Soldyrkare?! Nja, inte riktigt.

Det verkar som att större delen av landets befolkning tror att det är någon slags lag på att sitta ute om solen skiner.

Själv har jag väldigt svårt för värme och solsken, i synnerhet när det är uppåt 30 grader varmt och dessutom vindstilla. Jag blir yr och svimfärdig inom några minuter, och hjärnan fungerar inte alls.

Om jag däremot befinner mig vid en badplats och kan kyla ner kroppen i vatten fungerar det mycket bättre.

Idag har det varit varmt, och strålande solsken. Inget uteväder för mig alltså…

Men jag gjorde ett försök, jag gick ut och satte mig i solen med en kopp kaffe.

Sällan har kaffe druckits så fort!

Jösses!

Igår körde jag mitt första ”riktiga” träningspass på en smärre evighet.

Självklart trodde jag att jag låg kvar på samma nivå som jag gjorde i september när jag var som mest vältränad, om jag nu kan kalla mig vältränad.

Tji fick jag kan jag säga. Och så kan jag tillägga att jag har stora svårigheter att röra överkroppen idag.

Vägen framåt är påbörjad…

Typ mitt i natten

Japp, klockan är nästan midnatt och här sitter jag och är förbannad på mig själv.

Jag vet inte vad som har hänt, men någonstans i oktober-november tappade jag styrfarten i mitt liv.

Jag blev sjuk och kunde inte fortsätta träna som jag gjort.

Ändrade radikalt arbetsuppgifter – fick svårt att veta vad jag skulle göra, och inte göra.

Lyckades inte äta som jag ville eftersom jag inte hittade orken och motivationen att laga mat.

Och nu sitter jag här – mitt i natten – och funderar på vad i helvete som hände?! Vet inte vad som har fått mig att plötsligt vakna till, och ilskna till. Det är väl i och för sig ointressant, bara jag gör något av den kraft som ilskan ger. Frågan är bara i vilken ände jag ska börja….

Påsken – uppståndelsens tid!

Det känns som att jag snart får ge mig själv en stor fet skämsmedalj för att jag inte lyckas prestera några blogginlägg…

Men, såhär ”några dagar” efter påsk har jag tagit mig i nackskinnet – dags att återuppstå!

Vad har hänt sen sist? Tja, inte mycket skulle jag säga.

Viktläget är stabilt, det händer absolut ingenting – vilket är frustrerande, men förståeligt eftersom jag inte gör något åt det. Det verkar som att jag tror att jag ska vakna upp en dag och *plötsligt* ha gått ner några kilo, vilket inte lär hända. Jag måste inse att det krävs lite engagemang för att få resultat.

Träningen står helt stilla. Alla dessa förbannade förkylningar som har avlöst varandra har gjort att avståndet till gymmet är längre än någonsin. Men! Jag betalade årsavgiften i fredags eftersom mitt kort gick ut nu i helgen. Jag har med andra ord fortsatt tillgång till gymmet, och nu känner jag mig dessutom frisk – så det är bara att sätta igång.

På jobbet funderar jag på vad jag gör egentligen, upplever att jag är ofokuserad och bara fjuttar med saker – inget blir ordentligt gjort.

Summa summarum: jag har varit låg, omotiverad och allmänt grinig. Men när det plötsligt blev ganska många varmgrader ute och solen sken kände jag en strimma hopp födas inom mig.

Så förhoppningsvis (vill inte lova för mycket nu) kommer jag att skriva mer på bloggen framöver.

Vardagen

Jag är medveten om att det var en smärre evighet sedan jag skrev ett inlägg.

Trampar just nu bara runt i den gråa vardagen. Typiskt februari/mars: kallt, grått, sjuka barn, småhektiskt på jobbet och inemellan hopp om våren.

Det känns som att tiden bara går, att jag flyter med utan att varken ha eller ta kontroll.

Då var det dags igen då…

….för nästa förkylning denna säsong.

