Livstecken!

Jag gör mitt bästa för att inte gå igång på den dåliga uppkopplingen här på campingen. Jag kan väl i och för sig inte påstå att den är livsviktig, men det är skapligt svårt att vänja sig av med vanan att alltid ha tillgång till nät i alla fall.

Bortsett från uppkopplingsfrustrationen är jag just frustrerad. Jag har dragit i nödstoppen gällande jobbet och då kommer så klart resten av livet ramlandes över mig. Och det är jobbigt.
Ser mer eller mindre lyckliga familjer här på campingen, det är alltifrån nykära par som inte kan släppa varandra med varken blickar eller händer, till gamla strävsamma par som liksom fyller i varandras meningar. Visst, det hojtas och tjoas, en och annan sak flyger i luften men den generella känslan när jag ser mig omkring är att folk verkar ha det bra. Själv vet jag inte hur jag har det, eller hur vi har det. Vet inte ens om jag vill veta det.

Går runt med en sorgsen känsla. Funderar och analyserar. Försöker hitta mitt ”vill”, min drivkraft. Men inte ens där landar jag. Jag vet inte vad jag vill. Och när jag inte ens kan se en riktning så går jag ingenstans. Jag bara lallar runt, ena stunden i någon form av påhittad harmoni och andra stunden i frustration. Jag är så galet van att vara på väg framåt, mot ett mål, så när allt bara är en sörjig dimma kommer jag ingen vart. Det är inte katastrof, men väldig väldigt ovant.

Saknar närhet, den rent fysiska närheten. Det är bara barnen som tar i mig. Funderar på hur länge man klarar av att leva med någon utan just den där närheten…

Än mer frustration byggs på eftersom kroppen inte fungerar som jag vill. Viktnedgång ska vi inte tala om, nu tror jag det handlar om viktUPPgång. Vaknar varje morgon och är svullen, det lägger sig nästan alltid efter några timmar men är oerhört störande. Varför svullnar jag upp under nätterna? 

Har ingen riktig koll på maten, och eftersom maken är totalt ointresserad av hur jag äter får jag heller ingen ”draghjälp”. Tycker att jag tjatar på vareviga dag med frågan ”Vad ska vi äta till lunch/middag idag?” Svaren blir något i stil med att vi har kassler och potatissallad, och du kan ju äta kasslern. Jaha ja, här sitter jag på Åland och äter kött, bara. Men jag har inte ork nog att engagera mig i min egen mat, jag äter köttet/korvarna/osten/whatever. Tänker att snart är jag hemma, då blir det bokföring av matintag för att komma på banan igen. Då jävlar – tills dess: överlev bara.

Har inte badat än. Trots en oändligt fin strand som befolkas av ”vanliga” människor fixar jag inte att traska runt i baddräkt. Sitter som ett strandat vrak på en filt, bredvid maken som har hörlurarna inkopplade, och stirrar ut på barnen som leker i vattnet. Inte optimalt, långt därifrån.

Och orken – vad hände?! Jag är på semester, jag är nedvarvad – men orken tryter. Både den fysiska och den psykiska. Jag ”gör” inte längre. Och om jag nu faktiskt gör något, som igår när vi besökte Kastelholms slott, blir det bakslag direkt. Herregud mina fötter igår! Efter att ha ränt runt bland hundratals trappsteg i slottsruinen sa mina fötter upp sig. Trots ordentliga gympaskor. Kändes som om någon tänt eld på fötterna. Jag är i dålig form, väldigt dålig form – minst sagt.

Utstyrd i väktarklädsel på Kastelholms slott, bara ”huvan” väger 7 kilo!


