Vad mer är att vänta?

Vad är detta för vecka egentligen? Det känns som att ALLT händer just nu…

Efter tisdagens gnällmöte vaknade jag på skapligt bra humör på onsdagsmorgonen, sömn gör underverk för humöret!

När jag lämnat barnen på deras respektive skolor åkte jag raka spåret till däckfirman för att få på sommardäcken.

Sommardäcken som ”ingick” när jag köpte bilen och som legat inpackade i platspåsar sedan dess.

Vad jag missade när jag köpte bilen var att faktiskt kolla de där däcken! När vi packade upp dem stirrade både jag och däckkillarna förvånat på dem och en av killarna sa förskräckt:

– De där får du inte åka på, jag vägrar montera sånt skit på din bil! 

Så här såg de ut:

Jag tror framvagnsinställningen har varit helt åt helskotta vilket gjort att framdäcken var fullständigt nedslitna och på väg att brista på ena sidan.

En smula förskrämd kollade jag på vinterdäcken för att se om de blivit lika slitna under vintern, men de hade de inte – tack och lov!

Det hela slutade med att jag investerade i fyra sprillans nya däck för 6 000 kr. Det sved.  😥

Något nedstämd åkte jag sen till jobbet, förbannad på mig själv för att jag inte kollat däcken, förbannad på säljaren som mörkat detta faktum och sur över det stora hålet i plånboken…

Trots denna negativa start på dagen lyckades jag få en hel del gjort under onsdagsförmiddagen.

Efter lunchen, som bestod av en massa ojande och spekulationer från de övriga kollegorna över den uppkomna situationen med kollegan som sagt upp sig, satte jag fart igen.

Plötsligt kommer en kollega inrusande på mitt rum, smäller igen dörren, kastar sig i mina armar och storgråter fullständigt förkrossad.

Jag står nog och håller om kollegan i dryga tio minuter medan tårar och snor rinner innan det har lugnat ner sig så pass mycket att det går att kommunicera.

Vad har hänt?

Jo, kollegan hade tillsammans med chefen och några andra ansvariga varit på ett möte där de tillsammans inför ganska många (ca 60 pers) skulle förklara bakgrunden till en del beslut som berörde de närvarande.

De hinner knappt börja innan massan av människor ger sig på min kollega och under 15 minuter fullständigt förintar henom. Hackar i småbitar och kritiserar på ett aggressivt sätt.

Till slut blev det för mycket för kollegan, som lämnar mötet och flyr till mitt rum.

Det absurda är att kollegan blev kritiserad för något som är fullständigt ovidkommande. Ungefär som att en bagare skulle bli kritiserad för att inte kunna cykla!

Och hur i helskotta kunde chefen låta detta ske? Varför ingrep han inte när en av hans anställda utsattes för detta?

Efter drygt 1½ timme var kollegan i sådant skick att hen kunde lämna mitt rum. Kvar satt jag och var upprörd, samtidigt som jag funderade på hur det hade gått för chefen på det där mötet. När jag sen skulle åka för att hämta barnen insåg jag att mötet fortfarande pågick!

På kvällskvisten skickade jag ett sms till kollegan för att kolla hur läget var. Kollegan kontrade genom att ringa upp och berätta att läget nu var under kontroll. Hen hade hunnit prata med chefen efter att mötet var över och fått rapport om att allt hade gått bra, men att chefen hade ångest(!) över det som hänt med kollegan. Generöst nog hade chefen erbjudit kollegan att dagen efter få jobba hemifrån! Kollegan protesterade eftersom vi hade ett viktigt möte inplanerat under hela torsdag förmiddag. Vi ägnade säkerligen en timme åt att spy galla och gnälla av oss innan vi avslutade samtalet.

Torsdag morgon vaknade jag vid 3-tiden av att jag hade en dundrande huvudvärk. Gick upp och tog värktabletter och drack kaffe. Insåg att det inte var huvudvärk utan migrän! Inte direkt vad jag behövde just denna dag.

Försökte kräkas bort trycket i huvudet innan jag skulle skjutsa barnen och åka till jobbet men det släppte inte. Så med en platspåse placerad i knät ”i fall att” skjutsade jag barnen och styrde sen till jobbet.

Ägnade hela förmiddagen åt det viktiga mötet med kollegan och chefen. Tvingade dem att sitta i mitt mörklagda rum för att jag skulle stå ut. Blev förvånad över hur effektiva vi faktiskt var, och återigen upprörd över en del saker men det var inte svårt att hålla masken eftersom migränen dominerade.  När mötet var slut valde jag att åka hem, ingen idé att sitta med sånt tryck i huvudet och försöka jobba, det blir bara löjligt.

