Hur tänkte du nu?

Maken ska träffa sin nya arbetsgivare imorgon. Sedan i lördags har jag tjatat på honom om att kolla tider för tåg/pendeltåg så att han har något att utgå ifrån.

Nu ikväll konstaterade han att han måste åka hemifrån 05:50 varje dag, och är åter hemma 19:35.

Hm, betyder detta att jag måste både  lämna och hämta barnen – varje dag?

Tydligen.

😡😡😡

Simma över det stora blå

Igår kväll kom jag hem efter en riktig skitdag på jobbet, ja det har faktiskt varit en hel helvetesvecka! *gnäller*

Halva förra veckan och hela denna har jag varje morgon när jag suttit i bilen på väg till jobbet sett arbetsmängden jag har som en sjö framför mig. Och varje morgon tänkt att idag ska jag simma tvärs över den där sjön, jag ska ta meter för meter, beta av allt i ett konstant tempo! Det märkliga är att jag vid 17-18-tiden varje dag har hittat mig själv vid strandkanten, plaskandes med fötterna i vattenbrynet. Jag har inte simmat en ynka meter!

Haha, det var kanske en lite väl poetisk beskrivning för att komma från mig, kort sagt känns det som att jag inte får något gjort av det jag planerat. Planerar jag illa? Nej, det gör jag inte, men det dyker hela tiden upp akuta saker som hamnar på mitt bord.

Igår var ett praktexempel. Jag hade full koll på vad dagen skulle innehålla, och planen var att åka ifrån jobbet vid 14-tiden som kompensation till barnen eftersom jag kommit hem lite senare än vanligt i alltför många dagar. Den planen gick åt skogen nästan direkt.

Klockan 9:00 skulle jag utbilda ett antal personer i vår nya kommunikationsplattform – den som jag är systemförvaltare för. Allt flöt på alldeles strålande tills vi av en händelse upptäckte ett fel. Ett fel skapat av en annan kollega – som tror sig vara expert och bara rusar på utan att stämma av saker och ting. Vi gjorde färdigt utbildningspasset och rundade av vid 11:00. Då stövlade jag raka vägen in till mitt rum för att kolla upp det här ”felet”, under själva utbildningen hade jag mörkat lite och bara kört på, men magkänslan sa att något var riktigt galet. Det var det! Alldeles åt fanders galet! Jag visste dessutom att vi idag (lördag) kl. 7:00 skulle vara i skarpt läge och släppa in ca 60 nya personer i plattformen. Om jag inte gjorde något skulle detta bli en smärre katastrof. Fast, att städa upp och fixa till det någon annan orsakat – är det mitt jobb? Jag hann fundera en stund och lovar att jag tänkte tanken att bara strunta i allt, låta det gå åt helvete och sen peka ut den som orsakat allt. Fast det som mina kollegor kallar för mitt ”verksamhetshjärta” tog över, jag kunde inte med rent samvete låta allt gå åt skogen, alla dessa människor som skulle drabbas och vi som skulle få skit i evighet för detta. Så jag började jobba. Satan vad jag jobbade! Det tog mig fem timmar att fixa felet. Att koppla på turbohjärnan och tänka i tre dimensioner på fyra gigantiska objekt – samtidigt – för att snabbast möjligt fixa ett fel istället för att göra en sak i taget, vilket hade tagit gissningsvis 20 timmar, gjorde att jag höll på att kräkas när jag väl var färdig. Fast det där sista kan ha berott på att jag inte hunnit äta lunch, jag blir en smula illamående då. Och självklart hann jag ingenting annat av det som jag planerat att göra – som vanligt!

Om gårdagen var veckans värsta dag så kommer de andra dagarna inte långt efter, det har verkligen varit en helvetesvecka!

Igår hade jag inte en chans att kolla mail eftersom jag var så fokuserad på att fixa till kommunikationsplattformsfelet, men ett mail noterade jag. Det var från maken – som aldrig skickar mail i normala fall. Jag öppnade det lite hastigt och läste ”Ser det här okej ut?”. Såg att det fanns en bilaga som jag klickade upp. Det var ett anställningsavtal! Gudars, han hade fått jobbet i Stockholm och ville att jag skulle läsa avtalet innan han skrev på! Tusen känslor rusade genom kroppen, både positiva och negativa. Jag har inte riktigt landat i detta ännu, känner mig splittrad – både glad för hans (och vår ekonomis) skull och samtidigt stressad över detta med hämtning/lämning vid barnens respektive skola. Det känns mest positivt trots allt. Men självklart tuggar hjärnan igång och jag tar fram sökarljuset för att hitta lösningar. Tackar min lyckliga stjärna för att jag tackade nej till det där erbjudandet som kom i somras rörande mitt jobb – hade jag tackat ja hade risken för hjärtinfarkt varit omedelbar. Att till 100% gå in helhjärtat för något jag tycker väldigt mycket om hade garanterat gett mig väldigt långa arbetsdagar, ätit upp tid och radikalt minskat chansen till umgänge med barnen.

En kväll denna vecka vid sängdags säger 8-åringen plötsligt: ”Mamma, jag vill inte leva. Jag är ful och tjock och ingen vill vara kompis med mig.”

Vad svarar man på det???

Jag har i min okunnighet alltid trott att mina barn per automatik ska bli som jag var som barn – fulla med självförtroende och jävlaranamma. Det har de inte blivit, världen ser inte ut som när jag växte upp.

Att höra ett av barnen säga att livet inte är värt att leva ger mig nästan panik, så nu är det fan dags att fokusera mer på barnen än på jobbet!

Vi tar väl en vända i viktträsket också va?! 😆

Jag har ätit bra denna vecka, vilket betyder att jag har ätit. Inga överhoppade måltider! I söndags gjorde jag en fläskköttsgryta, i alltför många bruna nyanser… Denna gryta har jag ätit vid 9 måltider denna vecka! Typ varje lunch och varje middag, undantaget igår då jag inte åt någon lunch och fick taco-middag.

