Moderskapsfunderingar

Idag känns det som att jag inte har presterat just någonting på jobbet, och när jag kollade på klockan var hon 17:05! Fem över fem?!

När jag tänkte efter så hade jag faktiskt hört kollegorna äta lunch, men jag var så inne i det jag höll på med att jag inte riktigt fattade.

Det är en smula läskigt när tiden bara ”försvinner” så där och jag tycks drunkna i det jag gör.

17:20 satt jag vid mitt skrivbord och åt min lunch, insåg att jag var riktigt hungrig. Sen slog jag in 63 st. sommarpresenter till personalen.

Imorgon är det nämligen sommarfika gubevars. En årlig tradition där man ska vara social, käka tårta och älska varandra i största allmänhet. Och, icke att förglömma, få present!

Frågade chefen för drygt tre veckor sedan om han hade funderat på årets sommarpresent. Han bara mumlade. Insåg att om det skulle bli någon present så låg det på mig att fixa det, och nu har jag gjort det.

Stängde ner kontoret efter presentinslagningen och åkte hem. Kom precis hem så att jag kunde lägga 8-åringen. Passade på att läsa lite. Valde Alex Schulmans bok Glöm mig. En bok som påverkar mig mer än vad jag kanske vill. Han beskriver sin mamma och hennes (alkoholiserade) beteende, hur han har upplevt henne genom åren.  Jag blir väldigt berörd. Funderade på hur mina barn skulle beskriva mig om de skrev en bok och det är nog inte enbart i goda ordalag. Jag kan, precis som Alex Schulmans mamma, försvinna i mig själv och få en död blick. Jag kan bli arg/upprörd och bara tystna vilket mina barn tycker är skrämmande. Säg nåt mamma, säg nåt! Har fått mig en oväntad tankeställare och bestämt mig för att prata mer med mina barn.

Nu väntar nackmassage, 10-åringen ska behandla mig!

Det är bara att gå ”all in”!

Söndag = vilodag. Eller?

Knappast i mitt liv i alla fall, för hittills har jag hunnit:

  • vaxa benen
  • laga till skinksteken (som smakade bra!)
  • tvätta fyra maskiner tvätt och hängt ut dem
  • städa kylskåpet
  • plocka ögonbrynen
  • dammsuga nedervåningen
  • göra två gigantiska tacogratänger
  • tömt och fyllt diskmaskinen två gånger (kanske dags för en 60cm bred diskmaskin snart)

….och det bara fortsätter.

Just nu har jag en liten paus, passar på att fippla lite med den ständiga ketokalkylatorn. Funderar på att testa att köra på samma gram-antal för protein och fett och se vad som händer då. Runt 90 gram tänkte jag.

Spännande tankar, ska fundera mer på det när jag ställer mig i duschen sen.

Nattliga funderingar

Klockan är över 01:00 och jag kan inte sova!

Vänder och vrider på mig, tycker det är för varmt. Trampade ner till köket och tog en smörgås, det kanske gör mig tröttare? Inte ännu i alla fall.

Slumrade till en stund på dagen, det borde jag kanske inte ha gjort.

Nu ligger jag här i mörkret och stirrar ut i ingenting. 

Funderar på midsommarafton. ATT vi ska fira den med vänner är spikat, men inget annat. Varken tid eller födo-ansvarsområde. Gillar inte när det inte är klart i god tid. Jag har ingen tid till övers kommande vecka, utan det är imorgon jag skulle vilja fixa och förbereda så mycket som möjligt.

En helt annan sak som dansar tango i huvudet är det faktum att maken ska på anställningsintervju om några veckor. Herregud – tänk om han får jobb?! Vet inte hur jag ska förhålla mig till det.

Det finns så mycket man kan tänka på mitt i natten.

