Oväntat

Häller i mig morgonkaffe och förbereder mig för en ny dag på jobbet. En dag då 11-åringen ska följa med, trots hostan.

Egentligen borde båda barnen vara hemma idag, men eftersom jag måste till jobbet så får en av dem följa med mig. Tror inte att min mamma fixar ytterligare en dag med båda barnen.

Min plan är att vi ska kunna åka från jobbet vid 14-tiden, vi får väl se hur det går…

Igår var det fotografering hela dagen som gällde, och så blir det idag också. Att ta sisådär en 50 personporträtt känns inte så upphetsande direkt, mer som ett löpande band. Man trycker av några bilder för varje person och hoppas att någon av dem blir bra tack vare att man har ”småpratat” med den som ska fotas. Igår hände det! Jag fick till en riktigt bra bild. Jag tog kanske 150 bilder och en av dem stack ut rejält. Det var oväntat! Kul när det händer något oväntat som dessutom är positivt.

För övrigt känns det ”konstigt” på jobbet. Jag vet inte om det är inbillning från min sida. Chefen lyser med sin frånvaro, kanske tittar han förbi idag? Det borde han göra eftersom vi har ett riktigt viktigt möte imorgon med en leverantör. Ett möte som vi verkligen borde förbereda, vi borde prata igenom en hel del saker inför det mötet. Men det blir väl som vanligt – vi får skjuta från höften. Eller också slutar det med att han meddelar mig att jag inte behöver gå på det mötet – det har hänt förut. Så frågan är om jag ska förbereda mig eller inte?

Att jag tycker mig ”känna av” stämningen är en sak, men både igår och förra veckan har jag haft besök på mitt rum av kollegor som var frustrerade över chefen. Så något är det. Funderar på hur han mår – egentligen. Förstår på kollegorna att det är en himla massa saker som han inte har gjort, som han verkligen borde. Vi får väl se om det vänder.

I somras blev det en massa kackel bland personalen för att det tidvis inte fanns någon ifrån ledningen på plats. I normala fall brukar vi dela upp sommarens ledighet, och ifall någon vecka blir ”tom” har vi tydligt valt ut någon som får vara ”ansvarig”. I somras gjorde vi inte det, det gick veckor utan att någon av oss var där. Vi fick en del skit för det. Jag visste att det skulle bli så, jag känner personalen rätt väl, så när vi veckan innan midsommar hade vårt sista ledningsgruppsmöte inför sommaren tog jag upp detta. Då visade det sig att vi alla ville ha semester samtidigt. Och chefen sa bara att ”ja, vi måste ju ha semester” och så var det inte mer med det. Det kommer säkerligen att bli likadant i år, så för att ha ryggen fri har jag lagt in om semester (5 veckor!) redan nu.

Min bitterhet och trotsighet över andras löneökningar hänger kvar, det tydligaste resultatet är att jag ”bara” jobbar 40 timmar/vecka. Sablar vad mycket som inte blir gjort när jag gör så. Nu väntar jag bara på att chefen ska ställa mig mot väggen och fråga varför jag inte har gjort ditt och datt. Det enkla svaret är ”jag har inte hunnit”, men det känns liksom tunt, trots att det är sant. Slåss inombords med lojalitet kontra eget värde. Ska bli väldigt intressant att se hur just mitt lönepåslag faller ut.

Dags att steka ägg och få i sig frukost nu, och väcka det stackars barnet som ska sitta och hosta på mitt arbetsrum.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.