Vikten står stilla och har så gjort alldeles för länge. Jag vet vad det beror på, jag bokför inte maten, så jag håller garanterat inte mina macros. Men hej, jag går i alla fall inte UPP i vikt. Och trots frustrationen som jag de facto känner blev jag överraskande glad igår. En kollega kom förbi mitt rum för att byta några ord och utbrister plötsligt ”Har du gått ner i vikt? Du börjar tunna ur!”. Detta är inte en kollega som säger dylika saker för att göra folk glada eller för att få som hen vill, utan säkerligen menade det.  Sant eller inte – jag sög åt mig som en svamp och log resten av dagen! Jag är verkligen en enkel människa.

 

Habegäret slog till

Ni vet den där månaden när det är en smula ekonomiskt knapert. Det är då man ska bli förälskad i en vacker (dyr!) vinterkappa i ull med vackra broderier! 

Jag kunde inte låta bli. Jag slog till igår och köpte den här:


 

En vit vinterkappa. En vit! *skakar på huvudet*

Tackar högre makter att det är lön idag. 

Uppdatering!

Oj vad jag har längtat efter att få skriva. Tiden har inte funnits riktigt de senaste dagarna, och det enda jag har att tillgå just nu är dessutom mobilen (läs: med yttepyttetangentbord). Men jag gör ett försök. Det borde gå vägen, jag är mätt och belåten efter att just ha ätit ”färgrik” mat. Kan längta ihjäl mig efter just det ibland, knäpp som jag är. 😁 

Börjar väl där jag slutade senast, i lördags. Då hade jag bokat tid med tre personer som jag skulle fotografera på jobbet inför ett evenemang som går av stapeln nästa sommar. Behöver med andra ord bilder NU för att lägga upp en bra marknadsföringskampanj. Jag var på plats på jobbet 1,5 timme innan bestämd tid, möblerade om så att jag fick studion som jag ville. Det blev ett kånkande utan dess like!

10 minuter innan objekten skulle komma får jag ett meddelande – de kommer inte, det regnar!

Va?! Det regnar? Vad spelar det för roll, vi ska ju vara i studion inomhus?

Luften gick ur mig och jag blev arg för att jag befann mig på jobbet denna lördag, och inte hemma med min familj. Gjorde ingenting i en timme innan jag till slut åkte hem, fortfarande irriterad. Varför erbjöd jag dem att plåta en lördag? Pucko.

Kom hem till barnen som höll på att tjata hål i huvudet på sin pappa. De ville åka och bada! NU!

Jag har inte badat på hela sommaren. Jag älskar att bada! Men det har suttit en typ på min ena axel hela sommaren som har varit väldigt tydlig med att fläskberg ska hålla sig på stranden – fullt påklädda! Och så har det blivit.

Men nu flög f-n i mig! Jag hoppade (nåja) i baddräkten och så drog vi iväg till sjön. Och som jag (vi) badade!


Det var ljuvligt! Fast jag fick mig en tankeställare – satan vilken dålig kondis jag har. Men lyckan över att ha fått bada var den dominerande känslan, jag flinade brett resten av dagen och kvällen.

Den där konflikten jag kallade ”dunder” i tidigare inlägg har legat och skvalpat i bakhuvudet.

Förenklat handlar det om att vi är två personer (jag är alltså den ena) som slåss om samma revir. Trots att chefen har varit tydlig, i alla fall i mina ögon, så gör den andra personen (vi kan kalla den S) precis som den vill (läs: är inne på mitt revir och pinkar!). I mina ögon så är h*n långt utanför gränserna och ställer till sattyg.

Nu har det visat sig att den här S tydligen har dragit igång en ”utvecklingsgrupp”. Självklart ingår inte jag där. (By the way – S ska överhuvudtaget inte ”utveckla” något, det ingår inte i uppgifterna!)

En av de personer som ingår i den här utvecklingsgruppen (och redan har varit på tre(!) möten) började ana oråd och bjöd in mig på ett sånt här ”utvecklingsmöte”. Det var en upplevelse utan dess like kan jag säga. Jag satt tyst i 30 minuter och var sedan tvungen att gå för jag hade ett annat möte inbokat, dock avkrävde jag av personen som bjudit in mig att vi skulle ses senare samma dag. Mötet hade tydligen gjort mig så förbannad och arg att en av administratörerna som jag passerade på vägen till mitt rum frågade -Vem ska du gå och mörda då? Om det syns så tydligt så måste jag ha varit riktigt rosenrasande.

Efter dryga fyra timmar dyker kollegan som jag ville stämma av detta möte med upp. Fortfarande förbannad, men skapligt sansad, förmedlar jag mina intryck från mötet. De går i korthet ut på att S har brakat fullständigt åt skogen och gjort saker enligt sitt eget lilla huvud, av de anteckningar jag fick ta del av var 90% av ”besluten” direkt felaktiga. S har fattat beslut som fullständigt förkastar bland annat rättssäkerhet. För övrigt har S inga som helst befogenheter att fatta beslut.

Då säger kollegan ”Men det var därför jag bjöd in dig, du måste säga sånt här på de där mötena!”

Ungefär som att det skulle göra mig glad?

”Nej du, jag tänker inte agera bödel och starta värre konflikter genom att slå S i huvudet på stormöten bara för att vår chef inte kan få S att hålla sig inom sina ramar – det är inte mitt jobb” sa jag.

Kollegan blev nog arg och ville inte alls se det hela genom mina glasögon. Det kom ord flygande som ansvar och skyldighet – men det gick jag inte på. Inte den här gången. Inte ens slutklämmen om att ”S hade varit så ledsen i somras” fick mig att vekna det minsta. Eller kommentaren om att kollegan minsann fick tvinga S att släppa in mig i utvecklingsgruppen.