När jag kom hem upptäckte jag att en del tryck faktiskt lättat i huvudet men att jag istället fått ont i axlarna! Slet fram en vetekudde som jag värmde och la på axlarna och parkerade mig sedan raklång i soffan tills det var dags att hämta barnen.

Igår kväll bestämde jag mig för att jobba hemifrån idag, måste få klart några dokument som ska skickas till en myndighet.

Tack och lov är migränen inte dominerande idag, den ligger som på lurpass i bakhuvudet. Så nu gäller det att få iväg barnen så att jag kan jobba effektivt.

Den stora frågan är väl egentligen vad som kommer att hända idag???

 

Årets officiella gnällsammankomst avklarad

Ibland, ganska ofta faktiskt, undrar jag hur folk är funtade.

Igår satt jag i över fyra timmar på ett årligt återkommande möte och blev smått galen på folk. Istället för att komma framåt kändes det som att alla hade med sig varsin slaskhink som de tömde ut på bordet. Ett år av samlad irritation och missnöje spyddes ut och geggades runt i.

Jag valde att hålla en väldigt låg profil, satt mest och antecknade, men när mötet var slut och jag hasat mig till bilen för att skynda hem reflekterade jag en del.

Vad är det som gör att människor inte vill se sin egen del i saker och ting, som gör att de bara förväntar sig att saker ska lösa sig utan att de själva rör ett finger, inte ens säger till att det finns ett fel?

Samma människor som i mina ögon inte tar sitt eget ansvar hävdar med en enorm självgodhet att de är så ansvarsfulla.

Jag blir som en trotsig treåring inombords när jag hör hur de på mötet går till rena personangrepp, ”K som är så välbetald ska inte göra de här sakerna”, ”L gör inte sitt jobb”, ”varför har M tagit jobb ifrån N”, ”O jobbar så långsamt”, ”P känner sig djupt kränkt över det här” osv. Jag får en nästan ohejdbar lust att trycka till dem genom att påpeka deras egna brister på ett riktigt j-vligt sätt. Tack och lov har jag med åren lärt mig att knipa käft för att inte skapa konflikter.

Men jag tar illa vid mig och blir upprörd!

Syftet med mötet var inte, och har aldrig varit, att kritisera andra och ifrågasätta vad de gör, varför de gör det eller hur de gör. Efteråt kändes det dock som att det var precis det som just gjorts i fyra timmar! Jag begriper inte hur vi kan hamna på personnivå vareviga gång!

Ett typexempel på hur ansvarsfulla dessa personer är visar sig när en (av 123 frågor) ställs:

– Har skyddsombuden utbildning inom området? undrar mötesordföranden.

-Jag har minsann aldrig fått någon utbildning! säger en person upprört.

Hm, nu ska vi se här tänker jag tyst för mig själv… Du är alltså skyddsombud? Okej, vilket ansvar har då DU att skaffa dig den kunskap som de fackliga medlemmarna förväntar sig att du har då de har valt dig?

– Har du varit i kontakt med facket för att kolla vilka utbildningar de erbjuder inom området för valda skyddsombud? undrar mötesordföranden.

– Men jag har ju aldrig fått någon utbildning! svarar personen ännu mer upprört.

-Ja, det är för jävligt att vi förväntas sitta på möten utan att ha fått utbildning, säger plötsligt en annan person.

Så håller det på, i princip varenda fråga/punkt slutar med att allt är någon annans fel. Jag blir galen och frustrerad när det blir så, jag vill komma fram till en åtgärd om något inte fungerar, inte fastna i dy.

Så detta malde i mitt huvud medan jag körde hem. En stor besvikelse (och återigen en bekräftelse!) på att många medarbetare är som de är och en känsla av skam över chefen. Jag tog illa vid mig när det spyddes galla över chefen, jag vet att han inte är perfekt och kan inte riktigt förstå varför jag skäms å hans vägnar, men det gör jag. Jag vill försvara honom med näbbar och klor, men förstår inte riktigt varför eftersom jag själv är besviken på honom.

På förmiddagen kom administratören som sagt upp sig dagen innan in till mig för en spontan pratstund – som tog över en timme!

Det samtalet låg också och skvalpade i huvudet på hemvägen.

