk fotoperiod, över 250 porträttbilder ska tas. Det är mitt jobb att ta dem alla.

I år, innan jag gick på semester, funderade jag på hur jag skulle kunna utveckla dessa porträttbilder. Att inte bara ”ta bilder” utan kanske göra något mer. Bestämde mig för att fundera på den saken under själva semestern, tänkte att jag kanske kunde få lite inspiration när jag var ledig. Ha, jag borde veta bättre, inspiration får jag oftast bara när jag går för högtryck och inte när jag slappar.

Så jag ägnade inte en tanke åt detta när jag var ledig. Plötsligt var jag på jobbet igen i augusti, och jag visste att jag samma vecka skulle börja ta dessa bilder. Dagen innan första tillfället smög tanken om förändring sig in i skallen på mig igen. Jag började fundera på att ändra bakgrund på bilderna, det kändes som ett lagom steg framåt. Jaja, jag tänker mer på det imorgon. Nästa dag kom och jag visst att kl. 11 kommer de första 25 personerna – det är lugnt, jag har flera timmar på mig att testa olika bakgrunder och mixtra med belysning. Då ringer telefonen, det visade sig vara receptionen som berättade att NU är första gänget på väg till. NU?! Tre timmar för tidigt?

Vi kan väl säga så här, det blev ingen förändring. Jag hann helt enkelt inte. Vilket grämer mig en smula.

Nu, när jag har gjort en budgetavstämning har jag bestämt mig för att lägga några kronor på just fotodelen. Har kollat upp led-paneler, det vore kul att testa att fota med just led-paneler istället för vanliga blixtar. Men de är sjukt dyra! Vill ogärna lägga pengar på något som kanske visar sig vara för avancerat för mig. Samtidigt vill jag inte köpa de billigaste som finns för då kanske de inte kan leverera det jag vill ha. Svår nöt att knäcka.

I fredagskväll satt jag och kollade runt på just led-paneler och bestämde mig för att göra en beställning, trots att det fick magen att bli spänd eftersom det är så mycket pengar det handlar om. Innan jag tryckte på ”beställ-knappen” dämpade jag min ångest genom att klicka mig igenom all annan fotoutrustning. Plötsligt får jag se att just denna firma har tagit i Lastolite-bakgrunder. Det är superfina bakgrunder, långt ifrån de där marmorerade i grått och blått man brukar se på skolkort, eller ja svart och vitt eller dött grått. Ha-begäret slog till. Plötsligt har jag lagt till tre bakgrunder – för flera tusen! Tänkte i säkert tre sekunder innan jag slutligen blundade och tryckte på ”beställ”.

Kolla in dessa fotobakgrunder, visst är de fina?!

Så nu kan jag luta mig tillbaka och känna att jag är redo för augusti 2019, 10 månader innan det smäller! Ska bara försöka mig på att plåta med led-paneler innan dess också….

Kul att ha något att se fram emot, då kanske jag kan bortse från den mörka och kalla hösten och den annalkande vidriga vintern.

En helt vanlig söndagsmorgon i oktober

Njuter av tystnaden, lugnet och min mugg med kaffe såhär på morgonkvisten denna söndag. Gör mitt bästa för att bortse från halsen som har känts rasslig de senaste dagarna. Det verkar inte som att jag blir riktigt förkyld, utan det är bara halsen som verkar vara ”på väg att bli” hela tiden, utan att det händer något. Önsketänker att jag ska få vara fortsatt frisk – det brukar hjälpa.

Konstaterar att ytterligare en vecka har blåst förbi, en vecka som känts bra.

I onsdags var jag ute på äventyr, jag som i princip (eller snarare AV princip) inte lämnar jobbet frivilligt blev hämtad (hemma!) av en leverantör. Håller på med en stor beställning från denna leverantör och krasst sett var det enklast att åka till deras huvudkontor för att ha den slutliga genomgången, istället för att de skulle komma till mig. De har liksom alla saker på plats där. Så på morgonen  kom en representant och hämtade mig och skjutsade mig till huvudkontoret, vilket tog knappt 1½ timme.  Det är både najs och skräckinjagande att åka bil med andra, men jag insåg ganska snabbt att denna person klarade av att köra bil på ett någorlunda säkert sätt så jag kunde slappna av. Efter diverse pussar och kramar vid ankomsten satte vi igång med allt vi skulle göra – det tog 6 timmar! SEX timmar ståendes vid ett högt bord, jag lovar att mina fötter var en smula ömma sen, för att inte tala om hur mitt huvud kändes. Allt vi hade gått igenom under dagen snurrade som en karusell i skallen medan jag blev hemskjutsad, jag var nog långt ifrån social just då. Och som på beställning kom jag på några saker som inte stämde riktigt, så jag återkopplade direkt när jag kom hem, liggandes i soffan med fötterna i högläge.

