Författare: 153

Igår var det min chefs sista dag på jobbet. Väldigt märkligt. Hade väldigt blandade känslor.

Mest märkligt är att det sista tiden har poppat upp gammal skit, plötsligt kommer jag på en massa saker som gör mig arg och besviken på honom. Löften han inte har hållit, information han har undanhållit och en mängd andra saker som gjort mig ledsen.

Vi har haft fina stunder också, men det är inte dem jag minns just nu.

Hela den här ”avslutsperioden”, från det att han berättade att han sagt upp sig, har varit underlig. Eller snarare ostrukturerad. Jag får känslan av att allt bara har ”runnit ut i sanden”. Plötsligt så är han inte här längre?! Ingen ordentlig överlämning, inget ordentligt avslut. Vi sa inte ens Hej då till varandra igår…. Trodde i min enfald att han skulle titta förbi innan han gick, men det gjorde han inte. Ännu en anledning att bli ledsen. Efter 10 års väldigt nära samarbete försvinner han bara iväg?!

Jaha ja, så kan man uppenbarligen också göra.

Snubblade över mitt horoskop på facebook nyss.

”Du trivs i ditt eget sällskap.”

Eh… Nej, det gör jag inte. För vem f-n vill umgås med en grinig och gnällig kärring? Inte jag i alla fall!

Känner inte alls igen mig själv. Är lättirriterad och snäser åt allt och alla. Tror att coronan påverkar till viss del – även om jag inte kan definiera hur.

Det som påverkar mig mest just nu är definitivt en viss viktuppgång. Fan också! Känner mig svullen, fet och otymplig. Tycker synd om mig själv samtidigt som jag sitter i soffan (iförd byxor med resår!) och gör absolut ingenting åt problemet.

Önskar verkligen att jag kunde få en dos jävlaranamma som gav mig kraft nog att i alla fall ta itu med maten…

Har du lite energi och motivation över – skicka den till mig.

Corona – detta märkliga tillstånd. Jag vet inte hur andra upplever det men för min egen del kan jag bara säga att det känns som att befinna sig i en bubbla innehållandes en storm, medans det är någon form av vakuum utanför.

Just min bubbla består av:

• en j-vla röra på jobbet (som väcker oro – det ska erkännas)
• någon typ av märklig isolering hemma med hela familjen. Fem personer – som är hemma i princip hela tiden!
• ingen träning. 

Det här ”tillståndet” skapar någon form av handlingsförlamning. Jag kommer liksom inte för att göra något. Noll motivation, noll inspiration!

Men en sak har jag i alla fall lyckats göra – iordningställa ett simpelt hemmagym. Väldigt enkelt utrustat och ytan är minimal. Men det fungerar! Tyvärr har jag inte kunna använda det överdrivet mycket eftersom jag åkte på en väldigt svullen och ond hals i kombination med snuva denna vecka. Men jag ser fram emot att kunna köra på igen när jag blir frisk.

En positiv sak som hände när jag testkörde gymmet var att min ena axel – som har varit en smula ur funktion – faktiskt svarade! Lovar att det infann sig ett brett flin då. 

 

Plötsligt, som från ingenstans, förändrades allt på grund av Corona. 

Det är verkligen på gott och ont, om man nu vill se något gott med detta, trots allt är det mest ont i mina ögon.

Det känns som att någon har tryck på paus-knappen, allt och alla verkar vara paralyserade – och rädda. Allt, precis allt, påverkas – så även jag.

På jobbet fick vi ställa om verksamheten fullständigt inom loppet av 1 timme i mitten av förra veckan. 

Hemma är det märkligt, mamma (70+) får inte lämna huset och maken jobbar hemifrån sedan 3 veckor. Hehe, inte den absolut bästa kombinationen… Är oerhört glad för varje dag som jag kan åka till jobbet och barnen till sina skolor.

Träna? Nix, nope, nej. Inga besök på gymmen för mig och barnen. 

Handla? Endast i nödfall, och då väldigt effektivt.

Sociala aktiviteter? Endast via nätet.

Samtidigt som detta märkliga tillstånd råder sitter jag frisk och kry på jobbet – känns mer än märkligt.

 

Igår kom min chef trampandes i sällskap med den tredje personen i vår ledningsgrupp. De slog sig ner i fåtöljerna i mitt rum och började babbla. Samtalet handlade först om den tredje personen som har varit borta från jobbet i drygt 2 veckor. Stress var orsaken.

