Påsken är över!

Det känns som att det alltid är någon i familjen som är sjuk i påsktider – så även i år!

8-åringen hann bli frisk till långfredagen så på påskafton var hela familjen kry. I alla fall tills på kvällen, då kroknade 11-åringen i magsmärtor och illamående.

På det årliga jippot på påskdagen, då vi träffas ett gäng i en kohagen, fikar och letar ägg och godis, var vi bara tre representanter från familjen närvarande. 11-åringen var hemma och mådde dåligt, men hade sällskap av mormor.

Det där jippot blev inte bra. Vännen som arrangerade det hela hade nog inte riktigt ork och engagemang, det mesta blev fel. Det var kallt som f-n till att börja med. Sitta i en delvis snötäckt kohage i minusgrader kan göra vem som helst grinig. Den utlovade maten räckte bara till hälften av gänget och var dessutom inte tillräckligt varm. Det hade kanske varit en smart idé att börja göra en brasa en halvtimme innan alla kom, och inte börja leta ved till brasan när det redan har kommit 20 personer.  Det tar en stund att fixa en brasa som det går att laga mat över…

Själv var jag förberedd, hade packat ner både kaffe och tilltugg i vår ryggsäck. Vi var varmt klädda (tänk skoteroveraller) och hade sittunderlägg med oss. Det gick med andra ord ingen nöd på just oss. Men jag hörde gnället från andra…

Arrangören, det vill säga ”vännen”, skyllde på allt och alla när folk började muttra, dessutom valde h*n att ställa sig avsides och bara prata med några stycken istället för att mingla runt och vara social. Lite trevligt snack kan faktiskt tina upp folk och skapa bättre stämning. Men nej, det var tydligen inte aktuellt. Det slutade med att allt var vädrets fel!

Att maten inte räckte och att det inte fanns något att dricka var inget problem för vår del. Men det som berörde mig mest illa var alla barn som kom med tindrande ögon och små korgar för att leta godis – men inget fick!

Alltså, detta jippo går ut på att barnen ska leta godis som påskharen har tappat – det är hela poängen. Jag vet inte hur många kilo godis jag har köpt genom åren och i arla morgonstund spridit ut i frostnupet gräs…. I år fick jag inte frågan om jag ville hjälpa till.

Vännen hade definitivt köpt för lite, och dessutom släppt ut sina egna ungar först så att de fick rensa kohagen… Pinsamt!

Vi valde att lämna stället efter någon timme tillsammans med ett gäng andra. När vi tackade för oss var det sista orden jag hörde från ”vännen” Ja, det var ju synd att vädret var så dåligt!  Eller hur, tänkte jag i mitt stilla sinne, och det är synd att ditt ego är så gigantiskt att det skymmer din självinsikt.

Det årliga jippot blev långt ifrån så bra som det kunde ha blivit, men vi fick i alla fall en mysig stund med några vänner som står oss nära. Det vill säga, vi delade filt och kaffe medans vi gnällde!

Resten av dagen gick åt att vara sällskapsdam åt 11-åringen som varvade sovande med kräkningar.

Annandag påsk var alla skapligt friska igen och tillbringade dagen i diverse sofforna, gloendes på tv, paddor och telefoner. En riktig höjdardag! Vi orkade inte ens laga ordentlig mat.

Imorse när jag vaknade  vid halv fyra såg jag att maken satt på sängkanten. Det visade sig att han hade kräkts halva natten.

Härligt med denna sjukstuga…

Själv är jag ledig idag och imorgon, dvs jag jobbar hemifrån. Har redan fått iväg ett antal jobbmail och ska snart parkera mig en stund i telefonen.

….men påsken är i alla fall över för denna gång!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.