Kaos

Mitt liv är kaosartat just nu, finner inte ro att flytta tankar, känslor och upplevelser från huvudet till tangentbordet.

Jobbet är i grunden bra, men det är rörigt. Jävligt rörigt. Folk, mest chefer, beter sig märkligt och jag har gått några ronder med min egen chef som plötsligt tog ifrån mig ett av mina ansvarsområden. Han ”trodde” att jag hade sagt ja till det. Skyller på en missuppfattning – ha, det tror jag inte ett skvatt på! Han vill ha mig till att göra en helt annan sak… Som jag i ärlighetens namn inte är sugen på.

Mitt och makens evighetsprojekt – huset – som vi aldrig kom vidare med är nu sålt. Det såldes innan visning för galet mycket mer än vad vi begärde. På 8 dagar gick vi från annons till påskrivna papper – hepp! Nu återstår bara att lämna över nycklarna. En sten har fallit från mitt hjärta.

Min mamma är döende i cancer. Hon är jättesjuk och jättedålig. Detta äter energi. Känner en enorm sorg, som jag inte delar med någon, för det finns ingen. Gör allt jag kan för att jobba hemifrån maximalt mycket för att kunna vara henne behjälplig. Fy fan vilken resa detta är och kommer att bli.

Jag saknar skrivandet, att jubla, gnälla, muttra och hurra i skrift. Tror att det skulle vara bra för mig att blåsa liv i bloggen ordentlig igen, tror minsann att jag behöver det.

 

 

 

Krafs krafs…

Nu är det på tiden att jag krafsar ner några rader, det var (som vanligt) ett tag sedan sist.

Jobbet

Till min egen förvåning njuter jag just nu. Har ett osedvanligt flyt på jobbet, trivs med att vara på plats de dagar jag är det, och framförallt trivs jag med det ansvar som jag har fått (tillbaka), och inte att förglömma – min nya lön. Min chef har kommit till insikt kan man säga. Bättre sent än aldrig kan man också säga. Sen har det hänt en del andra ”intressanta” saker på jobbet – det kommer i ett lösenordskyddat inlägg.

Gymmet

Men det där sabla hemmagymmet – där händer det inte ett smack. Jag har storstilade planer inför varje helg – och så blir det galet varmt, varje gång! Känns lite som moment 22, men skam den som ger sig, kanske blir det lite fixat kommande helg om den förbannade värmen kan hålla sig borta?

Äntligen!

Tack vare att jag (och alla andra vuxna i familjen) har fått båda vaccinationssprutorna vågade jag (vi) faktiskt fira midsommar (utomhus!) med bästa vännerna. Halleluja säger jag bara, vilken känsla det var att få träffa vänner igen. Under några timmar kändes livet helt normalt.

Övrigt

Bortsett från att jag trivs och mår bra när det gäller jobbet så är jag i bedrövligt skick, i alla fall kroppsligt. Tung och stel är den korta beskrivningen. Men just nu orkar jag inte bry mig, för skulle jag börja tänka kommer jag att bryta ihop.

Tillfälligt besök

Tro det eller ej, igår var jag på jobbet. Rent fysiskt alltså.

Känslan när jag åkte därifrån vid halv fem var glädje. Det liksom bubblade i kroppen. 🥰 Kände mig upprymd och väldigt, väldigt lättad. Det sistnämnda på grund av kroppen. Trodde faktiskt inte att jag skulle orka med en hel dags rännande runt – men det gjorde jag! 💪🏻

Jag har på grund av coronasituationen valt att jobba på helgerna, när det är folktomt. Det har varit perfekt. Tyst och lugnt, ingen som stör. Men igår märkte jag vilken skillnad det var när det var ”fullt med folk” på bygget. Det gav energi till tusen! Och tro det eller ej, jag tyckte det var kul att få träffa folk! 😁

Oväntat

Snudd på varenda dag tänker jag att jag ska skriva blogginlägg, oftast är de negativa och fulla av frustration och gnäll. Därför avstår jag. Det hade varit mycket trevligare att få skriva positiva saker av glädje! Jag sitter nämligen själv och irriterar mig på negativa blogginlägg just nu, människor mår dåligt och det märks väldigt tydligt i bloggvärlden.

Trots allt så finns det positiva saker i mitt liv – t.ex. mitt gymprojekt. Det som går ut på att tömma garaget så pass att det går att få in maskiner där. Det går ohyggligt långsamt, men det går! Jag är glad över att jag inombords satte upp målet att gymmet skulle vara användbart ”till sommaren” – för det kan ju betyda vad som helst! Att inte ha en deadline som stressar och i värsta fall gör att jag ger upp är en lättnad. För som sagt, det går inte fort!

Har lyckats sälja av en del garageprylar, en bastudörr med karm, glaspartier till uterum och några sängramar – och det märks typ inte…

Det mest positiva med det här projektet är att vi plötsligt har fått ett vardagsrum som går att vistas i. För mitt uppe i rensandet fick mamma för sig att det var helt okej att kasta några saker efter pappa, typ 2 bäddsoffor, en fåtölj och en tramporgel! Jag lovar att det gjorde en enorm skillnad, nu känns det som att man kan andas i vardagsrummet igen, och vi har fått in ett matsalsbord! Det gäller bara att vara på hugget när mamma säger nåt, slita fram släpkärran och börja lasta på den innan hon eventuellt ångrar sig.