Sen fällde chefen bomben – han har sagt upp sig och kommer att sluta sista mars.

Tjoho vad det gick runt i huvudet på mig!

Jag har förvisso haft en stark känsla sedan i höstas av att detta skulle hända, men lik förbannat var jag inte beredd. Tror dock att det är väldigt bra för honom som person att han går vidare.

Sen började jag tänka på mig själv och min egen roll, och då blev det centrifugeringsfart i huvudet. Herregud, vad har jag för roll egentligen? Hur ska jag kunna förklara det för en ny chef? Hur kommer det här att påverka mig? Jag lovar att jag ägnade stor del av kvällen igår åt att försöka bromsa farten i huvudet.

Jag lyckades väl bena ut en del och trots allt landa i ett förhållningssätt till denna förändring – sitt still i båten!

Idag ska ”nyheten” släppas för resten av personalen – oj oj oj!

Jag har skrivit det förut – vikten är stabil (som f-n) sedan juli 2017. INGENTING har hänt, trots en del tappra försök. Jag äter min LCHF-kost och mår generellt bra av den, det är bara de där sista 40 kilona som jag skulle vilja bli av med…

Många saker har jag läst om – och testat. Alltifrån att äta utifrån blodgrupp och periodisk fasta till mejerifritt och gud-vet-vad. Ingenting fungerar på sikt.

I början på året så läste jag något som fångade mitt intresse, som faktiskt inte verkade vara någon ”genväg” eller extremvariant på lchf.

Jag hittar inte originaltexten jag läste, men här finns en snarlik text av Anna Hallén:

Leptin och LCHF.
Många av oss började med LCHF för ett gäng år sen. Blodsockret stabiliserade sig. Så även vårt insulin. De med insulinresistens (prediabetes och diabetes) läkte långsamt ihop, men är för alltid ändå känsliga mot kolhydrater. Vi gick nu ner i vikt och vi mådde strålande. Några gick ner allt och andra stannade på vägen. De med leptinresistens började förhoppningsvis även de läka då mindre fett på kroppen ger mindre leptin och därmed mindre belastning. Vi hade här troligtvis för mycket leptin och en kropp som inte lyssnade på signalerna från leptin – leptinresistens. Tyvärr och som tur är så är insulin och leptin bästisar.

Vi börjar med ”som tur” är: nu kan de med leptinresistens långsamt läka eftersom vi åt lågkolhydratkost. Leptinet minskade både i takt med att vikten minskade och eftersom vi åt en kost som ”ropade” på lite insulin.Men ”tyvärret” kommer (troligtvis) skapa problem. Den totala mängden leptin blir konstant låg med strikt LCHF under lång tid. Kroppen kommer nu tro att du är smalare än du är i verkligheten.

Jag lät innehållet i ovanstående mala i huvudet under våren, ville inte (som vanligt) kasta mig in i något nytt – och åter igen misslyckas. Hm, men kanske var det så ”enkelt” ändå – att jag hade kört mitt leptin i botten?

Någon gång under sensommaren kom ett erbjudande om att gå en 12-veckorskurs kallad ALP (Annas Leptin Protokoll) på facebook. Jag nappade!

Tror att kursen startade den 23 augusti, ett datum som passade mig dåligt då jag var bortrest just den helgen, men jag tänkte att jag skulle börja måndagen efter.

Det gjorde jag också, med att läsa all information. Herregud, ett helt nytt sätt att tänka! I princip gick det ut på att lägga till rotfrukter, frukt och bär samt dela upp intaget av protein/fett/kolhydrater för att kroppen bättre skulle kunna tillgodogöra sig alla ”byggstenar”.

Idag är det 23 december, exakt 4 månader sedan kursen startade. Jag har fortfarande inte startat… Jag har läst allt, tagit till mig alla diskussioner och så sakteliga börjar justera min kost, men jag har definitivt inte gått ”all in”. Jag gjorde ett tappert försök under 10 dagar och tappade till min förvåning 4 kilo – det borde ha gett mig motivation. Men näääää….

Så här står jag nu, viktstabil sedan 2,5 år, helt utan några vettiga ursäkter att faktiskt ta itu med något som jag upplever som ett problem och som det kanske finns en lösning på.

Och här sitter jag en lördag tre dagar innan julafton – på jobbet!