Bortsett från dagsutflykten har det flutit på bra jobbmässigt, men jag kände av både under torsdagen och fredagen att jag hade varit borta en hel dag. Körde på i högre tempo än vanligt. Apropå jobb har jag de senaste två veckorna noterat en sak på jobbet som irriterar mig till vansinne. Det är att två av kollegorna lägger väldigt mycket tid på att snacka. Redan när jag kommer på morgonen sitter de som två gamla tanter och kacklar om privatsaker. Sen verkar de fortsätta resten av dagen, jag ser dem konstant sitta och babbla, och jag hör ju att det inte handlar om jobb. De snackar om allt ifrån barnbarn och matlagning till semesterresor och hur de ska fira jul! Sen har de båda två mage att sitta vid lunchen (som är minst en timme i deras fall) och gnälla över hur mycket de har att göra och att de ligger efter, att det är så stressigt nu! Får lust att skrika åt dem att det skulle bli mindre stressigt om de JOBBADE. Men jag väljer att knipa, vill inte göra mig till ovän om jag inte måste, fast jag kan inte låta bli att komma med små pikar då och då. Ett litet nyp i ryggfläsket så att säga.

Nåja, det är dumt att lägga energi på andras ofullkomlighet, bättre att sopa framför sin egen dörr istället. Tror att det är skapligt rent framför min dörr, har koll på läget just nu och värmer upp mentalt inför det gigantiska byggprojektet som jag sparkar igång vecka 44. Ska ha slutavstämning med en av huvudentreprenörerna till veckan och det känns bra. Mindre bra är väl att en del av underentreprenörerna inte behagar svara på mina telefonsamtal, så jag har inte riktigt full koll på allt.

En annan sak jag inte har riktig koll på är barnens höstlov. Den ena går på fritids och där har jag lämnat in en lapp med de ”vanliga” tiderna. Men den andra har inte fritids, vilket innebär att någon planerad sysselsättning inte finns. Och att vara ensam hemma en hel vecka är nog inte en så himla bra lösning. Funderar på om jag eventuellt kan ta ledigt några dagar, och/eller om jag kan ta med mig barnet på jobbet någon/några dagar. Hm…..

När jag nu ändå sitter här vid datorn så passar jag på att kolla statistiken för annonseringen på sociala medier för jobbets räkning. Slås av hur fantastiskt bra en viss annons går, alltså sjukt bra. Vad är det som gör att just den annonsen går så bra tro? Jag menar, jag har ju gjort alla annonser…

Tror att det beror lite på mig som person, att när jag gör saker med full kraft, på grund av ilska, irritation eller för att jag känner mig förorättad så blir det oftast väldigt bra. Det låter helt galet egentligen, att ”fula” känslor kan skapa succé, men för mig är det så. Reta upp mig, eller ännu värre – säg att jag inte klarar något, så ska ni få se på f*n!

Bakgrunden till just den här annonsen är att vi ska rekrytera. Det är en tjänst som kräver en bakgrund väldigt få har, det vill säga det är skitsvårt (på ren svenska) att få tag på någon, näst intill omöjligt faktiskt. Detta är arbetsgruppen där denna person ska anställas väldigt medvetna om. Chefen bad gruppen att skriva annonsen, just med tanke på hur svårt detta är, skriv så att det lockar.

Gruppen skrev och chefen skickade resultatet till mig. Sen ringde han mig och frågade vad jag tyckte. Jag sa som det var – uruselt! Texten var så sjukt tråkig att jag slutade läsa efter två meningar. Dammigt och skrivet av stofiler typ. Fanns noll som lockade. Varför skulle någon vilja söka den tjänsten?

