Månad: augusti 2026

Två och en halv vecka av semestern har passerat.

Jag var faktiskt på väg att säga att jag inte jobbade igår.

För första gången på hela ”semestern”.

Sedan kom jag på att det var lögn.

Jag var ju ute i obygden hos någon konstnär.

Eller nej, förlåt. Kulturhantverkare ville människan kalla sig.

Jag var där för att införskaffa avtackningspresenter till medarbetare som slutar.

På min semester.

Såklart.

Jag är inte någon kulturtant.

Jag tycker om konst. Till viss del. Jag kan se en tavla och tänka ”den där var fin” eller ”den där skulle jag inte vilja ha hemma ens om jag fick betalt”.

Ungefär där befinner sig min konstnärliga analysförmåga.

Jag springer inte på utställningar och står med huvudet lite på sned och pratar om hur ljuset faller, verkets inneboende konflikt eller djupet i skulpturen.

Jag är mer:

– Jaha. Vad kostar den?

Men när jag fick veta att det var jag som skulle ordna avtackningspresenter insåg jag att jag, trots att jag faktiskt har SEMESTER, inte gärna kunde knalla in på ICA och köpa två temuggar och en tjusig bricka i melamin.

Det kändes lite tunt.

Som tur är har jag kontakter.

Min gammelchef är nämligen kulturmänniska.

Och hans fru är kulturmänniska.

Väldigt mycket kulturmänniskor, faktiskt.

Det var för övrigt henne jag fick fotografera mitt i natten för några år sedan när hon hade fått något riktigt höjdarjobb – inom kultursektorn såklart – och det plötsligt behövdes ”snygga bilder” till pressreleasen ett halvt dygn senare när utnämningen skulle offentliggöras.

Då ringde man mig.

Naturligtvis.

Men det var ett sidospår.

Jag dängde iväg ett sms till gammelchefen och frågade vart sjutton en icke-kulturtant beger sig för att köpa något lite mer personligt än en melaminbricka.

Svar kom med vändande sms.

Två namn på kulturhantverkare.

Så igår satte jag mig i bilen och åkte ut i obygden till den ena.

Och shoppade loss.

Jag hade föreställt mig att kulturhantverk skulle kosta ungefär som en mindre begagnad bil, men det gjorde det faktiskt inte.

Tack och lov.

Fina presenter blev det också!

Efteråt ringde jag gammelchefen för att tacka för hjälpen.

Och hör och häpna.

Karln började gråta.

På riktigt!

Han blev så himla glad över att han för en gångs skull hade fått hjälpa mig.

För det brukar tydligen vara tvärtom. Han ringer mig. Behöver hjälp med något. Jag fixar. Så har det sett ut i en herrans massa år.

Och nu hade HAN fått hjälpa MIG.

Det var tydligen stort.

Så stort att det krävdes tårar.

Det var faktiskt väldigt fint.

Lite märkligt.

Men fint.

Så.

Jobbade jag igår?

Ja.

Tydligen.

Men idag då?

Slipper jag jobba idag?

Det veti katten.

Tiden får utvisa.

MEN!

Någonting alldeles fantastiskt har inträffat.

JAG ÄR ENSAM HEMMA!

Maken och hundskrället har dragit iväg.

Jag vet inte vart.

Jag bryr mig inte heller särskilt mycket.

Den enda information jag är intresserad av är:

NÄR KOMMER DE TILLBAKA?

Har jag två timmar?

Fem?

Sju?!

Ingen aning.

Men läget ska nyttjas maximalt.

Ni som läste förra inlägget vet ju att mitt storslagna semesterprojekt ”röja ur dödsboet jag bor i” inte direkt har gått enligt plan.

Men nu j-vlar.

Här ska röjas.

Sellpy kommer att få så många påsar med kläder att de kommer undra om jag har avvecklat en mindre konfektionskedja.

Det finns bara ett litet problem.

Eller egentligen ett stort, svullet och blå-lila-grönt problem.

Min stortå.

I förrgår fastnade jag i en sladd och lyckades vricka stortån något så in i h-lvete.

Den är idag ungefär dubbelt så stor som den borde vara och skiftar vackert i blått, lila och grönt.

Lite som konst, faktiskt.

