15 dagar…

Usch och fy! Idag är det 15 dagar sedan jag var på gymmet. En smula panik är vad jag känner just nu. Det är många dagar.

Försöker verkligen intala mig att det bästa jag kan göra är att vänta till jag är så pass frisk att jag inte får en hostattack från helvetet när jag går uppför trappen till ovanvåningen, eller snyter ut en halv deciliter snor i påskfärger.

Jag vet att jag gör rätt som väntar, men fy vad jobbigt det är!

Har i alla fall lyckats jobba den här veckan, även om jag jobbade hemifrån i fredags och det har gått skapligt bra. I torsdags var första dagen sedan jag blev sjuk som jag kände det bekanta trycket i kroppen igen, och det gjorde mig nästan gråtfärdig. Jag älskar det där trycket, det som får mig att prestera på gymmet. Det som krävs för att jag ska prestera.

Apropå gym… Det ska öppna ett nytt gym i en byhåla nära mig, som jag passerar till och från jobbet! Enligt uppgift kommer det att bli rejält stort (till ytan) och ha fantastiska öppettider. Såg att priserna ligger en bit högre än vad jag betalar idag, men om jag får både bättre öppettider och fler maskiner är det definitivt värt det. Ska bli spännande att se vad det är för ställe när de väl öppnar!

Men, idag blir det inget gymbesök, idag blir det brödbakning, matlagning och säkerligen några rundor i tvättstugan. En helt vanlig söndag med andra ord.

 

Nionde dagen

Herrejösses!

Det var en envis förkylning jag har åkt på. Den klamrar sig fast rejält.

Det värsta av allt är inte själva förkylningen, det är alla dagar som går utan att jag kan åka till gymmet. Idag är det nionde dagen utan träning. Hua.

Långt bak i huvudet vet jag trots allt att man oftast inte börjar tappa det man byggt upp i muskler och kondition förrän efter 14 dagar. Dvs om 5 dagar. Hinner jag bli så pass frisk att jag kan gå och träna inom 5 dagar? *håller tummarna*

Jag är i alla fall rejält trött på att vara sjuk nu, gillar inte att inte ha full kapacitet. Orkade bara åka till jobbet ½ dag förra veckan, och även det blev jag fullständigt slut av.

Men nu är det en ny vecka!

Tack och lov är jag över den där puckeln med sjukt mycket jobb, det känns nästan som att jag inte riktigt vet vad jag ska göra på jobbet…

Men om jag vrider på huvudet och kikar bakåt så finns det ganska mycket som jag inte har gjort, som har fått vänta, så sysslolös lär jag knappast bli.

Inte har tagit tag i maten heller. Fast jag har kollat upp hur jag ska fördela näringsämnena. Det jobbiga är att räkna om det till mat, vad kan jag äta för att hålla mig inom ramarna? Men den tiden kommer den också, sen.

Varför inte löpband? Förklaringen.

Ligger däckad i förkylning…

Är man sjuk får man inte gå till gymmet, för övrigt så orkar man inte det. Men jag VILL dit. Idag är fjärde ”vilo-dagen”, så länge har jag inte varit utan träning sen jag började i somras. Frustrerande är bara förnamnet. Men imorgon hoppas jag att jag är så pass frisk att jag i alla fall fixar att gå till jobbet.

Mitt förra inlägg, om träningscykelupplevelsen, innehöll ett val. Valet mellan löpband och träningscykel. Jag valde cykeln. Förklaring till det kommer nedan, från en upplevelse jag hade i somras, då jag för andra gången i mitt liv fick för mig att använda ett löpband. Sedan dess har jag inte gjort det någon mer gång, av förklarliga skäl.

 

Avdelningen: Spring för f-n, SPRING!

Hur korkad kan man bli på en skala tro? 

Jag är övertygad om att jag låg i toppen på den skalan idag i alla fall. 

Efter avslutat styrkepass tänkte jag att jag kanske skulle försöka mig på det där löpbandet igen, liksom avrunda dagens pass med lite lättare jogging. (figuren har ingenting med verkligheten att göra – se den bara som en trevlig illustration.)

Sagt och gjort, jag rättade till Skogaholmslimpan av jello-typ jag har i brösthöjd ( . )( . ), spände fast telefonen och började springa.

Hej vad det skumpade! För att Skogaholmslimpan inte ska knocka mig i ansiktet har jag en något udda stil, jag liksom springer (nåja) med armarna som gripklor över bröstet. Säkerligen en ergonomisk fullträff!

När jag som bäst flåsar på i min något udda stil känner jag att det dessutom börjar brännas under fötterna. Det är inte skönt.

Plötsligt, mitt i mina funderingar om skor, rycks dörren till gymmet upp och in kliver en gäst. (Dörren är belägen ca 2,5 meter från det löpband jag använder!)

H-lvete! Vad gör jag nu?!

Gästen tittar på mig och jag lyckas krysta fram ett Hej! fast jag egentligen inte kan andas. Ler gör jag också, tror jag. Och fortsätter springa!

Han kliver in i gymmet och strosar runt, tittar lite på maskinerna och verkar allmänt förvirrad.

Om han försöker prata med mig så hör jag inte ett skvatt, jag har musik dunkande i öronen blandat med en puls på 850, eller nåt.

Jag försöker mitt allra bästa att springa obehindrat och få det hela att se ut som en lätt joggingtur en lördagsmorgon. Lyckas antagligen inte alls….