När jag hade uttalat mig sa jag att han skulle låta texten vara, låt gruppen behålla sin heder och publicerad texten på organisationens ”jobbsida” – men låt mig (som vanligt) få fria händer när det gäller annonsering på sociala medier. Nema problema sa chefen.

Jag fick ett tokryck och valde att inte fokusera på jobbet som sådant, utan på chefen! Pillade ihop en annons med närbild på chefen och texten ”Din nästa chef?” mot en kolsvart bakgrund. Uppseendeväckande minst sagt, och väldigt långt ifrån tråkigt. Den annonsen är det som just nu går som tåget och renderar klick utan dess like. *nöjd*

Ibland är det skönt att få känna sig fantastisk, även om jag bara gör det för mig själv. Jag behöver få bekräftat att det jag gör är bra, att det ger resultat. Det är en smula värre med ”är-biten”, alltså vem jag är…. *suckar en smula*

Igår var jag med hela familjen och kollade på Sveriges starkaste kvinna. Wow säger jag! Jag tycker verkligen att det är otroligt kul och inspirerande att se. Vilka kvinnor alltså! Det är nästan så att jag får för mig att jag ska gå till gymmet. Kan inte påstå att resten av familjen var lika tagna, barnen fick myror i benen rätt snart och maken satt med näsan i sin telefon – men jag njöt!

Och idag gäller det att ta igen den tiden vi var borta igår, dvs dags för veckans matlagning och bestigning av tvättberget. Samt – icke att förglömma – planeringen av kommande lördags Halloween-fest! Det kommer med andra ord att bli full rulle idag, vilken tur att jag fick de här ensamma morgontimmarna med min kaffemugg.

Nya leksaker och stimulans

Helgen flöt på bra, trots att jag kände av den där kolhydratsdikeskörningen både på lördagen och söndagen.

I lördags åkte jag och maken i sällskap med 11-åringen och kollade på bilar. Jag provkörde några modeller jag har varit nyfiken på och kunde efteråt konstatera att nej, det var inget jag trivdes med. Tänk vad kräsen man kan vara, ett riktigt i-landsproblem.

Vaknade ohyggligt tidigt på söndagsmorgonen och satte mig i köket med jobbdatorn. Det finns liksom alltid något jag kan pyssla med på jobbfronten. Denna morgon fastnade jag i några utbildningsinbjudningar jag sparat. I normala fall ratar jag allt vad konferenser och så kallade ”utbildningar” heter. Oftast är det ( i min värld) slöseri med tid att dra iväg en heldag till någon av Sveriges tre största städer. Det brukar mest gå ut på att ”nätverka” och att få känna sig bortskämd med god mat och hotellövernattning. Inte särskilt konstruktivt och givande enligt min mening – ja, jag är lat. Jag vill ha mer substans om jag ska åka iväg. Detta krav har lett till att jag i princip aldrig åker någonstans.

Men i söndags morse blev jag så till mig i trasorna att jag faktiskt bokade in mig på tre olika fortbildningar! *lätt chockad* Tre utbildningar jag faktiskt ser fram emot, och alla inom 7 dagar! Innan jag bokade så skickade jag faktiskt ett mail (mest för syns skull) till min chef och frågade om det var okej, för de kostar ändå 8-10′ per dag. Fick svar med vändande post: Jag älskar att du vill fördjupa dig inom dessa områden, dina kunskaper är våra kunskaper – åk om du kan! Haha, ja det finns ingen annan på jobbet som ens vet att dessa ”områden” finns, och chefen avskyr ”sånt här”. Så nu går jag runt och småflinar mest hela tiden och känner mig både uppiggad och stimulerad – det behövdes!

Inte nog med att jag på grund av dessa bokade utbildningsdagar kände mig osedvanligt uppåt igår, jag fick dessutom 10 nya leksaker! Leksaker i form av ”enheter”, dvs anpassade datorer som jag ska administrera.  Tog med mig en hem igår för att testa och nu läser jag så att ögonen blöder, jag har ju aldrig gjort detta tidigare – det är jättekul. *ler brett*

Pratade med gubben på bilfirman igår också, om det där ”strulet” som hade tillkommit med bilen jag var intresserad av….. Öh, det visade sig att bilen hade blivit såld innan jag ens provkörde den! Den som hade sålt bilen hade dock glömt att skriva in det i systemet. Så just den bilen är nu ute ur leken.