Till råga på allt njuter jag. Det är så galet skönt att få jobba helt själv, att kunna få ett flöde i det jag gör utan ständiga avbrott. Tror att jag bara idag har fått tre dagars jobb gjort, galet effektivt. Jag har medvetet låtit en del saker vara de senaste veckorna eftersom jag faktiskt hade planerat att jobba både lördag och söndag denna helg. Fast nu verkar det som att jag inte behöver åka hit imorgon, så bra har det gått.

Men på måndag måste jag åka hit igen… Och det är en historia för sig.

Jag vet inte om någon minns hur förra hösten var för mig? Då när jag skulle komma ner i 40-timmars arbetsvecka med hjälp av avlastning av 2-3 assistenter?

Inom ett av mina områden lyckades vi rekrytera en person – som jag märkligt nog gillade. En person som faktiskt hade de kunskaperna som vi behövde. Jag vill jobba med kompetenta personer, såna som vet vad de pratar om. Är fullständigt ointresserad av allt annat i form av socialt liv utanför jobbet etc.

Det visade sig att den här personen gjorde ett fantastiskt jobb under förra hösten, städade upp galet många gamla surdegar jag hade liggande. Det var en enorm lättnad. Det akuta städjobbet skulle ta ca 4-5 månader och sen skulle personen ”glida över” i en del andra arbetsuppgifter som låg på mig. För att göra en lång historia kort – det gick åt helvete! Människan kan inte vara i möblerade rum, än mindre kommunicera med andra.

Visst hade jag märkt en dragning åt storhetsvansinne vid luncherna, men inte reflekterat nämnvärt över det, antagligen för att jag inte äter lunch med mina medarbetare varje dag. Men mina andra medarbetare började grymta så smått och påpeka ”lite fint” att den här personen var….jobbig.

I början av året så tog jag ett ordentligt snack med människan, återgav vad jag upplevt då vi jobbat utåtriktat ihop, och meddelade att jag inte tyckte att det var lämpligt att hen utförde vissa arbetsuppgifter. Frågan var då vad hen skulle göra istället – för hen kostade pengar! Vi enades om en mindre tjänst utifrån tidsmässiga gissningar om vad som skulle behövas framöver. I själva verket tror jag hen var lättad över att inte behöva göra en del saker. Hen var (är) ju lite bättre, lite finare än oss andra – och ska då inte behöva göra vissa saker. *himlar hejdlöst med ögonen*

Våren och sommaren passerade och jag kände att det här inte fungerade – och tackade min lyckliga stjärna för att jag hade varit smart nog att ge människan en tidsbegränsad anställning.

I ledningsgruppen slog vi i början av hösten våra kloka huvuden ihop och försökte komma på vilken sysselsättning hen eventuellt skulle klara av att göra, för vi betalade ju lön för x antal timmars arbete i veckan. Inget av det vi testade fungerade…

Hen har som sagt vetat att anställningen slutar sista december så när jag i slutet av november återigen tog ett snack för att stämma av och påtalade att tiden hos oss snart var slut blev hen chockad! Svårt chockad. ”-Vadå, får jag inte vara kvar?” Nej, det kan du ge dig fan på att du inte får – sa jag inte, men jag lovar att jag tänkte det.

Hen började mumla om än det ena än det andra, men jag vidhöll och skyllde på ekonomin – vi har helt enkelt inte råd! Ja, jag var feg, borde ha sagt sanningen och de hårda orden – men jag orkade inte.

Efter det samtalet satte jag mig och gjorde en planering över arbetsuppgifter som hen skulle utföra fram till den sista dec, rent krasst sett var det inte så många arbetsdagar kvar i december och det fanns/finns en hel del att göra. Vilket hen faktiskt borde ha koll på! Jag var/är hjärtinnerligt trött på att ständigt behöva vara den som tänker på – allt. Det gör att jag inte kan släppa vissa saker, eftersom ingen annan tar helhetsansvaret. (Sidospår: jag släppte faktiskt en sak helt och hållet förra hösten och det gick käpprätt åt helvete.)

Knappt har bläcket på min planering hunnit torka innan hen skickar ett mail och vill ha ledigt från den 17/12 och resten av tiden.

Skulle inte tro det va!

Men hjälp av djupa andetag och all väluppfostran jag kunde uppbåda svarade jag att vi behövde diskutera ev. ledighet utifrån de arbetsuppifter som fanns att göra (skickade med herrejösses-listan för säkerhets skull). Jag sa att jag var öppen för förslag om hen ville lägga sin arbetstid utanför ordinarie schema för att kunna vara ledig vissa dagar. Bad hen att fundera och bokade in ett nytt möte.