Det administratören berättade om orsaken till sin uppsägning kändes som jag själv hade kunnat säga. Skillnaden är väl att min bägare inte är full ännu.

En av orsakerna var löneskillnaden till ”den speciella damen”.

Efter samtalet kollade jag upp vad ”den speciella damen” faktiskt har i lön och insåg att människan har 700 kr mindre än mig. Hur är det möjligt??? Motsvarande tjänster ligger 7-8000 kr under min lön.

Den där löneskillnaden på 700 kr fick mig att gå igång ordentligt och väckte avundsjuka(?) inom mig.

Jag har svårt att hantera mina tankar runt detta, å ena sidan blir jag förbannad och besviken över att en person som har ett glassjobb lyckas få upp sin lön så galet mycket jämfört med min, å andra sidan tycker jag att jag har ett bra jobb. Den här obalansen gör mig bitter och lämnar en fadd smak i munnen.

I ärlighetens namn leker jag med tanken på att säga upp mig. Det gynnar mitt ego att tänka på kaoset som skulle uppstå. Jag ser framför mig hur rörigt det skulle bli när det ska rekryteras (minst) tre personer för att göra mitt jobb, och var skulle dessa människor få plats?

Jag letar inte aktivt jobb, men har de senaste månaderna blivit kontaktad och erbjuden två jobb. Det är smickrande men inget har känts tillräckligt lockande.

Som tur var kom jag hem och kunde släppa alla dessa tankar på irriterande, inskränkta personer och löneskillnader. Det var bara att kasta sig in i vardagen och fixa mat till barnen.

Och idag är det en ny dag som garanterat kommer att innehålla oväntade saker. Det är bara att sitta lugnt i båten och låta det ske. Fast först av allt ska jag åka till däckfirman och byta däck!

Inte en måndag som alla andra

När jag kom till jobbet igår hade jag två saker i huvudet som jag tänkte jobba med. Så blev det inte kan jag säga!

Istället blev det en riktigt märklig måndag.

När jag väl hade parkerat mig på stolen, efter att ha varit ”måndags-social” och lyssnat på allas helgeskapader, slog jag en pling till chefen för att kolla en sak. Han svarade inte utan lyfte bara luren eftersom han satt i ett annat samtal.

Jag överhörde det samtalet och blev en smula konfunderad eftersom chefen lät väldigt formell. När han väl avslutat det andra samtalet och började prata med mig sa jag precis just det, Jösses vad formell du lät! Han svarade, Jag kommer till dig nu.

Hann fundera en del innan han några minuter senare dök upp, tänkte att nu har det väl hänt något allvarligt, frågan är bara vad.

Han kom intrampandes, stängde dörren och satte sig riktigt nära mig och väste fram A har sagt upp sig! Min spontana reaktion var YES – äntligen!

A är en person som vi har haft problem med, en konfliktskapare med väldigt hög röst. En sån där person som alltid, verkligen alltid, säger sitt hjärtas mening – utan censur. Som tar sig rätten att komma på möten, även utan inbjudan, bara för att få yttra sig.  På ren svenska skitjobbig. A har varit sjukskriven sedan september (för det är för långt att åka till jobbet, det skapar utbrändhet!) och alltså beslutat sig för att säga tack och adjö. En välgärning för oss alla.

Vi var tacksamma för denna uppsägning samtidigt som våra hjärnor kickade igång och vi började diskutera vilka möjligheter som nu öppnade sig, och hur vi skulle ta till vara på dem.

Chefen hann bara lämna rummet så kom en av kollegorna som jobbar i samma byggnad som mig in i mitt rum. En av kollegorna som jag just hade fått en helgredogörelse av.

– Jag ville bara berätta för dig att jag säger upp mig idag, jag ska gå till chefen nu och berätta det!

Va? Öhum…. Jaha?!

I ärlighetens namn minns jag inte vad jag svarade, men hon travade i alla fall iväg till chefen.

Jösses! var min reaktion på detta när jag väl var ensam på rummet. Vad kommer att hända nu? Den här personen fungerar som någon form av administratör åt en väldigt speciell dam. (Herregud, alla är verkligen speciella!)

Den speciella damens reaktion skulle jag vilja se/höra tänkte jag, detta kommer att kallas katastrof med stora bokstäver. Att bli av med sin slav/högra hand är inte lätt.

Personligen har jag oerhört svårt för den speciella damen, och det tror jag personen som just sagt upp sig också har, det är en krävande dam som hävdar att hon har det viktigaste jobbet av oss alla. När hon säger det brukar jag himla med ögonen och fundera på vilken världsbild hon har.

