Han är hemma.
Det här med projektet ”röja ur dödsboet”.
Ni vet, huset som skulle befrias från ungefär tre containrar med bråte under min semester och där jag efter tretton dagar triumferande kunde redovisa fjorton plastpåsar från ICA, Willys och Coop.
Sedan dess?
Inte direkt någon lavinartad utveckling.
Jag skulle naturligtvis kunna skylla på jobbet. Galningarnas julafton pågår och har en förmåga att äta både tid, energi och delar av min hjärna.
Men det är inte hela sanningen.
Det är maken.
Och hans hund.
Fast hunden har egentligen inte gjort ett skvatt.
Vilket, när jag tänker efter, även är en ganska bra beskrivning av maken.
Problemet är att han är hemma.
Hela dagarna.
Och det här är någonting jag verkligen inte begriper med mig själv, för rent praktiskt hindrar han mig inte från någonting. Han står inte i vägen för garderoben. Han har inte barrikaderat förrådet. Han sitter inte på kartongerna och vägrar flytta sig.
Han sitter i sin fåtölj.
Och ändå blir jag blockerad.
Jag får liksom ingen ro i kroppen att börja. Jag vill vara ensam. Sätta på musik. Dra fram skiten. Göra högar. Kasta. Svära lite. Gråta en skvätt. Hitta något jag glömt att jag eller mina föräldrar ägde. Fundera på varför i helskotta jag eller de har sparat det. Kasta det också.
Men det går inte.
För han är hemma.
Och det riktigt intressanta är att det inte bara är jag.
Barnen känner likadant.
Vi har faktiskt pratat ganska mycket om det, barnen och jag. Om hur märkligt det är att vi alla tycker att det är jobbigt när han är hemma.
Och sedan får vi dåligt samvete.
För det låter ju förfärligt.
”Vi tycker det är jobbigt när pappa är hemma.”
Vilka hemska människor.
Fast det finns möjligen en bakgrund.
Maken gör nämligen i princip ingenting hemma.
Han städar inte.
Han tvättar sina egna kläder, men skulle aldrig drabbas av tanken:
”Oj, där ligger visst handdukarna från toaletten. Dem tvättar jag.”
Eller sängkläder.
Eller någonting annat som tillhör den där lite diffusa kategorin vårt gemensamma hem.
Någon gång kan han få ett infall och ta fram dammsugaren.
Då dammsuger han.
På sin sida av sängen.
Jag upprepar:
På sin sida av sängen.
Inte sovrummet.
Inte hallen.
Inte vardagsrummet.
Inte köket.
Sin.
Sida.
Av.
Sängen.
Det är nästan så att man måste respektera konsekvensen.
Mat lagar han inte heller.
Om vi står i köket och lagar middag och ber honom skiva en gurka kan han resa sig ur fåtöljen, komma ut i köket och skiva gurkan.
Absolut.
Men steget därifrån till att själv tänka:
”Familjen behöver äta. Jag åker och handlar och fixar middag.”
…är uppenbarligen så evolutionärt avancerat att människosläktet ännu inte riktigt är där.
Och barnen är numera i princip vuxna.
Det gör skillnad.
De ser.
Sådant som små barn bara accepterar som ”så här fungerar vår familj” blir plötsligt synligt när de blir äldre. De ser vem som gör vad. Vem som plockar undan. Vem som handlar. Vem som lagar maten. Vem som tvättar handdukarna.
Och vem som dammsuger sin sida av sängen.
Usch.
Nu hör jag själv hur jag gnäller.
Och jag hör redan frågan komma farande genom cyberrymden:
”Men varför skiljer du dig inte då?”
Ingen aning.
Eller jo, det finns säkert mängder av svar på det.
Men jag orkar för närvarande inte ens tänka tanken färdigt.
Jag har fullt upp med mitt eget liv. Barnens liv. Jobbet. Galningarnas julafton. Tre containrar med saker som ska ut ur ett hus och fjorton plastpåsar som hittills faktiskt har lämnat det.
Någonstans mitt i allt detta existerar maken mest som ett slags inneboende spöke.
Ett spöke med fåtölj.
Och hund.
Som tvättar sina egna kläder och håller sin sida av golvet vid sängen föredömligt dammfri.
Och jag?
Jag väntar tydligen på att huset ska bli tomt så att jag kan börja tömma huset.
Fullständigt logiskt.