Tunneljobb

Det är sjukt vad mycket det är att göra på jobbet just nu. Det känns som att när en sak är klar har det tillkommit två.

Att tänka att jag ska gå på semester nästa fredag känns omöjligt. Eller snarare orimligt. Men jag betar tappert av en sak i taget…

I förrgår kväll fick jag ett mail från chefen, som är på utbildning utomlands i ett antal veckor, där han skrev om en lokal mässa som är på fredag kväll. Han menade på att vår verksamhet absolut måste närvara! Min spontana reaktion var: aldrig i helvete! Insåg att jag inte kunde svara  riktigt så spontant utan valda att vänta med svaret tills min upprördhet hade lagt sig. Jag har fortfarande inte svarat…  Känner att jag inte orkar veva igång framplockning av bord, beachflaggor och material för att tillbringa fredagskvällen på någon mässa, inte orkar jag motivera andra att göra det heller. Måste ta mig i kragen och svara idag. *suckar tungt*

Igår var det en medarbetare som efter nästan 10 år gjorde sin sista arbetsdag. Att det var just sista arbetsdagen insåg jag först dagen innan – samtidigt som jag insåg att jag var ansvarig chef – , så med en smula panik åkte jag förbi ICA igår morse för att köpa ett gäng blommor som jag kunde binda till en bukett.  Medarbetaren ville ha ett ”avslutningssamtal” innehållandes en mängd praktiska spörsmål. Det samtalet tog två timmar av min tid! Om vi bara hade pratat om det praktiska hade vi varit klara på en halvtimme, men medarbetaren var naturligtvis tvungen att krydda varje liten sak med egna åsikter om hur man borde ha gått tillväga med än det ena än det andra. Jag blev skapligt irriterad på att lyssna på detta flöde av åsikter, tills jag insåg att det kanske var medarbetarens egen sorgeprocess jag just fick höra. Att det var viktigt för den här personen att få ”säga sitt” innan sista promenaden till parkeringen gjordes. Så jag lyssnade tålmodigt medan tusen andra saker snurrade i skallen.  Hoppas innerligt att det upplevdes som att jag lyssnade.

Det avslutningssamtalet var bara en av de saker som jag inte hade planerat att göra men som hamnade i mitt knä plötsligt. Jag går verkligen för full maskin, precis som en annan av mina medarbetare. Igår tog vi oss några minuter för att göra en lägesavstämning i vårt furiösa tempo. Det slutade med att vi konstaterade att det kändes som att vi var i en sån där tunnel som hundar ska krypa igenom i agility – utan att veta hur lång tunneln var.  Vi har väldigt lite sikt åt sidorna just nu med andra ord. Missar en del saker men trampar idogt vidare.

Nåväl, idag är en ny dag, garanterat med nya överraskningar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.