Ja må jag leva…

Nu har jag varit 50 år i lite över en vecka. Det känns verkligen inte på något speciellt sätt. Jag förstår inte riktigt frågan som många ställer Hur känns det? Eh, inte alls. Och själva födelsedagen var så sabla torftig att den knappt är värd att nämna. Å ena sidan var det skönt att det inte trillade in en massa människor som jag skulle underhålla och servera kaffe och tårta, å andra sidan hade det varit kul att få i alla fall lite uppmärksamhet. Nåja, jag fick i alla fall ett par foppatofflor (2 nummer för stora) och en t-shirt i stl L (x antal nummer för liten) av maken. Stort grattis till mig liksom, det var den 50-årsdagen.

Det snurrar onekligen en del tankar i mitt huvud gällande att fylla 50 år. För 8 år sedan, när jag började med lchf, såg jag framför mig att jag på min 50-årsdag skulle besöka min pappas grav och stolt berätta för honom att jag var 2-siffrig i vikt. Fråga mig inte varifrån jag fick den idéen, men jag har haft den som en diffus målbild. Det gick också käpprätt åt fanders.

För några veckor sedan ställde jag mig på vågen – det skulle jag inte ha gjort! Fan fan fan. Sedan augusti har jag gått upp 11 kilo! Det väckte panikkänslor och en sällan skådad uppgivenhet.

Självklart måste jag analysera ihjäl viktuppgången, det är alltid bättre att skicka upp saker i huvudet än att försöka hantera känslorna som uppstår. Och vad gav analysen då? Tja, jobbig höst arbetsmässigt då jag upplevde att jag var ute i kylan ordentligt, ingen träning, corona i största allmänhet, avsaknad av socialt umgänge och alldeles för lite fysisk närhet. Smack – där satt den analysen. Rätt eller fel – ingen aning.

För att verkligen bli medveten om hur j-vla dåligt ställt det är med mig drabbades jag av en skrämmande insikt igår. Vi hade en elektriker på besök (det i sig är en helt egen historia) som bland annat var tvungen att montera ner taklampor av plafondtyp. En satt så galet hårt att jag gav mig på den i ett försök att hjälpa till. Baxade upp mina alldeles för många kilon på en rejäl köksstol och började vrida/dra/trycka i plafonden. Den satt som berget. Jag kämpade på en god stund med armarna upp i taket juckandes den förbannade lampan åt alla möjliga och omöjliga håll. Till slut gav jag upp. Tog med mig köksstolen tillbaka till köket och insåg att jag flåsade som en gris och att hjärtat pumpade något galet. Denna lilla övning fick mig nästan i däck – det var skrämmande! Jag har ingen kondition alls….

För att summera det hela så är jag i det närmaste ett 50-årigt vrak för stunden.

Frankrike?

Fick till ett riktigt tidigt pass på gymmet denna morgon.

Trodde i min enfald att jag skulle få vara där helt själv. Men icke då!

När jag trampade in så hörde jag ett glatt kvittrande i form av ett ”Hej!”. Jag tittade upp och upptäckte två morgonpigga pensionärsdamer. De satt på varsin träningscykel och trampade i slowmotion.

Ja ja, de är knappast i vägen för mig så det var bara att köra igång. Krafsade runt i fickorna för att hitta mina hörlurar, och insåg att de låg kvar hemma. 😳 Svor en lång ramsa inombords, jag vill verkligen vara i min egen värld när jag tränar. Men så blev det inte idag.

Dessa två pensionärsdamer tycktes båda ha nedsatt hörsel, för de praktiskt taget vrålade till varandra trots att de satt max 2,5 meter isär.

Den ena började oja sig över att det var så tråkigt att trampa träningscykel – vilket jag själv vet allt om 😅!

Den andra damen instämde med hög röst och nickningar som skulle kunna åstadkomma wiplashskador.

Man skulle cykla i Frankrike, tänk dig det! hojtar dam nr 1 till dam nr 2.

Jaha ja, på det hojtandet följde målande beskrivningar av böljande kullar, fält med lavendel, vingårdar, pittoreska småbyar, baguetter, lammgrytor och en och annan visuellt tilltalande fransos.

I över en timme överhörde jag deras cykeltur i Frankrike. Det var speciellt, men nästa gång blir det Volbeat, mycket lättare att koncentrera sig till!

Från strul till brun

Jag kan inte påstå att jag håller på att slita ut gymmet precis, men jag lyckas få till 2-5 pass i veckan i alla fall och det är jag nöjd med. Faktiskt j-vligt nöjd om jag ska uttrycka mig blygsamt.

I fredags fick jag för mig att göra ett förmiddagspass, sådär vid 10-tiden. Glad i hågen körde jag dit, parkerade bilen och satte fart mot gymmet. På vägen träffade jag en gammal vän som agerade dörrvakt vid en butik. Vi pratade strunt en stund och sen gick jag mot gymmet. Såg genom entrédörren av glas att det satt en äldre dam i entrén som tog på sig skorna. Jag drog mitt kort i läsaren och den lyste rött. Eh…? Testade en gång till. Näpp, det fungerade inte. Då knackade jag på dörren och fick den äldre damen att öppna. Frågade om hon hade haft problem med sitt kort? Nej, det hade hon inte, men hon sa att hon som äger gymmet var där. Va? Det måste vara första gången någonsin (på 15 år) som ägaren har varit på plats samtidigt som mig. Jag kikade in i lokalen och såg bara en äldre herre som utförde akrobatik på en pilatesboll och en kvinna som gick runt och blötte ner golvet. Jag vände mig mot damen och frågade om det var kvinnan som städade som hon hade syftat på? Jodå, det stämde, det var ägarens syster.

Smidig som ett kylskåp (livrädd för att halka omkull) vadade jag fram i vattenmassorna på golvet till kvinnan och frågade om hon kunde hjälpa mig med mitt kort. Förklarade att jag inte kunde öppna dörren med kortet, att det bara lyste rött.

