Författare: 153

…och jag sitter på jobbet. Har själv valt att jobba varannan fredagskväll – och det är så skönt. Får sitta ifred och jobba, hinner tänka klart och ibland tänka lite längre. Så himla underbart, även om jag är en smula trött.

Livet just nu är inte kul. Var med mamma på återbesök hos onkologen för några veckor sedan. Det visade sig att cancern är tillbaka och att det nu inte är prat om någon mer behandling. Fick besked om att den var väldigt aggressiv och att remiss kunde skickas till SSIH (specialiserad sjukvård i hemmet). Kändes inte som att det fanns något val, så vi tackade ja till remissen. Så nu ska mamma få dö hemma.

Det tog bara tre dagar så ringde SSIH-teamet upp och ytterligare två dagar senare kom hela gänget på hembesök. Alltså mindre än en vecka efter beskedet. Kändes som att det gick för fort. Kanske är jag hemmablind, jag tycker inte att hon är så dålig. Men det kanske hon är. Funderar ofta på HUR lång tid hon har kvar. Idiotiska funderingar, men det går liksom inte att låta bli att tänka på det, samtidigt försöker jag verkligen att vara ”här och nu” med mamma, tar mig tid att prata länge med henne trots att jag är skittrött efter jobbet. Tänker att en vacker dag finns hon inte längre. Och den dagen kan komma mycket fortare än jag kan ana.

Har svårt att tänka mig ett liv utan min mamma. I synnerhet eftersom vi levt tillsammans de senaste 16 åren. Det kommer att bli så tomt.

Jag har just nu ingenting i livet som ger mig energi. Skulle behöva det. 

Istället flyr jag en smula genom att sitta ensam och jobba.

 

Årets första arbetsdag och jag känner mig halvdöd efter den.

Det började en nyanställd idag, som jag känner sedan tidigare ska tilläggas. Att både introducera någon, lära upp personen ifråga, samtidigt som man försöker göra sitt eget jobb är helt hopplöst. Inte konstigt att jag känner mig halvdöd.

Var en smula skeptisk till den här rekryteringen, men chefen ville köra på. Hoppas för chefens skull att det var rätt beslut, jag är fortsatt mycket tveksam.

Känner mig låg just nu, och vet mycket väl varför. Tyvärr inget jag kan göra något åt, mer än att ta en dag i taget och fortsätta sträva framåt.

Kombinationen nedstämd, energilös, superdåligt väder runt nollan med snöblandat regn, mörkt redan kl. 15:30 och diverse fysiska småkrämpor är verkligen inte den bästa. Då får man gnälla och beklaga sig!

Men snart vänder det! Ljuset och energin kommer tillbaka. Hoppas jag.

Jaha, imorgon är en annan dag. Hoppas innerligt att jag kan ta mig till jobbet då!

Den här nyårsaftonen blev (är) som vilken vanlig lördagskväll som helst i mitt liv. Ja, om man bortser från inläggstrenderna på fb.

Där handlar det just nu, i mitt flöde i alla fall, om FYRVERKERIER! Det finns två sidor uppenbarligen, djurägare som helt vill förbjuda raketer och fyrverkerier och andra som hävdar att det minsann är en mänsklig rättighet att få använda dylika pjäser.

Det är inga vänliga diskussioner som finns att läsa – folk är rent hatiska.

Förutom ovanstående pågår det SM i nyårslöften.

Jösses vad folk ska träna och ”äta rätt”, från och med i morgon.

Själv ska jag försöka hålla mig vaken tills det blir 2023. 🥱

Gott nytt år! 🎉

Läser kommande veckas horoskop och funderar på om jag ska köpa en jordfräs, en röjsåg eller bara våldsamt mycket dynamit? 🤔

Den där ”inre trädgården”… Suck!