Men garaget känns fortfarande proppfullt…

Till råga på allt gjorde jag ett fynd förra helgen. Har den senaste tiden haft koll på Marketplace på Facebook för att se om det dyker upp några maskiner till gymmet som jag skulle vilja komplettera med för att själv slippa bygga egna, det finns två typer som jag gärna skulle vilja ha. Det har funnits några stycken som har kostat mellan 2500kr och 3500kr, lite för mycket för min plånbok. Men så i lördags kväll dök det upp en annons från någon som antagligen höll på med samma sak som jag – rensa ut hemma. Det var diverse träningsprylar, bland annat någon pilatesboll, en skranglig träningscykel, en crosstrainer och slutligen en kombimaskin som jag var intresserad av – allt för 2000kr. Säljaren bodde dessutom bara 15-20 min med bil från mig! Skickade iväg ett meddelande och frågade om prylarna fanns kvar och om det fanns möjlighet att kolla på dem på söndagen, och fick till svar att det gick bra.

Tog med mig äldsta dottern och drog iväg på söndagsmorgonen. Väl framme visade det sig att säljaren var en pratkvarn utan dess like, det tog säkert en halvtimme innan vi till slut kom ner i källaren för att kolla på sakerna!

Jag undersökte vajrarna på maskinen och en var lite sliten, kollade hur ranglig konstruktionen var samt hur stort viktmagasinet var. För i ärlighetens namn var det viktmagasinet jag var ute efter. Efter en stunds inspektion frågade jag säljaren hur mycket han ville ha för enbart gymmaskinen, resten av prylarna hade jag noll intresse av. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, tydligen var han inte så insatt i varken träning eller gymmaskiner. När han tvekade så berättade jag att kilopriset på vikter ligger på 45-60 kr/kilo så det viktmagasin han hade var värt sisådär minst 500 kr. Då tittade han på mig och sa: – Det är ditt för 300kr!

Jag rynkade pannan lite tveksamt men sa till slut okej, överlycklig inombords! Nu behövde vi bara skruva isär hela maskinen och kånka upp allt från en källare samt åka hem och hämta släpkärran. Några timmar senare befann sig fyndet i mitt garage!

Jag kände inte riktigt igen märket på maskinen, det var inget välkänt, men jag kollade upp det när jag kom hem. Det visade sig att maskinen var 3 år gammal (som ny alltså!) och fanns att köpa för 7 400kr från en firma som jag faktiskt känner till! Snacka om fynd!

Så jag fyller på i garaget istället för att tömma det… *ler brett* Men till sommaren, då ni!

På jobbet är det högtryck just nu, känns lite ovant att faktiskt ha något att göra hela tiden. Min nya chef har ju gjort mig till ”ekonomiansvarig” plötsligt så det kräver lite att sätta sig in i hans ”tänk” och att göra budgetprognoser i detalj, för att inte säga på atomnivå. Dessutom i ett program jag inte kan riktigt, ännu. Men jag gillar nya saker så jag tycker att det är stimulerande. Dessutom händer det mycket på fastighetssidan just nu, två riktigt stora projekt rullar som ska vara färdiga i juli/augusti – med andra ord mycket att hålla koll på och stämma av.

Vad som är mindre stimulerade är min nya chefs förhållningssätt till omvärlden, han är stundtals (läs: i princip hela tiden!) väldigt rörig. Missar möten, kommer inte ihåg vad som sagts från en dag till en annan, skickar mail fel, glömmer bort saker han lovat – och så vidare. Jag kämpar lite med att förhålla mig till detta, jag är (utåt sett) väldigt strukturerad och fyrkantig. Har landat i ”så-länge-det-inte-drabbar-mig-så-skiter-jag-i-det” och är väldigt nöjd med att jag 1jobbar så självständigt.

Men en sak som har stört mig som fan är löne-/medarbetarsamtalet. I februari gick ett mail ut om att det var dags att ha detta samtal, och i mailet fanns en käck liten bilaga med lönekriterierna. Jag har aldrig brytt mig om formalian, min tidigare chef gjorde det bara för syns skull och då var det ingen idé tyckte jag att lägga tid på att fylla i massa uppgifter.

Nu valde jag dock att faktisk lägga någon timme på detta, jag hade ju en ny chef! I slutet av mars bokade vi in en samtalstid, och när den dagen väl kom så var chefen tvungen att boka av mötet. Som sagt, han har noll koll på möten, glömmer eller dubbelbokar. Nåväl, han lovade att han skulle höra av sig om ny tid. Det gjorde han – sju veckor senare! Sent en söndagskväll för några veckor sedan fick jag ett mail innehållandes en himla massa saker och som sista punkt – lönesamtal. I ärlighetens namn trodde jag att han helt glömt bort det, och var lite putt. Jag svarade på allt i mailet och skrev in förslag på mötestider som sista punkt. Sen har jag inte hört något… Jag vet dessutom att han i princip aldrig läser ett helt mail, oftast läser han bara första raden/stycket, så han har troligtvis inte ens sett mina förslag på mötestider.

Sent i fredags ringde han mig. Började med -Jo du, det här lönesamtalet… Han hade precis insett att det denna fredag var sista dagen att sätta nya löner. Jaha tänkte jag, vad kommer nu då? Jorå, han hade gjort översynen och berättade att avtalet med mitt fack låg på en 2%-ig höjning. Jag kände hur det började koka i mig, att jag inte ens hade fått en chans att argumentera för min lön. Att den tid jag lagt ner på att fylla i det där förbannade pappret uppenbarligen var totalt bortkastat. Sen fortsatte han babbla medan jag satt och var både ledsen och förbannad – och tyst. Så säger han plötsligt -Jag har lovat mig själv -och alla andra- att inte göra det här, men nu går jag mot mina principer. Jag har förstått vilket stort ansvar du tog förra året, jag vet att det var du som höll verksamheten över vattenytan och jag tycker att du ska ha betalt för det. Så jag lägger en höjning på 2500kr/mån på dig.