  • Träning – när då?
  • Plötslig viktnedgång – orsak?
  • Frånvaro av sex, utan saknad
  • Konferensen till veckan, hur ska jag styra upp den?
  • Lappsystemet, finns det ett bättre sätt?
  • Ska det bli galet varm imorgon också? Hur överlever jag det?
  • Skinksteken i kylen måste tillagas imorgon. Hur då?

Skulle kunna fylla på punkter halva natten tror jag. 

Hell week – i detalj

Idag blev det sovmorgon, vaknade något förvirrad vid halvåtta-tiden. Kändes ovant att sova så länge, fast jag somnade nog inte innan 01:00.

Veckan som gått då…

Måndag

Hade bara en sak på dagordning, en liten stuntsak. Med andra ord trodde jag att det skulle bli en bra dag där jag hann få undan en del. Så blev det inte. Strax efter nio stormade en medarbetare in i mitt arbetsrum och säger högljutt och väldigt upprört: Jag vill inte ha hjälp av K, jag fattar inte vad hon säger! Vem ska hjälpa mig!?

Det hela handlar om vår nya kommunikationsplattform – mitt skötebarn. Jag, som har ett väldigt nära samarbete med chefen, vet hur vi har diskuterat och vad vi har kommit överens om när det gäller vem som ska göra vad. Chefen har säkerligen gjort sitt bästa för att vara tydlig gentemot denna medarbetare (K) som ska göra en del småsaker. Problemet är att K är döv – döv för tydlighet. Eller snarare, K vill gå sin egen väg och låter sig inte styras. Under våren har jag suttit på möten med bland annat K, och jag kan konstatera två saker: människan vet inte vad hon snackar om, och jag gillar henne inte.

Efter att ha lugnat ner den upprörda medarbetaren enades vi till slut om att detta var chefens problem och att medarbetaren skulle prata med honom.

Jaha, då trodde jag att saken var ur världen. Haha! Inte då. Sent på måndagskvällen fick jag ett mail från K som innehöll den sedvanliga dåliga svenskan vilket gör att jag måste både tolka och försöka gissa mig till vad människan vill framföra. Jag trodde mig förstå att K ville ha till ett möte för att ”tydliggöra saker”, dessutom ville K veta exakt vad jag sagt till en konsult jag anlitat åt personalen. Öh… Knepigt. Innan jag dängde iväg ett svar ville jag dubbelkolla med chefen om han överhuvudtaget hade pratat med K under dagen. Jorå, det hade han, och han meddelade också att ”vi” (han och jag alltså) skulle ha ett möte med K påföljande dag. Jaha, bra att man blir informerad…

TISDAG

Vaknar med en knepig huvudvärk.

Vet att jag får spänningshuvudvärk, antagligen har jag det inför mötet med K. Fast jag vill inte erkänna att jag är så känslig och blir så galet spänd egentligen. En vekling.

Mötet är planerat till eftermiddagen, och jag petar i mig Treo under dagen för att hålla huvudvärken borta. Men jag märker att jag ofta sträcker på nacken vilket är ett tydligt tecken på att huvudvärken finns där. Tror i någon naiv förhoppning att den ska släppa om jag kan få nacken att ”knäcka” till.

Chefen tittar förbi strax innan lunch för ett ”förmöte”. Vi var lika ense som tidigare när det gäller uppdelningen av rollerna för plattformen. Huvudansvaret är mitt – enbart mitt – och K ska ansvara för en liten yttepytte del. Det som framkommit från flera medarbetare är att de inte vill ha K:s hjälp, att de inte förstår vad hon säger. Nu pratar vi inte om att hon inte kan svenska, för det kan hon, utan det är sättet hon pratar på. Jaja, vi får väl se hur mötet blir.

