Sista onsdagen i januari

Halv fyra. Tja, det är också en tid att vakna på. En smula tidigt kanske, men så blir det när jag somnar tidigt på kvällen.

Har ägnat denna morgon åt att dricka kaffe, snegla ut på snöfallet och kolla Netflix. Så långt ifrån produktiv man kan komma. Men om en halvtimme ska jag väcka barnen och sparka igång den här morgonen på riktigt!

Avskyr det här vädret, eller snarare – avskyr att köra bil i det här vädret! De senaste veckorna känns det som att det har varit mer isdans än bilkörning. Snälla våren – kom fort!

På grund av vädret, eller snarare väglaget, har jag åkt tidigare från jobbet både i fredags, måndags och igår. På jobbet skyller jag på barnen, vilket är en sanning med modifikation, för jag HAR hämtat 11-åringen i skolan. Vill inte att hon ska halka runt på landsvägen bland långtradare på sin väg från bussen och hem. En olycka händer så lätt. Samtidigt så får jag möjligheten att köra hem när det är ljust och jag kan se väglaget snarare än känna det.

Och idag blir det halkkörning igen till jobbet, där jag ska plåta ett band! Känns lite kul att bli tillfrågad, att de har uppmärksammat mina bilder och vill ha mig som fotograf. Hoppas bara att det blir bra bilder.

Chefen verkar ha landat igen, igår kändes han stabil när vi pratade. Jag passade på att meddela mitt beslut om att köpa in en webtjänst inför kommande arbete med  GDPR. Det handlar om en del pengar så jag var beredd på att argumentera för min sak, men det behövde jag till min förvåning inte göra.

Den j-vla vikten skuttar och far, den åker upp och ner inom ett 3-kilos-intervall. Ja ja ja, jag vet att jag kan få positiva saker att hända om jag lägger lite energi på det, men jag orkar inte just nu. Istället gnäller jag och knyter näven i byxfickan.

Jaha, dags att väcka barnen och ta itu med den här dagen på allvar.

Jaha – nya arbetsuppgifter

Det var en märklig dag på jobbet igår.

Åkte extra tidigt hemifrån eftersom maken skulle vara hemma med de sjuka barnen. Det var riktigt grisigt väglag, men med ett ägg under pedalen kom jag till slut fram, det tog en kvart extra på grund av den försiktiga körningen.

Visste att dagens första möte skulle börja vid 8 och hade räknat med att ha ungefär en timme på mig att jobba innan dess. Men det är ju som vanligt, jag hinner inte mer än komma till jobbet så rycker folk i mig, så det blev inget gjort av det jag planerat för plötsligt var det dags att gå på möte.

Det var ett intressant möte på många vis. Jag visste att det skulle handla om att några av de anställda inte gör sitt jobb, att de har en jävla (f-låt) attityd mot sina ”uppdragsgivare” och helst av allt skulle vilja slippa jobba. Ett synnerligen delikat ämne att hantera – vilket jag som ”bisittare” slapp. Det blev en del hårda ord och tjafs, det var inte snack om att det fanns förbättringspotential från de anklagades sida. Nej då, de hade inte gjort något fel, det var ”alla andra”. *suckar tungt* Ibland är jag väldigt glad att jag inte längre har personalansvar! Ska bli väldigt intressant att se om det ”nya” arbetssättet (som jag har uppfunnit – därav min närvaro på mötet) kommer att falla väl ut.

Från det ena mötet till det andra – det mötet som chefen och jag borde ha förberett tillsammans men inte gjort, ett möte med leverantörer. Leverantörerna kom, till mitt rum, och jag fick jaga chefen via telefon för att förmedla att mötet börjar NU.

Jag kallpratade med leverantörerna tills chefen behagade dyka upp, sen hamnade jag i någon märklig sits, för jag visste inte hur jag skulle förhålla mig. Det är ett område jag kan men där jag har upplevt att chefen vill ha makten – vi har många gånger stångats runt detta och jag väljer alltid att lägga mig. Det finns inget värde i att ”äga” just detta område. Så hur skulle jag bete mig på detta möte? Skulle jag bara passivt sitta med eller skulle jag vara aktiv? Jag hade till slut inte så mycket att välja på eftersom leverantörerna hela tiden vände sig till mig när de pratade. Jag försökte tappert att lägga över saker på chefen genom att bolla saker vidare med ”….vad tycker du…”-repliker. Men det är kanske inte så lätt att tycka något när man inte förstår vad andra pratar om.

Efter någon timmes möte vänder plötsligt allt, chefen börjar säga saker som ”Det är Hundrafemtiotres område” och ”Det ansvarar Hundrafemtiotre för” . Jag gjorde mitt bästa för att hålla upp hakan med handen medan jag desperat funderade på vad som just hände. Släppte han makten till mig? Fick jag just ansvar för hans älsklingsområde? Har han feber?

Efter dryga tre timmar var mötet över och jag var mer än en smula fundersam. När leverantörerna gått dröjde sig chefen kvar och jag var tvungen att fråga hur han mådde. Jorå, han tyckte att det var ett bra möte. Öh, kanske inte svar på frågan men okej då. Vi summerade det hela och kom fram till hur vi skulle komma vidare.

Efter att ha ätit lunch (med kollegorna!) fick jag äntligen lite skrivbordstid fram tills nästa möte – där förvirringen i min skalle blev total.