Jaha, undra vad denna dag kommer att innehålla då? *förväntansfull*

 

Besök i krondiket – big time

Började gårdagen med det där plåtningsuppdraget – det gick alldeles strålande. Tycker faktiskt att det är kul att fotografera människor som inte har någon ”fotovana” utan bara blir fnissiga av uppmärksamheten. Det blir så levande och glada bilder!

Vad jag gjorde resten av dagen känns som en gåta, tror inte att jag fick överdrivet mycket gjort för nu var alla kollegor på plats och jag hade E18 genom mitt rum. Brukar tänka att jag har beredskap, ständigt. Det är bara att sitta still, inom loppet av 5 minuter så kommer det garanterat någon!

Bortsett från jobbfokuset gick jag i ”väntans tider” under dagen, gubben på bilfirman skulle höra av sig angående omlackering av den bil jag tittat på. (Som ser förskräcklig ut i lacken.) I onsdags sa han att om han inte hade hört av sig vid lunch på fredagen så skulle jag ringa honom. Jag vill inte verka desperat så jag väntade med att ringa.

Strax efter 15 bestämde jag mig för att det fick vara färdigjobbat, så jag åkte och handlade. Hade bestämt mig för att göra en mustig höstgryta med röd curry till middag, så långt ifrån tacos man kan komma!

Av någon anledning som jag inte kan förklara köpte jag ”Naturgodis”! Senast jag gjorde det var i juli tror jag. Den påsen parkerade jag sen på passagerarsätet – och åt hela vägen från affären till fritids. Kom en smula för tidigt till fritids så jag satt kvar i bilen och pratade med en kompis i telefon. Sen ringde jag gubben på bilfirman, som naturligtvis inte svarade! När jag väl skulle gå in till fritids kände jag mig jättekonstig och den enda tanken jag hade i huvudet var att jag ville hem – fort! Medan jag var inne på fritids så ringde naturligtvis gubben, jag svarade inte utan lät svararen ta samtalet. Han lämnade ett meddelande om att vi behövde prata, de hade tydligen upptäckt ”nåt strul” med bilen, så han skulle återkomma som på måndag.

Väl hemma fick jag in påsarna med mat och sen kvaddade jag i soffan, drogad intill medvetslöshet. Barnen fick ta fram färdigmat ur frysen och äta till middag, jag tog mig inte ur soffan. När jag hörde maken komma hem vid 19-tiden släppte jag de sista krafterna som höll mig vaken och tvärslocknade. Sov 1½ timme tills 11-åringen väckte mig och ville gå upp och lägga sig. Visst, jag följde med upp i sovrummet via toan där nr 2 for ut i en rasande fart. Däckade återigen och tvärslocknade.

Vaknade vid 04:30 i morse och mådde okej. Men fy fan vilken resa. Det är RIKTIGT läskigt vad socker påverkar min kropp. Gick raka vägen till jobbarväskan och tog fram påsen med Naturgodis och skickade den rätt ner i soporna. Värsta dikeskörningen på länge måste jag säga.

Sen började jag laga den där mustiga grytan!


Nu får vi se vad jag ska fylla resten av helgen med. Antagligen blir det inköp av vinterjackor till barnen.

Ny dag, ny FREdag!

Jaha, ytterligare en vecka som har rasslat förbi! Känns skönt att det är veckans sista arbetsdag idag, en dag när jag dessutom tror att jag kan sluta lite tidigare. *ler brett*

Fast jag ska börja denna arbetsdag på ett smula annorlunda sätt. Igår fick vi nämligen ett samtal till jobbet från en journalist. Vår växelhäxa tog samtalet och lyckades med bedriften att lova att jag skulle ta bilder på några gäster till journalistens artikel! Hyggligt va? Journalisten har tydligen skrivit ett reportage om några personer som råkar vara våra gäster just idag. Vilket sammansträffande! *himlar med ögonen* Jag tog en sväng förbi ”växelrummet” och sa lite spydigt till växelhäxan att det var ju hyggligt att du fixade detta udda uppdrag åt mig utan att ens kolla om jag kunde/ville/var intresserad! Svaret jag fick var: ” – Ja men du har ju en fin kamera”. *suckar tungt*

Ja, det blir en ovanlig start på den här dagen, att fotografera två (för mig) helt okända människor som ska ”utstråla värme”, dessutom på 15 minuter! Grattis till mig!