Så hur i hela världen ska jag förhålla mig till allt detta? Jag både ser och hör att S gör galenskaper, och får dessutom höra det på omvägar. Efter att ha ”samarbetat” med S vet jag att det inte går att prata mellan fyra ögon, S kommer att lulla därifrån och ändå göra enligt eget huvud och egen dagordning.

Jag känner att jag har ett ansvar, på pappret är det faktiskt jag som är ansvarig för detta område. Varianten att springa till chefen och gnälla – hur sakligt det än månde vara – känns väldigt barnsligt.

Nu råkade det i fredags eftermiddag blir så att jag och S var ensamma på kontoret. Jag gjorde några taffliga försök att vara trevlig och prata, men det var lögn i helvete – jag nådde inte fram.

Idag ringer min kontaktperson hos leverantören. Hon undrade vad hon skulle svara på S:s mail. Mail??? Jorå, när jag var på semester har tydligen S mailat och gjort allt i sin makt för att ”ta över” ett kommande möte. Ett möte där JAG gör dagordningen.  Ingen mailkopia till mig inte. Leverantören måste ju tro att vi är tokiga…

Nej, jag vet inte hur jag ska förhålla mig eller vad jag ska göra. Kanske briserar bomben av sig själv?

Jag skulle väldigt gärna vilja skriva en massa skit också, saker som jag har retat mig till vansinne på, men de gobitarna sparar jag till ett lösenordsskyddat inlägg tror jag. Nu ska jag göra mitt bästa för att vara lösningsfokuserad och inte kräkas galla.

Har haft det stora nöjet att vara ledig både igår och idag. Igår var maken till huvudstaden på ytterligare en intervju och jag tog hand om barnen eftersom de fortfarande har sommarlov.

Jag tog med mig barnen och drog till närmsta storstad för att sista-minuten-handla allt inför skolstarten. Men hua! Det var galet mycket folk på stan, vi fick i princip använda armbågarna i butikerna för att komma fram. Efter tre timmar, fyra påsar och en lunch gav vi upp. Vi orkade faktiskt inte vara kvar. Gudars vilka lantisar vi är! Tack och lov fick vi tag på allt nödvändigt som gympakläder, klockor och lim till slajmtillverkning.

Idag var det skolstart för barnen. Vi delade upp oss och jag följde med 10-åringen. Det var en okej skolstart tycker jag, men jag noterade ett visst utanförskap som gör mig oroad. 10-åringen är ensam, inte utstött men ensam, jag ser det tydligt. Mammahjärtat blöder och beskyddarinstinkten slår till med full kraft. Det är f-n på tiden att jag engagerar mig mycket mycket mer i 10-åringen och i skolarbetet. Funderar på hur jag ska kunna ingjuta mer av både självförtroende och självkänsla i den lilla individen som håller på att bli vuxen. Visst har jag noterat en del senaste året, men jag har ”tyckt” att maken ska ta mer ansvar för barnen eftersom han ändå inte jobbar. Jag är egoistisk, jag inser det. Jag har velat jobba och ”vara för mig själv” – det håller inte i längden. Jag måste ta mer del av barnens liv, och det gäller inte bara 10-åringen….

Jag tänker börja nu, genom att ”kvällsprata” med 10-åringen. Verkligen prata, inte humma medan jag slökollar på mobilen.

 

Blixtar och dunder

Lovar att det blixtrade igår. Satte nytt rekord – 288 porträttbilder tagna mellan 8-14:30. Var fullständigt slut efteråt och det var mina studioblixtar också, 10 minuter till och de hade gett upp för evigt.

Blev i ärlighetens namn inte så mycket gjort på jobbet efter det, att börja redigera alla bilder fanns inte på kartan.

Åkte hem skapligt och möttes otroligt nog av matdoft – maken(!) höll på att fixa middag. Jag kastade mig ner i soffan för att få räta ut min trötta lekamen, och där låg jag tills det hojtades om middag. När jag reste mig kändes det som att jag hade blivit blöt på baksidan av låret på ena benet. Trampade in i köket och frågade om någon kunde se vad det var, men näääää, det kunde ingen. Gick tillbaka och kollade soffan. Det visade sig att jag hade gosat ner mig i en halv deciliter havregrynsgröt som den yngsta arvingen hade spillt ut i soffan på morgonen…. Det blev taco-middag i trosor igår.

Och rubrikens dunder då? Jo, men det gick bara tre dagar på jobbet så har det seglat upp en konflikt. Jag blir så sjukt trött på andras revirpinkande och ”egna initiativ”! Nu är jag fullständigt ofrivilligt inblandad i konflikten. To be continued…

Dränerad

Det verkar läcka ur plånboken! Idag var jag tvungen att köpa nytt batteri till bilen:


Nästan 2 000 kr! Satan vad dyrt.

Det här året kommer att gå till historien som det dyraste. Dessutom måste jag  köpa en ny spis, nya vinterdäck samt byta kamrem på bilen. Typ ytterligare 20 000 kr….

Men medan jag suger på ramarna är jag ändock tacksam över att jag har så pass bra lön att jag kan försörja tre vuxna och två barn – och ta alla oväntade smällar som tycks komma i klump.

Första arbetsdagen efter semestern

Äntligen är arbetsdagen snart slut!

Redan vid 10-rycket var jag spytrött på alla samtal som gått till på följande sätt:

Kollega kommer trampandes, stannar upp, lägger huvudet på sned och säger

Heeeeeej! Hur har du haft det på semestern då?

Jag ler en smula försiktigt och säger

Jorå, den har varit fin, vi har varit på…..

Kollegan avbryter och börjar berätta om sin semester – totalt ointresserad av vad jag hade att säga.

Så nu vet jag vad alla andra har gjort på sina semesterar. 😈

Laxburgare

Jag sitter i kökssoffan och väntar på att laxburgarna som ligger i stekpannan ska bli klara. Som jag har längtat efter laxburgare! I bilen på väg hem från jobbet bestämde jag mig för att faktiskt fixa det till middag, att ge mig själv något som jag längtat efter, det gäller att passa på när resten av familjen är borta.