Kanske kaos för några, kanske ledighet och lugn för andra. Själv vet jag inte riktigt hur det är… Sitter på jobbet och försöker få ett och annat gjort, det går sådär. Det är inte så att jag har ett berg av jobb att ta hand om precis som utgör någon form av störningsmoment, utan det som stör är mitt mentala tillstånd som är en smula upp-och-ner.

Men men, jag får ett och annat gjort trots allt. Ska villigt erkänna att det är störtskönt att för ovanlighetens skull få vara helt ensam på jobbet! Det enda jag de facto kan gnälla lite över är att jag har en smula ont i överarmarna efter att ha tagit både influensa- och covid19-vaccin häromdagen, men det är det värt!

Igår satt jag i bilen med 16-åringen och vi kom att prata om vår jul, som har varit väldigt medioker. Sedan jag sa upp mig som familjens projektledare händer det inte mycket vid högtider/födelsedagar/etc. måste jag säga. Vi slappade mest hela julafton, åt lite, kollade på Kalle Anka och hans vänner, öppnade julklappar (de som fick några) och bara ”va” i största allmänhet. I mitt tycke en bra jul. Tror inte att alla tyckte det dock. Personligen tyckte jag att det bästa med julen var julottan i kyrkan på juldagens morgon – älskar den stunden.

Efter att ha avhandlat julen kom vi in på året som gått, vad som har hänt. Från början kände vi båda två att det var väl inte så mycket som hänt, men efter en stunds funderande insåg vi att det hänt massor!

Eller vad sägs om följande för min del:

• hjärtoperation
• konflikt med förra jobbets ledning
• nytt jobb
• mammas kamp och behandling mot cancern
• min reservpappas död
• vänskapsbesvikelse

Inte det lugnaste året precis. Plötsligt känns det som att allt är bra just nu, i alla fall om jag tittar bakåt. När jag har varit mitt uppe i allt kaos så har jag inte direkt reflekterat över hur mycket det har kostat på, utan bara tagit en dag i taget och försökt överleva. Inte heller sitter jag efteråt och analyserar. Det är inte förrän nu jag faktiskt har reflekterat och analyserat. Eller, jag har väl snarare blivit förvånad över att plötsligt ha fått lite energi, inte funderat så mycket på varför. Jag börjar äntligen känna igen mig själv – halleluja! 

Nu ser jag framåt – 2023 here I come! 

Jag försöker hitta en riktning just nu. Huvudet är ovanför vattenytan och jag kör hundsim, men vet inte riktigt vart jag är på väg.

Känner starkt att jag måste ta mig någonstans, bestämma mig för vart jag ska, inte bara trampa vatten.

Jag kan se dörren till 2023, den står på glänt. Frågan är vad som finns bakom den?

Är så trött på att fysiska besvär avlöser varandra, är det så här det är att bli gammal kanske? Är det inte en förkylning från helvetet så är det en inflammation i tänderna/käkarna som gör att jag ser ut som en korsning mellan en hamster och en bulldog, eller en hälsporre som gör satans ont. Eller varför inte random gallstensanfall? Vi kan kasta in hudproblem också när vi ändå är igång, som ingen läkare hittills har kunnat förklara. Jag lovar – jag vet att jag lever!

Tack och lov flyter allt på jobbmässigt. Tror jag.

Funderar en del på begreppet ”mitt liv”. Stundtals känns det inte som att jag har ett liv, eller, det är klart jag har, men det känns innehållslöst. När gjorde jag senast något riktigt roligt? Har jag något att fokusera på? Vad fyller jag mitt liv med? Ärligt talat så är det minst sagt spartanskt. Känns som att jag har ägnat de senaste 2-3(?) åren åt att inte drunkna. Det har varit fokus på att överleva, både jobbmässigt, sjukdomsmässigt och känslomässigt.

Men nu så, plötsligt har jag alltså huvudet ovanför vattenytan igen. Känner att jag VILL, det bubblar i kroppen. Den stora frågan är bara VAD?