Efter det kan jag kanske äntligen ”jobba”….

 

 

Skräckblandad förtjusning

I helgen började jag och barnen prata om Halloween, de är ju smått besatta av ”skräcksminkningar” med blodiga sår och fejkstygn.

Det ena ledde till det andra och plötsligt säger en av dem ”- Vi kan väl bjuda familjen B på Halloweenfest?!”

Det spontana svaret på den frågan är: NEJ!

Nej därför att det ser ut som kriget hos oss. Vi har saker travade ta mig fan överallt. Vi bor litet, det är svårt att ha ”fest” inomhus för drygt 12 personer, var ska t.ex. alla sitta? På sommaren är det enklare, då kan vi vara utomhus.

Men innan jag vräkte ur mig det där NEJ:et hann jag tänka. Familjen B är ändå våra bästa vänner, de VET hur det ser ut hos oss, och framförallt så står de ut hos oss. Äsch då, klart vi ska ha fest!

Okej då, sa jag till barnen, vi har en Halloweenfest med familjen B, bara det blir på en lördag. Det utbröt jubel!

Och sedan dess pratar vi knappt om något annat än denna Halloween-fest. Vi pratar mat, kläder, spökiga aktiviteter, smink och rumslig utsmyckning – konstant. Jag har hela veckan tänkt att jag ska ge mig ut på nätet och leta efter ”läskiga mat”, men jag har faktiskt inte hunnit. Tack och lov är det ett antal veckor kvar.

Familjen B blev jätteglada, verkligen glada, över inbjudan. Självklart tackade de ja. Själv känner jag någon form av skräckblandad förtjusning, det ska bli jättekul med lite fest i höstrusket samtidigt så måste vi ta itu med röran här hemma och det känns inte riktigt lika kul.

 

Lite kär ?

Om man kan vara ”lite” kär så är jag det nu. I en bil! ?

Jag åkte förbi bilfirman igår och provkörde bilen jag kikade på i måndags. 

En smula misstänksam och utan förhoppningar satte jag mig bakom ratten. Tänkte att jag måste ändå testa för att kunna välja bort, för att kunna konstatera att detta inte är min bil.  

Det tog inte många minuter innan jag kände att jag trivdes. Visst, det var något missljud från bakdelen, men i övrigt kändes allt väldigt bra! Så bra att jag kom på mig själv att sitta och småflina. Upplevde inte alls att den var ”låg” trots att den är hela två(!) centimeter lägre än min bil. Inte heller är baksätet så litet som en del säger, jag med min breda häck satt alldeles strålande.
Nackdelen är att den ser för hemsk ut i lacken. Tog ett snack med den gubbiga säljaren efter provkörningen och han ska återkomma senast på fredag. Spännande! ?

När jag sen åkte hem for tankarna runt i skallen och känslorna var ”all over the place”. ÄR detta min nya bil? Om jag köper denna bil, kommer jag att få det där själsliga lugnet jag söker, eller är detta bara konstgjord andning? För övrigt – hur knäpp är jag egentligen som blir stressad och får ont i magen av min bil? Nåja, vi får väl se vart detta leder, om det blir affär eller inte. Lite kär är jag i alla fall!

Riktigt hög puls!

Vilken händelserik dag det har varit hittills!

Jag började med sovmorgon, sov ända till kvart i fem. Lite skillnad mot att vakna vid tretiden på natten.

Morgonen flöt på fint, jag och barnen hade en riktigt trevlig frukoststund där vi diskuterade en Halloween-fest vi ska ha om några veckor.

Jag har haft strul med min dieselvärmare i bilen och igår testade jag att tidsinställa den. Tanken var att bilen skulle vara varm när jag och barnen skulle åka hemifrån idag. När jag var ute en sväng dryga halvtimmen innan vi skulle åka hörde jag hur värmaren hoppade igång. Och dog. Svor lite eftersom jag inte vet vad felet är (läs: hur mycket det kommer att kosta att fixa det hela).  Jag startade bilen 10 minuter innan avfärd istället så fick den gå och bli aningens varm i alla fall. Innan jag startade den kollade jag igenom inställningarna för värmaren, de finns tre lägen varav två är tidsinställning och en är ”extravärme”. Av någon anledning var extravärmen avstängd så den satte jag på.