Min tanke var att åka förbi gymet på väg hem, så bidde det inte. En kompis ringde och babblade och jag insåg att det inte var direkt lämpligt att trampa omkring på ett gym medan man tjattrar i telefon. Så istället åkte jag direkt hem, får ta gymet någon annan dag.

Jag känner mig verkligen färdig med semestern nu. Råkade skriva det till en vän på messenger, att det skulle bli skönt med vardag igen – och blev idiotförklarad. Hur kan en enda människa tycka att det räcker med semester?! Tja, jag kan. Jag längtar efter rutinerna och vardagen, det kan förvisso bli tråkigt det också men det finns en trygghet i det som jag behöver.

Fast vad vet jag om den tryggheten? Som det har sett ut nu i snart två(!) år (gudars skymning vad tiden går fort) har maken skött transporten till och från barnens olika skolor varje dag. Jag har blivit bortskämd och inte behövt inrätta mig efter skol- och fritidstider. Nu är han plötsligt aktuell för ett jobb, kanske. Han ska i alla fall i väg nästa vecka på en tredje intervju på detta företag, och det tolkar jag som att de är skapligt intresserade av honom. Problemet (tycker vi båda) är att jobbet ligger i Stockholms innerstad.  Nu snackar vi om en restid från dörr till dörr på två timmar. Det är mycket. Jag både vill och inte vill att han ska få det där jobbet. Rent egoistiskt vore det skönt om han fortsatte att sköta barnens transporter, då skulle jag inte behöva anpassa mina tider. Fast det vore väldigt skönt om han började tjäna pengar igen, och kanske fick tillbaka någon form av egenvärde. Ja, jag är kluven. Får ge mig till tåls, för inom några veckor borde vi ju veta hur det blir.

Jag hade ju några toppendagar för drygt en vecka sedan, fem hela dagar när jag kände mig som superwoman. Det var helt fantastiskt! Nu har det högsta ruset lagt sig men kvar finns fortfarande drivet. Jag fick ett VILL som jag nu försöker förvalta på något sätt. Ja, egentligen tänker jag att drivet ska gå till att fokusera på mina macros och bokföring av föda samt gymet. Jag har preppat när det gäller lunchmat i alla fall, både torsdag och fredag har jag gjort storkok som jag har fryst in i portionsförpackningar. Nu ska jag sätta mig en stund med kostbevakningen och försöka räkna ut näringsinnehållet, håller tummarna att det inte är helt åt skogen.

Känner mig taggad inför morgondagen – då jäklar- men först ska här ätas laxburgare!

Smygjobbar lite

Jaha, här sitter jag på jobbet.   😀 

Eftersom resten av familjen är långt-bort-i-stan tänkte jag att va sjutton – jag åker en sväng till jobbet. Det gjorde jag rätt i, det kommer att vara oerhört mycket skönare att åka hit imorgon och känna att jag har koll på allt. Att slippa börja första arbetsdagen efter semestern med att dels vara social och lyssna på allas (fullständigt ointressanta) semesterberättelser och dels skapa någon form av överblick av vad som måste göras och vad som är akut.

Nu har jag suttit här i nästan 100 minuter och hunnit köra alla löner, lyssnat av svararen samt svarat på alla mail som har kommit under semestern – jag är mer än nöjd.

Det känns verkligen skönt att vara tillbaka på jobbet, det är som att när jag kom hit så lättade dimman. Plötsligt kunde jag tänka mycket klarare. På allt.

En av de sakerna jag tänker på just nu är det (jobbrelaterade) ”erbjudande” jag fått, och som jag skrev ett lösenordsskyddat inlägg om. Jag har funderat, vacklat, vänt och vridit, gjort plus-och-minus-listor och stångat huvudet blodigt. Något klart besked har jag inte, men det känns som att jag lutar åt ett nej tack. Först trodde jag att mitt nej byggde på 3-årings-trots, att jag ville säga nej bara för att j-vlas. Men ju mer jag tänker på vad som kommer att krävas av mig ju mer tveksam blir jag – det finns så mycket annat jag vill sätta tänderna i under hösten, sånt jag varit tvungen att skjuta på under våren. Jag misstänker starkt att jag imorgon kommer att krävas på ett svar. Och jag misstänker också att mitt nej kommer att generera en gigantisk övertalningskampanj. *suckar tungt* Men det är imorgon det!

Nu ska jag glida hemåt, och jag tänker åka förbi gymet och bara kliva in där och titta mig omkring. Måste dit för att få bort alla spöken jag har i huvudet.

 

Oväntat

Jaha ja… Här ligger jag i sängen och mår skapligt bra. Eller rättare sagt – jag mår bra! Riktigt riktigt bra! Det var det länge sedan jag skrev, jag brukar ju mest gnälla.

Känner mig lätt i kroppen och det är det som skapar välmåendet

Hurra vad skönt det är att få känna så här! *njuter maximalt*

Nu ska jag väcka resten av gänget, vi ska iväg och plocka hallon.

Nytt årslägsta!

Det går sakta, väldigt sakta – men det går neråt! Sedan jag började äta enligt keto-kalkylatorns uträkningar har jag gått ner 12,3 kg! 💪🏻

Joråmensåatt…

Det var jag som en smula bitter och besviken konstaterade att semestern hade gett mig 2 extrakilon. Ha! Efter fyra dagar hemma är de och lite till borta:


Nu hoppas jag att det fortsätter nedåt.

För övrigt är jag pilsk, riktigt ordentligt, och det var en halv evighet sedan. Funderar på om det beror på att jag har slutat smörja mig med progesteronkrämen? Måste googla och kolla om det är fler som upplevt detta.

 

Ordningen återställd!

Hej då Åland – hej hemma!

Äntligen hemma!

Gudars vad skönt det är att vara hemma igen! Få träffa mamma, tvätta, duscha länge, ha tillgång till snabbt nät osv. Underbart!