Mötet blev i mina ögon en katastrof. Efteråt frågade chefen mig vad jag tyckte och då sa jag att för min del var det +-0. Han hade inte varit tydlig och jag hade suttit och kämpat som en gris för att inte säga något dumt. K har ett speciellt sätt, när hon pratar (vilket hon gör extremt högt dessutom) låter det som att hon kan allt, hon uttalar sig med en tvärsäkerhet som kan få vem som helst att baxna, och det finns alltid bara ETT sätt att göra saker på – hennes sätt. Mitt problem är att jag inser att hon pratar skit, hon har ingen aning om vad hon snackar om, men jag kan inte linda in det på något tjusigt sätt och väljer därför att vara tyst för att inte skada. Så nej, vi kom ingenvart. Chefen frågade om jag trodde att det skulle bli klarare/tydligare efter att konsulten hade haft sin dragning senare i veckan. Inte ett j-vla dugg, var mitt spontana svar. K är en person som inte går att leda, som inte kan hålla sig inom en ram, K springer alltid iväg som en kalv på grönbete och gör precis som hon vill – oavsett vad någon säger. Människan har så mycket energi och entusiasm som skulle kunna användas på ett bra sätt, vi har försökt att rikta den genom att vara tydliga – men det går f-n inte. Dessutom har K varit tjänstledig titt som tätt och jobbat på ”nationell nivå” med ”teknik” inom vår sektor (låter mer än vad det är!), och tror sig nog kunna frälsa hela världen genom sin blotta existens. Hm, konstigt att de på ”nationell nivå” inte vill ha henne längre tänker jag ibland sarkastiskt. För hade hon varit så himla fantastisk hade de inte släppt henne. Jag trodde i början (typ i februari) att hon visste vad hon pratade om, det hände flera gånger att jag själv kände mig korkad när jag inte fattade vad hon sa, och dessutom litade jag på att det hon på sitt tvärsäkra sätt sa var riktigt. Ha, så fel jag hade – hon snackade bara skit. Nu har jag lärt mig att lita på mig själv och inser att jag är ljusår före henne när det gäller teknik/IT! Mitt problem är ju att jag inte kan drista mig till att på ett möte att säga Du snackar skit, det där stämmer inte! eftersom jag inte vill såra och vara bitchig, även om det är sant.

Resten av tisdagen tog jag mig igenom med hjälp av Treo.

ONSDAG

Vaknade med migrän från helvetet. Med dimsyn tog jag mig till köket och fick igång kaffebryggaren. Drack kaffe och spydde i diskhon. Insåg att jag nog inte var så lämpad för bilkörning, och insåg också att jag måste till jobbet. Spydde några gånger till och kände efter – jorå, jag skulle fixa att jobba. Väckte upp maken och bad honom skjutsa mig till jobbet. Äta frukost var det inte snack om, jag tryckte ner några lchf-brödbitar i väskan som nödmat, ifall jag under dagen skulle få för mig att äta något. Däremot ställde jag mig på vågen och fick se den där 9:an jag så länge längtat efter. Ett gigantiskt och oerhört överraskande viktras var ett faktum – hurra.

Men det är svårt att glädja sig åt viktras när huvudet gör galet ont. Jag kom i alla fall till jobbet, där mötte jag alla medarbetare som muntert var på väg till den buss som skulle ta dem på personalutflykt. En utflykt jag medvetet hade undvikit för att istället kunna genomföra diverse större projekt på jobbet utan personalens inblandning! Lyckades (tack vare huvudvärkstabletter) faktiskt genomföra allt jag föresatt mig och fick tack och lov en avbokning på en grej, så det blev bara tre möten. Dessutom fixade jag att ringa min märkesverkstad och boka service på bilen. Tror inte riktigt på det där med att det är själva vägen som skapar den där märkliga känslan jag får i bilen. Bollade med mekanikern och kände mig oerhört korkad när jag försökte beskriva ”problemet”. Men han kom med ett antal förslag och gissningar på vad det kunde bero på, och skrev ner allt som de skulle kolla. Håller tummarna att det är något lager bara.

