Sitter, som vanligt, i soffan med min kaffemugg denna morgon. Är ledig. Höstlovsledig.
Eftersom min arbetsbörda på jobbet inte är direkt stor så infinner sig inte riktigt den där känslan av ”ledig”. I ärlighetens namn så känns det som vilken dag som helst. Eftersom jag har möjlighet att jobba hemifrån så mycket så känns det faktiskt som en vanlig arbetsdag idag.
Igår var jag rent fysiskt på jobbet, i alla fall halva dagen. Hade det där ”personliga samtalet” på 1 timme med chefen som alla ska ha. Mycket märkligt samtal. Var skapligt spänd innan och tänkte att nu, nu äntligen, ska jag få reda på vad chefen vill att jag ska jobba med, det är nu han ska fråga vad jag gör. Men nej då, inte en enda fråga om mina arbetsuppgifter eller min arbetssituation! Istället babblade han på om sin katt, sin familj och pratade skit om en hel del anställda.
När han började leverera åsikter om förra chefen blev jag plötsligt väldigt misstänksam och på helspänn. Varför i hela friden pratade han om detta? Är detta en fälla, vill han få mig att säga något som jag senare kommer att ångra?
Den känslan – att vara på vakt – höll i sig resten av samtalet. Min hjärna gick på högvarv och analyserade allt, verkligen allt han sa. Jag var inte riktigt närvarande kände jag utan i någon form av beredskapsposition. Beredd på strid.
Vid flertalet tillfällen under samtalet funderade jag på vad jag egentligen gjorde där?! Det var, i mina ögon, ett helt värdelöst möte. Ja, bortsett från att jag nu vet allt om hans katter och hans frus allergi.
Mötet var på tidig förmiddag och när det var över och jag gick tillbaka till mitt rum kände jag plötsligt hur fullständigt dränerad på energi jag var. Satt någon timme på rummet och petade i småsaker men kände att jag inte fick tillbaka orken. Lika bra att åka hem. Så jag meddelade mina kollegor att jag hade jobbat klart för dagen och for hemåt.
Kunde inte riktigt släppa samtalet, så jag ringde en kollega på eftermiddagen som jag litar på och bad om hjälp att komma ut tanke-loopen som jag fastnat i. Ingen av oss får något grepp om denna nya chef, vi ser inget mönster och kan inte läsa av beteendet. Oerhört frustrerande!
Det är så mycket som är motsägelsefullt. Jag har som sagt inte riktigt koll på vad jag ska göra, eller snarare vad som är mitt ansvar och vad som förväntas av mig – jobb har jag hur mycket som helst. Sen om jag gör ”rätt” saker är en helt annan fråga. Det intressanta är att det var personalmöte förra veckan och där presenterade chefen den nya organisationen, jag fanns med som ”Kvalitetsutvecklare”. Vafan är det?
Jorå, jag vet vad en Kvalitetsutvecklare är – generellt – eftersom jag jobbat en hel del med kvalitetsfrågor, men vad chefen menar med det har jag ingen som helst aning om, för det har han missat att kommunicera med mig. Tydligen sitter jag med i någon kombinerad styr- och ledningsgrupp också. Hm, spännande! På ett annat möte (där jag inte var med) har han på en direkt fråga från personalen berättat att det är jag som är IT-ansvarig. Hm, det visste jag inte heller om.
Ja, lite lätt rörigt är det allt. Men min inställning att sitta still i båten gäller fortfarande, även om jag nu har både träsmak i rumpan och sittsår i densamma.