Med mig hem har jag en hel del tankar, och faktiskt en smula energi (samt 2 extra kilon!). Ska passa på att smida medan järnet är någorlunda varmt vad gäller de större förändringarna jag vill åstadkomma, men idag ska jag enbart ägna mig åt ”hushållssysslor” i stil med att tvätta två veckors tvätt, och städa ur husbilen.

Livstecken!

Jag gör mitt bästa för att inte gå igång på den dåliga uppkopplingen här på campingen. Jag kan väl i och för sig inte påstå att den är livsviktig, men det är skapligt svårt att vänja sig av med vanan att alltid ha tillgång till nät i alla fall.

Bortsett från uppkopplingsfrustrationen är jag just frustrerad. Jag har dragit i nödstoppen gällande jobbet och då kommer så klart resten av livet ramlandes över mig. Och det är jobbigt.
Ser mer eller mindre lyckliga familjer här på campingen, det är alltifrån nykära par som inte kan släppa varandra med varken blickar eller händer, till gamla strävsamma par som liksom fyller i varandras meningar. Visst, det hojtas och tjoas, en och annan sak flyger i luften men den generella känslan när jag ser mig omkring är att folk verkar ha det bra. Själv vet jag inte hur jag har det, eller hur vi har det. Vet inte ens om jag vill veta det.

Går runt med en sorgsen känsla. Funderar och analyserar. Försöker hitta mitt ”vill”, min drivkraft. Men inte ens där landar jag. Jag vet inte vad jag vill. Och när jag inte ens kan se en riktning så går jag ingenstans. Jag bara lallar runt, ena stunden i någon form av påhittad harmoni och andra stunden i frustration. Jag är så galet van att vara på väg framåt, mot ett mål, så när allt bara är en sörjig dimma kommer jag ingen vart. Det är inte katastrof, men väldig väldigt ovant.

Saknar närhet, den rent fysiska närheten. Det är bara barnen som tar i mig. Funderar på hur länge man klarar av att leva med någon utan just den där närheten…

Än mer frustration byggs på eftersom kroppen inte fungerar som jag vill. Viktnedgång ska vi inte tala om, nu tror jag det handlar om viktUPPgång. Vaknar varje morgon och är svullen, det lägger sig nästan alltid efter några timmar men är oerhört störande. Varför svullnar jag upp under nätterna? 

Har ingen riktig koll på maten, och eftersom maken är totalt ointresserad av hur jag äter får jag heller ingen ”draghjälp”. Tycker att jag tjatar på vareviga dag med frågan ”Vad ska vi äta till lunch/middag idag?” Svaren blir något i stil med att vi har kassler och potatissallad, och du kan ju äta kasslern. Jaha ja, här sitter jag på Åland och äter kött, bara. Men jag har inte ork nog att engagera mig i min egen mat, jag äter köttet/korvarna/osten/whatever. Tänker att snart är jag hemma, då blir det bokföring av matintag för att komma på banan igen. Då jävlar – tills dess: överlev bara.

Har inte badat än. Trots en oändligt fin strand som befolkas av ”vanliga” människor fixar jag inte att traska runt i baddräkt. Sitter som ett strandat vrak på en filt, bredvid maken som har hörlurarna inkopplade, och stirrar ut på barnen som leker i vattnet. Inte optimalt, långt därifrån.

Och orken – vad hände?! Jag är på semester, jag är nedvarvad – men orken tryter. Både den fysiska och den psykiska. Jag ”gör” inte längre. Och om jag nu faktiskt gör något, som igår när vi besökte Kastelholms slott, blir det bakslag direkt. Herregud mina fötter igår! Efter att ha ränt runt bland hundratals trappsteg i slottsruinen sa mina fötter upp sig. Trots ordentliga gympaskor. Kändes som om någon tänt eld på fötterna. Jag är i dålig form, väldigt dålig form – minst sagt.

Utstyrd i väktarklädsel på Kastelholms slott, bara ”huvan” väger 7 kilo!


Mitt i allt gnällande över det allmänna förfallet måste jag kasta in några positiva saker också för att balansera upp det hela. Först av allt, en hyllning till Åland – vilket ställe! Trivs som fisken i vattnet. Folk är över lag trevliga, lättsamma och genuina. Tillvaron är inte ”kommersialiserad” som på exempelvis Öland, det står inga gigantiska ”Outlet-tält” på varenda gräsplätt. Det märks också tydligt att det inte är ett vanligt ställe för folk att resa till (bortsett från Ålandskryssningarna då), den största campingen på ön har typ 50 platser. Kan säga mycket bra om Åland, för det har verkligen varit en överraskande upptäckt av det positiva slaget, men barnen säger det bäst: Aldrig mer Öland! Vi är helt eniga om att vi åker hit nästa år också. 

Mitt största nöje har varit att besöka kyrkor, för jösses vad vackra – och många – kyrkor det finns på Åland! Är på inget sätt religiös men älskar av någon anledning just kyrkor, det finns oftast ett lugn i dem och en fantastisk historia – det tilltalar mig. Dessutom var min farfar kyrkomålare…

Så dessa lediga dagar har jag inte enbart spenderat med knuten näve i fickan och gråten i halsen, lite energipåfyllnad har jag fått – och en och annan insikt om att det kommer att behövas förändringar framöver…

KAOS!!!

Hm, var det jag som nyss gnällde över semesterlugnet?

Nu är det inte lugnt!

Kaos medelst kadaverdisciplin. En ögonblicksbild från det harmoniska hemmet:

 

Dag 6 av 35 – rastlös

Dagarna går.

I torsdags var jag på jobbet, det kändes som balsam för själen. Fick undan en hel del tack vare att 8-åringen satt i en fåtölj med sin iPad. På hemvägen skulle vi stanna och köpa present till födelsedagsbarnet vars kalas är idag. Det gick strålande, i normala fall brukar denna syssla vara förenad med tidskrävande gnäll och gnissel, men inte just denna gång alltså *tackar högre makter*. När vi lämnar presentaffären passerar vi förbi en frisörsalong. En salong där jag brukar få mina ögonbryn plockade för en 50-lapp.  Tvärnitade och fick med mig 8-åringen in.