Jag blev helt mållös! Försökte spela iskall, och tackade högre makter för att han inte såg mig och mina ögon där ytspänningen släppt, fick ur mig något i stil med -Okej, och detta gäller från 1 april? Jorå, det skulle det göra sa han. Sen önskade vi varandra trevlig helg och så var den saken ur världen.

Resten av kvällen satt jag varm i hjärtat och bara log, vilken upprättelse! Han kanske inte är så dålig som chef egentligen, jag kanske kan ha överseende med allt han missar? I synnerhet om han faktiskt ser vad jag gör och att det visar sig i plånboken.

Så, både rejält fynd av gymmaskin och löneförhöjning – det är positivt!

Den STORA utmaningen

Det går bra att gnälla ett tag, men sen får man f-n göra något åt sitt problem!

Mitt problem? Den panikartade rädslan för att besöka gymmet i kombination med träningsabstinensen.

Så – vad kan jag göra åt detta då?

Jo – fixa ett eget gym!

Haha, det är väldigt mycket lättare sagt än gjort. Maskiner och utrustning har jag, men plats?

Sedan länge har jag haft alla gymmaskiner i vårt uterum, där det är svinkallt större delen av året och galet trångt. Det är med andra ord inte frågan om att träna där.

Men jag har faktiskt ett garage – fullt med skit! Det skulle vara perfekt om det bara tömdes på saker. ”Bara”! Haha.

Tanken har malt i huvudet ett tag, känslan har varit att det kommer att bli som att bestiga Mount Everest. Det är så sjukt mycket saker att sortera och ta beslut om.

Men en dag för några veckor sedan flög fan i mig, det är bara att börja – ett steg i taget! Så med hjälp av barnen började jag inventera. Vi suckade och stönade om vart annat när vi grävde oss igenom lager av saker. Plötsligt slog det mig att en hel del kanske går att sälja/skänka bort, istället för att köra till tippen? Kastade upp några testannonser på Marketplace på Facebook. Det var barnsängar, glaspartier till uterum, bord och en bastudörr bland annat. Det tog 3 min så var barnsängarna sålda, och efter 1 dygn var allt sålt! Helt galet!

Enda nackdelen med det hela är att man måste vara så förbannat social. När det kommer köpare som har åkt i 2 timmar kände jag att jag var tvungen att prata i alla fall en liten stund med dem. Men det kan jag stå ut med i sammanhanget.

Så nu är väl en promille av all skit borta, och jobbet med att tömma/kasta/sälja fortsätter. Idag ska jag -återigen- fylla släpkärran, denna gång med bokhyllor som ska till tippen. Ingen vill ha bokhyllor.

Det är nästan så att man kan komma in i garaget nu. 👇😂

Jag lever, fortfarande

Alltså, vilken organisation och vilken logistik det var på vaccinationskliniken, oerhört imponerande!

Allt flöt på som ett löpande band, de vaccinerade 50 personer i kvarten, ingen trängsel och inga köer.

Det enda jag upplevde som jobbigt var att sitta ner den där kvarten efter sprutan. Då hann jag tänka – och känna efter – en hel del. Många tankar som snurrade!

Men nu är det alltså gjort, jag var en av 1500 personer som vaccinerades på just den kliniken igår! Om 6 veckor är det dags för andra dosen.

Snart….

Om några timmar ska jag få min första dos av vaccin. Jag är galet nervös och spänd, tänk om jag dör? 😱

Nej, rent logiskt kan jag förstå att risken är minimal, typ obefintlig, men kroppen vill inte riktigt förstå logik just nu. 🥴

Hepp, bara att bita ihop och få det gjort! 💪🏻

Ja må jag leva…

Nu har jag varit 50 år i lite över en vecka. Det känns verkligen inte på något speciellt sätt. Jag förstår inte riktigt frågan som många ställer Hur känns det? Eh, inte alls. Och själva födelsedagen var så sabla torftig att den knappt är värd att nämna. Å ena sidan var det skönt att det inte trillade in en massa människor som jag skulle underhålla och servera kaffe och tårta, å andra sidan hade det varit kul att få i alla fall lite uppmärksamhet. Nåja, jag fick i alla fall ett par foppatofflor (2 nummer för stora) och en t-shirt i stl L (x antal nummer för liten) av maken. Stort grattis till mig liksom, det var den 50-årsdagen.

Det snurrar onekligen en del tankar i mitt huvud gällande att fylla 50 år. För 8 år sedan, när jag började med lchf, såg jag framför mig att jag på min 50-årsdag skulle besöka min pappas grav och stolt berätta för honom att jag var 2-siffrig i vikt. Fråga mig inte varifrån jag fick den idéen, men jag har haft den som en diffus målbild. Det gick också käpprätt åt fanders.

För några veckor sedan ställde jag mig på vågen – det skulle jag inte ha gjort! Fan fan fan. Sedan augusti har jag gått upp 11 kilo! Det väckte panikkänslor och en sällan skådad uppgivenhet.

Självklart måste jag analysera ihjäl viktuppgången, det är alltid bättre att skicka upp saker i huvudet än att försöka hantera känslorna som uppstår. Och vad gav analysen då? Tja, jobbig höst arbetsmässigt då jag upplevde att jag var ute i kylan ordentligt, ingen träning, corona i största allmänhet, avsaknad av socialt umgänge och alldeles för lite fysisk närhet. Smack – där satt den analysen. Rätt eller fel – ingen aning.

