Första dagen, rent fysiskt, på jobbet efter meniskskadan…
Nu var det inte fullt hus på jobbet eftersom många har semester, men av de flesta som var där möttes jag av jubel när de upptäckte att jag var på plats. En medarbetare drog till och med iväg och köpte en ”välkommen-tillbaka-blomma”. Blev rörd, det ska erkännas. Borta i fyra dagar och möts av detta?! Borde kanske vara borta oftare. 🤔😉
Orkade varken fysiskt eller mentalt vara där mer än 6 timmar, knät började kännas av rejält och jag var nära att börja kasta hårda saker på människor som inte verkar vilja eller kunna tänka. Det var lika bra att åka hem och fortsätta jobba från soffan.
Alltså, vad är det för fel på en del? Idag var det en medarbetare som klampade in på mitt rum och undrade vem som skulle fixa fikat på ett jippo som personen själv ansvarar för! På fullt allvar. Det är ju inte direkt så att vi har någon konditor som bakar och en barista som fixar kaffe.
Jag gjorde misstaget att svara: Det är du.
Påföljd: 47 frågor! 🤬🤯
Finns det kaffebryggare? Hur fungerar den? Finns det kaffe? Har vi glutenfria kakor? För tänk om någon är glutenintolerant och vill ha en kaka!? Och mjölk! Tänk om någon vill ha mjölk! Hur många kommer?
Va f-n!
Vuxen högutbildad människa med ansvar!
Jag har väl inte koll på något eventuellt kakförråd? Bara lös problemet själv! Fixa!
I såna här lägen brukar jag ta ett djupt andetag och tyst för mig själv tänka: det finns en anledning till att jag har dubbelt så mycket lön som du. Men det hjälper tyvärr inte alltid.
Just idag hade jag inte de där extra krafterna. I synnerhet inte när jag möttes av en attityd och ett kroppsspråk som tydligt sa: det där får någon annan fixa! När människor tycker att de är lite bättre än andra, att det är under deras värdighet att till exempel brygga en kanna kaffe. Sånt klarar jag helt enkelt inte av.
Så, nu har jag gnällt färdigt för idag. Tror jag. 😁