För att göra en lång (och plågsam) historia kort – jag fick mina ögonbryn plockade, och även resten av ansiktet. Innan jag visste ordet av satt en person och plockade mina ögonbryn, en annan for fram över ansiktet med sån där tvinnad bomullstråd och plötsligt hade jag en smula för varmt vax runt munnen. Jag hann inte ens protestera. Hela upplevelsen slutade med att jag blev ”sminkad”. Såg ut som någon som jobbar som proffs i något Red-Light-District, spacklad med bland annat täckkräm utblandat med vaxrester! För jävlig med andra ord. 8-åringen bara gapade när jag visade mig. Salongens ägare var inte på plats, och de två som utförde det hela kunde ingen svenska. När jag skulle betala fick jag hosta upp 200 kr för något jag inte ens bett om. Men jag betalade och gick därifrån. Under hela bilresan hem satt 8-åringen och bara tittade på mig, fullständigt fascinerad. Inte ett dugg konstigt med tanke på att jag hade glittrigt lila läppstift och så mycket eyeliner att det hade räckt till att måla en ladugårdsdörr. Det var verkligen långt ifrån vackert!

Bortsett från att jag såg ut som f-n sved det i hela ansiktet, så jag kastade mig in i badrummet när vi kom hem för att använda överdrivna mängder av någon tvätta-bort-sminket-mousse. När jag väl hade fått bort lagret av ”smink” såg jag förödelsen i mitt ansikte. Små små sår lite överallt och en svullnad som började växa till sig. Helvete! Jag VET att mitt ansikte inte tål den här typen av behandling av vax och tvinnad bomullstråd. Somnade med ett minst sagt ömmande ansikte.

Igår morse vaknade jag och såg – om möjligt – ännu värre ut. Alla hårsäckar vars hårstrå hade avlägsnats hade svullnat upp och sårskorporna hade fördubblats över natten. Jag tvättade försiktigt ansiktet med ansiktsvatten och lovade mig själv att inte klia bort sårskorporna.

Efter ansiktstvätt och kaffedrickande kände jag mig plötsligt febrig. Strax över 38 grader visade termometern. Varför? Petade i mig febernedsättande och tillbringade i princip hela dagen i vardagsrumssoffan. Vid 21:00 var febern nere i 37.2, då förflyttade jag mig till sängen. Det enda vettiga jag lyckades med under dagen var att tona håret och baka pizzabullar. Tryckte i mig fyra stycken alldeles själv, vilket fick magen att slå frivolter. Uj vad jag har bajsat efter det!

Idag känner jag mig feberfri men halvrisig, magen är fortfarande i olag. Dessutom gör axeln mer ont än vanligt, dvs jag har inte gjort de där fjantiga övningarna på ett tag. Det är bara att skylla sig själv.

Får inget vettig ur händerna, tänker på alla saker som behöver fixas innan Ålandsresan, allt ifrån vad som ska packas i kläd- och sakväg till vad jag behöver förbereda i matväg. Börjar tänka men sen tar det tvärnit i huvudet, det blir på något sätt för mycket. Vi sköt upp Ålandsresan pga barnens inbjudan till dagens kalas, så jag hade väl tänkt att vi skulle komma iväg på måndag eller tisdag. Så blir det inte! Mamma hintade lite fint om att hon skulle in och göra ultraljud på hjärtat i veckan och att hon tyckte det var läskigt. Hon kunde lika gärna ha sagt: jag vill att du följer med! Så nu blir vi hemma tills (minst) på torsdag. Vet inte ens om jag vågar ringa och boka färjebiljett.

Upptäckte igår kväll att jag har gjort en riktig läsmiss. Har funderat på att hyra bil på Åland, tänkte att det kunde vara skönt att lämna husbilen på en camping och sen kunna åka runt några dagar i en hyrbil för att upptäcka ön. Kollade hyrbilspriserna för att tag sedan och tyckte de var helt okej. Igår kväll fick jag för mig att kolla om det gick att boka en hyrbil redan nu. Då fick jag syn på priserna igen. Helskotta! Förra gången noterade jag inte att priserna var i euro, med andra ord kostar det typ 1700 kr/dag att hyra bil – det går fetbort med vår ekonomi. Tur att jag upptäckte det i tid, innan jag bokade.

Idag ska jag göra mitt bästa för att producera så många plåtar som möjligt med fröknäcke – min räddning varje semester. Enda nackdelen är att det tar en evighet att grädda.

Kanske hittar jag lite ork till att börja packa också.

 

Dag 3 av 35 på semestern

Haha, jag gör verkligen mitt bästa för att anpassa mig till semestern. Problemet är att andra inte gör det – anpassar sig till min semester alltså.  Det trillar in viktiga mail och det ringer 3-5 samtal per dag.  En precis lagom kvot för att jag på sikt ska anpassa mig till fullständig ledighet.

Igår drabbades jag av insikt. Gudars skymning – jag har glömt köra några löner… 😳 

När jag åkte från jobbet natten mellan fredag och lördag så hade jag bestämt mig för att åka till jobbet någon gång denna vecka för att ”semesterstäda” mitt rum, orkade helt enkelt inte göra det då. Vilken sabla tur eftersom det ligger en hög med papper, bland annat löneunderlag, på mitt skrivbord.  Fascinerande hur hjärnan ändå fungerar, att man plötsligt kommer ihåg saker innan det är försent! Så imorgon tar jag 8-åringen med mig och drar till jobbet. Kommer säkerligen att upptäcka fler saker när jag bläddrar i högarna.