Tills slut går karln, och jag har sprungit sjukt mycket längre än vad jag hade tänkt!

Nu ska jag bara sluta svettas så jag kan ta av mig skorna och köra hem barfota!

Avdelningen: Nära-döden-upplevelse, igen!

Lördag 15 sept.

När jag gick och la mig igår kväll hade jag en skön känsla av övertryck i kroppen, en sån där känsla som gör att jag längtar efter att gå till gymmet och pressa ur ALLT ur kroppen. Så jag somnade (troligtvis) med ett leende på läpparna och en het längtan efter ett riktigt tungt pass.

När jag vaknade i morse, säkerligen med intorkat dregel runt munnen, var känslan en helt annan. Lunginflammation? Herregud, jag kände mig fullständigt slut. Hostade och hackade som en gammal traktor.

Men hej – ont ska med ont fördrivas, om jag så ska använda startgas.

Med hjälp av kaffe fick jag igång kroppen och drog på mig träningskläderna för att åka till gymmet. I bilen på vägen dit gjorde jag allt jag kunde för att inte “känna efter”. Vill inte riskera att känna mig döende.

Värmde upp med en halvmil rodd. Det gick sjukt segt, att det överhuvudtaget gick kan jag tacka pannbenet för. Började tveka och funderade på om det var så himla smart att kasta sig över hantlar och stänger.

Fick plötsligt den helt geniala(?) idéen att köra ett cardio-pass. Det är alltså kondition. Att inte någon sköt mig direkt är ett under. Hur f-n kunde jag ens komma på den idéen, de flesta som känner sig krassliga brukar istället tänka “en kopp thé och vila i soffan” och ta sig ifrån gymmet fortast möjligt.

Men självklart inte jag. Nej då. Jag är inte som andra.

Så…. Kondition alltså.

Efter en halvmil rodd är inte längtan efter ännu mer rodd så stor. Så, vad återstår att välja på? Löpband eller cykel. Löpband? Aldrig i livet, finns inte på kartan. Okej, cykel får det bli.

Minns inte när jag satt på en träningscykel senast, det är så sjukt tråkigt att cykla utan att komma någonstans, och det matchar inte riktigt min image. *ler snett*

Men, jag lyckades i alla fall kravla mig upp på en cykel och efter en del ingenjörsstudier spänna fast fötterna på/i pedalerna. På “min tid” var pedalerna enklare kan jag säga. Varför i hela fridens dar ska man spänna fast fötterna? Cykeln rör sig ju inte.

Sen återstod det att få fart på displayen. Det finns närmare 70 olika knappar och reglage som man kan trycka, vrida, klicka och fippla på. Vafan, bara att få igång åbäket kräver en mindre kurs.

När jag väl hade fått allt att lysa så dök det upp en massa konstiga meddelanden om att jag skulle ansluta än det ena än det andra. Och nej, jag hade fortfarande inte börjat trampa. Hjärtfrekvens NOLL dök plötsligt upp. Mäh!

Hittade till slut en knapp med “random program”, sen började jag trampa, allt för att slippa se ut som “snillet spekulerar” och glo på en display stor som en mindre tv.

Jaha ja, det här går ju bra!

Tittar på displayen, 50 meter, 52 meter, 54 meter.

Alltså, det går sjukt långsamt att cykla, det ska man ha klart för sig. Men jag vet att det finns ett samband mellan hur fort man trampar och hur långt man kommer. Så jag trampade fortare.

Efter 200 meter trodde jag att döden var bakom mig. Det brände som eld i benen och svetten envisades med att rinna in i ögonen. Sablar vad jobbigt!

Men som sagt, pannben – det är bara att trampa på. Och tro det eller ej, efter en dryg (ohyggligt dryg) kvart var det som att benen rörde sig av sig själv. De hade blivit maniska, nästan besatta.

Efter 2 mil, och sjukt många minuter, gav jag upp. Herregud vad jobbigt!

Satt kvar på cykeln och lät pulsen gå ner. Sen skulle jag gå av cykeln. Då upptäcker jag att känseln i min bakdel är borta. Puts väck!

Okej, dags för ny insats från snillet som spekulerar krävdes – hur kommer jag av den här tingesten?

Det var inte vackert, men av kom jag. EFTER att ha insett att det var en god idé att koppla loss fötterna först. Jorå, jag gjorde ett försök att “kliva av” med bortdomnad rumpa och fötterna fortfarande fastspända.

Väl på golvet är lyckan total över att jag har en cykel på vardera sida av mig, för benen bär inte. I vild desperation vräker jag ut armarna och liksom omfamnar båda cyklarna, tacksam över att ha en viss överkroppsstyrka, och hänger mig fast i pinnarna som ska föreställa styren. Att jag sen har en försvarlig mängd vikt som gjorde att cyklarna liksom välte inåt mot mig så att jag satt fast som i ett skruvstäd känns som en petitess i sammanhanget.

Tacksamheten över att just då vara ensam på gymmet var obeskrivlig. Herregud om någon hade sett mig!

Det tog nog en 2-3 minuter innan benen började kommunicera med huvudet och förstå vad deras uppdrag egentligen var.

Det tog ytterligare 10 minuter att komma till bilen. Och en timme innan rumpan åter var kontaktbar.

Detta var en upplevelse jag sent, om någonsin, kommer att glömma.

Hm, kanske skulle cykla några mil i morgon också? Om jag kommer ur sängen.