För att verkligen bli medveten om hur j-vla dåligt ställt det är med mig drabbades jag av en skrämmande insikt igår. Vi hade en elektriker på besök (det i sig är en helt egen historia) som bland annat var tvungen att montera ner taklampor av plafondtyp. En satt så galet hårt att jag gav mig på den i ett försök att hjälpa till. Baxade upp mina alldeles för många kilon på en rejäl köksstol och började vrida/dra/trycka i plafonden. Den satt som berget. Jag kämpade på en god stund med armarna upp i taket juckandes den förbannade lampan åt alla möjliga och omöjliga håll. Till slut gav jag upp. Tog med mig köksstolen tillbaka till köket och insåg att jag flåsade som en gris och att hjärtat pumpade något galet. Denna lilla övning fick mig nästan i däck – det var skrämmande! Jag har ingen kondition alls….

För att summera det hela så är jag i det närmaste ett 50-årigt vrak för stunden.

Frankrike?

Fick till ett riktigt tidigt pass på gymmet denna morgon.

Trodde i min enfald att jag skulle få vara där helt själv. Men icke då!

När jag trampade in så hörde jag ett glatt kvittrande i form av ett ”Hej!”. Jag tittade upp och upptäckte två morgonpigga pensionärsdamer. De satt på varsin träningscykel och trampade i slowmotion.

Ja ja, de är knappast i vägen för mig så det var bara att köra igång. Krafsade runt i fickorna för att hitta mina hörlurar, och insåg att de låg kvar hemma. 😳 Svor en lång ramsa inombords, jag vill verkligen vara i min egen värld när jag tränar. Men så blev det inte idag.

Dessa två pensionärsdamer tycktes båda ha nedsatt hörsel, för de praktiskt taget vrålade till varandra trots att de satt max 2,5 meter isär.

Den ena började oja sig över att det var så tråkigt att trampa träningscykel – vilket jag själv vet allt om 😅!

Den andra damen instämde med hög röst och nickningar som skulle kunna åstadkomma wiplashskador.

Man skulle cykla i Frankrike, tänk dig det! hojtar dam nr 1 till dam nr 2.

Jaha ja, på det hojtandet följde målande beskrivningar av böljande kullar, fält med lavendel, vingårdar, pittoreska småbyar, baguetter, lammgrytor och en och annan visuellt tilltalande fransos.

I över en timme överhörde jag deras cykeltur i Frankrike. Det var speciellt, men nästa gång blir det Volbeat, mycket lättare att koncentrera sig till!

Från strul till brun

Jag kan inte påstå att jag håller på att slita ut gymmet precis, men jag lyckas få till 2-5 pass i veckan i alla fall och det är jag nöjd med. Faktiskt j-vligt nöjd om jag ska uttrycka mig blygsamt.

I fredags fick jag för mig att göra ett förmiddagspass, sådär vid 10-tiden. Glad i hågen körde jag dit, parkerade bilen och satte fart mot gymmet. På vägen träffade jag en gammal vän som agerade dörrvakt vid en butik. Vi pratade strunt en stund och sen gick jag mot gymmet. Såg genom entrédörren av glas att det satt en äldre dam i entrén som tog på sig skorna. Jag drog mitt kort i läsaren och den lyste rött. Eh…? Testade en gång till. Näpp, det fungerade inte. Då knackade jag på dörren och fick den äldre damen att öppna. Frågade om hon hade haft problem med sitt kort? Nej, det hade hon inte, men hon sa att hon som äger gymmet var där. Va? Det måste vara första gången någonsin (på 15 år) som ägaren har varit på plats samtidigt som mig. Jag kikade in i lokalen och såg bara en äldre herre som utförde akrobatik på en pilatesboll och en kvinna som gick runt och blötte ner golvet. Jag vände mig mot damen och frågade om det var kvinnan som städade som hon hade syftat på? Jodå, det stämde, det var ägarens syster.

Smidig som ett kylskåp (livrädd för att halka omkull) vadade jag fram i vattenmassorna på golvet till kvinnan och frågade om hon kunde hjälpa mig med mitt kort. Förklarade att jag inte kunde öppna dörren med kortet, att det bara lyste rött.

Utan att säga ett ljud tog hon mitt framsträckta kort och gick för att pröva det, och det lyste lika rött som tidigare. Sen satte hon fart mot städskrubben, som visade sig vara ett litet kontor. Där började hon fippla med en dator och plötsligt säger hon ”-Ditt kort är spärrat!”.

Jaha, varför då? undrar jag.

Ja, det står här att det är spärrat.

Men jag har betalat 1 år, fram till oktober 2021, säger jag och letar febrilt efter kvittot bland alla mail i telefonen. Får till slut fram det och kan visa upp vad det står.

Efter en lång stunds funderande kom hon på att hon nog skulle kunna ändra spärrdatumet, jag såg över hennes axel på skärmen att hon gjorde tokfel, det blev inget ändrat. Men när hon sen sa åt mig att gå och testa så gjorde jag naturligtvis det. Lika rött som tidigare!

När jag kom tillbaka och berättade att det fortfarande inte fungerade så tog jag mig friheten att peka på skärmen och säga att DÄR ska du nog ändra och så stormglodde jag tills det blev rätt. Efter det fungerade kortet!

Snacka om tur i oturen att den där kvinnan var där, jag kan tänka mig hur förbannad jag hade blivit om jag i -4 grader och snålblåst stått utanför dörren kl. 05:15 en morgon och inte kommit in.