Utan att säga ett ljud tog hon mitt framsträckta kort och gick för att pröva det, och det lyste lika rött som tidigare. Sen satte hon fart mot städskrubben, som visade sig vara ett litet kontor. Där började hon fippla med en dator och plötsligt säger hon ”-Ditt kort är spärrat!”.

Jaha, varför då? undrar jag.

Ja, det står här att det är spärrat.

Men jag har betalat 1 år, fram till oktober 2021, säger jag och letar febrilt efter kvittot bland alla mail i telefonen. Får till slut fram det och kan visa upp vad det står.

Efter en lång stunds funderande kom hon på att hon nog skulle kunna ändra spärrdatumet, jag såg över hennes axel på skärmen att hon gjorde tokfel, det blev inget ändrat. Men när hon sen sa åt mig att gå och testa så gjorde jag naturligtvis det. Lika rött som tidigare!

När jag kom tillbaka och berättade att det fortfarande inte fungerade så tog jag mig friheten att peka på skärmen och säga att DÄR ska du nog ändra och så stormglodde jag tills det blev rätt. Efter det fungerade kortet!

Snacka om tur i oturen att den där kvinnan var där, jag kan tänka mig hur förbannad jag hade blivit om jag i -4 grader och snålblåst stått utanför dörren kl. 05:15 en morgon och inte kommit in.

Efter detta strul kunde jag äntligen börja träna! Jag körde igenom de övningar jag hade planerat medan jag då och då kastade ett öga på den lilla skinntorra 100-åringen som fortsatt höll på med pilatesbollen. Fråga mig inte vad han gjorde, jag kunde inte bedöma vad övningarna egentligen var bra för… Men så länge han verkade nöjd så var jag det också. Uthållighet hade han i alla fall, jag var där i ca 2 timmar och under den tiden var han aktiv. När jag var klar med träningen och satt och eftersvettades fick jag plötsligt en helt galen idé.

Inne på gymmet, i ytterligare en ”städskrubb” står det ett solarium…. Jag kanske skulle ta och sola? Vet inte riktigt vad jag hade i kaffet denna morgon för jag solar väl ungefär 1 gång var 10:de år i ett solarium.

Lite lojt gick jag fram till dörren och kikade in. Jorå, inklämt på väldigt liten yta stod det en solariesäng minsann. Hm, undra om den där mackapären pallar för 100+ kilon?

Jag slet av mig kläderna och satte igång timern. Fipplade till de där specialglasögonen och gjorde sedan allt jag kunde för att FÖRSIKTIGT lägga mig mig ner. På ”min tid” (läs: 80-talet) så var solarierna utformade som två plattor med lysrör. Det var INTE det här kan jag säga, det var liksom skålat med kanter som gick upp. Hade ett litet helvete med att försöka fördela vikten jämnt över ytan när jag liksom gled – väldigt ograsiöst – ner till botten av skålen. Att ytan till råga på allt var sträv gjorde inte det hela enklare. Efter mycket om och men var jag så nere i kratern till slut, och det enda jag kunde tänka på var vad som skulle hända om hela skapelsen brakade ihop av min vikt. Det hade varit en syn för gudar att se mig ligga i princip naken bland krossade lysrör…

Efter några minuter insåg jag plötsligt att det är VÄLDIGT varmt att ligga i en grill. Det hade jag förträngt. Gudars vad varmt det var!

Plötsligt slocknade alla lysrör och tiden var slut. Halleluja! Nu återstod bara att kravla sig upp. Jösses j-vlar säger jag bara. Min smidighet var definitivt som ett kassaskåp när jag med hjälp av min egen svett försökte glida över den upphöjda kanten samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att inte lägga all min vikt på samma ställe. Hade jag vräkt mig upp på kanten så hade väl hela skapelsen vält över mig.

Upp kom jag till slut, och tjena vad färg jag hade fått. Tänk vad lite färg kan göra med välbefinnandet, jag kände mig superfräsch. Det var värt allt krångel med att komma ner och upp i baljan! Fast jag lär inte göra om det på väldigt länge.

Vågar man hoppas?

Det här känns nästan galet att skriva, men jag har tränat 3 dagar i rad!

Jag inser att det är svårt att förstå storheten i det, men det känns galet underbart. TRE DAGAR!

Vågar jag hoppas att det här har vänt nu, att denna trend kommer att hålla i sig? *håller tummarna*

Alla tre gånger har jag haft med mig 14-åringen, som efter lite dispens fick möjlighet att köpa ett ½-årskort, och som inte bangar att gå upp vid 5-tiden för att åka till gymmet.

Ska villigt erkänna att jag först suckade och stönade inombords över att behöva ”släpa med mig” ett av barnen. Men det har gått oväntat bra, jag instruerar henne och sen kan jag köra min egen övning. Visst, det blir lite mycket ”mellantid” men inte så att jag kommer ur fas. Dessutom drog hon upp 85 kilo i marklyft idag vilket är stort efter att ha ett tidigare pb (personbästa) på 75 kilo och inte tränat på snart 1 år! Ungen bara drog upp stången. Mäktigt! Den glädjen hon visade hade jag inte velat missa för allt i världen!

Själv kan jag summera det långa träningsuppehållet med att jag fortsatt kan ta samma vikter, men inte lika många repetitioner. Och att jag just nu har en träningsvärk a’ la herrejössesjävlar!

Imorgon kl. 5 drar vi till gymmet igen. Hurra!

Första måndagen i februari

Okej, jag har väntat. Jag har suttit still i båten. Jag har tyckt att det har varit en väldigt jobbig period. Ja, jag syftar på jobbet.