Mitt i allt gnällande över det allmänna förfallet måste jag kasta in några positiva saker också för att balansera upp det hela. Först av allt, en hyllning till Åland – vilket ställe! Trivs som fisken i vattnet. Folk är över lag trevliga, lättsamma och genuina. Tillvaron är inte ”kommersialiserad” som på exempelvis Öland, det står inga gigantiska ”Outlet-tält” på varenda gräsplätt. Det märks också tydligt att det inte är ett vanligt ställe för folk att resa till (bortsett från Ålandskryssningarna då), den största campingen på ön har typ 50 platser. Kan säga mycket bra om Åland, för det har verkligen varit en överraskande upptäckt av det positiva slaget, men barnen säger det bäst: Aldrig mer Öland! Vi är helt eniga om att vi åker hit nästa år också. 

Mitt största nöje har varit att besöka kyrkor, för jösses vad vackra – och många – kyrkor det finns på Åland! Är på inget sätt religiös men älskar av någon anledning just kyrkor, det finns oftast ett lugn i dem och en fantastisk historia – det tilltalar mig. Dessutom var min farfar kyrkomålare…

Så dessa lediga dagar har jag inte enbart spenderat med knuten näve i fickan och gråten i halsen, lite energipåfyllnad har jag fått – och en och annan insikt om att det kommer att behövas förändringar framöver…

KAOS!!!

Hm, var det jag som nyss gnällde över semesterlugnet?

Nu är det inte lugnt!

Kaos medelst kadaverdisciplin. En ögonblicksbild från det harmoniska hemmet:

 

Dag 6 av 35 – rastlös

Dagarna går.

I torsdags var jag på jobbet, det kändes som balsam för själen. Fick undan en hel del tack vare att 8-åringen satt i en fåtölj med sin iPad. På hemvägen skulle vi stanna och köpa present till födelsedagsbarnet vars kalas är idag. Det gick strålande, i normala fall brukar denna syssla vara förenad med tidskrävande gnäll och gnissel, men inte just denna gång alltså *tackar högre makter*. När vi lämnar presentaffären passerar vi förbi en frisörsalong. En salong där jag brukar få mina ögonbryn plockade för en 50-lapp.  Tvärnitade och fick med mig 8-åringen in.

För att göra en lång (och plågsam) historia kort – jag fick mina ögonbryn plockade, och även resten av ansiktet. Innan jag visste ordet av satt en person och plockade mina ögonbryn, en annan for fram över ansiktet med sån där tvinnad bomullstråd och plötsligt hade jag en smula för varmt vax runt munnen. Jag hann inte ens protestera. Hela upplevelsen slutade med att jag blev ”sminkad”. Såg ut som någon som jobbar som proffs i något Red-Light-District, spacklad med bland annat täckkräm utblandat med vaxrester! För jävlig med andra ord. 8-åringen bara gapade när jag visade mig. Salongens ägare var inte på plats, och de två som utförde det hela kunde ingen svenska. När jag skulle betala fick jag hosta upp 200 kr för något jag inte ens bett om. Men jag betalade och gick därifrån. Under hela bilresan hem satt 8-åringen och bara tittade på mig, fullständigt fascinerad. Inte ett dugg konstigt med tanke på att jag hade glittrigt lila läppstift och så mycket eyeliner att det hade räckt till att måla en ladugårdsdörr. Det var verkligen långt ifrån vackert!

Bortsett från att jag såg ut som f-n sved det i hela ansiktet, så jag kastade mig in i badrummet när vi kom hem för att använda överdrivna mängder av någon tvätta-bort-sminket-mousse. När jag väl hade fått bort lagret av ”smink” såg jag förödelsen i mitt ansikte. Små små sår lite överallt och en svullnad som började växa till sig. Helvete! Jag VET att mitt ansikte inte tål den här typen av behandling av vax och tvinnad bomullstråd. Somnade med ett minst sagt ömmande ansikte.

Igår morse vaknade jag och såg – om möjligt – ännu värre ut. Alla hårsäckar vars hårstrå hade avlägsnats hade svullnat upp och sårskorporna hade fördubblats över natten. Jag tvättade försiktigt ansiktet med ansiktsvatten och lovade mig själv att inte klia bort sårskorporna.

