Föräldralös

Jag visste att dagen skulle komma, men inte när. Nu har den kommit, och passerat. Nu är min mamma död. 

Känner mig vilsen, lättad, ledsen och som att jag saknar en del av mig själv – allt på en gång. 

Är oerhört lättad över att jag kunde ge mamma det hon mest av allt ville ha på slutet, en smärtfri död hemma, omgiven av mig och mina barn. Hon fick en fin död, om man nu kan uttrycka sig så. Det var på något sätt vackert, trots att det var ett smärre kaos rent fysiskt runt henne, placerad som hon var i en extrasäng i vardagsrummet. Samma vardagsrum som min pappa dog i för drygt 15 år sedan. Tydligen är det numera vår familjetradition – att dö i vardagsrummet. 

Jag saknar henne något gruvligt, men tar mig igenom dagarna genom att jobba. Sorgen kommer och går, det är som att åka berg-och-dalbana. Känns ändå bra att ha något att fokusera på, dvs jobb. Tack och lov har jag ett jobb som tillåter att jag bryter ihop lite då och då, det finns det utrymme till. Flera människor runt mig har undrat varför jag inte tagit lite ledigt. Jaha, vad skulle jag göra då, sitta och stirra in i en vägg och gråta eller? Nej, jag mår bäst av att ha en ”vardag”, låta rutinerna fortgå.

En tanke som slagit mig är att det nu bara är jag och barnen kvar, nu är jag plötsligt ”familjeäldste” – det känns konstigt. Och tomt på ett oförklarligt sätt.

Jag har verkligen saknat att skriva på bloggen. Ofta har jag tänkt ut inlägg i huvudet, men de kom aldrig till tangentbordet. Tittade bakåt och insåg att jag inte skrivit en endaste rad på nästan ett halvår. Jag vet att jag mår bra av att skriva, att få ner mina tankar i text, få reflektera över det jag skriver – så nu tänker jag ta upp det igen.