Sent på eftermiddagen hörde maken av sig och undrade om jag ville bli hämtad. Visst, kom ni sa jag. Maken och båda barnen kom efter någon timme, och de konstaterade alla tre att jag såg ”förstörd” ut. Tack tack! Jag hade halva rummet fullt med kartonger med Give Aways som behövde förpackas och det kastade de sig glatt över. Efter någon timmes febrilt packande hade de gjort färdigt över 300 paket, medan jag i princip bara hade suttit och glott upp i taket. Då återstod det bara att åka och storhandla innan vi åkte hem. I bilen bad jag alla att prata tyst, mitt huvud tålde inte ljud så bra. Att gå runt i mataffären var inte ett nöje! Åter i bilen kände jag plötsligt hur huvudvärken försvann. Jättekonstig känsla, den bara försvann från en sekund till en annan. Ha, jag fick en riktigt trevlig kväll tack vare det!

TORSDAG

Vaknade utan huvudvärk, och satte nytt lägsta-vikt-rekord! BRA start på dagen.

Den tidigare omskrivna konsulten höll sin dragning under hela förmiddagen och närvarande personal (utom K kanske då) uppskattade det hela enormt mycket. Så pass mycket att fyra (av 9) faktiskt högt och tydligt i rummet sa till konsulten att insatsen uppskattades enorm mycket och att de ville ha en ny dragning efter sommaren. Samtidigt som K satt i rummet – och det har hela tiden varit tydligt för personalen att K ska hålla i den här typen av grejer. Detta fick det att krypa lite i mig. Tänk att sitta i ett rum och bli så galet dissad av sina egna arbetskamrater – hua! Nåja, det är inte mitt problem. Än.

Under eftermiddagen fick jag äntligen chans att hugga tag i mina högar igen, och det gjorde jag med glädje! Jobbade faktiskt en bra stund längre än vad jag tänkt mig, men varför sluta när man är inne i ett flow?

FREDAG

I princip hela förmiddagen var jag på plats på de byggprojekt jag har hand om. Bollade problem och lösningar på stort och smått, och fick vara med när ett av projekten ”tändes upp”. Det var en fantastisk upplevelse!

Efter lunch levererades 8-åringen till mig. Efter en veckas ”sommarlov” hemma med tråkig pappa ville hon vara med mig på jobbet. Jag kunde väl inte riktigt göra det jag hade tänkt mig, men jag fick en härlig eftermiddag med mitt yngsta barn. Tiden går så galet fort, min bäbis är ju stor nu!

Som tack för all hjälp jag fått under eftermiddagen lyxade vi till det och köpte pizza på vägen hem. Ja, jag tog en kebabsallad.

En händelserik vecka minst sagt, och den är inte över ännu!

 

 

Hell week is over! 💥

Jaha, den här lugna fina veckan visade sig bli en ”hell week”. 

Fullständigt slut åkte jag från jobbet kl 19:08 idag. Hade lätt kunna sitta kvar 3-4 timmar till om det inte hade varit för att 8-åringen blev parkerat hos mig vid lunchtid. En 8-åring pallar inte att vara på mammas jobb hur länge som helst. 

Som sagt, en jävla vecka har det varit! Ett mer detaljrikt inlägg kommer (nog) under helgen.

Nu (00:50) har jag varvat ner så pass mycket att jag kan njuta av en galet trevlig tidskrift som låg i postlådan när jag kom hem:

Idag igen!

Om jag blev överraskad igår av 2,1 kilos plötsliga viktnedgång blev jag ännu mer överraskad och förvånad idag!


Ytterligare 0,9 kilo borta! HURRA!

Tänk om jag begrep logiken i detta. 

Bara så där?! 😱

Viktminskning… 

Herregud så tråkigt, ibland en evig väntan. 

Men så plötsligt *pang*!


Fullständigt oväntat, två kilo ner och en 9:a sist! 