Efter detta strul kunde jag äntligen börja träna! Jag körde igenom de övningar jag hade planerat medan jag då och då kastade ett öga på den lilla skinntorra 100-åringen som fortsatt höll på med pilatesbollen. Fråga mig inte vad han gjorde, jag kunde inte bedöma vad övningarna egentligen var bra för… Men så länge han verkade nöjd så var jag det också. Uthållighet hade han i alla fall, jag var där i ca 2 timmar och under den tiden var han aktiv. När jag var klar med träningen och satt och eftersvettades fick jag plötsligt en helt galen idé.

Inne på gymmet, i ytterligare en ”städskrubb” står det ett solarium…. Jag kanske skulle ta och sola? Vet inte riktigt vad jag hade i kaffet denna morgon för jag solar väl ungefär 1 gång var 10:de år i ett solarium.

Lite lojt gick jag fram till dörren och kikade in. Jorå, inklämt på väldigt liten yta stod det en solariesäng minsann. Hm, undra om den där mackapären pallar för 100+ kilon?

Jag slet av mig kläderna och satte igång timern. Fipplade till de där specialglasögonen och gjorde sedan allt jag kunde för att FÖRSIKTIGT lägga mig mig ner. På ”min tid” (läs: 80-talet) så var solarierna utformade som två plattor med lysrör. Det var INTE det här kan jag säga, det var liksom skålat med kanter som gick upp. Hade ett litet helvete med att försöka fördela vikten jämnt över ytan när jag liksom gled – väldigt ograsiöst – ner till botten av skålen. Att ytan till råga på allt var sträv gjorde inte det hela enklare. Efter mycket om och men var jag så nere i kratern till slut, och det enda jag kunde tänka på var vad som skulle hända om hela skapelsen brakade ihop av min vikt. Det hade varit en syn för gudar att se mig ligga i princip naken bland krossade lysrör…

Efter några minuter insåg jag plötsligt att det är VÄLDIGT varmt att ligga i en grill. Det hade jag förträngt. Gudars vad varmt det var!

Plötsligt slocknade alla lysrör och tiden var slut. Halleluja! Nu återstod bara att kravla sig upp. Jösses j-vlar säger jag bara. Min smidighet var definitivt som ett kassaskåp när jag med hjälp av min egen svett försökte glida över den upphöjda kanten samtidigt som jag gjorde vad jag kunde för att inte lägga all min vikt på samma ställe. Hade jag vräkt mig upp på kanten så hade väl hela skapelsen vält över mig.

Upp kom jag till slut, och tjena vad färg jag hade fått. Tänk vad lite färg kan göra med välbefinnandet, jag kände mig superfräsch. Det var värt allt krångel med att komma ner och upp i baljan! Fast jag lär inte göra om det på väldigt länge.

Vågar man hoppas?

Det här känns nästan galet att skriva, men jag har tränat 3 dagar i rad!

Jag inser att det är svårt att förstå storheten i det, men det känns galet underbart. TRE DAGAR!

Vågar jag hoppas att det här har vänt nu, att denna trend kommer att hålla i sig? *håller tummarna*

Alla tre gånger har jag haft med mig 14-åringen, som efter lite dispens fick möjlighet att köpa ett ½-årskort, och som inte bangar att gå upp vid 5-tiden för att åka till gymmet.

Ska villigt erkänna att jag först suckade och stönade inombords över att behöva ”släpa med mig” ett av barnen. Men det har gått oväntat bra, jag instruerar henne och sen kan jag köra min egen övning. Visst, det blir lite mycket ”mellantid” men inte så att jag kommer ur fas. Dessutom drog hon upp 85 kilo i marklyft idag vilket är stort efter att ha ett tidigare pb (personbästa) på 75 kilo och inte tränat på snart 1 år! Ungen bara drog upp stången. Mäktigt! Den glädjen hon visade hade jag inte velat missa för allt i världen!

Själv kan jag summera det långa träningsuppehållet med att jag fortsatt kan ta samma vikter, men inte lika många repetitioner. Och att jag just nu har en träningsvärk a’ la herrejössesjävlar!

Imorgon kl. 5 drar vi till gymmet igen. Hurra!

Första måndagen i februari

Okej, jag har väntat. Jag har suttit still i båten. Jag har tyckt att det har varit en väldigt jobbig period. Ja, jag syftar på jobbet.

Från att ha varit den som burit mest ansvar till att bli fullständigt ignorerad av de nya cheferna. Den resan har varit krävande, jobbig och faktiskt jävligt påfrestande. Det är många gånger som jag har ifrågasatt vad som egentligen händer, många olika spekulativa teorier har passerat min skalle. Just det där att inte bli tillfrågad, att bli behandlad som luft, är nog det som har varit värst.

Det hette från början, när de nya cheferna kom i augusti, att jag skulle ingå i en ”styrgrupp”. Vi hade ett möte, i augusti. Ett väldigt märkligt möte där min kollega skröt över allt som hen hade gjort/genomfört i vår verksamhet. Inget av det som sades var sant, det var jag som hade gjort de sakerna. Jag blev så paff att jag inte öppnade munnen. Hela mötet kändes som någon form av teater, där de andra närvarande klappade varandra på ryggen medan jag bara tittade på. Inte alls några goda minnen att titta tillbaka på. Hur som helst, det blev inga fler möten av denna typ. Förrän plötsligt förrförra veckan, då fick jag ett mail från chefen om att det var hög tid att vi drog igång den här gruppen (igen).