På det mötet upprepade hen ” – Men jag vill ha en lång sammanhängande ledighet!” in absurdum.  Jag frågade hur hen då skulle kunna lösa alla arbetsuppgifter? Till slut kläcker människan ur sig att hen kan jobba enligt planerat schema – om det nu är nödvändigt. Fint! sa jag, då kör vi på det.

Och en av de schemalagda dagarna är nu på…måndag!

Eftersom jag starkt misstror att hen gör vad som måste göras, och för att jag själv ska slippa städa upp, tänker jag bevaka allt jobb, alla timmar som hen har kvar! The Bitch it’s alive – and kicking!

Det går med andra ord inte så bra detta med att komma ner i 40 timmars arbetsvecka…

Något annat som inte går så smidigt är relationen med K. Minns ni? Den mest inkompetenta människan på hela bygget som fick mig att gå upp i atomer.

Tack och lov har K nu ett eget ”projekt” att jobba med så våra vägar möts i princip aldrig! 🙏 Tack och lov säger jag.

Men K lurar hela tiden i vassen….

Det senaste som hände var att K i början av veckan skickade ut ett mail till alla anställda (även mig!) och uppmanade alla att swisha x antal kronor så att K kunde köpa ”fina julklappar” till X och Y – ledningen – ” för det fantastiska jobb de gjort under året!” Julklappar som skulle delas ut på torsdagens julfest för personalen.

När jag läste det där mailet blev jag alldeles iskall och väldigt ledsen. Ledningen består av 3 personer, X, Y och så jag….

Det där gjorde mer ont i hjärtat än vad jag egentligen vill erkänna. Att bli så dissad! Jag tänkte spontant att de kan ha sin jävla julfest och sina julklappar – jag tänker minnsann inte närvara!

Julfesten passerade och i fredags (igår) kom ett mail till alla från X – som tackade varmt och hjärtligt för den underbara och enormt fina julklappen. Då högg det i hjärtat igen! Några minuter senare hade även Y fått iväg ett riktigt sliskigt tackmail. Fy fan!

Så, när jag imorse åkte till jobbet var det kanske inte med så mycket lust och glädje. Snarare bitterhet.

Vad möts jag då av när jag kliver in på mitt rum?

Jo, en tredjedel av skrivbordet täcks av en gigantisk korg – proppfull med jättefina saker!

Är den till mig? Eller är det som vanligt – att jag ska se till att rätt person får sina saker?

Dängde iväg ett frågande sms till en av mina medarbetare – trots att det var lördag morgon – och fick till svar att den var till mig.

Det visade sig att ett 15-tal av de som fått mailet från K hade blivit riktigt jävla arga för att jag inte nämndes – och sätt till att rätt blev rätt!

Är så oerhört glad för det!

Och skadeglad över att K återigen har bajsat i det blå skåpet….

Ställer mig vid skampålen på en gång och skäms över att jag inte lyckas med konststycket att få iväg inlägg… *förlåt*

Jag tänker en massa inlägg i huvudet men får inte ner dem i skrift. Hittar inte riktigt fokuset. Tiden finns, men inte förmågan att fokusera.

Som rubriken säger – frustration – det är vad jag känner just nu och har känt i princip hela hösten. 

Jag har haft svårt att förstå, och sätta ord på, känslan som har följt mig en längre tid, men för några veckor sedan trillade polletten ner – jag är frustrerad. 

Får inget ur händerna, kan inte slutföra saker, känner ingen motivation… listan kan göras lång. Och den gäller alla delar i livet – jobbet, familjen, vikten och träningen.

 

Återkommer….

 

*harkel* ja, jag vet att det var väldigt länge sedan jag skrev något… 

Men NU sitter jag här och plitar ner ett inlägg, bättre sent än aldrig.

Tänker inte försöka mig på någon djupanalys om orsaken till uteblivna inlägg, men gissar att det beror på att livet just nu känns jämngrått. Det är varken några större toppar eller dalar som medför ett behov av att skriva av sig.

Men visst händer det saker – dagligen.

En kort sammanfattning av senaste tiden:

Sommaren

…var galet tråkig, och det passade mig bra. Jag var livrädd för att familjen skulle kräva en gemensam resa till t.ex. Öland eller Åland. Tack och lov hade barnen sportaktiviteter som ”åt upp” semesterveckorna. Så, jag var med andra ord hemma största delen av tiden, ja – när jag inte var på jobbet vill säga. Vi gjorde dock en liten familjegemensam tripp – två dygn till Danmark. 