Jag blir så galet trött på detta förkylningshattande hit och dit. Ena dagen skapligt frisk, nästa halvkrasslig och den tredje snudd på döende.

Har faktiskt känt mig bra i ganska många dagar, så pass att jag har kommit igång med träningen, men igår anföll både feber och snor med full kraft.

Som en av mina bästa vänner brukar säga vill jag också säga nu: Skjut mig!

Rivstart

Tjohooo nu kör vi.

Att komma till jobbet i morse var som att kliva in i en orkan – jösses! ALLA är på plats efter ledighet och ALLA verkar ha ett ärende till just mig. Okej, det var en smula överdrivet, men det tog över 2 timmar innan jag ens hade en möjlighet att kolla mailen på grund av strömmen av folk på mitt rum.

Nu har det dock lugnat ner sig betydligt och jag kan tänka i min egen hastighet igen.

Och vad funderar jag på då? Jo, träning!

Jag känner mig sjukt sugen och motiverad att köra igång igen – på riktigt.

Så jag sitter och letar bra övningar på nätet för att kunna bygga ihop ett program. Samtidigt så funderar jag på någon fånig grej att köra på facebook någon gång i veckan. Jag har kört fredagsflex en period nu, men det blir i längden en smula enformigt. Så nu försöker jag uppfinna något som kan både roa och reta gallfeber på mina fb-vänner samtidigt som jag blir motiverad av det själv. Inte en alldeles enkel nöt att knäcka. Får se om jag kommer på något. I somras körde jag med en ”svett-grej”, där jag varje dag la ut bilder på mig själv och svettiga kroppsdelar. Så det är typ något sånt jag är på jakt efter.

Det vore så häftigt om jag kunde ”mejsla” om formen på min kropp en smula fram till sommaren. Eftersom vikten inte verkar gå att påverka direkt, i alla fall inte med någon metod som är enkel, kanske jag kan bygga muskler i alla fall? Tja, vi får se hur det går. Konstaterar att jag känner mig så pass frisk att jag VILL gå igång ordentligt, och det är positivt.

Äntligen 2019

Känns skönt att ha såväl överlevt som passerat jul, nyår och snart också trettonhelgen. Längtar efter vardag igen. Längtar efter att få in rutiner. Och så längtar jag efter en årstid som är ljusare och där man inte varje morgon sätter sig i bilen med känslan av att man riskerar livet på vägarna. Avskyr ishalka, moddsträngar och alla världsmästare i trafiken.

Har inga storstilade planer för 2019, inga nyårslöften. Men jag har en önskan och en vilja för det kommande året.

Det handlar om att fortsätta på det inslagna spåret att ”bara” jobba 40 timmar. Det ÄR verkligen en utmaning och det jobbiga ligger i att se allt som inte blir gjort. Men den 7 januari börjar ytterligare en ny assistent. Känns lite galet att vi snart är tre personer på heltid som gör mitt jobb – och ändå blir inte allt gjort.

Och all den tid som blir ”över” vill jag väldigt gärna lägga på träning. Jag vill hitta tillbaka till den där lusten och utvecklingskurvan jag hade mellan juni-september. Jag vill bli starkare, snyggare och må bättre. Den där förkylningen som kom 15 september och fullständigt knockade mig finns det fortfarande spår av, jag är ännu inte helt frisk…. Känns helt galet.

Visst har jag tränat en del under oktober och fram tills nu, men den där sista lilla orken, den som ger utveckling – den finns inte. Jag orkar inte riktigt hela vägen. Dock är jag glad över att jag inte har förlorat någon styrka, det är uthålligheten som brister. Men, med lite ljusare årstid och kryare kropp så kommer jag nog på banan igen.

Och, nu när vardagen kommer igång så SKA jag ta itu med den där fastan. Punkt.

Ljuset i slutet på tunneln?

Plötsligt är den här – sista arbetsdagen innan jul! 