Det var ett personalmöte med en diger dagordning. En av punkterna handlade om verksamhetsåret 2018. Chefen valde då att ta upp bland annat det möte han och jag just haft med leverantörerna. Han berättade om de satsningar vi planerade att göra inom området under året – och sa uttryckligen att JAG var ansvarig! Öh….jaha?! Bara så där?

Gick väldigt fundersam ifrån det mötet kan jag säga. Så nu är jag plötsligt ansvarig för ett nytt (nåja) område… Ska bli intressant detta. *förvirrad*

Men idag är det en ny dag, med nya möten!

Oväntat

Häller i mig morgonkaffe och förbereder mig för en ny dag på jobbet. En dag då 11-åringen ska följa med, trots hostan.

Egentligen borde båda barnen vara hemma idag, men eftersom jag måste till jobbet så får en av dem följa med mig. Tror inte att min mamma fixar ytterligare en dag med båda barnen.

Min plan är att vi ska kunna åka från jobbet vid 14-tiden, vi får väl se hur det går…

Igår var det fotografering hela dagen som gällde, och så blir det idag också. Att ta sisådär en 50 personporträtt känns inte så upphetsande direkt, mer som ett löpande band. Man trycker av några bilder för varje person och hoppas att någon av dem blir bra tack vare att man har ”småpratat” med den som ska fotas. Igår hände det! Jag fick till en riktigt bra bild. Jag tog kanske 150 bilder och en av dem stack ut rejält. Det var oväntat! Kul när det händer något oväntat som dessutom är positivt.

För övrigt känns det ”konstigt” på jobbet. Jag vet inte om det är inbillning från min sida. Chefen lyser med sin frånvaro, kanske tittar han förbi idag? Det borde han göra eftersom vi har ett riktigt viktigt möte imorgon med en leverantör. Ett möte som vi verkligen borde förbereda, vi borde prata igenom en hel del saker inför det mötet. Men det blir väl som vanligt – vi får skjuta från höften. Eller också slutar det med att han meddelar mig att jag inte behöver gå på det mötet – det har hänt förut. Så frågan är om jag ska förbereda mig eller inte?

Att jag tycker mig ”känna av” stämningen är en sak, men både igår och förra veckan har jag haft besök på mitt rum av kollegor som var frustrerade över chefen. Så något är det. Funderar på hur han mår – egentligen. Förstår på kollegorna att det är en himla massa saker som han inte har gjort, som han verkligen borde. Vi får väl se om det vänder.

I somras blev det en massa kackel bland personalen för att det tidvis inte fanns någon ifrån ledningen på plats. I normala fall brukar vi dela upp sommarens ledighet, och ifall någon vecka blir ”tom” har vi tydligt valt ut någon som får vara ”ansvarig”. I somras gjorde vi inte det, det gick veckor utan att någon av oss var där. Vi fick en del skit för det. Jag visste att det skulle bli så, jag känner personalen rätt väl, så när vi veckan innan midsommar hade vårt sista ledningsgruppsmöte inför sommaren tog jag upp detta. Då visade det sig att vi alla ville ha semester samtidigt. Och chefen sa bara att ”ja, vi måste ju ha semester” och så var det inte mer med det. Det kommer säkerligen att bli likadant i år, så för att ha ryggen fri har jag lagt in om semester (5 veckor!) redan nu.

Min bitterhet och trotsighet över andras löneökningar hänger kvar, det tydligaste resultatet är att jag ”bara” jobbar 40 timmar/vecka. Sablar vad mycket som inte blir gjort när jag gör så. Nu väntar jag bara på att chefen ska ställa mig mot väggen och fråga varför jag inte har gjort ditt och datt. Det enkla svaret är ”jag har inte hunnit”, men det känns liksom tunt, trots att det är sant. Slåss inombords med lojalitet kontra eget värde. Ska bli väldigt intressant att se hur just mitt lönepåslag faller ut.

Dags att steka ägg och få i sig frukost nu, och väcka det stackars barnet som ska sitta och hosta på mitt arbetsrum.

Ytterligare en vecka har passerat

Lyckades med bedriften att vara på jobbet hela två dagar förra veckan, och frågan är hur denna kommer att se ut…

Barnens sjukdomar verkar vara riktigt sega i år. Trots att det har gått över 10 dagar är de fortfarande sjuka. Bättre, men ändå så pass sjuka att de måste vara hemma.

Jag slits mellan dåliga samveten, att vara på jobbet kontra att ta hand om sjuka barn. Usch och fy!

Men just idag måste jag åka till jobbet, ska fotografera ca 50 personer. Så barnen får vara hemma med mormor – undra hur många gånger jag kommer att få äta upp det beslutet? Förhoppningsvis kommer jag loss tidigt på eftermiddagen och kan åka hem för att avlösa mormodern innan hon har fått hjärnblödning.

 

Sjukstuga

Idag väljer jag att jobba hemifrån – nu är nämligen båda barnen sjuka. En i halsfluss och den andra med en hosta från h-lvetet som inte ger sig.

Blir en intressant vecka detta….

Hoppas verkligen att jag själv inte blir sjuk. Imorgon måste jag vara frisk, då ska jag köra utbildning 8-16 för kollegor som rest långt. Idag borde jag dessutom förbereda den utbildningen, men det kommer att bli som vanligt – jag skjuter från höften. Eller med ett tjusigare uttryck – situationsanpassad utbildning!