Från att ha varit den som burit mest ansvar till att bli fullständigt ignorerad av de nya cheferna. Den resan har varit krävande, jobbig och faktiskt jävligt påfrestande. Det är många gånger som jag har ifrågasatt vad som egentligen händer, många olika spekulativa teorier har passerat min skalle. Just det där att inte bli tillfrågad, att bli behandlad som luft, är nog det som har varit värst.

Det hette från början, när de nya cheferna kom i augusti, att jag skulle ingå i en ”styrgrupp”. Vi hade ett möte, i augusti. Ett väldigt märkligt möte där min kollega skröt över allt som hen hade gjort/genomfört i vår verksamhet. Inget av det som sades var sant, det var jag som hade gjort de sakerna. Jag blev så paff att jag inte öppnade munnen. Hela mötet kändes som någon form av teater, där de andra närvarande klappade varandra på ryggen medan jag bara tittade på. Inte alls några goda minnen att titta tillbaka på. Hur som helst, det blev inga fler möten av denna typ. Förrän plötsligt förrförra veckan, då fick jag ett mail från chefen om att det var hög tid att vi drog igång den här gruppen (igen).

Så vi hade det där mötet, och jag var förundrad efteråt. Funderade på om det låg en hel kennel begravd. Hur kom det sig att jag plötsligt var inbjuden i värmen? Veckan därpå, dvs förra veckan var det dags för nästa möte, även det mötet var produktivt och min erfarenhet och min åsikt efterfrågades. Jag lovar att det for många tankar genom mitt huvud efter detta. Varför i hela friden tas jag plötsligt in på banan efter att ha fått suttit på bänken i ett halvår? Jag har mina aningar i sanningens namn. Jag tror att den ”kollega”, som förövrigt har varit extremt tight med de nya cheferna, har blivit synad. Den personen har gjort sig så extremt viktig och tagit åt sig äran för så mycket – men nu har nog korthuset rasat. När man blåser lite på det så visar det sig att det inte står upp. Något som jag har väntat på faktiskt, har många gånger funderat på om de nya cheferna är både blåögda och mindre begåvade, men det är kanske tvärt om? Nu är den falska kollegan tillfälligt satt på bänken en längre tid pga sjukdom (typ 3-4 månader) – kanske dags att jag passar på att smida medan järnet är varmt?

Jag noterade särskilt på mötet förra veckan att de två cheferna inte var det minsta intresserade av att ta kontakt med den sjukskrivna kollegan. Det fanns ett flertal frågetecken – saker som hen skulle ha gjort – som krävde svar. Skicka ett sms? Nej, vi tar beslut nu, hette det. Om man är snäll skulle man kunna tänka att dessa signaler om att inte ta kontakt (trots att det de facto var hens frågor/ansvarsområden) var för att skona, eller skydda personen i fråga. Det där med att man inte ska störa när någon är sjuk, typ. Men jag tror inte att det var så… Snarare tvärt om, en tydlig signal om att ”du får inte vara med”.

Nåja, oavsett mina spekulationer så var jag upplyft efter det där mötet och i slutet bad en av de nya cheferna om ett möte – kunde vi boka en tid nästa vecka för att prata om områdena X och Y? Självklart, fram med kalendrarna och boka.

Igår morse, måndagen den 1 februari, hade vi det där mötet. Jag hade låtit X och Y ligga och skvalpa i bakhuvudet under helgen och funderade på om jag nu ”officiellt” skulle bli fråntagen dem, om hen skulle peka med hela handen och säga åt mig att hålla mig borta från dem.

Men hej – så var det inte alls! Mötet började med att den här chefen höll ett brandtal om min betydelse på jobbet. Att hen under de senaste månaderna pratat med andra och hört om ALLT jag gör, hur viktig jag är i verksamheten. Här någonstans var jag mer än en smula förvånad, lite överväldigad och börja förstås fundera på vart detta skulle leda….

Till slut kom den, frågan. Jag vill fråga om du vill vara ansvarig för X, Y, Z och Å?

Jag blev lite ställd men fick till slut ur mig att jag ville ha ett förtydligande – vad menas med ”ansvarig”, vilka befogenheter och vilken budget har jag? Pratar vi helhetsansvar eller?

Jag fick svar på allt, positiva svar ska tilläggas. Jag kunde i princip diktera mina egna villkor.

Efter dryga två timmar var mötet över och jag satt som i chock i soffan, kände mig helt väck. Snacka om att rivstarta veckan!

Dryga 5 timmar efter detta möte kom nästa chock! Min förra chef mailade och erbjöd mig jobb på samma myndighet som han själv är på… Jag blev helt ställd. Det enda jag fick ur mig var ”Har du saknat mig?”.

Så plötsligt rasslar det till i rören minsann. Det lönar sig tydligen att skaffa sittsår i den där förbaskade båten och tangera sitt eget världsrekord i tålamod.

Reflektioner en söndagsmorgon

Vaknade som vanligt vid 4-tiden. Gick upp, fixade kaffe och parkerade mig i soffan. Slösurfade igenom alla sociala medier – jösses vad mycket ointressant skit som finns där. Tänkte tanken att åka till gymmet men avstod när jag såg att det var -18 grader ute. 🥶

Har funderat en del på det här med vänner…

Jag har någon form av stolthet inbyggd i mig som gör att jag ibland blir lite sur och grinig när det kommer till just vänner.

Den där grinigheten kommer fram när jag känner att det bara är jag som ger eller när jag känner mig utnyttjad.

Just nu går jag runt och muttrar för mig själv att det faktiskt inte bara är jag som ska höra av mig, att den andra parten också har ett ansvar för att vårda vår relation.

Och när man sätter det i verket, slutar höra av sig alltså – då blir det väldigt tyst. Det är ju fan ingen som hör av sig?!