Trots att jag har en diger lista med ogjorda saker så dyker julen upp, och jag tänker inte svettas ihjäl för att den där listan ska bli tom. Nej, när klockan är slagen i eftermiddag tänker jag helt enkelt resa mig upp och gå hem. Punkt.

Det här med att jobba 40 timmar i veckan har verkligen varit en utmaning, framförallt har utmaningen legat i att dels strunta i att göra saker och dels se listan med saker som är ogjorda. Men men, det är order från chefen att komma ner på 40 timmar och det är också chefen som har fått information om ALLT som inte blir gjort. Är trots allt en smula stolt över mig själv att jag i alla fall har kommit i närheten av 40 timmar….

Och så var det det där med jul….

Nej, jag har inte köpt julklappar, inte handlat julmat, inte pyntat osv. Jag är verkligen inte en julmänniska. Men på något sätt kommer det att bli jul till slut även i vårt hus. Hoppas jag. 

Dock finns ingen skattkista att ösa ur när det gäller julinköp. I måndags började nämligen bilen låta konstigt. Efter en del mer eller mindre komiska gymnastiska övningar under motorhuven kunde jag konstatera att det nog var generatorn som var på väg att tacka för sig. En smula modstulen ringde jag verkstan på tisdagsmorgonen och till min stora glädje (och förvåning!) kunde de ta in min bil samma dag. Nu är generatorn bytt och jag är knappa 10 000 fattigare. Hej då julen! Men jag har i alla fall en fungerande bil. 

Och vikten! Mirakulöst nog ligger den still på samma nivå som efter mitt fastedygn. Ingen kunde vara mer förvånad än jag. Jag var övertygad om att de där kilona skulle komma tillbaka, men tji fick jag. Så nu blir det ytterligare fastedygn under julen, måste verkligen testa detta igen. 

Nähä, nu ska jag kravla mig ut till bilen och åka till jobbet. 

Reflektioner en fredag eftermiddag

Herregud vilken vecka! 

Det var länge sedan jag jobbade så mycket och så intensivt som jag har gjort denna vecka. 

Jag visste att det skulle finnas en del på mitt skrivbord efter frånvaron förra veckan, men det var snabbt undanröjt. Istället tillkom en halv miljon extra saker. Det märks att det är jul snart – så kan man sammanfatta denna vecka.

Så nu sitter jag här på jobbet, denna fredagseftermiddag. Behövde inte åka och hämta barnen från fritids för det skulle maken fixa, så jag kan verkligen njuta av att inte ha en deadline.

Försöker reflektera över veckan, det går sådär. Röjer bland lappar på skrivbordet och noterar småsaker på lappar så att jag har koll på vad jag ska göra på måndag. 

Men!

Den största reflektionen idag handlar inte om jobb – utan om vikt.

Efter den ofrivilliga periodiska fastan förra veckan kan jag konstatera att jag fortfarande väger ca 4 kilo mindre än vad jag gjorde innan. Jag var övertygad om att kilona skulle smyga sig tillbaka. Det kanske de gör också, bara det att de är lite försenade…. 

Just idag föder det dock ett hopp – kanske är det så att detta med fasta faktiskt fungerar på mig? Nej, jag tänker inte hoppa upp och ner och bli exalterad, men jag tänker testa att lägga in minst en 24-timmarsfasta i veckan. Jag måste ju testa…..

Periodisk fasta – ofrivillig

Hela förra veckan var jag hemma, däckad av den här märkligt sega förkylningen. Febern försvann i början på veckan och lämnade kvar kontrollerbart snorande och en hosta från helvetet.

Hostan var periodvis så jobbig att jag då och då tog en klunk Cocillana-Etyfin. Jag VET att den innehåller socker, och jag vet att den stoppar upp magen. Men två klunkar per dygn ansåg jag inte vara någon fara.