Plötsligt känns det som att det var värt allt! 💪🏻 😊

Kvällslektyr

Efter att ha fått en sex meter lång (och väldigt tung) stege över mig idag fick jag massage av mina barn.

Som tack har jag läst lite för dem.

Grötmiddag

Orken att laga mat fanns inte nu ikväll. Barnen ville ha varsin smörgås, maken likaså. Jaha, och vad skulle jag äta då? Steka några ägg? Nääää! 

Efter lite funderande kom jag fram till att det vore gott med gröt – falsk mannagrynsgröt! Det var evigheter sedan jag åt det, fattar inte riktigt varför för det var jättegott! 

Kraftsamling

Fram tills nu har jag denna helg hållit jobbet på armlängds avstånd.

Men den där tidpunkten som brukar infinna sig sen söndagseftermiddag när man är som i ett vakum ”i väntan på” fick mig att slita fram jobbkalendern.

Hua, det är fullt ös som gäller fram till midsommar, mycket möten, planeringsdagar och avstämningar. Känns som rena storstädningen alternativt bikt. Nu ska alla (även jag) ”förhöras” och ställas till svars. Den med mest fantasifulla bortförklaringen vinner. Vi andra som faktiskt har levererat och hållit alla tidplaner/budgetar/mål försvinner i skymundan tyvärr. Ovanpå allt detta har jag fem byggprojekt att hålla ordning på och avsluta/besikta innan midsommar.

Men sen! Jag skymtar en period efter midsommar vars tid jag får styra själv – hurra! Två hela veckor innan jag själv planerar att gå på semester. Behöver redan nu styra upp och fundera på vad jag ska fokusera på då. Det är så himla lätt att tänka ”jag tar det i sommar, de där veckorna då det är lugnt”, sen upptäcker man att det vanliga flödet av jobb tar över – det finns inte tid för något ”extra” som man har skjutit på.

Jag kan inte låta bli, jag kikar på den gemensamma kalendern där jag kan se kollegornas semesterplanering och konstaterar rätt krasst att de verkar (som vanligt!) ha gjort sina val enbart utifrån eget huvud. Ett flertal av dem är beroende av mig, men det finns nog inte en enda som har funderat på när jag har semester… Det kommer att ställa till kaos de två första veckorna i augusti när jag inte är där.  Men kan man inte bemöda sig om att kolla saker så kan man gott få sitta i klistret, jag tänker befinna mig på en ö med högst begränsad tillgång till omvärldskontakt.

Det ser i alla fall ut som att jag har skaplig koll på den kommande veckan nu, det enda som fallerar är maten – för jag har inte lagat veckans lunchmat idag! Det är verkligen att sätta käppar i hjulet för sig själv, att inte fixa maten i förväg. Det kommer att sluta med att jag äter äggsmörgåsar till lunch. Eller makrill i tomatsås.

Slajm!

Seriöst – hur många receptvarianter finns det egentligen på slime? Jag tror mina barn har testat ett 20-tal vid det här laget, alltifrån potatismjölsblandningar och hobbylim till linsvätska med raklödder och bakpulvervarianter. Blir en smula galen på detta experimenterande, samtidigt som jag gillar att de går bananas i köket och testar. Kände dock att måttet var rågat och att jag vill ha ett slime-fritt kök ett par dagar så vi åkte och köpte slime. Nu är det lugnt i köket, inga kluttar med bakpulver som fastnar i strumporna eller intorkat hobbylim på arbetsytorna.

Apropå testande….

På Mors Dag köpte jag en Mors Dagspresent till mig själv – ett kit med nya bilvårdsprylar från BVE & Mothers. Idag testade jag BVE:s interiörtvätt i makens bil. Betyg 4/5. Det blir oväntat rent och doftar väldigt gott, att det inte blev en 5:a beror på att man måste eftertorka. Kommer nog att bli en favorit!