Skrämmande! Och lite ledsamt. 😔

En annan sak som sårar mig djupt är när jag inser att andra är opålitliga. Det inträffade för några dagar sedan. En kollega som jag har delat en hemlighet med säger plötsligt ”..när jag berättade för maken…” Va? Jorå, människan har delat min hemlighet med sin man! Hyggligt. Nu handlade det inte om några stadshemligheter men man gör inte så! Hejdå kollega, dig har jag nu på min svarta lista och jag kommer inte att ställa upp och hjälpa dig med ditt och datt längre – no way!

Vänskap är svårt, man riskerar att bli väldigt besviken.

NYTT LÖSENORD

Nu är det hög tid att byta lösenord, vill du fortsätta läsa de lösenordskyddade inläggen använd formuläret nedan. Kom ihåg att i fältet för Meddelande skriva några ord om dig själv, jag skickar inte lösenordet till vem som helst.

Jobbat i snart tre veckor på det nya året

Var på jobbet en dag förrförra veckan, resten av tiden har jag jobbat hemifrån. Kommer inte ifrån att det känns väldigt konstigt detta tillstånd som corona är orsaken till. Konstigt att inte åka till jobbet, fast ändå (väldigt!) skönt på ett sätt.

När man inte har ”stimulansen” – eller störningsmomenten – från jobbet så finns det ibland mycket tid över. Den tiden går till tankar. Och jag vill lova att jag tänker mycket. Det är så många saker på jobbet som får mig att tänka både det ena och det andra. Det känns som att jag blir ignorerad och fråntagen den ena saken efter den andra. Jag känner mig inte sedd helt enkelt. Känner mig till råga på allt sviken av arbetskamrater som plötsligt har fått nya revir att kissa in.

Ja, det är lätt att fastna i märkliga tankar, att spekulera och lägga ihop saker till någon form av sanning – som kanske inte alls är någon sanning. När man sitter på sin kammare, eller sitt vardagsrum, har man verkligen en egen bubbla. Man tvingas till att umgås med enbart sina egna tankar, intrycken utifrån uteblir helt och hållet. Det är inte bra…

Ärligt talat känner jag mig lite som en fånge, som ”måste” vara hemma, och enbart umgås med min familj – dygnet runt! Alla är hemma just nu och distansarbetar eller har distansstudier – det är påfrestande. Att aldrig få någon egentid, att aldrig få vara ensam. Fy fan säger jag!

Men så *plötsligt* händer det – sökarljuset riktas mot mig! Jag, min kompetens och min erfarenhet, blev plötsligt viktig igen för verksamheten. Efter att ha upplevt det igår – att bli sedd och lyssnad på – fick jag en go’ känsla i kroppen. I samma sekund som jag njöt kom frågan: är detta en fälla på något sätt? Hoppas verkligen inte det! Men som sagt, det är lätt att fastna i märkliga tankar…

Jag vet inte hur mycket som kan skyllas på coronatillståndet egentligen, men det underlättar i alla fall ingenting i mitt liv just nu, det är ett som är säkert!

Smart idé istället för nyårslöften

Den slöa och ganska ointresserade genomgången av sociala medier under förmiddagen talar sitt tydliga språk. Många vänner och bekanta har avgett nyårslöften.

På riktigt?! Nyårslöften?

Jag läser om folk som ska börja springa x antal gånger i veckan, gå ner x antal kilo i vikt, byta jobb, blir en bättre förälder och en hel del annat. Mest handlar det om träning och vikt dock.

Men bland alla dessa nyårslöften så dök det upp något som för mig var nytt, istället för att ha en massa flummiga löften som oftast inte genomförs var det någon som hade satt upp vecko- och månadsmål. Supersmart idé!

Jag omsatte det till mitt eget liv och började på en årslista:

Januari

  • sälj barnens urvuxna vinterkläder
  • städa ur skafferiet
  • inventera frysarna

Februari

  • plantera tomatfröer
  • gör årsbokslutet

Mars

April

  • klipp ner häcken
  • töm uterummet och fixa gymmet

Maj

  • lackvårda bilen

osv…

Den här typen av lista tilltalade mig väldigt mycket mer än de ”vanliga” nyårslöftena. Det här är saker som jag ändå vill få gjorda, men oftast bara ligger i huvudet och skramlar. Nu är de uppstrukturerade och det känns inte som att det behöver bli några mängder – lätt att det blir av med andra ord. Det slog mig att det påminner om mina årshjul på jobbet, egenkontrollen. Jag gillar ju att ha koll på vad som ska ske framöver, att kunna planera – så varför inte göra likadant i det privata livet?

Nu ska jag fixa till min årslista, och klämma in lite andra saker än bara ”måsten”, kanske egendagar med barnen – det skulle de älska!

Hej då 2020 och varmt välkommen 2021!

Sista skälvande timmarna av det här året – fy fan vad skönt!

Började denna morgon med att lyssna på en vän som ondgjorde sig över att alla gnällde så förbannat över det gångna året. Hehe, jag lovar -jag tillhör också den skaran, fast jag gör det inte officiellt, så jag flög under hennes radar.

Men nu ska här gnällas!

För vilket j-vla skitår det har varit. Min 14-åring frågade mig i bilen i förmiddags vad jag hade för goda minnen av detta år. Ärligt, jag kom inte på något!

Vad jag minns är däremot allt jag inte har kunnat göra/uppleva:

  • endast 3 hockeymatcher på plats (det normala är typ 25 st/år)
  • i princip ingen träning på gym
  • ingen badsäsong
  • noll socialt liv

Och vi kan krydda på året med chefens uppsägning och ankomsten av den nya chefen (ja, eller cheferna) – absolut inget som skänkte något positivt till det här året.

2020 i sammanfattning – FY OCH BLÄ!

Men om några timmar är det 2021, undra just vad det kommer att innehålla? Än så länge är jag positivt inställd.

Fick precis (på nyårsafton!) ett mail från nuvarande chef med order om att all personal ska jobba maximalt hemifrån januari ut. DET är positivt! Då kan jag träna på de tider det är minst folk på gymmet.

