Skyddad: ….älskad.

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Vikten…

Jag har skrivit det förut – vikten är stabil (som f-n) sedan juli 2017. INGENTING har hänt, trots en del tappra försök. Jag äter min LCHF-kost och mår generellt bra av den, det är bara de där sista 40 kilona som jag skulle vilja bli av med…

Många saker har jag läst om – och testat. Alltifrån att äta utifrån blodgrupp och periodisk fasta till mejerifritt och gud-vet-vad. Ingenting fungerar på sikt.

I början på året så läste jag något som fångade mitt intresse, som faktiskt inte verkade vara någon ”genväg” eller extremvariant på lchf.

Jag hittar inte originaltexten jag läste, men här finns en snarlik text av Anna Hallén:

Leptin och LCHF.
Många av oss började med LCHF för ett gäng år sen. Blodsockret stabiliserade sig. Så även vårt insulin. De med insulinresistens (prediabetes och diabetes) läkte långsamt ihop, men är för alltid ändå känsliga mot kolhydrater. Vi gick nu ner i vikt och vi mådde strålande. Några gick ner allt och andra stannade på vägen. De med leptinresistens började förhoppningsvis även de läka då mindre fett på kroppen ger mindre leptin och därmed mindre belastning. Vi hade här troligtvis för mycket leptin och en kropp som inte lyssnade på signalerna från leptin – leptinresistens. Tyvärr och som tur är så är insulin och leptin bästisar.

Vi börjar med ”som tur” är: nu kan de med leptinresistens långsamt läka eftersom vi åt lågkolhydratkost. Leptinet minskade både i takt med att vikten minskade och eftersom vi åt en kost som ”ropade” på lite insulin.Men ”tyvärret” kommer (troligtvis) skapa problem. Den totala mängden leptin blir konstant låg med strikt LCHF under lång tid. Kroppen kommer nu tro att du är smalare än du är i verkligheten.

Jag lät innehållet i ovanstående mala i huvudet under våren, ville inte (som vanligt) kasta mig in i något nytt – och åter igen misslyckas. Hm, men kanske var det så ”enkelt” ändå – att jag hade kört mitt leptin i botten?

Någon gång under sensommaren kom ett erbjudande om att gå en 12-veckorskurs kallad ALP (Annas Leptin Protokoll) på facebook. Jag nappade!

Tror att kursen startade den 23 augusti, ett datum som passade mig dåligt då jag var bortrest just den helgen, men jag tänkte att jag skulle börja måndagen efter.

Det gjorde jag också, med att läsa all information. Herregud, ett helt nytt sätt att tänka! I princip gick det ut på att lägga till rotfrukter, frukt och bär samt dela upp intaget av protein/fett/kolhydrater för att kroppen bättre skulle kunna tillgodogöra sig alla ”byggstenar”.

Idag är det 23 december, exakt 4 månader sedan kursen startade. Jag har fortfarande inte startat… Jag har läst allt, tagit till mig alla diskussioner och så sakteliga börjar justera min kost, men jag har definitivt inte gått ”all in”. Jag gjorde ett tappert försök under 10 dagar och tappade till min förvåning 4 kilo – det borde ha gett mig motivation. Men näääää….

Så här står jag nu, viktstabil sedan 2,5 år, helt utan några vettiga ursäkter att faktiskt ta itu med något som jag upplever som ett problem och som det kanske finns en lösning på.

Jobbet…

Och här sitter jag en lördag tre dagar innan julafton – på jobbet!

Till råga på allt njuter jag. Det är så galet skönt att få jobba helt själv, att kunna få ett flöde i det jag gör utan ständiga avbrott. Tror att jag bara idag har fått tre dagars jobb gjort, galet effektivt. Jag har medvetet låtit en del saker vara de senaste veckorna eftersom jag faktiskt hade planerat att jobba både lördag och söndag denna helg. Fast nu verkar det som att jag inte behöver åka hit imorgon, så bra har det gått.

