Jag har haft semester i 13 dagar.
Tretton dagar.
Av dessa uppskattar jag att jag faktiskt har haft semester i ungefär fem minuter. Sammanlagt.
Det var inte riktigt planen.
Planen för årets semester var nämligen att röja ur dödsboet jag bor i.
Nej, ingen mer har dött efter mamma.
Det är bara väldigt, väldigt mycket saker.
Jag hade storstilade planer. Här skulle röjas! Sorteras! Kastats! Befrias ytor! Jag såg framför mig containrar på gården och ett hem som sakta men säkert skulle träda fram under alla prylar.
En försiktig uppskattning är att det skulle krävas tre containrar för att göra någon verklig skillnad.
Resultat efter 13 dagar:
14 plastpåsar. ICAs, Willys och Coops plastpåsar, jag sprider graserna.
Hepp!
Till mitt försvar har det varit lite stökigt på jobbet.
Eller stökigt och stökigt.
Det är kaos.
Galningarnas julafton.
Och jag, korkade fan, gör naturligtvis precis det man ska göra när man har semester och arbetsplatsen imploderar på grund av människor med större ego än intelligens:
Ställer upp.
Dygnet runt.
Försöker lösa det.
Chefen och jag pratar numera alldeles för många gånger per dag. Så många att jag snart funderar på om vi inte borde skaffa familjeabonnemang. Det hade vi kunnat göra om det inte vore för att jobbet betalar. Se där, alltid något, vi slipper i alla fall betala telefonräkningen, det är bara vår tid vi måste investera.
Samtalen har dessutom blivit alltmer förtroliga och följer ungefär samma mönster: först försöker vi få verksamheten att fortsätta rulla, sedan försöker vi förstå vad som just har hänt och därefter ägnar vi en stund åt att raljera över en del av de människor som orsakat att vi överhuvudtaget behöver prata med varandra.
Det är en fin rutin.
Effektiv också.
Och någonstans mitt i allt detta har jag hunnit med ännu en viktig aktivitet.
Jag har varit på invigning av ett gym.
Observera ordvalet.
Invigning.
Inte tränat.
Jag har redan årskort på tre gym som jag aldrig besöker och kände därför att det vore direkt oansvarigt att missa möjligheten att titta på ytterligare ett.
Men!
Här kommer semesterns kanske största bedrift:
Jag tog INTE ett årskort på det nya gymmet.
Jag vet.
Självbehärskningen.
Karaktären.
Mognaden.
Inte än, i alla fall.
Så. Tretton dagars semester kan hittills sammanfattas med fem minuters ledighet, fjorton plastpåsar utröjt ur ett dödsbo som kräver tre containrar, ett arbetsliv som förvandlats till galningarnas julafton, oräkneliga samtal med chefen och fyra gym varav jag fortfarande bara betalar för tre.
Det går framåt.
Sakta.
Och ja.
Det finns betydligt mer att skriva om.
Betrakta det som ett förtäckt hot.
Det kommer mera.