Nu ska jag fixa nyårsmiddag, iklädd nattlinne och morgonrock! Ja, det är en udda nyårsafton minst sagt.

Tillönskar er alla och envar ett riktigt gott nytt år!

Äntligen är julen över!

Nu känns det som att jag kan andas igen, julen är i princip förbi, idag är det en ”vanlig” dag. Ja, så vanlig nu den kan bli i dessa märkliga tider. 

På julafton var det inget ståhej utan den flöt bara på (tack högre makter för det!). Kollade Kalle Anka, åt julmat och öppnade julklappar. Mer än så var det inte. Och jag(!) fick flest julklappar – vilken överraskning. Maken lyckades detta år att ge min en NY bok, inte en begagnad som han själv hade läst. 

Ägnade julaftonskvällen åt att se Arn – tempelriddaren tillsammans med barnen. Jag älskade böckerna och var rädd att filmen skulle förstöra den känslan, men det gjorde den lyckligtvis inte! 

Juldagen innehöll ingenting, vi var allihopa lätt utslagna, läste böcker, glodde på film/serier, surfade och åt julmat. 

På annandagen tog jag med mig äldsta dottern och åkte och hämtade nya ”fyndade” saker till hemmagymmet. Otroligt, nu har jag snart ett fullutrustat gym här hemma! Enda nackdelen är att alla saker är placerade i uterummet, som är oisolerat. Det vill säga – svinkallt! Det känns inte som att man vill sätta på sig skoteroverall för att träna direkt. Men värmen kommer väl så småningom. Har en dröm om att kunna flytta ner alla saker till vårt garage, men där står det sedan 2008 över 300 flyttkartonger från vårt förra hem, ingen dröm att börja rota i det direkt. Garaget är förvisso också kallt, men det blåser inte tvärs igenom, och man kan kasta in en fläkt där för att hjälpligt värma upp det. Jag får se om jag kan göra drömmen verklig, om det nu är så att coronan fortsatt gör att distansarbete är obligatorisk så finns det kanske en chans i vår att jag orkar ta itu med det. 

Har börjat leka lite med tanken på ”nyårslöfte”. 

Tittar i kalendern och ser att det fram till sommaren är 21 veckor. Vad skulle jag vilja göra med dem? 

Egentligen tycker jag att nyårslöften är en smula….löjliga. Precis som ”måndagar”.  Men hej, jag kan ju alltid ändra mig.

Känner att jag behöver en rejäl förändring – på många plan – efter det skitår som 2020 till största del har varit. Jag tycker att det räcker med ”skyddad verkstad” och låg sinnesstämning nu. Vill inte känna att jag irrar runt i någon form av trögflytande dimma och blir mer och mer passiv.

Behöver dock landa lite i vad som är rimligt att förändra, skulle jag försöka mig på allt så kör jag garanterat i diket första veckan, ger upp och skiter i allt. 

Vad jag vill förändra:

  • Träna! 
  • Minska okynnesshoppingen
  • Maten, hitta tillbaka till ALP
  • Bort med värktabletter (sker automatiskt om jag börjar träna)
  • Minimera rökningen

Härlig och diger lista va? 

Ska fundera på hur jag ska ta itu med detta, vad jag ska prioritera.

Måste berätta om en intressant sak som skedde innan jul. Jag fick ett mail på jobbet, ett mail som berörde mitt hjärta på djupet. 

Det var min förra chef som skickade något som i det närmaste kan beskrivas som ett kärleksbrev. Han uttryckte sin stora tacksamhet för allt jag gjort för honom under de år vi jobbat ihop. Sen avslutade han romanen med ”Kram”!

Min första tanke var att han äntligen fått så pass mycket distans att han faktiskt förstod hur mycket jag har gjort, sen tänkte jag att han kanske har skickat dylika mail till alla gamla medarbetare? Jag kollade upp det,  men icke – ingen av mina närmaste medarbetare hade fått någon ”julhälsning” från honom. 

Så där satt jag på kontoret med tårarna rinnande… Oerhört berörd! Det kändes som att jag fått höra just precis det som jag ville höra när han slutade. Lite extra berörd blev jag väl också eftersom jag är fullständigt uttorkad på positiva ordalag från chefshåll. Jag sög åt mig som en svamp!

Ja, det var ett bra sätt att börja julen på, någon form av upprättelse, om än något sen. 

Nej, nu är det dags att ta itu med denna måndag, med andra ord – åka till jobbet!

Julafton – imorgon! 😳

Hela huset luktar pepparkakor. Barnen fick plötsligt för sig att det var en strålande idé att baka vid 21:30-tiden.

Ingen brände sig eller gjorde sig illa och brandvarnaren gick bara igång tre gånger. Måste väl betraktas som helt okej.

Den här doften är nog så nära jul vi kommer, i kombination med det sprängfyllda kylskåpet. För något mer ”juligt” tror jag inte att det blir. I alla fall inte om det är jag som förväntas ordna det.

Jag brukar vara avigt inställd till julen i vanliga fall, i år är jag det mer än någonsin.

Rymde till jobbet idag, bara för att få vara för mig själv i några timmar. Funderade faktiskt på varför jag är så anti-jul när jag satt där med min kopp med kaffe och slöglodde på datorskärmen. Kom inte fram till något häpnadsväckande, utan tror det är en kombination av att jag vägrar vara familjens projektledare (läs: den som fixar och styr upp allt) och mitt mentala tillstånd som närmast kan beskrivas som ”under isen”.

Det blir jul imorgon, även om jag inte har köpt julklappar. Min nödlösning på det blir att swisha pengar till barnen samtidigt som jag muttrar något om den dåliga kombinationen av corona och butiker.

Själv kanske jag får något som toppar förra årets julklapp – en begagnad bok! Nej, det är nog inte möjligt att få något sämre va?

Ja, vi får se hur morgondagen blir. Hoppas den går fort!