Kanske borde ringa kulturhantverkaren och fråga om hen vill ställa ut den.

Tack och lov kan jag gå.

Barfota.

Men den dunkar och lever sitt eget lilla liv och stundtals knaprar jag Alvedon för att påminna den om vem som faktiskt bestämmer.

Det betyder tyvärr att ett annat projekt får vänta.

I köket står nämligen en stor kartong.

Med skor.

Skor som jag köpt på Sellpy.

Skor som jag borde prova för att avgöra vilka som ska få stanna och vilka som ska skickas tillbaka ut i Sellpys kretslopp.

Men att trycka ner den där blå-lila-gröna prinskorven i en sko känns just nu som en dålig idé.

Till och med jag begriper det.

Så.

Skorna får stå kvar.

Tån får dunka.

Och jag ska packa kläder.

För huset är tomt.

Jag är ensam.

Jag har kanske två timmar.

Kanske fem.

Och framför allt:

Telefonen från jobbet har ännu inte ringt.

Bara att sätta fart.

Hepp.

Han är hemma.

Det här med projektet ”röja ur dödsboet”.

Ni vet, huset som skulle befrias från ungefär tre containrar med bråte under min semester och där jag efter tretton dagar triumferande kunde redovisa fjorton plastpåsar från ICA, Willys och Coop.

Sedan dess?

Inte direkt någon lavinartad utveckling.

Jag skulle naturligtvis kunna skylla på jobbet. Galningarnas julafton pågår och har en förmåga att äta både tid, energi och delar av min hjärna.

Men det är inte hela sanningen.

Det är maken.

Och hans hund.

Fast hunden har egentligen inte gjort ett skvatt.

Vilket, när jag tänker efter, även är en ganska bra beskrivning av maken.

Problemet är att han är hemma.

Hela dagarna.

Och det här är någonting jag verkligen inte begriper med mig själv, för rent praktiskt hindrar han mig inte från någonting. Han står inte i vägen för garderoben. Han har inte barrikaderat förrådet. Han sitter inte på kartongerna och vägrar flytta sig.

Han sitter i sin fåtölj.

Och ändå blir jag blockerad.

Jag får liksom ingen ro i kroppen att börja. Jag vill vara ensam. Sätta på musik. Dra fram skiten. Göra högar. Kasta. Svära lite. Gråta en skvätt. Hitta något jag glömt att jag eller mina föräldrar ägde. Fundera på varför i helskotta jag eller de har sparat det. Kasta det också.

Men det går inte.

För han är hemma.

Och det riktigt intressanta är att det inte bara är jag.

Barnen känner likadant.

Vi har faktiskt pratat ganska mycket om det, barnen och jag. Om hur märkligt det är att vi alla tycker att det är jobbigt när han är hemma.

Och sedan får vi dåligt samvete.

För det låter ju förfärligt.

”Vi tycker det är jobbigt när pappa är hemma.”

Vilka hemska människor.

Fast det finns möjligen en bakgrund.

Maken gör nämligen i princip ingenting hemma.

Han städar inte.

Han tvättar sina egna kläder, men skulle aldrig drabbas av tanken:

”Oj, där ligger visst handdukarna från toaletten. Dem tvättar jag.”

Eller sängkläder.

Eller någonting annat som tillhör den där lite diffusa kategorin vårt gemensamma hem.

Någon gång kan han få ett infall och ta fram dammsugaren.

Då dammsuger han.

På sin sida av sängen.

Jag upprepar:

På sin sida av sängen.

Inte sovrummet.

Inte hallen.

Inte vardagsrummet.

Inte köket.

Sin.

Sida.

Av.

Sängen.

Det är nästan så att man måste respektera konsekvensen.

Mat lagar han inte heller.

Om vi står i köket och lagar middag och ber honom skiva en gurka kan han resa sig ur fåtöljen, komma ut i köket och skiva gurkan.

Absolut.

Men steget därifrån till att själv tänka:

”Familjen behöver äta. Jag åker och handlar och fixar middag.”

…är uppenbarligen så evolutionärt avancerat att människosläktet ännu inte riktigt är där.

Och barnen är numera i princip vuxna.

Det gör skillnad.

De ser.

