Ja må jag leva…

Nu har jag varit 50 år i lite över en vecka. Det känns verkligen inte på något speciellt sätt. Jag förstår inte riktigt frågan som många ställer Hur känns det? Eh, inte alls. Och själva födelsedagen var så sabla torftig att den knappt är värd att nämna. Å ena sidan var det skönt att det inte trillade in en massa människor som jag skulle underhålla och servera kaffe och tårta, å andra sidan hade det varit kul att få i alla fall lite uppmärksamhet. Nåja, jag fick i alla fall ett par foppatofflor (2 nummer för stora) och en t-shirt i stl L (x antal nummer för liten) av maken. Stort grattis till mig liksom, det var den 50-årsdagen.

Det snurrar onekligen en del tankar i mitt huvud gällande att fylla 50 år. För 8 år sedan, när jag började med lchf, såg jag framför mig att jag på min 50-årsdag skulle besöka min pappas grav och stolt berätta för honom att jag var 2-siffrig i vikt. Fråga mig inte varifrån jag fick den idéen, men jag har haft den som en diffus målbild. Det gick också käpprätt åt fanders.

För några veckor sedan ställde jag mig på vågen – det skulle jag inte ha gjort! Fan fan fan. Sedan augusti har jag gått upp 11 kilo! Det väckte panikkänslor och en sällan skådad uppgivenhet.

Självklart måste jag analysera ihjäl viktuppgången, det är alltid bättre att skicka upp saker i huvudet än att försöka hantera känslorna som uppstår. Och vad gav analysen då? Tja, jobbig höst arbetsmässigt då jag upplevde att jag var ute i kylan ordentligt, ingen träning, corona i största allmänhet, avsaknad av socialt umgänge och alldeles för lite fysisk närhet. Smack – där satt den analysen. Rätt eller fel – ingen aning.

För att verkligen bli medveten om hur j-vla dåligt ställt det är med mig drabbades jag av en skrämmande insikt igår. Vi hade en elektriker på besök (det i sig är en helt egen historia) som bland annat var tvungen att montera ner taklampor av plafondtyp. En satt så galet hårt att jag gav mig på den i ett försök att hjälpa till. Baxade upp mina alldeles för många kilon på en rejäl köksstol och började vrida/dra/trycka i plafonden. Den satt som berget. Jag kämpade på en god stund med armarna upp i taket juckandes den förbannade lampan åt alla möjliga och omöjliga håll. Till slut gav jag upp. Tog med mig köksstolen tillbaka till köket och insåg att jag flåsade som en gris och att hjärtat pumpade något galet. Denna lilla övning fick mig nästan i däck – det var skrämmande! Jag har ingen kondition alls….

För att summera det hela så är jag i det närmaste ett 50-årigt vrak för stunden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.