GOD JUL 🎄

12 dagar kvar till julafton

Det känns som att tiden rusar förbi, plötsligt är det lucia imorgon och snart jul – och jag sitter fortfarande i soffan hemma och jobbar. Känner mig starkt begränsad. Det är lite som att tiden har tappat sin betydelse, skit samma vad det är för dag – de är lika allihopa.

Det känns märkligt och udda, som att åka tåg och titta ut genom fönstret – allt rusar förbi medan jag sitter still.

Undra just vad man minns om denna tid när man tänker tillbaka på den om säg 5 år? 2020 – året då allt och inget hände? Hela världen var i kaos och mitt liv stod stilla?

Fast det är väl att ta i att säga att mitt liv står stilla, på jobbet händer det saker, fast även där är min strategi att ”sitta still i båten” och vänta. Jag är helt värdelös på att vänta. Vill att saker ska hända, men jag antar att det finns en mening med allt detta.

Trots uppmaning från chefen att jobba hemifrån så mycket som möjligt är tanterna på jobbet grinig för att jag gör just det. De vill väldigt gärna ha någon att hålla i handen. Just denna vecka har jag faktiskt varit på jobbet i tre dagar, lovar att det kändes ovant.

Nu är fokus på jobbet för min del ett jättebyggprojekt som ska starta i mars och pågå till juli. Vi är i projekteringsfasen, eller ja – det är fastighetsägaren som är det, men jag är med som ”verksamheten”. Tusen och åter tusen detaljer ska malas igenom, minst två möten per vecka blir det och eftersom vi inte kan träffas fysiskt allihopa så kommer det konsulter en och en som jag ska lotsa runt. Det är el, ventilation, brand, vvs, miljö, arkitekter och gu’ vet allt i konsultväg. Parallellt med detta ska jag kommunicera med min egen verksamhet, stämma av och titta på konsekvenserna – och lösa dem! Ja, detta är verkligen ett jätteprojekt. Det blir f-n inte bättre av att det självutnämnda skyddsombudet på jobbet är orimligt upprörd över att inte vara tillfrågad om sina åsikter. Jag har med en ängels tålamod förklarat att det inte är VI som äger dessa projekteringsmötena, det är fastighetsägaren som äger och kallar till dem, och skyddsombud kallas inte om det inte gäller om-, ny- eller tillbyggnation. Detta projekt är inget av nyss nämnda, det handlar om utbyte av två aggregat, ta bort det gamla och peta in det nya typ. Sen att det påverkar hela verksamheten under lång tid är en annan sak.

Och för att fortsätta på spåret om det där skyddsombudet, människan är inte riktigt riktig. Detta är en person som enbart driver sina egna frågor, och mer än gärna gör en höna av en fjäder. Förra veckan fick jag ett mail från vederbörande märkt med AKUT! Jag reagerade med ryggmärgen och tänkte vafan är det nu då? Jo, då visade sig att ett STORT ARBETSMILJÖPROBLEM hade tillkommit, människan kunde inte skriva ut bara göra pdf:er. Eh..? Jag kastade mig på telefon, för mailet var skickat 3 minuter innan arbetstiden var slut, och jag tänkte att detta kommer att växa sig till ett gigantiskt problem över natten om jag inte tar itu med det på en gång – skynda skynda! Som tur var så svarade personen i telefon och jag kunde lugnt och stillsamt förklara att om man trycker på den grå pilen efter ordet pdf kan man välja ”skriv ut” istället. Ja, det är en person med enorma brister inom teknologi, en person jag skulle kunna kalla it-analfabet. Problemet är att när personen inte kan/förstår så blir saker alltid ett ARBETSMILJÖPROBLEM. Att sen medarbetare blir utfrysta eller mobbade är inte lika viktigt som att det inte går att skriva ut… * himlar med ögonen*

Ärligt talat vet jag inte vad som pågår på jobbet, men det är väldigt många konflikter just nu. Har funderat en del över det och tror att det har med nya chefen att göra, han säger ja till det mesta, utan att fundera på eventuella konsekvenser/konflikter.

Det senaste tjafset handlar om ledigheter över jul och nyår. Några har varit supersnabba och redan i början av november ”förankrat” sin ledighet hos chefen – nöjda och belåtna. Det de inte berättade för chefen var hur deras samtidiga ledighet skulle påverka resten av verksamheten vilket har fått en del andra medarbetare att bli upprörda och gå i taket.

Traditionen har alltid varit att man pratar ihop sig, och att i de grupper där man är 2 eller flera delar upp ledigheten mellan sig så att verksamheten hela tiden rullar – för vi är igång året runt och stänger aldrig ner.

Men inte i år minsann, nu var det först till kvarn som gällde tydligen. Sen går man runt och är j-vligt mallig och säger på ett översittarvis till sina kollegor att man minsann har ”förankrat” sin ledighet hos chefen.

Vem ska svara i telefon, godkänna fakturor, ta emot all fysisk post och hantera alla leveranser? Det tänkte man inte på nej, och frågar man blir svaret ”det är ledningens ansvar”. Jag har så svårt för det här sättet, man ska minsann få vara med och påverka allt, ha åsikter om allt, få bestämma – men sen inte ta ansvar för något.

Vi går in i en ny organisation den 1/1 och då kommer vi att få ytterligare en ny chef, direkt underställd högsta hönset. Denna person (jag kallar hen P) har förvisso varit med sedan i augusti, men det har inte varit tydligt vilket ansvar P ska ha, men nu är det solklart.

På ett av våra möten förra veckan, då jag, P och mina närmaste medarbetare hade möte med högsta hönset, var det en person som tog upp beteendet hos två andra medarbetare – de som har fått ledigt och är så j-vla dryga. Vi är många som har irriterat oss på dem, men vi tiger. Eller jag gör det i alla fall för jag har i princip inget med dessa lägre stående varelser att göra. Plötsligt var det som att öppna en vattenkran, alla (utom jag) vräkte ur sig frustration och irritation över dessa två, det var så att spottet stänkte – en rejäl urladdning. Till saken hör att vi under hela hösten har funderat på om vår nya chef är dum i huvudet, blåögd eller båda delarna. Ser han inte vad de gör? Fattar han inte? De utnyttjar ju honom maximalt!