Med risk för att bli tjatig så landar tankarna ofta på träning, det vill jag! Kanske blir 2023 året då jag startar om? Hm, det tål att tänkas på.

Sen har jag (vi) en hopplös situation hemma – vi har för mycket saker! På vissa ställen går det knappt att ta sig fram, kartonger, boxar och travar med skit finns överallt. Definitivt något jag vill ta itu med!

Känns skönt att ha lite energi igen, att kunna blicka framåt, trots att det är lite dimmigt och sikten är skymd.

Gudars skymning vad jag är trött på att vara förkyld nu! Har ”jobbat hemifrån” sedan i onsdags medan snoret har runnit, halsen har gjort ont och hostan från h-lvetet har levt loppan (oftast nattetid). Vill bli frisk nu!

Men det är som vanligt, jag åker alltid på en brakförkylning i september varje år. Antar att det har att göra med barnens skolstart.

Får se hur kommande natt blir, om jag kan sova. Oavsett vilket så åker jag till jobbet imorgon, chefen får väl skicka hem mig om jag låter alltför mycket…

Har gått/legat/stått och fnulat på ett (eller snarare hundratals) inlägg om jobbet ett tag nu. Känner att jag vill dela med mig av min galna verklighet, och nej – jag överdriver inte, det är verkligen galet! Måste bara komma på hur jag ska anonymisera alla inblandade, sen så.

Nu ska jag ladda inför kommande vecka genom att sätta mig i sängen och lyssna på podd, för ligga ner går inte, då kommer hostan direkt.

Ha en fin vecka, och ta hand om dig!

Jag vet att det var en evighet sedan jag skrev sist, men jag lovar – jag har skrivit mängder med inlägg i huvudet. 

I nästan fem månader har jag varje dag på väg till morgonfikat hört en medarbetare väsa:

”-Jag hatar hennes j-vla macka!”

Seriöst?! Hur kan man på fullt allvar avsky någons smörgås? Det är absolut inget speciellt med denna smörgås, det är typ en limpskiva med ost på, inlindad i plastfolie. 

Kan inte låta bli att bli fascinerad över att någon kan lägga så mycket energi (och ilska) över en smörgås. Varför liksom?

Nu skulle väckarklockan ha ringt, men jag har som vanligt varit vaken i över en timme.

Njuter av att sitta i ett mörkt vardagsrum och dricka kaffe medan regnet vräker ner utanför.

Jag gillar regn, det är rofyllt att lyssna på. Passar bra ihop med mina morgontankar i ensamheten.

Borde egentligen göra mig en fröknäckemacka men väljer att bara sitta still och vara i nuet. Äta hinner jag göra innan jag åker till jobbet om 90 minuter.

Igår var det en väldigt tung dag. En dag då vi tog ett sista avsked av en, för familjen, oerhört viktig person. En person som funnits i mitt liv sedan jag föddes. Som funnits i mina barns hela liv. En stöttepelare i mångt och mycket. En person som klev in som ”reserv” när min pappa dog, en reservpappa till mig och reservmorfar till barnen – ett uppdrag som togs på väldigt stort allvar.

Usch och fy vad det är jobbigt när människor dör, och ännu värre upplever jag att det är på begravningar. Det är som att sorgen blir koncentrerad.

Men, vi tog oss igen dagen trots allt.

Hälsporre – usch och fy! Har periodvis haft galet ont av detta fenomen, läst så mycket jag har kunnat och provat den ena övningen efter den andra. Inget med framgång. Nu ska jag väl tillägga att vissa saker kanske man ska ge mer tid innan man förkastar. 

I ren desperation fick jag för mig att beställa några specialsulor på nätet. Dyra sådana ska tilläggas. Min logiska hjärna sa mig att detta inköp nog baserades på desperation och att jag var lättlurad. Men hoppet är det sista som överger människan!

