Torsdag morgon – har ägnat halva natten åt att förbereda dokument och tjusiga stapel- och cirkeldiagram inför ett hastigt (läs: akut) inkastat styrelsemöte på jobbet. En mycket stor fråga måste lyftas på mötet, som påverkar firmans hela framtid, och det är bråttom!
Jag har förberett allt jag kan, ätit frukost och kliver ut genom ytterdörren för att åka till jobbet, jag måste vara där tidigt för att se till att allt teknik fungerar och kopiera upp dokument.
Kliver ner för trappan och * PANG * säger det i höger knä. Det gör så in i h-lvete ont. Blir stående på gårdsplanen som en idiot. Kan inte sätta ner högerfoten för då ser jag stjärnor. Står på ett ben och funderar på om jag ska hoppa till bilen så att jag kan ta mig till jobbet, eller om jag ska hoppa till trappan vid ytterdörren så att jag kan sätta mig, för jag kan omöjligt stå på ett ben särskilt länge till. Ringer desperat till en av döttrarna som jag vet är inne i huset – inget svar.
Bestämmer mig till slut för att hoppa till trappan. Det måste ha varit en syn för gudar att se dunderklumpen hoppa på ett ben! Ibland är jag glad att jag bor ”i skogen” så att ingen kan se mig. Väl framme funderar jag på hur i all världen jag ska kunna sätta mig ner? Körde till slut det klassiska ”allt eller inget” och i princip kastade mig ner, skrikandes av smärta – för det gjorde rejält ont! Sitter en bra stund och försöker få ner pulsen samtidigt som jag återigen telefonterroriserar dottern – inget svar!
Stirrar ut i ingenting, röker som en borstbindare och funderar på två saker: hur genomför jag dagens akutinkallade möte och vad har hänt med knät?
Plötsligt ringer dottern – efter att ha upptäckt typ 30 missade samtal, och undrar vad jag vill? För f-n, kom ner och hjälp mig! vrålar jag.
Dotter kommer ut och undrar varför jag sitter på trappan. Ja, jo, det hände något med knät, du måste hjälpa mig in.
Okej, frågan är bara hur! Jag kan på inga villkors vis böja höger knä, då gör det så ont att tårarna rinner och jag sjunger en trudelutt (läs: gallskriker). Efter lite funderande inser jag att om hon ”drar” upp mig medans jag har höger ben utsträckt och själv trycker mig upp med vänster ben så borde det gå.
Tackar högre makter för att jag är sjukt stark i benen och för att dottern inte väger flugvikt, snarare motvikt! Jag kommer upp! Nästa problem: hur tar jag mig upp för trappan? Det är förvisso ”bara” tre steg, men i det här läget känns det som Mount Everest.
Inser att jag kan stå på höger ben utan att det gör galet ont, belastning rakt uppifrån verkar fungera, så länge jag inte ens tänker tanken att böja eller vrida knät. Använder dottern som stabilt ”frånskjut” och lyckas mirakulöst ta mig upp för trappan och sen in till soffan i vardagsrummet med hjälp av dottern som ”levande stöd”.
Ringer till styrelsens ordförande och förklarar läget, säger att jag kan medverka på mötet digitalt. Jag lovar att förklara hur h*n ska göra för att jag ska kunna presentera allt material och höras i hela lokalen. Hör att ordförande först får panik över att jag inte kommer att vara på plats, men lugnar sig betydligt när jag har en plan.
Med det avklarat funderar jag återigen på vad som har hänt med knät…. Börjar känna på det och inser att det inte verkar vara något korsband eller ledband. Menisk kanske? Bestämmer mig för att ringa vårdcentralen efter styrelsemötet.
Klarar av mötet och ”rätt” beslut tas – skön känsla och en lättnad. Framför allt var det en stor lättnad att kunna vara delaktig och göra det som förväntades av mig trots att jag inte var fysiskt på plats.
Inför mötet hade jag tagit fram en analys på 18 sidor, det gjorde jag i lördags då jag var förbannad. Ville visa på att den inslagna vägen är total galenskap utifrån flera perspektiv. Jag var inte ombedd att göra denna analys, men som sagt – jag var förbannad. När jag hade totat ihop den så skickade jag den på lördagskvällen till ordförande – som tyckte den var fantastisk och genast bad mig skicka ut den som ett mötesunderlag. Under mötet var det två nya (sedan årsskiftet) styrelseledamöter, båda tidigare vd:ar, som båda öste beröm över analysen – riktat till min chef. Vi jobbar lite så, det är ju min chef som utåt ska stå för allt även om det är jag som gör allt. Jag ska erkänna att jag slickade i mig berömmet när jag hörde det, det kändes rätt bra att de var just dessa personer, som har lite erfarenhet, som sa det.