Efter att ha ”tagit hand om” om makens bil gjorde jag en närmare besiktning av min egen bil och upptäckte till min fasa flera utslag av rost. På en 5 år gammal bil! Min längtan efter en ny bil ökande markant och jag har ägnat någon timme åt att surfa runt och leta, men naturligtvis finns inte exakt det jag vill ha. Men jag upptäckte i alla fall ett potentiellt köpobjekt som jag nu funderar på att åka och kolla på till veckan.

Keto Calcylator-fippel i spöregn

I brist på annat har jag suttit vid köksbordet, lyssnat på ösregnet och fipplat med kalkylatorn. Noterade något jag haft på känn men kanske inte riktigt velat se. Om jag ändrar förutsättningarna i kalkylatorn när det gäller ”motion” blir utfallet påtagligt.

Kolla bilderna nedan och i synnerhet siffrorna längst till höger på första raden!

Om jag inte motionerar alls, som nu typ:
Om jag skulle motionera 1-3 timmar/vecka:
Om jag skulle motionera 3-5 timmar/vecka: 
Och slutligen, om jag skulle träna ”hårt” 6-7 ggr/vecka:  

Nu står det ”första månaden” överallt, men strunt i det. Det som tilltalar mig är vilken skillnad det skulle göra att börja träna.

Hm…kanske skulle använda det där årskortet som började gälla för två månader sedan.

Om jag skulle träna 1-3 tim/vecka (dvs 2 ggr/v) skulle jag rent teoretiskt kunna tappa 4,4 kg per månad, och 3-5 timmars träning/vecka (dvs 3 ggr/v) skulle kunna resultera i gigantiska 5,5 kilo! Det där sista alternativet med hård träning varje dag tar jag inte ens i beaktande eftersom det inte är rimligt. Fast 7,2 kilo…. *drömmer*

Näringsintaget med 15 g kolhydrater, 85 g protein och 100 g fett borde bli en barnlek att fixa.

Jag älskar verkligen att sitta och fippla med siffror på det här sättet, saker och ting blir så galet tydliga. Att sen omsätta teorier i praktiken är en helt annan historia, det älskar jag kanske inte lika mycket.

Tålamodskrävande….

Haha, att vara ledig och inte behöva tänka en sekund på arbete öppnar upp för att tänka på andra saker. Som till exempel VIKTEN! Det har jag väl aldrig skrivit förut va? *ler brett*

Det är ofrånkomligt i mitt liv att tänka på vikten, den är så central. Jag hade till exempel inte haft den här bloggen om jag inte tänkte och fokuserade på min vikt!

Förhållningssättet till vikten har varierat över åren, eller snarare förhållningssättet till mig själv. När jag började den här resan började jag verkligen från noll. Att äta fett – hur ska det gå?! Det lät verkligen helt galet i mina öron, det jag kunde var pulverdieter, viktväktarna, viktklubb och kaloriräknande.

Men hej vad det gick! Äta fett verkade vara lösningen på min livslånga fetma, kilona rasade av de första 10 månaderna. Sen rasade det inte länge, det mer kröp av, tills det tog tvärstopp och vände uppåt igen. Nu snackar vi mental utmaning!

Under den där perioden när vikten rasade mådde jag hur bra som helst, jag blev hög på viktraset. Beroende och lite manisk kan man nog säga. Så hur förhåller man sig då till det faktum att det tar tvärstopp och vikten plötsligt börjar öka igen? Ja inte vet jag….

Att laga en trasig dator eller sy en sprucken söm klarar jag ganska enkelt, men att ”laga” mig själv känns ibland som att famla i mörkret – hur gör man?

Efter att jag den 11/2 i år började använda ketokalkylatorn och bokföra näringsintaget med hjälp av kostbevakningen.se har jag minskat ca 10 kilo.