Vikten

…har stått helt stilla. De facto har den stått still sedan juli 2017 insåg jag när jag kollade statistiken. I mina bästa stunder har jag haft planer på att få till det där med periodisk fasta. Haha, men det har det inte blivit något med – föga förvånande. Men jag har en annan sak på gång – mer om det i annat inlägg. 

Träning

…är numera ett väldigt speciellt kapitel. Jag lyckades hålla i träningen skapligt över sommaren, men stördes av att barnen ville hänga med och träna tillsammans med mig. (Jag vet inte vad jag har för fel i huvudet, men jag måste få vara själv när jag tränar.) Barnen har gått ”all in” på sin träning och kör 4 pass var i veckan, plus att de gärna vill följa med mig till gymmet hela tiden. Det blir ett väldigt skjutsande hit och dit och eftersom de båda två har valt ”min” sport så är jag naturligtvis mer än inblandad – på gott och ont. Jag känner att jag har svårt att fokusera på min egen träning, den har fått stå tillbaka rejält senaste månaden, men jag när en förhoppning om att kunna prioritera mig själv inom kort.

Jobbet

…vad är det jag håller på med? Den frågan har jag ställt mig själv sedan jag kom tillbaka från semestern, utan att kunna prestera ett svar. Blev påmind om att det nu har gått ett år sedan det bestämdes att jag skulle jobba maximalt 40 timmar i veckan och få tre stycken assistenter på heltid. Så – vad har hänt på detta år? Jo, jag har definitivt lyckats minska min arbetstid, ligger väl på 50-55 timmar per vecka nu, men de där assistenterna…vilket skämt! Jag har en person som jobbar 35% för mig. Hm, det är en bit kvar till 300%. Så krasst sett – det är mycket som inte blir gjort. 

Gudars skymning – nu är det så där varmt igen. Minnena från sommaren förra året gör sig påminda. Då trodde jag att jag skulle storkna och att det aldrig skulle bli svalare… Nu minns jag inte på rak arm hur många veckor värmeböljan höll i sig, men det var en smärre evighet. Tack och lov verkar läget vara ett annat nu, redan imorgon ska det bli svalare – hurra!

Just precis nu sitter jag för ovanlighetens skull på jobbet. Passar på att ”smygjobba” lite medan barnen är på träning. Eller jobba och jobba, jag skriver blogginlägg. *ler brett*

Och apropå träning – äntligen känns det som att jag har kommit igång ordentligt! Alla de där första jobbiga passen som leder till träningsvärk deluxe är avklarade. Nu är alla muskler aktiverade igen. Trots att jag med stort missnöje noterar att jag är långt ifrån förra årets nivåer känner jag en enorm glädje varje gång jag sätter min fot på gymmet.

Jag orkar inte köra igenom riktigt alla pass ännu som jag planerat dem innan, vilket beror på att jag sätter ribban alldeles för högt. Men vafan – jag tränar igen!

Det verkar som att större delen av landets befolkning tror att det är någon slags lag på att sitta ute om solen skiner.

Själv har jag väldigt svårt för värme och solsken, i synnerhet när det är uppåt 30 grader varmt och dessutom vindstilla. Jag blir yr och svimfärdig inom några minuter, och hjärnan fungerar inte alls.

Om jag däremot befinner mig vid en badplats och kan kyla ner kroppen i vatten fungerar det mycket bättre.

Idag har det varit varmt, och strålande solsken. Inget uteväder för mig alltså…

Men jag gjorde ett försök, jag gick ut och satte mig i solen med en kopp kaffe.

Sällan har kaffe druckits så fort!

Tro det eller ej, men nu har jag kommit igång på allvar med träningen. Och det känns så j-vla underbart! 💪🏻

Igår körde jag mitt första ”riktiga” träningspass på en smärre evighet.

Självklart trodde jag att jag låg kvar på samma nivå som jag gjorde i september när jag var som mest vältränad, om jag nu kan kalla mig vältränad.

Tji fick jag kan jag säga. Och så kan jag tillägga att jag har stora svårigheter att röra överkroppen idag.

Vägen framåt är påbörjad…

Japp, klockan är nästan midnatt och här sitter jag och är förbannad på mig själv.

Jag vet inte vad som har hänt, men någonstans i oktober-november tappade jag styrfarten i mitt liv.

Jag blev sjuk och kunde inte fortsätta träna som jag gjort.