Jaha ja, nästa steg – ringa vårdcentralen. Som alla andra vårdinrättningar ska man trycka ett gäng knappval för att sedan bli uppringd. Tänkte att det är semestertider så jag lär väl få vänta ett antal timmar innan jag får det där samtalet. Tji fick jag, blev uppringd på fem minuter!
Förklarade problemet för damen i andra änden och hon tyckte jag skulle åka till akuten direkt, för det är ändå på röntgen jag kommer att hamna menade hon på. Okej.
Mötet avklarat, vårdcentralen avklarad, nu återstod ett inbokat telefonsamtal på eftermiddagen från min hudläkare som skulle stämma av hur medicinen fungerade.
Tänkte att jag inte direkt är döende, och efter 15 år på regionen vet jag när bästa tiden att hamna på akuten är – så jag bestämde mig för att åka in tidigt fredag morgon, när nya skiftet gått på sitt dagpass.
Senare på eftermiddagen ringer chefen och undrar hur det var med mig, jag säger att jag på inrådan av vårdcentralen ska uppsöka akuten – i morgon bitti. Sen börjar chefen be om ursäkt, han tyckte det var fruktansvärt pinsamt att få ta emot beröm på mötet för något han inte hade bidragit ett skvatt till. Hm, det är ett sympatiskt drag hos honom.
Eftersom jag inte kan förflytta mig bestämmer jag mig för att sova i soffan, efter att ha stämt av med maken och dottern att de kan vara behjälpliga när jag måste till akuten.
Upp tidigt på fredag morgon, det var inte snack om att duscha, det blev raggardusch med våtservetter och roll-on. Sen så var det det där med att ta sig ut till bilen och komma in i bilen. Gå/hasa på plan yta funkade hjälpligt, men den förbannade trappan… Klarade av allt detta med hjälp av dottern – tack gode gud för att hon finns och ställer upp.
Hade rätt om akuten, kom in i helt rätt tid. In direkt till ett rum, efter 20 min kom en ssk och ställde frågor och efter ytterligare 30 min kom en läkare och undersökte knät. Det där med ”undersökte” gav upphov till en del gallskrik kan jag meddela – attans vad ont det gjorde! Sen till röntgen. Där blev det lite mer väntan, typ 50 minuter. Medan vi satt där kom en äldre dam inrullandes på bår, hennes ena ben och fot var vridna åt helt fel håll, benet utåt och foten inåt – allt såg fel ut! Ungefär som att man hade vridit ut en disktrasa. Då tänkte jag för mig själv: gnäll inte en sekund över att du får vänta! För jag hade inte ont när jag var stilla, den där damen måste ha haft våldsamt ont!
Men ont fick jag på röntgenbordet – satan i gatan. De ville att jag skulle utföra någon form av akrobatik där inne. Det var minst 12 bilder som skulle tas, ur alla vinklar som finns. Var helt svettig efteråt. Sen fick jag linka ut till väntrummet(!) igen. Tyckte det var lite märkligt men tänkte att de kanske hade ont om rum, att det skett något stort som gjorde att alla undersökningsrum behövdes. Sen kom det plötsligt ut en läkare som satte sig på huk framför mig och började prata. Han meddelade att det inte fanns några skelettskador. Okej? Såååå, vad är detta då? Tja, troligen menisken. Jaha? Och vad gör jag nu? Om du vill kan du ta kontakt med en fysioterapeut. Så reste han sig och sa ”Glad sommar” och gick. Eh… jag satt som en fågelholk. Jag har aldrig tidigare haft något läkarsamtal i ett väntrum fullt med folk, det gjorde mig lite ställd. Inte för att detta var hemligt eller väldigt personligt, men lite märkligt kändes det allt.
Så nu sitter jag här, tre dagar senare och har läst allt jag kan hitta i mina böcker om meniskskador. Eftersom mitt knä inte låser sig så verkar det inte vara den värsta sortens skada i alla fall. Alltid något.
Kan skönja en viss – betoning på viss – förbättring. Det gör inte galet ont att få upp benet med det onda knät i soffan längre, jag kan sova på mage och har lyckats ta mig ut till köket (det är sju meter) ensam och utan stöd (väggarna räknas inte va?). Så det går åt rätt håll! Men jag är inte så wild and crazy att jag vågar mig på att ensam gå på toa på natten, nej – då hasar jag mig fram till soffkanten, sätter mig så bredbent jag kan och kissar i en karaff! Nöden är uppfinningarnas moder.
Enligt litteraturen bör jag ha blivit radikalt bättre på en vecka, och ska då kunna gå. Hoppas innerligt att det är rätt. Pratade just med chefen och sa att det inte är troligt att jag kommer till jobbet imorgon, han tyckte jag skulle jobba hemma så länge jag behövde. Vi får väl se hur det går med det, typ alla är på semester… Men jag ska försöka sansa mig.
Kanske lär jag mig något av att sitta i soffan? Hoppas kan man alltid.
