Livet…

….är en utmaning, det är helt klart! 

På jobbet känns allt väldigt osäkert. Min nya chef kommunicerar överhuvudtaget inte alls med mig. Hen verkar kommunicera oerhört dåligt med personalen över lag faktiskt, utom med ett fåtal utvalda. Det vill säga med kanske 3-4 personer av drygt 100. Spännande! 

På något sätt har jag anpassat mig, resignerat. Sitter lugnt i båten och bara….väntar? 

Ärligt talat tycker jag att det är ett jävla sätt att bete sig på. Det märkligaste av allt är att ”vi” (ja, även jag) i personalen inte säger flasklock. Vi tiger, lider och pratar en del skit bakom ryggen. Väldigt många saknar information, vi har inte ens någon aning om hen är på plats på jobbet. Det har hänt ett flertal gånger att hen inte har dykt upp på bokade möten, och inte hört av sig på något sätt. Till råga på allt är själva organisationen luddig, en del vet inte ens vem de har som chef!

Själv var jag lovad ett samtal i juni, innan jag gick på semester, där vi skulle bestämma mina arbetsuppgifter mer specifikt. Det blev inte av. Innan detta planerade samtal var jag väldigt tydlig med vilka områden (generellt) som saknade någon uttalat ansvarig – vilket ställde till problem i organisationen, en ärvd gammal surdeg.  Typ: om vi inte har löst detta tills efter semestern kommer folk att vara irriterade! Man kan säga att jag var väldigt tydlig, pratade med stora bokstäver. 

Nu har vi rullat med full verksamhet i 7 veckor och folk börjar bli riktigt griniga – eftersom det inte är uttalat vem som ansvarar för vad inom ett gäng områden. 

Det har gått så långt att hälften av personalen kallade till möte förra veckan för att avkräva svar på ansvarsfrågorna av chefen. Ett möte jag inte var med på. Hen gjorde det mycket enkelt för sig – hen sa helt enkelt att JAG var ansvarig! Hepp. 

Känns mer än märkligt att vara uttalat ansvarig för saker man inte ens har haft någon diskussion om…. Framförallt ingen lönediskussion.

Men som sagt, jag sitter still i båten och…..väntar.

Det var jobbet det, över det övriga livet ligger coronapandemin som ett tjockt täcke. 

Att inte kunna träffa vänner, att inte kunna träna, att inte kunna åka på hockey – listan på vad som inte längre är möjligt är lång.

Trodde väl aldrig att detta virus skulle få sådan påverkan på samhället i stort och på mitt eget liv.

Just nu genomsyras mitt liv av någon märklig ”väntan”. Ibland blir jag frustrerad men oftast är jag resignerad. Bara finner mig i situationen och sitter som en degklump och väntar på bättre tider. Vilket j-vla sätt att leva sitt liv på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.