10 kilo, det är definitivt en siffra att vara nöjd över, så varför är jag inte nöjd? Varför kan jag inte bara gilla läget? Varför jagar jag efter mer och fortare hela tiden? Varför hoppar jag jämfota av besvikelse när siffrorna på vågen inte minskar tillräckligt fort? Varför går jag runt med misstanken om att det här sättet att äta kanske inte heller är rätt? Herregud – alla dessa varför som dyker upp varenda gång jag har lite tid över. Jag ifrågasätter så starkt mitt förhållningssätt!

I över fyra år har jag läst om att ha tålamod, man måste ge kroppen TID att anpassa sig till detta nya sätt att äta (lchf). I början tänkte jag att det var skitsnack, vadå tid – jag rasar ju i vikt?! Den nonchalansen fick jag äta upp, för är det något jag har fått uppleva så är det tålamod – både för kropp och knopp.

Jag är dålig på tålamod, helt värdelös faktiskt. Det som räddar mig är struktur och ”en-dag-i-taget”-principen.  Istället för att stirra mig blind på det som jag är dålig på ska jag fokusera på det jag är bra på. En klyscha så bra som någon!

 

Morgonmys med teknik

Gudars vad mycket det finns att utforska i WordPress! Antalet ”tillägg” man kan installera (och förslöa bloggen med) är oräkneliga.

Jag skulle bara kika lite och nu har jag suttit här i två timmar och utforskat. Och druckit mängder med kaffe!

 

Skönt, roligt och ledsamt

Det blev skolavslutning till slut. Ja, efter att vi åkt samhället runt under 20 minuter och letat efter den 8-åriga soloartistens instrument – utan att hitta det! Tackar min lyckliga ⭐ att jag är tidsfascist.

8-åringen konstaterade krasst att jag får väl låta bli att spela då. 

På plats i kyrkan meddelade vi mentorn (märkligt ord!) att instrumentet saknades, varpå mentorn kastar sig in i sin bil för att åka hem till sig och hämta ett instrument att låna ut! 

Medan mentorn är iväg kommer en klasskamrat till 8-åringen travande. Öppnar sin gigantiska ”handväska” och trollar fram instrumentet! Klasskamraten hade igår noterat att det låg kvar i skolan och bestämde sig för att ta med det till kyrkan för säkerhets skull!  Snacka om underbart – skolavslutningen kunde nu börja.


Hela alltet var precis lika fint och rörande som det brukar, med det undantaget att det var sista gången. Skolan läggs nu ner. Sista skolavslutningen…

Jag var starkt påverkad av stunden och detta faktum, har själv gått i just denna skola och stått i just denna kyrka varenda skolavslutning i sex år. Det känns. När sen 8-åringen solospelade Idas sommarvisa som avslutning kunde jag inte hålla tillbaka längre, tårarna fick rinna fritt.

Testkör med lösenordsskyddade inlägg

Nu har jag meckat en liten stund med lösenordsskyddade inlägg och det verkar som att det fungerar.  Om du hade tillgång till min privata blogg tidigare så kan du testa på inlägget innan detta att logga in med samma lösenord. Funkar det?

…som frisör…

….kan jag konstatera att jag är fullkomligt värdelös.

Det ena barnet ville ha svallande lockar a la Jessica Rabbit men har fått afrokrull.

Det andra barnet ville ha två inbakade flätor… Så blev det inte.

*rabblar i tysthet* Snart är skolavslutningen över!

Tiden

Vaknar till ljudet av två sjuka barn, för under natten har även 8-åringen drabbats av förkylning. Hoppas innerligt att det inte leder till öroninflammation som hos 10-åringen.

Det blir med andra ord en skolavslutningsdag kryddad med snorpapper och penicillin.