I fredags mådde jag riktigt skapligt, ända fram på förmiddagen. Då fick jag galet ont i magen. Det första som slog mig var att det var tillfälligt stopp i magen på grund av hostmedicinen. Så kaffe med extra mycket kokosolja ordinerade jag mig själv medan jag låg i sängen och ojade mig av smärta. 

Någon gång på eftermiddagen kom magen igång, men smärtan var kvar. Det var så plågsamt att jag faktiskt inte vågade äta något. 

Det tog över 30 timmar innan jag till slut gjorde lite äggröra för att få i mig något överhuvudtaget.

Jag konstaterade också att jag gått ner 3 kilo på ett dygn! Då slog det mig plötsligt att jag faktiskt hade fastat. 

Så med fortsatta magsmärtor och en fungerande mage ägnade lördagen åt att ligga i sängen och läsa om periodisk fasta. 

Jag hade inte riktigt förstått hur 24-timmarsfastan fungerade. Om man kunde fasta 24 timmar hela tiden och bara äta EN måltid per dygn, och om jag i så fall var tvungen att få i mig allt vid denna måltid. 

Insåg efter lite läsande att de flesta fastar bara 24 timmar 1-2 gånger i veckan, inte sju dagar i veckan som jag trodde. 

Jag testade först 30 timmar och sedan 24 – på rad, innan jag började äta ”som vanligt” igen igår.

Nu är det så att magsmärtorna inte är borta, men magen fungerar alldeles utmärkt, så jag börjar fundera på om mina äggstockar försöker säga mig något. 

Kan man plötsligt sådär bara få jätteont i en äggstock? Dessutom minskar smärta om blåsan är full, men när jag kissar känner jag att smärtan kommer tillbaka. 

Motar just nu Olle i grind med hjälp av värktabletter, och tänker ge det ett par dagar till innan jag kontaktar sjukvården. Och under tiden äter jag som vanligt, men jag ska fördjupa mig mer i periodisk fasta, för det verkar onekligen intressant.

Life sucks

Herregud vad jag är trött på detta nu…

Att inte få känna sig frisk, att inte kunna gå och träna – och att det är julafton om 13 dagar!

Ärligt, jag orkar inte bry mig om julen. Det är så det känns. Jag skiter i julklappar och julmat. Tänk om man kunde göra det?! Bara strunta i allt.

Men, det är klart att man inte kan, barnen skulle bli galna om inte annat. Och jag har i ärlighetens namn köpt några julklappar till dem. Jag vet, det borde vara fler, men jag har ju 12 dagar på mig. Och resten av familjen borde också få julklappar. 

Precis just nu, när jag sitter på jobbet och skriver detta, känns det som att jag bara vill hålla andan, blunda och när jag tittar upp nästa gång ska det vara 25 december. Nåja, drömma kan jag i alla fall.

Jag vet inte riktigt vad som fattas mig, jag är inte trött och slut, men den där lilla extra gnistan finns inte. Skulle jag få gissa så beror det på brist på träning, för det ger mig definitivt lite jävlaranamma. Men när får jag se insidan på ett gym nästa gång? 

Ja ja, jag vet att jag gnäller…. 

Frustration

Nej, jag är inte död, bara galet frustrerad.

Vad är det med denna höst?! Den ena sjukdomen avlöser den andra. Jag kommer aldrig upp till ytan känns det som.

Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva, men jag blir galen av att inte kunna träna!

Och inte nog med att jag blir frustrerad på grund av sjukdomar, jobbet skapar en del irritation också.

Men jag vet – det är bara att vänta, på allt. Problemet är att jag är sjukt dålig på att vänta, saknar fullständigt tålamod.

Det går riktigt bra nu

Kan inte låta bli att le väldigt brett just nu…

I söndags kväll kände jag mig full av energi för att ge mig in i fokuserandet på kosten, att äta köttfärsbiffar tills de sprutade ur öronen på mig.