Fick hem två par sulor med olika tjocklek för en vecka sedan. Pressade ner de tunnare paret i de enda skor jag just nu kan gå i, dvs mina träningsskor. Hej vad trångt det blev. 

I måndags tänkte jag att jag måste ju ändå prova att gå med dem några timmar innan jag konstaterar att jag blivit lurad. Så jag använde dem hela måndagen på jobbet. Märkte ingen skillnad på kvällen, det gjorde fortfarande ont. *suckar tungt*

Efter att ha använt dem hela tisdagen kunde jag konstatera att foten inte kändes lika ”trött” och öm på kvällen när jag kom hem. Inbillning?

Körde på med sulor även onsdag och torsdag och igår kväll kändes foten faktiskt bra! Häpnadsväckande. Och glädjande.

Kan inte påstå att foten är 100% okej, men det är fantastiskt att inte ha så ont längre att jag inte kan gå.  Det trodde jag aldrig!

 

 

Av okänd anledning satt jag och tittade på min handled idag. Blicken drogs till den lilla pricken, pricken som är ärret efter hjärtoperationen jag genomgick 11/2 -22.

Helt otroligt att den där lilla pricken är allt som syns efter allt de gjorde.

Känner stor tacksamhet och vördnad inför den medicinska utvecklingen. Hade de inte kommit så långt skulle jag inte sitta här nu och skriva.

Ibland är det bra att lyfta blicken från tvätthögarna och dammråttorna – sluta gnälla över i-landsproblem och vara tacksam! En stund i alla fall. 😁

I nästan nio år har jag sluppit dem – gallstensanfallen. De som var den egentliga orsaken till att jag började med lchf den där natten mellan 6-7 mars 2013. Då när jag var så förbannad på sjukvården att jag bestämde mig för att göra tvärt emot vad alla sa, jag valde att äta fett istället för att undvika det. Och det har fungerat, från att periodvis ha upp till 8 gallstensanfall per dygn gick jag till noll! Och så har det varit, inga som helst anfall eller känningar – tills jag fick covid-19 i januari.

Mitt uppe i ”influensan” dök ett anfall upp, och gjorde (som vanligt) helt galet ont. Som tur var hade jag några suppar med Spasmofen liggandes. De hade förvisso gått ut 2017, men fungerade tack och lov.

Tänkte att det där anfallet var en engångshändelse, triggad av c19, men där hade jag fel. I söndags dök ett nytt anfall upp. Efter det insåg jag att jag måste kontakta vårdcentralen och få ett nytt recept på Spasmofen. Men tji fick jag, de gick ur sortimentet för några år sedan.

Tydligen finns det ingen direkt ersättningsprodukt, enligt FASS kan man eventuellt ersätta det med Ketogan. Och DET tror jag blir svårt att få utskrivet.

Är nu detta ett problem för mig? Ja, efter att ha fått ett nytt anfall denna morgon så inser jag att jag måste ha någon form av kramplösande/smärtstillande medicin, för anfallen är rent ut sagt förjävliga. De gör så galet ont!

Får fundera på hur jag ska angripa detta problem, men först ska jag sitta en stund i soffan, halvpackad på kodein och helt slutkörd efter anfallet.

Igår var jag på det där uppföljningsbesöket.

Fick klartecken att börja träna – så fort infektionen (förkylningen) är väck från kroppen.

Men medicinerna ändrades inte minsann, jag fick dessutom veta att två av dem ska jag äta livet ut. Fint att ingen har sagt det tidigare.

EKG, blodprov, puls, blodtryck? Näää, det kollar vi när du ska på läkarbesök i slutet av april. Eh… jaha? Ja ja.

Det var i mitt tycke ett väldigt märkligt besök, men jag fick i alla fall svar på mina ordentligt nedskrivna frågor och gick nöjd och glad därifrån.

Återstår att vänta – fy f-n vad jag är trött på det – sen är det träning som gäller! 😍