Ljuset i slutet på tunneln?

Plötsligt är den här – sista arbetsdagen innan jul! 

Trots att jag har en diger lista med ogjorda saker så dyker julen upp, och jag tänker inte svettas ihjäl för att den där listan ska bli tom. Nej, när klockan är slagen i eftermiddag tänker jag helt enkelt resa mig upp och gå hem. Punkt.

Det här med att jobba 40 timmar i veckan har verkligen varit en utmaning, framförallt har utmaningen legat i att dels strunta i att göra saker och dels se listan med saker som är ogjorda. Men men, det är order från chefen att komma ner på 40 timmar och det är också chefen som har fått information om ALLT som inte blir gjort. Är trots allt en smula stolt över mig själv att jag i alla fall har kommit i närheten av 40 timmar….

Och så var det det där med jul….

Nej, jag har inte köpt julklappar, inte handlat julmat, inte pyntat osv. Jag är verkligen inte en julmänniska. Men på något sätt kommer det att bli jul till slut även i vårt hus. Hoppas jag. 

Dock finns ingen skattkista att ösa ur när det gäller julinköp. I måndags började nämligen bilen låta konstigt. Efter en del mer eller mindre komiska gymnastiska övningar under motorhuven kunde jag konstatera att det nog var generatorn som var på väg att tacka för sig. En smula modstulen ringde jag verkstan på tisdagsmorgonen och till min stora glädje (och förvåning!) kunde de ta in min bil samma dag. Nu är generatorn bytt och jag är knappa 10 000 fattigare. Hej då julen! Men jag har i alla fall en fungerande bil. 

Och vikten! Mirakulöst nog ligger den still på samma nivå som efter mitt fastedygn. Ingen kunde vara mer förvånad än jag. Jag var övertygad om att de där kilona skulle komma tillbaka, men tji fick jag. Så nu blir det ytterligare fastedygn under julen, måste verkligen testa detta igen. 

Nähä, nu ska jag kravla mig ut till bilen och åka till jobbet. 

Reflektioner en fredag eftermiddag

Herregud vilken vecka! 

Det var länge sedan jag jobbade så mycket och så intensivt som jag har gjort denna vecka. 

Jag visste att det skulle finnas en del på mitt skrivbord efter frånvaron förra veckan, men det var snabbt undanröjt. Istället tillkom en halv miljon extra saker. Det märks att det är jul snart – så kan man sammanfatta denna vecka.

Så nu sitter jag här på jobbet, denna fredagseftermiddag. Behövde inte åka och hämta barnen från fritids för det skulle maken fixa, så jag kan verkligen njuta av att inte ha en deadline.

Försöker reflektera över veckan, det går sådär. Röjer bland lappar på skrivbordet och noterar småsaker på lappar så att jag har koll på vad jag ska göra på måndag. 

Men!

Den största reflektionen idag handlar inte om jobb – utan om vikt.

Efter den ofrivilliga periodiska fastan förra veckan kan jag konstatera att jag fortfarande väger ca 4 kilo mindre än vad jag gjorde innan. Jag var övertygad om att kilona skulle smyga sig tillbaka. Det kanske de gör också, bara det att de är lite försenade…. 

Just idag föder det dock ett hopp – kanske är det så att detta med fasta faktiskt fungerar på mig? Nej, jag tänker inte hoppa upp och ner och bli exalterad, men jag tänker testa att lägga in minst en 24-timmarsfasta i veckan. Jag måste ju testa…..

Periodisk fasta – ofrivillig

Hela förra veckan var jag hemma, däckad av den här märkligt sega förkylningen. Febern försvann i början på veckan och lämnade kvar kontrollerbart snorande och en hosta från helvetet.

Hostan var periodvis så jobbig att jag då och då tog en klunk Cocillana-Etyfin. Jag VET att den innehåller socker, och jag vet att den stoppar upp magen. Men två klunkar per dygn ansåg jag inte vara någon fara.

I fredags mådde jag riktigt skapligt, ända fram på förmiddagen. Då fick jag galet ont i magen. Det första som slog mig var att det var tillfälligt stopp i magen på grund av hostmedicinen. Så kaffe med extra mycket kokosolja ordinerade jag mig själv medan jag låg i sängen och ojade mig av smärta. 

Någon gång på eftermiddagen kom magen igång, men smärtan var kvar. Det var så plågsamt att jag faktiskt inte vågade äta något. 

Det tog över 30 timmar innan jag till slut gjorde lite äggröra för att få i mig något överhuvudtaget.

Jag konstaterade också att jag gått ner 3 kilo på ett dygn! Då slog det mig plötsligt att jag faktiskt hade fastat. 

Så med fortsatta magsmärtor och en fungerande mage ägnade lördagen åt att ligga i sängen och läsa om periodisk fasta. 

Jag hade inte riktigt förstått hur 24-timmarsfastan fungerade. Om man kunde fasta 24 timmar hela tiden och bara äta EN måltid per dygn, och om jag i så fall var tvungen att få i mig allt vid denna måltid. 

Insåg efter lite läsande att de flesta fastar bara 24 timmar 1-2 gånger i veckan, inte sju dagar i veckan som jag trodde. 

Jag testade först 30 timmar och sedan 24 – på rad, innan jag började äta ”som vanligt” igen igår.

Nu är det så att magsmärtorna inte är borta, men magen fungerar alldeles utmärkt, så jag börjar fundera på om mina äggstockar försöker säga mig något. 

Kan man plötsligt sådär bara få jätteont i en äggstock? Dessutom minskar smärta om blåsan är full, men när jag kissar känner jag att smärtan kommer tillbaka. 

Motar just nu Olle i grind med hjälp av värktabletter, och tänker ge det ett par dagar till innan jag kontaktar sjukvården. Och under tiden äter jag som vanligt, men jag ska fördjupa mig mer i periodisk fasta, för det verkar onekligen intressant.

Life sucks

Herregud vad jag är trött på detta nu…

Att inte få känna sig frisk, att inte kunna gå och träna – och att det är julafton om 13 dagar!

Ärligt, jag orkar inte bry mig om julen. Det är så det känns. Jag skiter i julklappar och julmat. Tänk om man kunde göra det?! Bara strunta i allt.

Men, det är klart att man inte kan, barnen skulle bli galna om inte annat. Och jag har i ärlighetens namn köpt några julklappar till dem. Jag vet, det borde vara fler, men jag har ju 12 dagar på mig. Och resten av familjen borde också få julklappar. 

Precis just nu, när jag sitter på jobbet och skriver detta, känns det som att jag bara vill hålla andan, blunda och när jag tittar upp nästa gång ska det vara 25 december. Nåja, drömma kan jag i alla fall.

Jag vet inte riktigt vad som fattas mig, jag är inte trött och slut, men den där lilla extra gnistan finns inte. Skulle jag få gissa så beror det på brist på träning, för det ger mig definitivt lite jävlaranamma. Men när får jag se insidan på ett gym nästa gång? 

Ja ja, jag vet att jag gnäller…. 

Frustration

Nej, jag är inte död, bara galet frustrerad.

Vad är det med denna höst?! Den ena sjukdomen avlöser den andra. Jag kommer aldrig upp till ytan känns det som.

Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva, men jag blir galen av att inte kunna träna!

Och inte nog med att jag blir frustrerad på grund av sjukdomar, jobbet skapar en del irritation också.

Men jag vet – det är bara att vänta, på allt. Problemet är att jag är sjukt dålig på att vänta, saknar fullständigt tålamod.