Fascineras över att det plötsligt är dags för skolavslutning. Vart tog tiden vägen? Den här våren har verkligen passerat i någon form av rekordfart. Försöker minnas vad som hänt sedan nyår. Det som allra klarast dyker upp i huvudet är naturligtvis det gigantiska kommunikationsplattformsbytet på jobbet. Jösses vad jag har jobbat med det, och vad kul jag har haft! Tidsmässigt pågick det inte så länge men det var galet intensivt. I backspegeln kan jag se att jag verkligen kom till mitt rätt då. Jag fick ett mentalt uppsving och viss upprättelse på jobbet. Tror faktiskt inte att chefen hade någon aning om att jag var kapabel att utföra dessa stordåd – det trodde jag knappt själv i ärlighetens namn. Men som med det mesta, det är bara att kasta sig in.

Känslan av tomhet infinner sig då och då, nu är ju själva bytet färdigt och det är bara underhåll kvar – inte direkt någon utmaning. Letar efter något annat att sätta tänderna i och tror att jag har hittat det i kvalitetssäkrandet av vårt integrerade verksamhetssystem – som befinner sig i en salig röra i dagsläget. Har hyrt en konferenslokal och kallat ledningen till ett heldagsmöte om några veckor då jag hoppas att vi kan grotta ner oss ordentligt för att sent på eftermiddagen kunna kliva ut ur lokalen med en ny struktur. Vi är bara tre personer i ledningen där jag är den fyrkantiga, chefen rund som få och den tredje personen runt fyrkantig. En bra mix för att utveckla saker, under förutsättning att man kommer överens. Inser att jag kommer att få sopa banan som en galning innan denna dag, förbereda för att i princip kunna presentera saker som redan är klara. Men det är bara att börja, är övertygad om att det kommer att bli riktigt bra.

En helt annan sak som vårens jätteprojekt har lett till – jag har sökt in till en kurs i programmering på KTH. Det är med skräckblandad förtjusning jag nu väntar på antagningsbeskedet….

Äntligen sängdags

Var halvnaken och på väg in i duschen när det slog mig att båda barnen duschat ikväll. Det betyder att det inte finns något varmvatten, vilket i sig betyder: ställ dig inte i duschen! 

På vägen ut från duschen passerade jag förbi vågen, och självklart klev jag upp på den. Den visade exakt samma vikt som för en vecka sedan. Himla mysko. Kan ju inte säga att vikten står still, för den hoppar upp och ner lite som den vill, men det märkliga är att den med jämna mellanrum landar på exakt samma siffra. Och just nu tror jag att jag är inne i en ohyggligt långsamtgående viktminskningsfas, typ platå. Tack gode gud går jag inte upp i alla fall! 

Efter steget upp på vågen kravlade jag oduschad ner i sängen, och här ligger jag nu och gruvar mig inför morgondagen. Det är då ett av barnen kommer att vara besviket eftersom jag inte närvarar på skolavslutningen. Ett simpelt bekymmer kan tyckas, men jag blir förbannad på skolorna som inte kan göra som de ”alltid” gjort, att lägga skolavslutningarna efter varandra så att föräldrar med barn på fler skolor hinner med alla avslutningar. I just vår familj kan vi dela upp oss, men det finns ett flertal familjer som består av en förälder med flera barn som går på olika skolor – deras eventuella ångest ikväll kommer jag nog inte i närheten av. 

Och nej, jag har ingen tjusig sommar-outfit att strutta runt i imorgon. Inte har jag bakat någon jordgubbstårta heller. Fan, jag har inte ens plockat ögonbrynen! Men det lär bli skolavslutning ändå och jag ska anstränga mig för att vara i nuet!

Flyttat!

Jaha, varmt välkommen hit då!

När jag väl hade bestämt mig gick flytten fort, det tog i runda slängar 1,5 timme att regga ny domän och fixa till WordPress – hej å hå.

En hel del jobb med finliret återstår, det får jag ta när inspirationen drabbar mig.

Nu tar jag kväller och kastar mig in i ångesten över morgondagens alla skolavslutningar, som naturligtvis är på samma klockslag men i olika byhålor. Ett av få tillfällen då jag önskar att jag kunde klona mig på något sätt.