Varför inte löpband? Förklaringen.

Ligger däckad i förkylning…

Är man sjuk får man inte gå till gymmet, för övrigt så orkar man inte det. Men jag VILL dit. Idag är fjärde ”vilo-dagen”, så länge har jag inte varit utan träning sen jag började i somras. Frustrerande är bara förnamnet. Men imorgon hoppas jag att jag är så pass frisk att jag i alla fall fixar att gå till jobbet.

Mitt förra inlägg, om träningscykelupplevelsen, innehöll ett val. Valet mellan löpband och träningscykel. Jag valde cykeln. Förklaring till det kommer nedan, från en upplevelse jag hade i somras, då jag för andra gången i mitt liv fick för mig att använda ett löpband. Sedan dess har jag inte gjort det någon mer gång, av förklarliga skäl.

 

Avdelningen: Spring för f-n, SPRING!

Hur korkad kan man bli på en skala tro? 

Jag är övertygad om att jag låg i toppen på den skalan idag i alla fall. 

Efter avslutat styrkepass tänkte jag att jag kanske skulle försöka mig på det där löpbandet igen, liksom avrunda dagens pass med lite lättare jogging. (figuren har ingenting med verkligheten att göra – se den bara som en trevlig illustration.)

Sagt och gjort, jag rättade till Skogaholmslimpan av jello-typ jag har i brösthöjd ( . )( . ), spände fast telefonen och började springa.

Hej vad det skumpade! För att Skogaholmslimpan inte ska knocka mig i ansiktet har jag en något udda stil, jag liksom springer (nåja) med armarna som gripklor över bröstet. Säkerligen en ergonomisk fullträff!

När jag som bäst flåsar på i min något udda stil känner jag att det dessutom börjar brännas under fötterna. Det är inte skönt.

Plötsligt, mitt i mina funderingar om skor, rycks dörren till gymmet upp och in kliver en gäst. (Dörren är belägen ca 2,5 meter från det löpband jag använder!)

H-lvete! Vad gör jag nu?!

Gästen tittar på mig och jag lyckas krysta fram ett Hej! fast jag egentligen inte kan andas. Ler gör jag också, tror jag. Och fortsätter springa!

Han kliver in i gymmet och strosar runt, tittar lite på maskinerna och verkar allmänt förvirrad.

Om han försöker prata med mig så hör jag inte ett skvatt, jag har musik dunkande i öronen blandat med en puls på 850, eller nåt.

Jag försöker mitt allra bästa att springa obehindrat och få det hela att se ut som en lätt joggingtur en lördagsmorgon. Lyckas antagligen inte alls….

Tills slut går karln, och jag har sprungit sjukt mycket längre än vad jag hade tänkt!

Nu ska jag bara sluta svettas så jag kan ta av mig skorna och köra hem barfota!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.