Jaha, allt var frid och fröjd, jag packade in barnen i bilen och så drog vi iväg. Först släppte jag av den ena vid busshållplatsen och sen körde jag den andra till skolan.

När jag åker från skolan mot jobbet så bestämmer jag mig för att stanna och tanka. På väg mot macken känner jag plötsligt att det stinker diesel i bilen, verkligen stinker! Märkligt.

När jag svänger in på macken och stannar blir allt plötsligt grått utomhus. Det tar någon sekund innan jag inser att det är min bil som ryker något jävulskt, så pass mycket att jag inte kan se ut! Helvete?! Brinner bilen???

Fort som attan stänger jag av bilen, sliter ur nyckeln  och kastar mig ut. En smula förundrad står jag och glor på min egen bil som är omgiven av grå rök.

Nu råkar det vara så att min pappas bästa kompis har denna mack och bor 50 meter bort från dieselpumpen, jag kikar mot hans hus och ser honom i köksfönstret och ringer och ber om hjälp.

Medan han är på väg till mig har bilen slutat bolma hysteriskt och jag försöker förklara vad som hänt. Han ber mig starta bilen och visst – den börjar snart ryka ordentligt.

” – Det där är ingen fara, det är diesel som ligger i värmaren och som måste förbrännas, du kan köra vidare!”

Öh… Jaha. Det hade jag ingen aning om, inte heller har jag upplevt det förut.

En smula skärrad åker jag till jobbet. Där händer nästa grej.

När jag ska parkera (det är lite trixigt för att det är trångt) känns det plötsligt som att bilen rusar och kastar sig framåt. Jag panikbromsar så alla saker i bakluckan tjongar i ryggstödet till baksätet. Vad hände???

Väldigt skakis låser jag bilen och går jag sen till mitt arbetsrum.

Ja, vad hände? ”Råkade” jag på något sätt trampa på gasen? Fastnade gaspedalen i någon matta? Eller har bilen fått tuppjuck fullständigt?

Jag blir hyperstressad när såna här saker händer, jag vill byta bil NU! Följaktligen satt jag desperat och surfade på bilar titt som tätt under förmiddagen.

På lunchen hade jag att allvarligt snack med mig själv. Man kan inte vara rädd för en bil! Så jag gick ut och vände bilen, bara för att utsätta mig för faran och se om den skulle få för sig att bete sig konstigt igen. Inget oroväckande hände, så nu vågar jag kanske köra hem. Kanske.

Tror jag ska ta vägen förbi bilfirman och provköra den där bilen jag tittade på i måndagsmorse. Den är inte hundraprocentigt optimal, men den skulle garanterat minska mina stressnivåer rejält.

För övrigt visade vågen -2,9 kilo idag jämfört med igår, och jag är återigen under det där strecket som jag avskyr. Oväntad överraskning så här på en onsdagmorgon i oktober.

 

 

 

Morgonpigg

Nackdelen med att inte gå för högtryck på jobbet verkar vara det minskade behovet av sömn. Att vakna tio i tre på natten känns dock en smula överdrivet!

Men jag blir i alla fall väldigt uppdaterat när det gäller sociala medier. Finns inte så mycket annat att göra så här dags än att läsa statusar och inlägg. Man kan inte säga att det är läge att dra igång dammsugaren precis.

Beslutsångest och amatörrörmokare

Jag blev så himla upplivad av Åsas kommentar igår om söndagsmatlagning! Tack Åsa ? för att du fick mig att inse att svaret fanns utanför min egen snäva tankebox.  

Blev så till mig att jag slet fram två random lchf-kokböcker och bad barnen välja ut recept de ville prova framöver. Resultatet: 

Plötsligt känns livet så mycket lättare!

Avslutade kvällen med att googla på ny kran/blandare till köket. Helskotta vilka priser! Från 2 000kr och uppåt. Kollade på en lokal firma som ingår i en större kedja och som jag passerar varje dag. För efter att ha kikat lite närmare på rörkopplingarna under diskbänken insåg jag att det nog var direkt olämpligt om jag försökte mig på att fixa detta själv. Rörfirman skulle ha från 3 500kr och uppåt för kran + installation. Bestämde mig för att åka förbi dem på morgonen och prata lite, sondera terrängen. 4 000 kr känns som sjukt mycket pengar – nu igen!!!