Gjorde en överraskande upptäckt idag. Jag har tydligen en stegräknare i telefonen! I min iPhone finns det en app som heter Hälsa, och det visade sig att den registrerar alla steg jag tar! Det hade jag ingen aning om. Tydligen går jag i genomsnitt 5 000 steg per dag. Hm, har för mig att jag har hört någon rekommendation på 10 000 steg per dag. När jag tittade på statistiken kunde jag konstatera att jag går väldigt många fler steg mån-fre, det är lör-sön som drar ner statistiken.

 

Acklimatisering…

Funderar på hur jag ska ställa om till semesterläge. Eller så kanske jag inte ska ”ställa om” utan bara låta tiden gå? Det säger ju en del att jag ens tänker frågan på första semesterdagen!

Har ägnat morgonen åt att ta mina första stapplande steg i programmeringsspråket Python. Dessutom på engelska. Det gick bättre än väntat, var väldigt tveksam först till om jag skulle fixa engelskan, men det var faktiskt inga problem. Och när jag fick gå bananas och låta hela skallen fyllas av programmering så dök det upp en himla massa frågor, tror jag vet vem jag ska maila dem till. 😆  Jag vet VAD jag vill göra, men har inte den blekaste aning om HUR. *frustrerad*

Semesterplanen var att dra iväg onsdag eller torsdag denna vecka, men det kom en kalasinbjudan emellan.  Nu siktar vi på att (kanske) komma iväg i mitten av nästa vecka. Blir nog bra det också, då kan barnen gå sin simskola som de älskar även denna vecka, och jag kan teoretiskt börja röja bland alla våra saker och mina kläder. Med lite tur kommer vi att ha rena kläder med oss på semestern, för idag kommer leveransen med nya tvättmaskinen!

Jag fick för mig att jag på något sätt var tvungen att spara allt jag skrivit på min gamla blogg, men hur jag än letade så gick det inte att exportera innehållet. Så nu har jag kopierat allt och klistrat in i en pdf. Det blev över 6 000 sidor! Vet inte riktigt vad jag ska göra med det dokumentet, men nu finns det i alla fall. Har  svårt att smälta att fyra år har resulterat i så galet många sidor.

Nu är det nära!

Snart har jag semester!!!

Det firar jag genom att äta en lchf-kladdkaka deluxe.

Trots att jag känner mig svullen, tung och allmänt plufsig så valde jag att äta (och baka) den där kakan. Och gott var det!

Jorå, lite uppsvälld är jag allt, det kan bero på vad som helst. Lite för lite sömn mellan fredag och lördag kanske? Åkte från jobbet 00:41 natten mot lördag. 

Somnade nog inte förens 02:00, och självklart vaknade jag vid 5-rycket på lördagsmorgonen.

Svullnaden kan också bero på allt mitt ätande av vitkål och blomkål, för det har jag snöat in på fullständigt, och det har lite fler kolhydrater än vad jag brukar trycka i mig.

Hormonerna kan också spela in här.

Strunt samma, snart är jag ”som vanligt” igen. Om en vecka eller två.

Semester var det ja… Ska bli intressant att se hur det går. Senaste jobbsamtalet kom 18:10, och jag var otrevlig mot den som ringde genom att säga nej, det var både svårt och jobbigt. *stolt*

Fredagskväll – perfekt för okynnesjobbande

Okej, jag erkänner – jag är på jobbet! En fredagskväll vid 21. Hepp!

Nej, jag sitter inte här bara för att det är roligt, jag övervakar ett pågående byte av 21 st. fönsterkassetter. Dock ska jag ärligt säga att det är väldigt skönt att vara på jobbet just nu, lugnt och fridfullt.

Jag har haft 8-åring med mig på jobbet hela dagen, det var trevligt men en smula svårjobbat. Maken kom och hämtade henne runt 19:30, och sedan dess har jag grottat ner mig i ”tråkjobb” som kräver koncentration. Börjar känna av tröttheten nu och tänker slänga på en kanna kaffe.

Flow!

Sista arbetsveckan – och jag håller hög fart! Det känns verkligen riktigt bra. Intressant att en deadline kan få mig att plötsligt spruta idèer (antecknar febrilt allt på lappar). Om jag ska vara helt ärlig så skulle jag vilja jobba en vecka till. Fast det vågar jag inte säga högt, risken att någon klappar till mig då är överhängande. Så jag kommer att få tvärnita och göra en sladd i gruset på söndag.

Gjorde årets sista blomfotografering idag. 


Nu måste jag på något mirakulöst vis redigera klart alla bilder imorgon – då 8-åringen ska vara med mig på jobbet eftersom maken ska på jobbintervju. Känns som en utmanande kombination…

På lördag ska vi ha den årliga sommarfesten med goda vänner hos oss. Om någon (t.ex. maken) har förberett genom att handla? Nej, självklart inte! Det förväntas jag göra… Jag som är på jobbet mellan 7-20 varje dag och som dessutom måste vara på jobbet mellan 7-12 på lördag. Är en smula upprörd över det bristande ansvarstagandet. 😡

Skapligt nöjd ändå

De där förbaskade blombilderna….

Suckade och stönade och ägnade nästan 3 timmar av arbetsdagens början åt att fixa klart blombilderna. Det var med en lättnadens suck jag mailade iväg de sista till sina rättmätiga mottagare.

Äntligen! Nu kan jag jobba på riktigt.

*pling* Hm, vad var det? *pling* *pling* Men vad i allra glödhetaste vad det plingar! *pling* Skapligt frustrerad över att inte få komma igång och jobba öppnar jag mailen. Inom loppet av 1(!) minut hade jag fått fyra tackmail. De var så fulla av adjektiv att jag nästan rodnade, eller det gjorde jag nog faktiskt. Jag blir lika förvånad varje gång över att folk blir så glada över att få bilder som jag har tagit. Ett enkelt ”Tack för bilderna” kan jag tycka är okej, men dessa översvallande ordmassor som strömmar emot mig några gånger per år är…..en egoboost. 