Till vår enorma förvåning säger chefen efter denna urladdning: ”Jag är väl medveten om detta, det går inte att missa. Tyvärr har jag inte hunnit ta itu med det under hösten, men den 1:a januari blir P deras chef och detta är det första som P ska ta itu med.”

Fan, jag tror vi alla tappade hakan. Säga vad man vill om nya chefen, men han klättrade upp ett pinnhål i min värld.

För att krydda historien lite extra så är det så att när nya chefen kom i augusti så byttes det lite rum, och han hamnade väldigt nära dessa två intrigmakare. De var så j-vla spydiga och otrevliga mot andra medarbetare just på grund av att de nu satt närmast chefen. (Tidigare chefer har alltid suttit i samma hus som jag själv sitter i för att vara nära den administrativa personalen som finns placerad där – långt ifrån intrigmakarna.) När P började så fixade jag en plats hos oss eftersom det inte fanns plats någon annanstans. Haha, nu är alltså vår nya närmaste chef åter placerad hos oss – långt ifrån intrigmakarna! Undra just hur de kommer att hantera det!? Jag hoppas verkligen att högsta hönset kommer att peka med hela handen när de kommer och säga med stora bokstäver: ”Det får ni ta med P!”. Det kanske blir en väldigt intressant början på nästa år? *ler brett*

Ja, nästa år har nog en del spännande händelser att bjuda på, men först ska vi passera jul och nyår – blä! Jag har inte ens börjat tänka på julklappar, pynt, mat, gran och annat som hör till. Jag varken orkar eller vill. Det kommer att bli jul ändå. Och inte heller blir det något nyårsfirande med bästa vännerna… Det svider lite faktiskt, jag har (nästan) alltid sett fram emot den begivenheten.

Irriterad

Jag har känt mig låg ganska länge nu, håglös. Hittar inte ork och motivation ens till de enklaste sakerna utan måste göra saker baserat på disciplin för att de ska bli gjorda.

Inte blir det enklare av att jag upptäcker jag att jag gått upp några kilo i vikt heller…

På grund av det här ”läget” så reagerar jag starkare på saker. Denna morgon var inget undantag.

Sitter i soffan sedan kl. 04:40 och jobbar när maken plötsligt kommer infarande strax efter 07:00 och undrar vem det är som äter smör på nätterna?!

Va? Äter smör?

Ja, han har minsann noterat att innehållet i Bregottasken har minskat ovanligt fort. ”Asken var ju ny i förra veckan!”

Vad är problemet? undrar jag, det finns 2 nya förpackningar med Bregott i kylskåpet.

Fick aldrig något svar på den frågan.

Fattar ingenting. Herregud, människan har väl inte handlat Bregott på 20-isch år. Han handlar överhuvud taget ingenting av våra förbrukningsvaror , inte lagar han mat heller. Varför plötsligt bry sig om åtgången av Bregott?

Sånt här irriterar mig och äter av den lilla energi jag har.

Träning och ….välbefinnande?!

Känner mig på g och energifylld vid tanken på att börja träna. Bläddrade igenom en herrejösses massa träningsbilder och då slog det mig plötsligt att jag ser så himla nöjd och glad ut på i princip alla. Ja, rent av lycklig. Och när jag tänker efter – jag älskar att träna!

Just nu videocoachar jag tre personer som tränar kraftsport och en som håller på med kontaktsport och vill bygga mer muskler. Det blir mellan 5-11 videopass a’ 60-90 min i veckan. Jag lägger med andra ord skapligt mycket tid på träning – på andras träning.

Det är galet kul och tillfredsställande att hjälpa andra, att se dem utvecklas och få slå hål på en massa träningsmyter. Nej, man måste inte göra på ett visst sätt för att ”alla” säger det, inte heller kan man kopiera ett program som ett proffs kör – man får helt enkelt inte samma resultat. Istället måste man utgå från de förutsättningar man själv har och anpassa alla övningar utifrån sig själv. Gör man det, rätt övningar och med rätt teknik, kommer resultaten fort, oavsett utgångsläget. Här är ett exempel från en av mina adepter efter 4 månader av ”rätt” träning:

Jag brottas hela tiden med en inre konflikt när jag coachar andra. Jag vet att jag har väldigt mycket kompetens och erfarenhet, men tänker ändå ”hur kan de tycka att det är okej att ha en tränare i form av en fet 50-årig kärring?” Jag känner mig som en stor j-vla bluff som själv inte är vältränad trots mina kunskaper…. Oftast lyckas jag trycka undan den där osäkerheten, men den skaver.

Jag vet inte om jag har berättat att jag blivit vald till ambassadör för ett ”träningsföretag”? Det är i mina ögon helt obegripligt. Vi snackar om ett världsomspännande jätteföretag där man måste bli föreslagen av minst 10 personer för att komma ifråga som ambassadör. Såhär i efterhand, efter att jag tackade ja, har jag försökt luska ut vad folk skrev som motivering egentligen. Det enda som har kommit fram var min attityd, att jag alltid är positiv, ”lyfter” andra och kommer med glada tillrop samt ger kvalificerad feedback. Himla tur att det inte hängde på mitt bicepsmått eller hur mycket jag marklyfter.

Nybliven flexande ambassadör med julgrisfejs.

Ja, jag längtar efter att träna – så är det. Samtidigt som jag är livrädd för att bli sjuk, i vanlig förkylning eller corona (hemska tanke). Men vafan, jag kan ju inte sitta i soffan och bara gnälla, det är ju bara att börja! Eller?

November….igen!