Så vi hade det där mötet, och jag var förundrad efteråt. Funderade på om det låg en hel kennel begravd. Hur kom det sig att jag plötsligt var inbjuden i värmen? Veckan därpå, dvs förra veckan var det dags för nästa möte, även det mötet var produktivt och min erfarenhet och min åsikt efterfrågades. Jag lovar att det for många tankar genom mitt huvud efter detta. Varför i hela friden tas jag plötsligt in på banan efter att ha fått suttit på bänken i ett halvår? Jag har mina aningar i sanningens namn. Jag tror att den ”kollega”, som förövrigt har varit extremt tight med de nya cheferna, har blivit synad. Den personen har gjort sig så extremt viktig och tagit åt sig äran för så mycket – men nu har nog korthuset rasat. När man blåser lite på det så visar det sig att det inte står upp. Något som jag har väntat på faktiskt, har många gånger funderat på om de nya cheferna är både blåögda och mindre begåvade, men det är kanske tvärt om? Nu är den falska kollegan tillfälligt satt på bänken en längre tid pga sjukdom (typ 3-4 månader) – kanske dags att jag passar på att smida medan järnet är varmt?

Jag noterade särskilt på mötet förra veckan att de två cheferna inte var det minsta intresserade av att ta kontakt med den sjukskrivna kollegan. Det fanns ett flertal frågetecken – saker som hen skulle ha gjort – som krävde svar. Skicka ett sms? Nej, vi tar beslut nu, hette det. Om man är snäll skulle man kunna tänka att dessa signaler om att inte ta kontakt (trots att det de facto var hens frågor/ansvarsområden) var för att skona, eller skydda personen i fråga. Det där med att man inte ska störa när någon är sjuk, typ. Men jag tror inte att det var så… Snarare tvärt om, en tydlig signal om att ”du får inte vara med”.

Nåja, oavsett mina spekulationer så var jag upplyft efter det där mötet och i slutet bad en av de nya cheferna om ett möte – kunde vi boka en tid nästa vecka för att prata om områdena X och Y? Självklart, fram med kalendrarna och boka.

Igår morse, måndagen den 1 februari, hade vi det där mötet. Jag hade låtit X och Y ligga och skvalpa i bakhuvudet under helgen och funderade på om jag nu ”officiellt” skulle bli fråntagen dem, om hen skulle peka med hela handen och säga åt mig att hålla mig borta från dem.

Men hej – så var det inte alls! Mötet började med att den här chefen höll ett brandtal om min betydelse på jobbet. Att hen under de senaste månaderna pratat med andra och hört om ALLT jag gör, hur viktig jag är i verksamheten. Här någonstans var jag mer än en smula förvånad, lite överväldigad och börja förstås fundera på vart detta skulle leda….

Till slut kom den, frågan. Jag vill fråga om du vill vara ansvarig för X, Y, Z och Å?

Jag blev lite ställd men fick till slut ur mig att jag ville ha ett förtydligande – vad menas med ”ansvarig”, vilka befogenheter och vilken budget har jag? Pratar vi helhetsansvar eller?

Jag fick svar på allt, positiva svar ska tilläggas. Jag kunde i princip diktera mina egna villkor.

Efter dryga två timmar var mötet över och jag satt som i chock i soffan, kände mig helt väck. Snacka om att rivstarta veckan!

Dryga 5 timmar efter detta möte kom nästa chock! Min förra chef mailade och erbjöd mig jobb på samma myndighet som han själv är på… Jag blev helt ställd. Det enda jag fick ur mig var ”Har du saknat mig?”.

Så plötsligt rasslar det till i rören minsann. Det lönar sig tydligen att skaffa sittsår i den där förbaskade båten och tangera sitt eget världsrekord i tålamod.

Reflektioner en söndagsmorgon

Vaknade som vanligt vid 4-tiden. Gick upp, fixade kaffe och parkerade mig i soffan. Slösurfade igenom alla sociala medier – jösses vad mycket ointressant skit som finns där. Tänkte tanken att åka till gymmet men avstod när jag såg att det var -18 grader ute. 🥶

Har funderat en del på det här med vänner…

Jag har någon form av stolthet inbyggd i mig som gör att jag ibland blir lite sur och grinig när det kommer till just vänner.

Den där grinigheten kommer fram när jag känner att det bara är jag som ger eller när jag känner mig utnyttjad.

Just nu går jag runt och muttrar för mig själv att det faktiskt inte bara är jag som ska höra av mig, att den andra parten också har ett ansvar för att vårda vår relation.

Och när man sätter det i verket, slutar höra av sig alltså – då blir det väldigt tyst. Det är ju fan ingen som hör av sig?!

Skrämmande! Och lite ledsamt. 😔

En annan sak som sårar mig djupt är när jag inser att andra är opålitliga. Det inträffade för några dagar sedan. En kollega som jag har delat en hemlighet med säger plötsligt ”..när jag berättade för maken…” Va? Jorå, människan har delat min hemlighet med sin man! Hyggligt. Nu handlade det inte om några stadshemligheter men man gör inte så! Hejdå kollega, dig har jag nu på min svarta lista och jag kommer inte att ställa upp och hjälpa dig med ditt och datt längre – no way!

Vänskap är svårt, man riskerar att bli väldigt besviken.

NYTT LÖSENORD

Nu är det hög tid att byta lösenord, vill du fortsätta läsa de lösenordskyddade inläggen använd formuläret nedan. Kom ihåg att i fältet för Meddelande skriva några ord om dig själv, jag skickar inte lösenordet till vem som helst.