Så jag började måndagsmorgonen med…två vanliga smörgåsar bestående av nötfri kesolimpa med ost och paprika på.  Ungefär när jag hade ätit upp dem kom jag på att jag skulle ha ätit något helt annat! Ja ja…

Vid lunchtid på måndagen kom jag i alla fall ihåg att äta köttfärsbiffar – alltid något.

När jag hade hämtat barnen och kom hem visade det sig att min mamma hade gjort varma svampmackor till oss, hon hade till och med bemödat sig med att göra smörgåsar till mig, med mitt ”bröd”. Så då blev det inga biffar.

Igår gick det också åt pipsvängen, min vana trogen åt jag mina sedvanliga mackor till frukost och på konferensen åt jag någon form av köttbit till lunch. Middagen bestod inte heller av mina köttfärsbiffar eftersom mamma hade varit i farten igen.

Så, av 6 möjliga måltider har jag lyckats äta enligt plan en gång.

Kan inte annat än skratta åt det, så himla typiskt. Är trots allt nöjd eftersom jag inte ätit några ”tokiga” saker. Men på’t igen idag!

Det där med kosten – nytändning

Medan jag i mitten av veckan stod och stekte köttfärsbiffar av 2,5 kg färs kom jag att tänka på min egen kost.

Jag kollade upp vilka macros (enligt ketokalkylatorn) jag borde ligga på och hamnade på 100gr p, 100 gr f och 10 kh. Enkla siffror att komma ihåg. Dock ska sägas att de baseras på att jag tränar ”som vanligt” – vilket jag inte gör just nu… *gnäll gnäll gnäll*

Ja, jag tycker att det är jobbigt att behöva TÄNKA när jag ska äta, att hålla på och bokföra och finjustera intag hit och dit. Men hej, det lär knappast bli någon förändring om jag gör som vanligt.

Så jag gjorde det enkelt för mig, jag satte mig med kostbevakningen.se och började leka. VAD skulle jag kunna peta i mig utan att behöva tänka? Finns det något jag skulle kunna äta typ varje dag ett tag för att komma upp på banan? Ja, så klart att det gör!

Eller vad sägs om detta:

Ovanstående är morgonkaffet (med mjölk och kokosolja) och sen ett antal köttfärsbiffar med kryddsmör och spenat. Simpelt, och säkert tjatigt efter ett tag – men det är en början som jag är övertygad om att jag kan stå ut med ganska länge.

När detta väl hade landat i min skalle åkte jag och köpte 5 kilo färs, och idag har jag gjort oändliga mängder med köttfärsbiffar, alla nogsamt vägda:

Från imorgon testar jag detta, dock med ett undantag på tisdag eftersom jag är på konferens då.

Förutom att faktiskt förbereda en massa mat läste jag något som fick mig att tänka till idag. Det fanns en artikel på kostdoktorn som den där välkända läkaren (Jong? Wong?) hade skrivit. Den handlade i korthet om insulin och hur det påverkar våra kroppar. Det jag fastnade för var de rader som handlade om periodisk fasta (PF).  De var intressanta och fick min hjärna att gå igång lite extra. PF är definitivt något jag ska testa lite längre fram, jag har nämligen noterat hur min kropp fungerar, reagerar och mår av att INTE äta tre gånger per dag utan snarare max 1-2.

Nu vet inte jag vad som är rätt för mig, men om jag inte testar någonting så lär jag heller aldrig få veta det. Spannet är ganska långt från att ”vräka” i sig fett vid minsta lilla hungerskänsla till att köra periodisk fasta. Det är också ett stort spann från att äta en proteinmängd baserad på målvikt + dubbla den mängden med fett ( i mitt fall t.ex. 80 gr protein och 160 gr fett) till att äta 100 gr protein och 100 gr fett.

Herregud, varför kan inte livet vara enkelt och ett facit ingå?

Ja, önska mig lycka till med mina smörpaket och köttfärsbiffar…