Efter ansiktstvätt och kaffedrickande kände jag mig plötsligt febrig. Strax över 38 grader visade termometern. Varför? Petade i mig febernedsättande och tillbringade i princip hela dagen i vardagsrumssoffan. Vid 21:00 var febern nere i 37.2, då förflyttade jag mig till sängen. Det enda vettiga jag lyckades med under dagen var att tona håret och baka pizzabullar. Tryckte i mig fyra stycken alldeles själv, vilket fick magen att slå frivolter. Uj vad jag har bajsat efter det!

Idag känner jag mig feberfri men halvrisig, magen är fortfarande i olag. Dessutom gör axeln mer ont än vanligt, dvs jag har inte gjort de där fjantiga övningarna på ett tag. Det är bara att skylla sig själv.

Får inget vettig ur händerna, tänker på alla saker som behöver fixas innan Ålandsresan, allt ifrån vad som ska packas i kläd- och sakväg till vad jag behöver förbereda i matväg. Börjar tänka men sen tar det tvärnit i huvudet, det blir på något sätt för mycket. Vi sköt upp Ålandsresan pga barnens inbjudan till dagens kalas, så jag hade väl tänkt att vi skulle komma iväg på måndag eller tisdag. Så blir det inte! Mamma hintade lite fint om att hon skulle in och göra ultraljud på hjärtat i veckan och att hon tyckte det var läskigt. Hon kunde lika gärna ha sagt: jag vill att du följer med! Så nu blir vi hemma tills (minst) på torsdag. Vet inte ens om jag vågar ringa och boka färjebiljett.

Upptäckte igår kväll att jag har gjort en riktig läsmiss. Har funderat på att hyra bil på Åland, tänkte att det kunde vara skönt att lämna husbilen på en camping och sen kunna åka runt några dagar i en hyrbil för att upptäcka ön. Kollade hyrbilspriserna för att tag sedan och tyckte de var helt okej. Igår kväll fick jag för mig att kolla om det gick att boka en hyrbil redan nu. Då fick jag syn på priserna igen. Helskotta! Förra gången noterade jag inte att priserna var i euro, med andra ord kostar det typ 1700 kr/dag att hyra bil – det går fetbort med vår ekonomi. Tur att jag upptäckte det i tid, innan jag bokade.

Idag ska jag göra mitt bästa för att producera så många plåtar som möjligt med fröknäcke – min räddning varje semester. Enda nackdelen är att det tar en evighet att grädda.

Kanske hittar jag lite ork till att börja packa också.

 

Dag 3 av 35 på semestern

Haha, jag gör verkligen mitt bästa för att anpassa mig till semestern. Problemet är att andra inte gör det – anpassar sig till min semester alltså.  Det trillar in viktiga mail och det ringer 3-5 samtal per dag.  En precis lagom kvot för att jag på sikt ska anpassa mig till fullständig ledighet.

Igår drabbades jag av insikt. Gudars skymning – jag har glömt köra några löner… 😳 

När jag åkte från jobbet natten mellan fredag och lördag så hade jag bestämt mig för att åka till jobbet någon gång denna vecka för att ”semesterstäda” mitt rum, orkade helt enkelt inte göra det då. Vilken sabla tur eftersom det ligger en hög med papper, bland annat löneunderlag, på mitt skrivbord.  Fascinerande hur hjärnan ändå fungerar, att man plötsligt kommer ihåg saker innan det är försent! Så imorgon tar jag 8-åringen med mig och drar till jobbet. Kommer säkerligen att upptäcka fler saker när jag bläddrar i högarna.

Gjorde en överraskande upptäckt idag. Jag har tydligen en stegräknare i telefonen! I min iPhone finns det en app som heter Hälsa, och det visade sig att den registrerar alla steg jag tar! Det hade jag ingen aning om. Tydligen går jag i genomsnitt 5 000 steg per dag. Hm, har för mig att jag har hört någon rekommendation på 10 000 steg per dag. När jag tittade på statistiken kunde jag konstatera att jag går väldigt många fler steg mån-fre, det är lör-sön som drar ner statistiken.