Ja, så i morse åkte jag dit. Kom ut med en yttepyttepåse med blandade saker för 195 kr! ? Killarna var övertygade om att jag kunde fixa felet helt själv! 

Blev på så gott humör att jag spontant åkte till bilfirman för att kolla in bilen jag sett på deras sajt. ?

Den såg förj-vlig ut i lacken, men var  inte alls så låg som maken varnat mig för. Kändes helt okej, fast mindre. 

Efter att jag gått igenom typ hela bilen (tog 15-20 min) kom det en säljare trampandes. Han gjorde verkligen inget gott intryck. Spontant tänkte jag: gubbj-vel! ?  Jag sa att jag kanske skulle återkomma och sen åkte jag till jobbet.

På väg till jobbet fick jag plötsligt separationsångest! Vad höll jag på med egentligen – jag älskar ju min bil (ibland iaf)! Och vill jag verkligen ha en (marginellt) mindre bil? Åh vad livet är krångligt!

På jobbet var det lugna gatan, jag gjorde inte många knop idag. En del av tiden var jag inne på ett bilmärkesforum och ställde lite frågor om den bil jag hade tittat på. Verkar vara ett bra köp. Hm, kanske skulle åka förbi griniga gubben imorgon och provköra den…

Till slut var dagen så långsam och seg att jag valde att ”sluta tidigare”. Jag åkte direkt hem och började fixa med kranen i köket.

*ta-da* Nu har vi en fungerande kran! Att jag klantade mig och lyckades byta plats på varm- och kallvatten får jag fixa imorgon. 

Höstsöndag

Vaknade denna morgon och kände spontant ”Nej…jag vill inte”. Tycker att söndagen kom lite brutalt och alldeles för fort. Jag har verkligen ingen lust att börja tvätta, baka och laga mat. Så istället för att sätta fart med det som ska göras fastnar jag framför datorn.

Hade en fin dag igår. Barnen sprang Run of Hope till förmån för Barncancerfonden, och attan vad de sprang! Jag blev både stolt och imponerad.

Mötte flera bekanta/vänner under loppet, som egentligen bestod av flera lopp (olika längder bara). På kvällskvisten var den en vän som skickade en bild från loppet med orden ”Kolla! DU är med!” Jaha, då var det någon som hade plåtat ute i skogen när folk (bland annat jag) hejade på brandmännen som valde att kuta 5 km i full utrustning- inkl. rökdykartuber, och som dessutom lagt ut bilderna på sociala medier! Så varsågoda, en väldigt sällsynt bild på mig (i gul jacka):

Gudars vad jobbigt det är att se sig själv på bild sådär, i synnerhet en bild som man inte har någon kontroll över. Men men, det är så jag ser ut.

Efter loppet åkte vi hem allihop och mamma och jag fortsatte sen till goda vänner för att leverera svamp. Min mamma plockar så sjuka mängder svamp att hon måste ge bort en del. Hos vännerna blev vi sittandes i 1½ timme, det kändes som balsam för själen.

När vi kom hem igen kastade jag mig över datorn. Nu har jag kommit till det där stadiet igen att jag smått desperat vill byta bil. Trots att både bilprovningen och märkesverkstan säger att det inte är något fel på min bil blir jag knäpp på det jag upplever när jag kör den. Jag mår inte bra av att ha den där nervösa klumpen i magen hela tiden, och snart är det dessutom vinter och då vill jag verkligen inte känna så. Men herregud vad svårt det är att hitta en bil jag vill ha, som dessutom är i rätt prisklass. Nu tror jag att jag har hittat en, ska se om jag kan åka till bilhallen och titta på den imorgon. Det är inte en modell jag i normala fall skulle ha valt, men den uppfyller nästan alla mina krav. Dock tror maken att jag kommer att tycka att den är för låg. Vi får väl se. *håller tummarna*

Jag har på sista tiden konsekvent undvikit att skriva om vikten, men nu är det väl dags.