Men på måndag måste jag åka hit igen… Och det är en historia för sig.

Jag vet inte om någon minns hur förra hösten var för mig? Då när jag skulle komma ner i 40-timmars arbetsvecka med hjälp av avlastning av 2-3 assistenter?

Inom ett av mina områden lyckades vi rekrytera en person – som jag märkligt nog gillade. En person som faktiskt hade de kunskaperna som vi behövde. Jag vill jobba med kompetenta personer, såna som vet vad de pratar om. Är fullständigt ointresserad av allt annat i form av socialt liv utanför jobbet etc.

Det visade sig att den här personen gjorde ett fantastiskt jobb under förra hösten, städade upp galet många gamla surdegar jag hade liggande. Det var en enorm lättnad. Det akuta städjobbet skulle ta ca 4-5 månader och sen skulle personen ”glida över” i en del andra arbetsuppgifter som låg på mig. För att göra en lång historia kort – det gick åt helvete! Människan kan inte vara i möblerade rum, än mindre kommunicera med andra.

Visst hade jag märkt en dragning åt storhetsvansinne vid luncherna, men inte reflekterat nämnvärt över det, antagligen för att jag inte äter lunch med mina medarbetare varje dag. Men mina andra medarbetare började grymta så smått och påpeka ”lite fint” att den här personen var….jobbig.

I början av året så tog jag ett ordentligt snack med människan, återgav vad jag upplevt då vi jobbat utåtriktat ihop, och meddelade att jag inte tyckte att det var lämpligt att hen utförde vissa arbetsuppgifter. Frågan var då vad hen skulle göra istället – för hen kostade pengar! Vi enades om en mindre tjänst utifrån tidsmässiga gissningar om vad som skulle behövas framöver. I själva verket tror jag hen var lättad över att inte behöva göra en del saker. Hen var (är) ju lite bättre, lite finare än oss andra – och ska då inte behöva göra vissa saker. *himlar hejdlöst med ögonen*

Våren och sommaren passerade och jag kände att det här inte fungerade – och tackade min lyckliga stjärna för att jag hade varit smart nog att ge människan en tidsbegränsad anställning.

I ledningsgruppen slog vi i början av hösten våra kloka huvuden ihop och försökte komma på vilken sysselsättning hen eventuellt skulle klara av att göra, för vi betalade ju lön för x antal timmars arbete i veckan. Inget av det vi testade fungerade…

Hen har som sagt vetat att anställningen slutar sista december så när jag i slutet av november återigen tog ett snack för att stämma av och påtalade att tiden hos oss snart var slut blev hen chockad! Svårt chockad. ”-Vadå, får jag inte vara kvar?” Nej, det kan du ge dig fan på att du inte får – sa jag inte, men jag lovar att jag tänkte det.

Hen började mumla om än det ena än det andra, men jag vidhöll och skyllde på ekonomin – vi har helt enkelt inte råd! Ja, jag var feg, borde ha sagt sanningen och de hårda orden – men jag orkade inte.

Efter det samtalet satte jag mig och gjorde en planering över arbetsuppgifter som hen skulle utföra fram till den sista dec, rent krasst sett var det inte så många arbetsdagar kvar i december och det fanns/finns en hel del att göra. Vilket hen faktiskt borde ha koll på! Jag var/är hjärtinnerligt trött på att ständigt behöva vara den som tänker på – allt. Det gör att jag inte kan släppa vissa saker, eftersom ingen annan tar helhetsansvaret. (Sidospår: jag släppte faktiskt en sak helt och hållet förra hösten och det gick käpprätt åt helvete.)

Knappt har bläcket på min planering hunnit torka innan hen skickar ett mail och vill ha ledigt från den 17/12 och resten av tiden.

Skulle inte tro det va!