Sådant som små barn bara accepterar som ”så här fungerar vår familj” blir plötsligt synligt när de blir äldre. De ser vem som gör vad. Vem som plockar undan. Vem som handlar. Vem som lagar maten. Vem som tvättar handdukarna.

Och vem som dammsuger sin sida av sängen.

Usch.

Nu hör jag själv hur jag gnäller.

Och jag hör redan frågan komma farande genom cyberrymden:

”Men varför skiljer du dig inte då?”

Ingen aning.

Eller jo, det finns säkert mängder av svar på det.

Men jag orkar för närvarande inte ens tänka tanken färdigt.

Jag har fullt upp med mitt eget liv. Barnens liv. Jobbet. Galningarnas julafton. Tre containrar med saker som ska ut ur ett hus och fjorton plastpåsar som hittills faktiskt har lämnat det.

Någonstans mitt i allt detta existerar maken mest som ett slags inneboende spöke.

Ett spöke med fåtölj.

Och hund.

Som tvättar sina egna kläder och håller sin sida av golvet vid sängen föredömligt dammfri.

Och jag?

Jag väntar tydligen på att huset ska bli tomt så att jag kan börja tömma huset.

Fullständigt logiskt.

Jag har haft semester i 13 dagar.

Tretton dagar.

Av dessa uppskattar jag att jag faktiskt har haft semester i ungefär fem minuter. Sammanlagt.

Det var inte riktigt planen.

Planen för årets semester var nämligen att röja ur dödsboet jag bor i.

Nej, ingen mer har dött efter mamma.

Det är bara väldigt, väldigt mycket saker.

Jag hade storstilade planer. Här skulle röjas! Sorteras! Kastats! Befrias ytor! Jag såg framför mig containrar på gården och ett hem som sakta men säkert skulle träda fram under alla prylar.

En försiktig uppskattning är att det skulle krävas tre containrar för att göra någon verklig skillnad.

Resultat efter 13 dagar:

14 plastpåsar. ICAs, Willys och Coops plastpåsar, jag sprider graserna.

Hepp!

Till mitt försvar har det varit lite stökigt på jobbet.

Eller stökigt och stökigt.

Det är kaos.

Galningarnas julafton.

Och jag, korkade fan, gör naturligtvis precis det man ska göra när man har semester och arbetsplatsen imploderar på grund av människor med större ego än intelligens:

Ställer upp.

Dygnet runt.

Försöker lösa det.

Chefen och jag pratar numera alldeles för många gånger per dag. Så många att jag snart funderar på om vi inte borde skaffa familjeabonnemang. Det hade vi kunnat göra om det inte vore för att jobbet betalar. Se där, alltid något, vi slipper i alla fall betala telefonräkningen, det är bara vår tid vi måste investera.

Samtalen har dessutom blivit alltmer förtroliga och följer ungefär samma mönster: först försöker vi få verksamheten att fortsätta rulla, sedan försöker vi förstå vad som just har hänt och därefter ägnar vi en stund åt att raljera över en del av de människor som orsakat att vi överhuvudtaget behöver prata med varandra.

Det är en fin rutin.

Effektiv också.

Och någonstans mitt i allt detta har jag hunnit med ännu en viktig aktivitet.

Jag har varit på invigning av ett gym.

Observera ordvalet.

Invigning.

Inte tränat.

Jag har redan årskort på tre gym som jag aldrig besöker och kände därför att det vore direkt oansvarigt att missa möjligheten att titta på ytterligare ett.

Men!

Här kommer semesterns kanske största bedrift:

Jag tog INTE ett årskort på det nya gymmet.

Jag vet.

Självbehärskningen.

Karaktären.

Mognaden.

Inte än, i alla fall.

Så. Tretton dagars semester kan hittills sammanfattas med fem minuters ledighet, fjorton plastpåsar utröjt ur ett dödsbo som kräver tre containrar, ett arbetsliv som förvandlats till galningarnas julafton, oräkneliga samtal med chefen och fyra gym varav jag fortfarande bara betalar för tre.

Det går framåt.

Sakta.

Och ja.

Det finns betydligt mer att skriva om.

Betrakta det som ett förtäckt hot.

Det kommer mera.