Jobbat i snart tre veckor på det nya året

Var på jobbet en dag förrförra veckan, resten av tiden har jag jobbat hemifrån. Kommer inte ifrån att det känns väldigt konstigt detta tillstånd som corona är orsaken till. Konstigt att inte åka till jobbet, fast ändå (väldigt!) skönt på ett sätt.

När man inte har ”stimulansen” – eller störningsmomenten – från jobbet så finns det ibland mycket tid över. Den tiden går till tankar. Och jag vill lova att jag tänker mycket. Det är så många saker på jobbet som får mig att tänka både det ena och det andra. Det känns som att jag blir ignorerad och fråntagen den ena saken efter den andra. Jag känner mig inte sedd helt enkelt. Känner mig till råga på allt sviken av arbetskamrater som plötsligt har fått nya revir att kissa in.

Ja, det är lätt att fastna i märkliga tankar, att spekulera och lägga ihop saker till någon form av sanning – som kanske inte alls är någon sanning. När man sitter på sin kammare, eller sitt vardagsrum, har man verkligen en egen bubbla. Man tvingas till att umgås med enbart sina egna tankar, intrycken utifrån uteblir helt och hållet. Det är inte bra…

Ärligt talat känner jag mig lite som en fånge, som ”måste” vara hemma, och enbart umgås med min familj – dygnet runt! Alla är hemma just nu och distansarbetar eller har distansstudier – det är påfrestande. Att aldrig få någon egentid, att aldrig få vara ensam. Fy fan säger jag!

Men så *plötsligt* händer det – sökarljuset riktas mot mig! Jag, min kompetens och min erfarenhet, blev plötsligt viktig igen för verksamheten. Efter att ha upplevt det igår – att bli sedd och lyssnad på – fick jag en go’ känsla i kroppen. I samma sekund som jag njöt kom frågan: är detta en fälla på något sätt? Hoppas verkligen inte det! Men som sagt, det är lätt att fastna i märkliga tankar…

Jag vet inte hur mycket som kan skyllas på coronatillståndet egentligen, men det underlättar i alla fall ingenting i mitt liv just nu, det är ett som är säkert!

Smart idé istället för nyårslöften

Den slöa och ganska ointresserade genomgången av sociala medier under förmiddagen talar sitt tydliga språk. Många vänner och bekanta har avgett nyårslöften.

På riktigt?! Nyårslöften?

Jag läser om folk som ska börja springa x antal gånger i veckan, gå ner x antal kilo i vikt, byta jobb, blir en bättre förälder och en hel del annat. Mest handlar det om träning och vikt dock.

Men bland alla dessa nyårslöften så dök det upp något som för mig var nytt, istället för att ha en massa flummiga löften som oftast inte genomförs var det någon som hade satt upp vecko- och månadsmål. Supersmart idé!

Jag omsatte det till mitt eget liv och började på en årslista:

Januari

  • sälj barnens urvuxna vinterkläder
  • städa ur skafferiet
  • inventera frysarna

Februari

  • plantera tomatfröer
  • gör årsbokslutet

Mars

April

  • klipp ner häcken
  • töm uterummet och fixa gymmet

Maj

  • lackvårda bilen

osv…

Den här typen av lista tilltalade mig väldigt mycket mer än de ”vanliga” nyårslöftena. Det här är saker som jag ändå vill få gjorda, men oftast bara ligger i huvudet och skramlar. Nu är de uppstrukturerade och det känns inte som att det behöver bli några mängder – lätt att det blir av med andra ord. Det slog mig att det påminner om mina årshjul på jobbet, egenkontrollen. Jag gillar ju att ha koll på vad som ska ske framöver, att kunna planera – så varför inte göra likadant i det privata livet?

Nu ska jag fixa till min årslista, och klämma in lite andra saker än bara ”måsten”, kanske egendagar med barnen – det skulle de älska!

Hej då 2020 och varmt välkommen 2021!

Sista skälvande timmarna av det här året – fy fan vad skönt!

Började denna morgon med att lyssna på en vän som ondgjorde sig över att alla gnällde så förbannat över det gångna året. Hehe, jag lovar -jag tillhör också den skaran, fast jag gör det inte officiellt, så jag flög under hennes radar.

Men nu ska här gnällas!

För vilket j-vla skitår det har varit. Min 14-åring frågade mig i bilen i förmiddags vad jag hade för goda minnen av detta år. Ärligt, jag kom inte på något!

Vad jag minns är däremot allt jag inte har kunnat göra/uppleva:

  • endast 3 hockeymatcher på plats (det normala är typ 25 st/år)
  • i princip ingen träning på gym
  • ingen badsäsong
  • noll socialt liv

Och vi kan krydda på året med chefens uppsägning och ankomsten av den nya chefen (ja, eller cheferna) – absolut inget som skänkte något positivt till det här året.

2020 i sammanfattning – FY OCH BLÄ!

Men om några timmar är det 2021, undra just vad det kommer att innehålla? Än så länge är jag positivt inställd.

Fick precis (på nyårsafton!) ett mail från nuvarande chef med order om att all personal ska jobba maximalt hemifrån januari ut. DET är positivt! Då kan jag träna på de tider det är minst folk på gymmet.

Nu ska jag fixa nyårsmiddag, iklädd nattlinne och morgonrock! Ja, det är en udda nyårsafton minst sagt.

Tillönskar er alla och envar ett riktigt gott nytt år!

Äntligen är julen över!

Nu känns det som att jag kan andas igen, julen är i princip förbi, idag är det en ”vanlig” dag. Ja, så vanlig nu den kan bli i dessa märkliga tider. 

