30 grader

Gudars skymning – nu är det så där varmt igen. Minnena från sommaren förra året gör sig påminda. Då trodde jag att jag skulle storkna och att det aldrig skulle bli svalare… Nu minns jag inte på rak arm hur många veckor värmeböljan höll i sig, men det var en smärre evighet. Tack och lov verkar läget vara ett annat nu, redan imorgon ska det bli svalare – hurra!

Just precis nu sitter jag för ovanlighetens skull på jobbet. Passar på att ”smygjobba” lite medan barnen är på träning. Eller jobba och jobba, jag skriver blogginlägg. *ler brett*

Och apropå träning – äntligen känns det som att jag har kommit igång ordentligt! Alla de där första jobbiga passen som leder till träningsvärk deluxe är avklarade. Nu är alla muskler aktiverade igen. Trots att jag med stort missnöje noterar att jag är långt ifrån förra årets nivåer känner jag en enorm glädje varje gång jag sätter min fot på gymmet.

Jag orkar inte köra igenom riktigt alla pass ännu som jag planerat dem innan, vilket beror på att jag sätter ribban alldeles för högt. Men vafan – jag tränar igen!

Soldyrkare?! Nja, inte riktigt.

Det verkar som att större delen av landets befolkning tror att det är någon slags lag på att sitta ute om solen skiner.

Själv har jag väldigt svårt för värme och solsken, i synnerhet när det är uppåt 30 grader varmt och dessutom vindstilla. Jag blir yr och svimfärdig inom några minuter, och hjärnan fungerar inte alls.

Om jag däremot befinner mig vid en badplats och kan kyla ner kroppen i vatten fungerar det mycket bättre.

Idag har det varit varmt, och strålande solsken. Inget uteväder för mig alltså…

Men jag gjorde ett försök, jag gick ut och satte mig i solen med en kopp kaffe.

Sällan har kaffe druckits så fort!

Jösses!

Igår körde jag mitt första ”riktiga” träningspass på en smärre evighet.

Självklart trodde jag att jag låg kvar på samma nivå som jag gjorde i september när jag var som mest vältränad, om jag nu kan kalla mig vältränad.

Tji fick jag kan jag säga. Och så kan jag tillägga att jag har stora svårigheter att röra överkroppen idag.

Vägen framåt är påbörjad…

Typ mitt i natten

Japp, klockan är nästan midnatt och här sitter jag och är förbannad på mig själv.

Jag vet inte vad som har hänt, men någonstans i oktober-november tappade jag styrfarten i mitt liv.

Jag blev sjuk och kunde inte fortsätta träna som jag gjort.

Ändrade radikalt arbetsuppgifter – fick svårt att veta vad jag skulle göra, och inte göra.

Lyckades inte äta som jag ville eftersom jag inte hittade orken och motivationen att laga mat.

Och nu sitter jag här – mitt i natten – och funderar på vad i helvete som hände?! Vet inte vad som har fått mig att plötsligt vakna till, och ilskna till. Det är väl i och för sig ointressant, bara jag gör något av den kraft som ilskan ger. Frågan är bara i vilken ände jag ska börja….