Sedan i juli/augusti har jag i princip legat still i vikt, den har rört sig inom en 3-kilosintervall. Nu, efter senaste mensen, valde den dock att ta ett rejält skutt uppåt, typ 5 kilo! 😯 I veckan som gick såg jag dock att den halkade ner 1 kilo per dag under några dagar, för att skutta upp igen igår och idag. Nu ligger jag över ett streck som jag verkligen inte vill ligga över!

Försöker analysera vad jag stoppat i mig för att leta ledtrådar, men jag orkar inte tänka färdigt. Det är som det är, jag vet vad lösningen är (tror jag) och det är att börja ha stenkoll på intaget igen, att sikta på rätt macros (15 kh, 80 protein och 80 fett). Jobbigt!

Att ha koll på intag och samtidigt dra ”middagslasset” hemma tär på mig. Det låter säkert som en skitsak, men jag tycker verkligen att det är tungt. Jag är fullständigt ointresserad av att laga mat! Så därav den tunga sucken över att det är söndag igen, för om jag överhuvudtaget ska ha en chans att lyckas med maten kommande vecka så måste jag verkligen planera den – idag! *suckar tungt* Ska jag dessutom tänka på att få till mina macros blir hjärnan överhettad.

Veckan som gick räddades upp av ägg för min del och av Findus enportionsrätter för barnens del. Men jag kan inte trycka i mig 10 ägg om dagen i längden, det håller inte. Dessutom har jag de senaste två(?) veckorna märkt av hungerskänslor. Jag kommer på mig själv redan vid 10-tiden att fundera på när det är lunch. Går runt och är hungrig helt enkelt. Det känns inte så vanligt.

När vi kommer hem efter dagens förmiddagskonsert i kyrkan ska jag ta tag i kommande veckas mat… Dock mycket motvilligt.

Apropå mat, igår gick kranen i köket sönder. Den levererar enbart varmvatten! Ytterligare en sak att fixa. *suck*

Nej, nu tänker jag kliva in i duschen och njuta en stund!

Eftermiddagsfunderingar

Jaha, här sitter jag och har mentalt slutat jobba.

Funderar på två saker:

  1. Ska jag åka från jobbet redan nu?
  2. Ska jag laga kyckling i jordnötssås idag?

Hm…. inga lätta beslut jag måste ta! 😀

Fredag igen…

Tiden har rasslat på, vecka 2 av det nya livet är snart slut.

Tycker inte att det känns som en så stor förändring egentligen detta med att lämna och hämta barnen. Värre är det med maten. Förra veckan flöt på bra, men denna har varit väldigt mycket mindre bra. Behöver fundera på hur jag ska få styr på det hela. Det är tydligt att jag måste göra något i alla fall.

Även jobbet har gått förvånansvärt bra, det känns riktigt trevligt att jobba 40 tim/vecka. Men det kräver också ett annat fokus, att jag har koll på vad som ska göras och kan prioritera rätt. Har inte behövt säga nej till något ännu, men jag kommer på mig själv att vara väldigt vaksam.

Misstag!

Det blev en smula rörigt igår.

Jag hämtade 8-åringen på fritids kl. 17 och åkte hem där jag möttes av 11-åringen med TVÅ kompisar!

På mindre än 20 minuter skulle jag trolla fram middag åt alla fyra barn samt få i dem maten. Vi hann, men det resulterade i att jag inte fick i mig någon middag, jag kastade bara i mig en kesoplätt med ost på.

Skjutsade alla barn till kvällsaktiviteten och for sedan på föräldramöte. Ett föräldramöte som nog kommer att kräva ett alldeles eget inlägg!

När jag sedan kom hem vid 20-tiden var jag vrålhungrig. Kokade mig två ägg som jag åt med majonnäs. Efter det var jag fortfarande inte mätt, men jag såg att det fanns crabsticks (surimi). Öppnade det paketet och avnjöt 100 gram. Medan jag sitter där vid köksbordet börjar jag läsa på paketet… Plötsligt ser jag att 100 gram carbsticks innehåller 12,2g kolhydrater! Jösses!

Jag har alltså proppat i mig 12,2 kolisar bara så där! Gudars skymning. Varför i hela friden har jag fått för mig att jag kan äta crabsticks? Inser att jag nog aldrig har läst innehållsförteckningen – någonsin. Tror att ”okej:et” låg lagrat från Viktväktartiden då allt utan fett var okej, för fett fanns det i princip inget i just denna förpackning. Snacka om misstag!