Men hjälp av djupa andetag och all väluppfostran jag kunde uppbåda svarade jag att vi behövde diskutera ev. ledighet utifrån de arbetsuppifter som fanns att göra (skickade med herrejösses-listan för säkerhets skull). Jag sa att jag var öppen för förslag om hen ville lägga sin arbetstid utanför ordinarie schema för att kunna vara ledig vissa dagar. Bad hen att fundera och bokade in ett nytt möte.

På det mötet upprepade hen ” – Men jag vill ha en lång sammanhängande ledighet!” in absurdum.  Jag frågade hur hen då skulle kunna lösa alla arbetsuppgifter? Till slut kläcker människan ur sig att hen kan jobba enligt planerat schema – om det nu är nödvändigt. Fint! sa jag, då kör vi på det.

Och en av de schemalagda dagarna är nu på…måndag!

Eftersom jag starkt misstror att hen gör vad som måste göras, och för att jag själv ska slippa städa upp, tänker jag bevaka allt jobb, alla timmar som hen har kvar! The Bitch it’s alive – and kicking!

Det går med andra ord inte så bra detta med att komma ner i 40 timmars arbetsvecka…

Något annat som inte går så smidigt är relationen med K. Minns ni? Den mest inkompetenta människan på hela bygget som fick mig att gå upp i atomer.

Tack och lov har K nu ett eget ”projekt” att jobba med så våra vägar möts i princip aldrig! 🙏 Tack och lov säger jag.

Men K lurar hela tiden i vassen….

Det senaste som hände var att K i början av veckan skickade ut ett mail till alla anställda (även mig!) och uppmanade alla att swisha x antal kronor så att K kunde köpa ”fina julklappar” till X och Y – ledningen – ” för det fantastiska jobb de gjort under året!” Julklappar som skulle delas ut på torsdagens julfest för personalen.

När jag läste det där mailet blev jag alldeles iskall och väldigt ledsen. Ledningen består av 3 personer, X, Y och så jag….

Det där gjorde mer ont i hjärtat än vad jag egentligen vill erkänna. Att bli så dissad! Jag tänkte spontant att de kan ha sin jävla julfest och sina julklappar – jag tänker minnsann inte närvara!

Julfesten passerade och i fredags (igår) kom ett mail till alla från X – som tackade varmt och hjärtligt för den underbara och enormt fina julklappen. Då högg det i hjärtat igen! Några minuter senare hade även Y fått iväg ett riktigt sliskigt tackmail. Fy fan!

Så, när jag imorse åkte till jobbet var det kanske inte med så mycket lust och glädje. Snarare bitterhet.

Vad möts jag då av när jag kliver in på mitt rum?

Jo, en tredjedel av skrivbordet täcks av en gigantisk korg – proppfull med jättefina saker!

Är den till mig? Eller är det som vanligt – att jag ska se till att rätt person får sina saker?

Dängde iväg ett frågande sms till en av mina medarbetare – trots att det var lördag morgon – och fick till svar att den var till mig.

Det visade sig att ett 15-tal av de som fått mailet från K hade blivit riktigt jävla arga för att jag inte nämndes – och sätt till att rätt blev rätt!

Är så oerhört glad för det!

Och skadeglad över att K återigen har bajsat i det blå skåpet….

Frustration…

Ställer mig vid skampålen på en gång och skäms över att jag inte lyckas med konststycket att få iväg inlägg… *förlåt*

Jag tänker en massa inlägg i huvudet men får inte ner dem i skrift. Hittar inte riktigt fokuset. Tiden finns, men inte förmågan att fokusera.

Som rubriken säger – frustration – det är vad jag känner just nu och har känt i princip hela hösten. 

Jag har haft svårt att förstå, och sätta ord på, känslan som har följt mig en längre tid, men för några veckor sedan trillade polletten ner – jag är frustrerad. 

Får inget ur händerna, kan inte slutföra saker, känner ingen motivation… listan kan göras lång. Och den gäller alla delar i livet – jobbet, familjen, vikten och träningen.

 

Återkommer….

 

Skyddad: Nyheter…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: