Senaste veckan

Nu har det gått 10 dagar sedan hjärtoperationen.  Om jag mår bättre? Ingen aning! 

Lovade att jag skulle skriva mer om undersökningsdagen, som visade sig bli en operationsdag – så här kommer min berättelse. Varning – lång text!

Skulle vara på plats kl. 7:00 på fredagsmorgonen, vilket jag var. Satt i ett väntrum placerat i en korridor där typ alla sjukhusets anställda passerade på väg till sina olika arbetsplatser. Där fanns även en man och en kvinna. Mannen skulle tydligen också göra en ”hjärtundersökning” och var galet nervös. Han pratade i ett och grät på grund av nervositet. Ganska skönt att kunna fokusera på honom istället för att sitta i egna tankar. Kände mig inte direkt som ett nervvrak, men nog snurrade det en del i huvudet. Hade fått en halv roman som handlade om denna undersökning och i ärlighetens namn hade jag bara skummat den. 

Plötsligt dyker det upp 3 klämkäcka tjejer (ni vet den där übertrevliga varianten) och ropar upp mitt och mannens namn. Jag studsar upp och följer med in på avdelningen. Blir visad till en säng och en av tjejerna kommer med en sjukhusrock och ett par byxor. Jag ler brett och känner paniken komma – det står för fan L på plaggen. Alltså L?!  Det var väl hundra år sedan jag kunde pressa mig ner i något i den storleken. Tittar på tjejen och frågar lite försynt om det inte finns en större storlek? ”Nej tyvärr, det gör det inte…” Men helvete, om jag överhuvudtaget lyckas prångla på mig detta kit så kommer jag att se ut som en stoppad korv. 

Ja ja, det var bara att göra ett försök. Och tro det eller ej, det gick. Och ja – det satt tajt! Det som ser ut som en mysdress på andra såg ut som en andra hud på mig. 

Efter av- och påklädningen var det dags för förhör – har du duschat? Tagit dina mediciner? Vill du ha lugnande? Vad betyder ketogen kost?

Ja, det där sista. Jag skrev faktiskt att jag ville ha ketogen kost på den där lappen man skulle lämna in med diverse upplysningar och önskemål. Det var ingen av de tre klämkäcka som visste vad ketogen var. Den ena trodde till och med att jag hade skrivit Ketogan! Jag försökte tappert förklara och möttes av ”Men vi har frukt!”. Till slut sa jag att det går bra om jag får kaffe bara, gärna en balja, till lunch. För jag hade självklart laddat med bra frukost som jag kunde stå mig på i minst 12 timmar. Orkar liksom inte tjafsa om maten. 

Fick veta att jag var först ut till operationssalen, de skulle ”bara” sätta en ingång i armen först. Det krävdes 3 sjuksköterskor och 45 minuter innan de lyckats med det. Jag brukar inte vara svårstucken, men just denna dag var jag tydligen det. Herrejösses så min arm såg ut sen, och fortsatt ser ut. 

Transporten från avdelningen till operationssalen skulle ske i rullstol. Återigen ett tillfälle när jag ville sjunka genom jorden. Där står en liten kvinna med asiatiskt ursprung, tänk er en tvärhand hög och max 45 kilo tung som skulle köra mig! Jag frågade om jag inte kunde få gå istället? Nej nej nej, blev svaret. Så hon fick tappert kämpa på. Nu gick det ganska bra eftersom hjulen på transportstolen var väl anpassade för uppgiften, men ändå… Jag bad om ursäkt för min vikt säkert tio gånger under färden. 

Blev avlämnad inne i operationssalen där jag återigen möttes av tre personer som var klämkäcka och supertrevliga. Hur orkar de le och vara så förbaskat trevliga hela tiden? 

En av dem tog fram en trappstege och parkerade den vid operationsbordet. Min första tanke: den där lär inte palla min vikt! Så jag frågade om man måste använda den. Såg framför mig hur jag i mina supertajta sjukhuskläder klättrade upp på trappstegen och att den sen brakade samman och jag tjongade skallen i operationsbordet, bröt näsan och slog ut några tänder. Nej, det var inget tvång, ”Men, det är en bit upp till bordet” sa en av de leende varelserna lite oroligt. Va f-n, jag gick fram och hoppade upp på bordet. Möttes av den förvånade kommentaren ”Oj, vad smidig du är!”.  Ja, jag må vara tjock, men jag kan fortfarande röra på mig.

Blev sen fastspänd enligt konstens alla regler och fick bedövning i högerhanden där de skulle gå in i pulsådern med slang. 

Sen började föreställningen! Jag lovar att det är en helt absurd känsla att ligga fastspänd på ett bord omgiven av skärmar där man i realtid kan se vad de gör i ens hjärta. På riktigt – i ens hjärta! Både läskigt och intressant samtidigt. Ska villigt erkänna att jag inte förstod allt jag såg, men människan som var inne och rotade berättade glatt om allt. Plötsligt började det spänna i mina käkar, det gjorde jätteont. Jag sa till och då ilade två av de leende varelserna fram till min arm och tryckte i mig Ketogan – dubbla doser för säkerhets skull, för man ska inte ha ont! Det tog inte många sekunder innan jag var smärtfri, och ganska packad. Efter den lilla pausen fortsatte föreställningen, jag fick veta att jag hade ett långt hjärta. Varpå jag högt konstaterade att jag inte bara har ett brett arsle och en stor mun, jag har även ett långt hjärta! Stackars människor som fick stå ut med mitt ”fyllesnack”! 

Så kom vi då till det intressanta, ett hjärta ska ha två kranskärl som ligger draperade likt daggmaskar runt hjärtat. Jag hade bara en daggmask. Den andra såg ut som en daggmask i början och slutet, men däremellan var det ett spindelnät! Här någonstans förstår jag trots mitt drogade tillstånd att det där spindelnätet är fel, så ska det inte se ut. Hon som gräver runt i mitt hjärta förklarar att det är min kropp som själv har konstruerat spindelnätet för att kunna försörja hjärtat med blod – fast det klarar bara ansträngningen ”sitta still”. Spindelnätet klarar med andra ord inte av en liten joggingtur. Hm, vilken himla tur att jag inte joggar. Det klarar heller inte av en liten snabb promenad uppför trappen till övervåningen tydligen, det är då jag har fått sjukt ont i käkarna.

Hepp hepp, pysselklubben startar! Efter 1,5 timme har jag fått ett nytt kranskärl. Hon grävmaskinisten pysslade som sjutton och ”byggde” ett nytt kranskärl som kopplades ihop med övre och nedre delen av den befintliga daggmasken. Jag ska erkänna att jag periodvis blundade, man gör gärna det när man är drogad, så jag missade säkert en del av föreställningen. Men när hon sa ”Titta!” med samma entusiasm som en 2-åring som har bajsat i pottan så öppnade jag ögonen och såg på minst 3 skärmar att det låg två daggmaskar på mitt hjärta. Sen kom en liten utläggning om att det här trodde hon minsann skulle bli komplicerat men det hade gått jättejättebra, över förväntan. Plötsligt materialiserar sig ytterligare två personer, det visade sig att de suttit som kontrollanter bakom någon vägg och sett hela föreställningen. Var tydligen hjärtkirurger. De öste gratulationer över grävmaskinisten och berömde jobbet. Själv kände jag mig mest som en försökskanin, en oerhört kissnödig försökskanin. Innan grävmaskinisten försvann och överlät städjobbet på de övriga i rummet sa hon till mig: Du kommer att märka skillnad direkt!

De som var kvar fick jobbet med att spänna loss mig och sätta ett galet hårt tryckförband över pulsådern där slangen gått in. En smula mörbultad och stel gled jag sen ner från bordet, då var det inga kommentarer om smidighet minsann. Damen modell mindre kom sen farande och körde tillbaka mig till avdelningen, när hon lämpat av mig vid min säng sa hon glatt ”Jag kommer snart med ditt kaffe!”.

Jag lovar, hon tog mig på orden om kaffet, kolla vad hon kom med:

En hel tillbringare med kaffe! 

Efter två koppar kaffe började jag må lite illa. Faktiskt så mycket att jag var tvungen att sätta mig upp och andas med öppen mun. Jag klarade nog en kvart innan jag kände att jag måste kräkas. Störtade in på toa där jag kaskadkräktes tre gånger. Just det, jag tål ju inte morfin (Ketogan)! Inte konstigt att jag mådde som jag gjorde. Efter att ha ”städat upp” på toan, det stänkte visst en del, mådde jag prima igen och kunde fortsätta dricka kaffe!

Tackade min lyckliga stjärna för att farbrodern som låg närmast toaletten hade hörapparater där batterierna var trasiga, hade han hört mig hade han väl tryckt på alla röda knappar han kunde hitta och ringt på hjälp. 

Personalen, de tre klämkäcka kom titt som tätt för att kolla hur jag mådde, och för att släppa ut lite luft ur ballongen som fanns under tryckförbandet. Det där förbandet ska sitta i sex timmar och en gång i timmen ska man släppa ut lite luft. 

Strax efter lunch kom den lilla människan in och var orolig eftersom jag inte hade fått någon mat. Jag förklarade att jag inte behövde mat, jag hade ju fått massor av kaffe. Men hon envisades och sa att det fanns grönsaker som jag kunde få. Okej då, för att slippa tjat tackade jag ja. Några sekunder senare kom hon in med en tallrik rykande…brysselkål! Det är väl i princip det enda i grönsaksväg jag har svårt att få ner. Men jag log, tog emot och försökte frenetiskt komma på hur jag skulle kunna bli av med brysselkålen på ett snyggt sätt utan att stoppa den i munnen.  Jag löste det genom att skicka hälften samma väg som Ketoganresterna – ner i toan, mosade i toalettpapper. 

Resten av eftermiddagen låg jag mest och glodde växelvis i taket och i mobilen, och lyssnade på alla andra rumskamrater. Jösses vad en del är sjuka! Han som grät i väntrummet på morgonen var tydligen i riktigt dåligt skick, han skulle transporteras till ett annat sjukhus på kvällen för att göra en akut by-pass-operation. Man blir väldigt frisk av att höra hur sjuka andra är. 

Sent på eftermiddagen kom två hjärtläkare trampandes och hade någon form av avstämning, berättade att allt gått jättebra och att jag nu kunde ”leva som vanligt igen”. Jaha sa jag, då kan jag sluta ta alla mediciner och imorgon åka till gymmet och marklyfta 200 kilo? 

Eh…. Nej, så vanligt kan jag inte leva! Jag måste fortsätta ta mina mediciner, och två till(!) fram till avstämningsbesöket med min ”riktiga” hjärtläkare på ”mitt” sjukhus. På det besöket kunde jag ta upp medicineringen. Och förresten, jag kunde vänta med fysisk aktivitet till det besöket också. Med andra ord, fortsätta på inslagen väg ett tag till!

Den numera välfyllda medicindosetten, 9 tabletter varje dag:

Ifall någon undrar, det är en dagsdos av piller i varje fack, jag tar inte medicin fyra gånger per dag.

Det kändes fantastiskt att få komma hem på kvällen sen, även om jag inte kände mig som en ”ny människa” direkt. Och i ärlighetens namn, så här 10 dagar senare, känner jag fortfarande ingen skillnad. Jag vet ju inte riktigt vad det är jag ska känna, och jag vågar faktiskt inte göra något som skulle kunna vara ansträngande. Har fått kallelse till det där uppföljningsbesöket och då ska jag be om att få göra ett arbets-ekg så att jag kan få svart på vitt att allt fungerar. Vill ju inte gärna tuppa av i ensamhet på gymmet…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.