Saken är den att hon bytte internt till det jobb hon har idag för drygt två år sedan och hon har fortfarande möjlighet att gå tillbaka till sitt tidigare jobb. Ett jobb som är långt ifrån krävande, det består mest av fika och mys i min värld. Det fina i hennes kråksång är att hon skulle få behålla sin nuvarande lön (som är skyhög!) OM hon går tillbaka.

Jag hann inte mer än fundera igenom vilka scenarior som skulle kunna ske när chefen ringer. Jag kommer till dig, var allt han sa.

Några minuter senare kom han, stängde min dörr och slog sig ner i en fåtölj.

-Jag antar att du vet vad som hänt? sa han.

-Jajamensan! sa jag.

-Vad tror du händer nu? undrade han.

Vi började spekulera och kom fram till att vi antagligen kommer att behöva ersätta både administratören och ”den speciella damen”.

Medan vi satt där och försökte räkna ut oddsen för de olika scenarierna hör vi plötsligt ”den speciella damen” med oerhört hög röst vråla Det här måste jag få smälta! Vi antog att hennes högra hand/slav just berättat nyheten…

Vi satt kvar och diskuterade fram till lunch, för samtidigt som det blir rörigt finns det också en massa möjligheter i detta.

När chefen sen gått och jag satte mig vid lunchbordet valde kollegan att berätta för alla att uppsägningspappret nu var inlämnat.

Första reaktionen?

Jo, de två andra administratörerna som gör liknande uppgifter blev bleka och det första en av dem säger är Ja, bara inte jag får dina arbetsuppgifter! 

Hm, det säger en del. Noll intresse för personen ifråga, ingen undran över varför utan bara egoistiska tankar och rädsla för mer jobb.

Ja jösses, det var en intressant lunch måste jag säga, där det blev mer än tydligt hur egoistiskt andra tänker, känner och reagerar.

Efter lunch kom nästa sak.

En annan kollega som varit sjukskriven någon vecka hörde av sig och berättade att hen har drabbats av svår sjukdom, så svår att kollegan kanske aldrig kommer tillbaka mer. Vi pratar om 4-6 månader kvar att leva.

Ja jävlar vilken måndag!

 

 

Skröplig kärring

Konstaterar att jag har urusel kondition och är allmän otränad. Efter att en hel dag, mellan 7-15, ha trampat runt på föreningens jättejippo kan jag meddela att det ”dagen efter” känns! Fötterna gör ont och jag har träningsvärk i armar, rygg och ben. Känner mig som ett vrak! Okej, inte riktigt så kraschad som jag var när jag kom hem igår, då trodde jag att ryggen skulle gå av och fötterna förtvina. Efter en varm dusch kände jag mig dock en smula bättre.

Det väcker en del känslor att inse att den så kallade formen är obefintlig. Desperation, ilska, sorg och uppgivenhet är väl det översta lagret just nu.

Under en av mina ”tjurrusningar” igår då jag hade sällskap med 11-åringen fick jag plötsligt en idé om att jag kanske skulle åka upp till föreningens marker och promenera. Jag vet inte om jag drabbades av någon liten hjärnblödningen där, för jag avskyr verkligen att promenera! Det är så sjukt tråkigt, även om man har musik i öronen. Dessutom vill jag inte ha musik i öronen just där eftersom det är mitt ute i skogen och förekomsten av bland annat vildsvin är mer än hög.

Ja, jag vet inte varifrån den där tanken kom, efteråt funderade jag på om det kanske var meningen att jag skulle utveckla den för den var så stark och bet sig verkligen fast. Jag kanske rent utav skulle börja släpa mig till gymet?!  😀

Från idéer om promenader till något jag MÅSTE göra snarast – byta däck! Jag tror jag är den enda personen i de här trakterna som fortfarande kör med vinterdäck…  😳  Ska lasta in sommardäcken i bilen nu på morgonen och svänga förbi däckfirman på väg till jobbet, med lite tur har de tid att skifta däck åt mig.

Det är tur att min kalender ser ut som den gör idag med tanke på hur slut jag känner mig, det finns bara två punkter som jag behöver ta itu med. Inga möten, inga snäva deadlines eller andra krävande åtaganden. Ser fram emot en skön dag på jobbet. Jag kanske till och med kan dra iväg lite tidigare så att jag kan hämta 11-åringen från skolan? *håller tummarna*