På julafton var det inget ståhej utan den flöt bara på (tack högre makter för det!). Kollade Kalle Anka, åt julmat och öppnade julklappar. Mer än så var det inte. Och jag(!) fick flest julklappar – vilken överraskning. Maken lyckades detta år att ge min en NY bok, inte en begagnad som han själv hade läst. 

Ägnade julaftonskvällen åt att se Arn – tempelriddaren tillsammans med barnen. Jag älskade böckerna och var rädd att filmen skulle förstöra den känslan, men det gjorde den lyckligtvis inte! 

Juldagen innehöll ingenting, vi var allihopa lätt utslagna, läste böcker, glodde på film/serier, surfade och åt julmat. 

På annandagen tog jag med mig äldsta dottern och åkte och hämtade nya ”fyndade” saker till hemmagymmet. Otroligt, nu har jag snart ett fullutrustat gym här hemma! Enda nackdelen är att alla saker är placerade i uterummet, som är oisolerat. Det vill säga – svinkallt! Det känns inte som att man vill sätta på sig skoteroverall för att träna direkt. Men värmen kommer väl så småningom. Har en dröm om att kunna flytta ner alla saker till vårt garage, men där står det sedan 2008 över 300 flyttkartonger från vårt förra hem, ingen dröm att börja rota i det direkt. Garaget är förvisso också kallt, men det blåser inte tvärs igenom, och man kan kasta in en fläkt där för att hjälpligt värma upp det. Jag får se om jag kan göra drömmen verklig, om det nu är så att coronan fortsatt gör att distansarbete är obligatorisk så finns det kanske en chans i vår att jag orkar ta itu med det. 

Har börjat leka lite med tanken på ”nyårslöfte”. 

Tittar i kalendern och ser att det fram till sommaren är 21 veckor. Vad skulle jag vilja göra med dem? 

Egentligen tycker jag att nyårslöften är en smula….löjliga. Precis som ”måndagar”.  Men hej, jag kan ju alltid ändra mig.

Känner att jag behöver en rejäl förändring – på många plan – efter det skitår som 2020 till största del har varit. Jag tycker att det räcker med ”skyddad verkstad” och låg sinnesstämning nu. Vill inte känna att jag irrar runt i någon form av trögflytande dimma och blir mer och mer passiv.

Behöver dock landa lite i vad som är rimligt att förändra, skulle jag försöka mig på allt så kör jag garanterat i diket första veckan, ger upp och skiter i allt. 

Vad jag vill förändra:

  • Träna! 
  • Minska okynnesshoppingen
  • Maten, hitta tillbaka till ALP
  • Bort med värktabletter (sker automatiskt om jag börjar träna)
  • Minimera rökningen

Härlig och diger lista va? 

Ska fundera på hur jag ska ta itu med detta, vad jag ska prioritera.

Måste berätta om en intressant sak som skedde innan jul. Jag fick ett mail på jobbet, ett mail som berörde mitt hjärta på djupet. 

Det var min förra chef som skickade något som i det närmaste kan beskrivas som ett kärleksbrev. Han uttryckte sin stora tacksamhet för allt jag gjort för honom under de år vi jobbat ihop. Sen avslutade han romanen med ”Kram”!

Min första tanke var att han äntligen fått så pass mycket distans att han faktiskt förstod hur mycket jag har gjort, sen tänkte jag att han kanske har skickat dylika mail till alla gamla medarbetare? Jag kollade upp det,  men icke – ingen av mina närmaste medarbetare hade fått någon ”julhälsning” från honom. 

Så där satt jag på kontoret med tårarna rinnande… Oerhört berörd! Det kändes som att jag fått höra just precis det som jag ville höra när han slutade. Lite extra berörd blev jag väl också eftersom jag är fullständigt uttorkad på positiva ordalag från chefshåll. Jag sög åt mig som en svamp!

Ja, det var ett bra sätt att börja julen på, någon form av upprättelse, om än något sen. 

Nej, nu är det dags att ta itu med denna måndag, med andra ord – åka till jobbet!

Julafton – imorgon! 😳

Hela huset luktar pepparkakor. Barnen fick plötsligt för sig att det var en strålande idé att baka vid 21:30-tiden.

Ingen brände sig eller gjorde sig illa och brandvarnaren gick bara igång tre gånger. Måste väl betraktas som helt okej.

Den här doften är nog så nära jul vi kommer, i kombination med det sprängfyllda kylskåpet. För något mer ”juligt” tror jag inte att det blir. I alla fall inte om det är jag som förväntas ordna det.

Jag brukar vara avigt inställd till julen i vanliga fall, i år är jag det mer än någonsin.

Rymde till jobbet idag, bara för att få vara för mig själv i några timmar. Funderade faktiskt på varför jag är så anti-jul när jag satt där med min kopp med kaffe och slöglodde på datorskärmen. Kom inte fram till något häpnadsväckande, utan tror det är en kombination av att jag vägrar vara familjens projektledare (läs: den som fixar och styr upp allt) och mitt mentala tillstånd som närmast kan beskrivas som ”under isen”.

Det blir jul imorgon, även om jag inte har köpt julklappar. Min nödlösning på det blir att swisha pengar till barnen samtidigt som jag muttrar något om den dåliga kombinationen av corona och butiker.

Själv kanske jag får något som toppar förra årets julklapp – en begagnad bok! Nej, det är nog inte möjligt att få något sämre va?

Ja, vi får se hur morgondagen blir. Hoppas den går fort!

GOD JUL 🎄