Ändrade radikalt arbetsuppgifter – fick svårt att veta vad jag skulle göra, och inte göra.

Lyckades inte äta som jag ville eftersom jag inte hittade orken och motivationen att laga mat.

Och nu sitter jag här – mitt i natten – och funderar på vad i helvete som hände?! Vet inte vad som har fått mig att plötsligt vakna till, och ilskna till. Det är väl i och för sig ointressant, bara jag gör något av den kraft som ilskan ger. Frågan är bara i vilken ände jag ska börja….

Det känns som att jag snart får ge mig själv en stor fet skämsmedalj för att jag inte lyckas prestera några blogginlägg…

Men, såhär ”några dagar” efter påsk har jag tagit mig i nackskinnet – dags att återuppstå!

Vad har hänt sen sist? Tja, inte mycket skulle jag säga.

Viktläget är stabilt, det händer absolut ingenting – vilket är frustrerande, men förståeligt eftersom jag inte gör något åt det. Det verkar som att jag tror att jag ska vakna upp en dag och *plötsligt* ha gått ner några kilo, vilket inte lär hända. Jag måste inse att det krävs lite engagemang för att få resultat.

Träningen står helt stilla. Alla dessa förbannade förkylningar som har avlöst varandra har gjort att avståndet till gymmet är längre än någonsin. Men! Jag betalade årsavgiften i fredags eftersom mitt kort gick ut nu i helgen. Jag har med andra ord fortsatt tillgång till gymmet, och nu känner jag mig dessutom frisk – så det är bara att sätta igång.

På jobbet funderar jag på vad jag gör egentligen, upplever att jag är ofokuserad och bara fjuttar med saker – inget blir ordentligt gjort.

Summa summarum: jag har varit låg, omotiverad och allmänt grinig. Men när det plötsligt blev ganska många varmgrader ute och solen sken kände jag en strimma hopp födas inom mig.

Så förhoppningsvis (vill inte lova för mycket nu) kommer jag att skriva mer på bloggen framöver.

Jag är medveten om att det var en smärre evighet sedan jag skrev ett inlägg.

Trampar just nu bara runt i den gråa vardagen. Typiskt februari/mars: kallt, grått, sjuka barn, småhektiskt på jobbet och inemellan hopp om våren.

Det känns som att tiden bara går, att jag flyter med utan att varken ha eller ta kontroll.

….för nästa förkylning denna säsong.

Jag blir så galet trött på detta förkylningshattande hit och dit. Ena dagen skapligt frisk, nästa halvkrasslig och den tredje snudd på döende.

Har faktiskt känt mig bra i ganska många dagar, så pass att jag har kommit igång med träningen, men igår anföll både feber och snor med full kraft.

Som en av mina bästa vänner brukar säga vill jag också säga nu: Skjut mig!

Tjohooo nu kör vi.

Att komma till jobbet i morse var som att kliva in i en orkan – jösses! ALLA är på plats efter ledighet och ALLA verkar ha ett ärende till just mig. Okej, det var en smula överdrivet, men det tog över 2 timmar innan jag ens hade en möjlighet att kolla mailen på grund av strömmen av folk på mitt rum.

Nu har det dock lugnat ner sig betydligt och jag kan tänka i min egen hastighet igen.

Och vad funderar jag på då? Jo, träning!

Jag känner mig sjukt sugen och motiverad att köra igång igen – på riktigt.

Så jag sitter och letar bra övningar på nätet för att kunna bygga ihop ett program. Samtidigt så funderar jag på någon fånig grej att köra på facebook någon gång i veckan. Jag har kört fredagsflex en period nu, men det blir i längden en smula enformigt. Så nu försöker jag uppfinna något som kan både roa och reta gallfeber på mina fb-vänner samtidigt som jag blir motiverad av det själv. Inte en alldeles enkel nöt att knäcka. Får se om jag kommer på något. I somras körde jag med en ”svett-grej”, där jag varje dag la ut bilder på mig själv och svettiga kroppsdelar. Så det är typ något sånt jag är på jakt efter.

Det vore så häftigt om jag kunde ”mejsla” om formen på min kropp en smula fram till sommaren. Eftersom vikten inte verkar gå att påverka direkt, i alla fall inte med någon metod som är enkel, kanske jag kan bygga muskler i alla fall? Tja, vi får se hur det går. Konstaterar att jag känner mig så pass frisk att jag VILL gå igång ordentligt, och det är positivt.