Jaha, börjar som vanligt morgonen med att sitta i vardagsrumssoffan och dricka kaffe. Skummar igenom såväl facebook som världshändelser via nyhetsbyråer. Konstaterar att coronan härjar vilt, USA har en ny(?) president, det är Fars dag och att nu är det november ordentligt. Nu är det efter höstlovet, vilket innebär att det är nedförsbacke till jul och nyår. Det kommer bara att svischa till så kommer julen att tryckas upp i näsan på mig.

Kalas

Överlevde fredagens festligheter, dvs 11-åringens halloweenkalas. Den egentliga födelsedagen var i somras, men då gick det ju inte att ha kalas, dels pga coronan och dels pga att folk inte var hemmavid. Så, 11-åringen fick för sig att göra ett kalas i samband med halloween (ja, okej då, lite efter) med endast 5 personer inbjudna.

Eftersom jag vägrar ha kalas eller liknande hemma eftersom vi bor så sjukt trångt och har saker överallt så bestämdes det att kalas skulle äga rum i vårt andra hus, renoveringsobjektet. Ett helt tomt hus som står med underhållsvärme. Kan det bli mer halloweenigt? Tomma hus är ofta läskiga.

Kalaset gick bra, det var bara drygt 1,5 timme långt, men satan vad kallt det var i huset! Kände att jag blev irriterad på 11-åringen som inte riktigt brydde sig om alla gäster utan satte sig själv i fokus hela tiden. Inser att det finns en stor del egoism och lathet hos detta barn, det gillar jag inte. Men men, nu slipper jag förhoppningsvis tjat om kalas ett tag.

En annan sak som jag tar med mig från denna kväll var upplevelsen av ett särskilt barn. En tjej som aldrig(?) brukar bli bjuden på kalas för att hon är ”speciell och jobbig”. Jag har inte träffat henne särskilt många gånger och inte heller under någon längre tid, men nu fick jag chansen. Ja, att kalla henne ”speciell” stämmer bra, alla är vi väl speciella till en viss grad, men denna tjej krävde min uppmärksamhet konstant. Det var nästan så att jag undrade om hon var psykotisk några gånger, beteendet var mycket märkligt. Det som gjorde mig beklämd var att hon kom med sju(!) presenter. Fick känslan av att hon aldrig blir bjuden på kalas och nu ville visa sin tacksamhet genom att ge massor av presenter. Och det var inget billigt krafs… Sorgligt.

Corona

Finns det någon som inte är påverkad av detta virus? Jag tycker nästan jag storknar när jag läser allt som skrivs. Det värsta av allt är att jag själv inte kan avgöra hur pass allvarligt det är. Är jag överdrivet försiktig? Jag undviker i princip ALLT. Åker bara mellan hemmet, barnens skolor och jobbet samt besöker mataffären. Inga sociala kontakter med vänner rent fysiskt, ingen träning varken för mig eller barnen och inga aktiviteter utanför hemmet. Dessutom försöker jag jobba hemma så mycket jag bara kan. Egentligen är det ganska skönt, ursäkten ”på grund av corona” köper alla just nu, men jag gillar inte känslan av att känna mig förhindrad och begränsad. Om jag nu mot all förmodan skulle vilja göra något, så kan jag inte det. Eller kan och kan, det är ett beslut jag tar. Vill för allt i världen inte dra hem skiten och orsaka t.ex. min mammas död. Fy!

Egentligen skulle man utnyttja all den här tiden man får till något bra, t.ex. sortera saker – kasta, sälja eller ge bort. Men jag kommer inte riktigt dit, hittar inte motivationen. Det borde vara så att jag bara gör det, för det är vad jag säger till andra – bara gör, tänk inte! Jag har en vän som är världsmästare i att sortera sina saker, och jag är grymt avundsjuk, även om en hel del av hennes saker faktiskt hamnar hos mig… *ooops*

Det jag lider mest av i dessa Coronatider är märkligt nog av att inte få träna, har jag sagt det förut? *ler brett* Och nu är rådet/uppmaningen i mitt län att avstå från att besöka gym. *svär*

På jobbet så är det gym som jag betraktar som mitt eget (eftersom det är jag som har byggt upp det) stängt. Chefen bestämde sig plötsligt en dag för någon månad sedan att stänga det.

Det enda gym som jag skulle kunna tänka mig att besöka är mitt ”vardagsgym”. Har funderat på hur många som frekventerar gymmet och fick för mig att maila ägaren och fråga efter statistik. Det visade sig vara 0-1 personer tis-fre mellan 5-8:30 samt 11-15:30. Måndagar var det tydligen folk hela dagen där. På helgerna var det i princip tomt förutom lördag 8-11. Det finns med andra ord hur mycket tid som helst när man skulle kunna träna – i princip ensam! Vetskapen om detta satte griller i huvudet på mig, kanske skulle jag ändå kunna träna? Om jag är helt själv, eller om det är 1 person till där så borde smittorisken vara minimal. Om jag spritar av allt jag tar i både innan och efter samt använder operationshandskar borde det gå. Och icke att förglömma – duschar hemma istället för på gymmet. Kanske?! *hoppfull*

Chefens mail

Det är tydligen så att många på jobbet känner sig väldigt osäkra på hur de ska bete sig i dessa coronatider, så chefen snickrade i fredags ihop ett dokument med Riktlinjer under Coronapandemin. Där står det klart och tydligt Om du kan jobba hemifrån så bör du göra det. Hepp! Plötsligt försvann en del av mitt dåliga samvete när det gäller att sitta hemma i soffan och jobba. Dessutom hoppade hjärnan igång när jag insåg möjligheten att kunna åka och träna på kontorstid. Hehe, inget ont som inte har något gott med sig. Jag ska bara tänka igenom detta ordentligt innan jag presenterar det för mina kollegor. Kanske kan jag jobba på jobbet måndag och onsdag, resten hemma? Det vore guld.