Jag insåg efter lite googlande att en av personerna, som vänligt nog hade frågat om det var okej att använda bilderna på Instagram, tydligen är en stor person inom sitt gebit (inte blommor dock). Hon har 12 000 följare på Instagram! Nyfiken som jag är kollade jag upp hennes inlägg på eftermiddagen och såg att hon dels hade nämnt mitt namn och dels att hon hade över 9 000 ”gilla-markeringar” på mina bilder. *rodnar klädsamt*

Det var kanske inte så jobbigt att fixa bilderna trots allt. *hehe*

Jag är en smula tjatig – jag vet det – men återigen har jag upplevt en dag som förvunnit. Plötsligt var klockan 17:52. Jag gillar inte det här med att tiden tycks försvinna. Till råga på allt insåg jag idag att det jag hade tänkt göra idag, som jag kunde börja med först efter lunch, kommer att ta väldigt mycket mer tid än jag räknat med. Inte bra. Inte bra alls!

Ibland borde hjärnan kopplas in innan munnen tillåts tala…

Jag beskrev just en kompis partner med orden ”Som avslagen Ramlösa.” när 10-åringen frågade vad jag hade för uppfattning om personen ifråga. Jösses en sån mamma jag är! *skäms lite fast jag tycker det är sant* Ibland – ganska ofta faktiskt – borde jag tänka efter innan jag öppnar brödhacken och vräker ur mig saker.

Förhindrar mig själv att göra flera klantiga uttalanden genom att hetsäta chokladbollar.

 

Kladdigt

Fick barnen att bidra med muskelkraft mot att de fick smaka. 


Blev riktigt goda chokladbollar 

Semesterfunderingar och vitkål

Det är väldigt skönt att vara kapabel att gå ner i varv. Samtidigt har jag svårt att ”bara vara”. Blir lätt lite smågrinig när jag inte har något att fokusera på märker jag.

Har slöat några timmar i soffan och låtit tankarna virvla runt med fritt spelrum i huvudet.

SEmester

Det är bara en veckas jobb kvar – sen är det semester. Och med ”en vecka” menar jag inte fem dagar, jag kommer med största sannolikhet vara tvungen att jobba på lördag då ett av byggprojekten troligtvis går i mål och ska besiktas. Leveranser är försenade vilket gör att hela projektet dragit ut på tiden. Fast jag brukar tänka att min semester alltid börjar på en måndag, att jag är i tjänst till 23:59 söndag kväll. Trots detta faktum (jobb till söndag kväll) kan jag nästan känna doften av semestern. Av den versionen som är påhittad i mitt huvud vill säga, den romantiska versionen i ljusrosa. Jag vet att semestern inte kommer att bli ljusrosa, mer än kanske stundtals, och det känns okej.

Det ska bli spännande att åka till ett helt nytt ställe, där igen av oss tidigare har varit. Samtidigt känns det så klart skrämmande – nya stränder att visa upp sitt vita fläsk på *hua*. Jag har kollat upp färjetider, campingar och priser. Det är dyrt dit vi ska, med tanke på att budgeten nu är starkt begränsad pga alla oväntade men livsnödvändiga inköp den senaste tiden tror jag att vi har råd att vara borta 9-13 dagar beroende på hur vi lever. Kanske borde investera i ett 100-pack nudlar från ÖoB till familjen? *ler brett*

Jag försöker föreställa mig hur det ser ut dit vi ska, hur naturen ser ut, hur människorna är, vilka sevärdheter som finns (kyrkorna har jag läst in mig på) och om matkulturen skiljer sig så mycket som folk säger.

Funderar på vad jag vill göra – bortsett från att bada då. Den senaste tiden har fotograferandet poppat upp i huvudet titt som tätt, kanske borde jag grotta ner mig i seriöst fotograferande på detta nya ställe? Längtar tillbaka till macro-tiden då jag plåtade allt med galen förstoring, det är väl sisådär en 20 år sedan jag höll på med det. Fast det kräver att jag köper en riktigt bra macroglugg. Typ nästa vecka! Jag har ju förmånen att kunna använda min jobb-fotoutrustning även privat, och jag har en budget för fotorelaterade saker på jobbet. I den budgeten finns det pengar just nu, som jag skulle kunna köpa en ny glugg för. Jag hade bland annat budgeterat för inköp av Nikons nya D500, men nu börjar jag bli tveksam till om det är den kameran jag egentligen vill ha. Så, om jag lyckas skaka fram lite tid kanske jag hinner åka till den lokala fotohandlaren och fixa en macroglugg. Då blir det kanske plåta av på semestern.

I övrigt har jag inga klara tankar och önskemål om semestern.

Det känns inte som att jag behöver så lång ”omställningstid” i år som jag brukar vilja ha. I normala fall jobbar jag verkligen till  kl. 23.59 söndagen innan semestern, och har inte haft varken tid eller möjlighet att ställa in mig på ledighet så jag har behövt nästan en vecka på mig att ”byta hatt”. Det skulle inte funka att packa i all hast på måndag förmiddag för att komma iväg lagom till lunch.  Men som sagt, i år behövs det nog inte så många dagar. Tror jag. Fast jag vet att det kommer att sluta som vanligt, att det är jag som är ansvarig för allt packande av barnens kläder och saker, mat och förbrukningsvaror som kaffe, solspray, vatten, toapapper och schampo.

Jag har faktiskt pratat med barnen om att göra någon form av projekt av denna semester, kanske att skriva en blogg ihop. Fast än så länge är det bara idéer och löst prat, men det vore kul.

Bunkrat upp

Någon gång vid 15-tiden kom maken och undrade om vi skulle grilla. Visst, men vad? Han förslog att han skulle åka och handla grillkött. Okej, och vad tänkte du att vi skulle äta till? Öhum…potatissallad?! svarade han. Jaha, som vanligt fanns det inte en tanke på att jag kanske behövde äta något annat än kött! *mutter mutter* Men jag lät honom åka och gick ut till köket.

Vad kan jag tänkas trolla fram tro? Tittade oinspirerat i kylskåpet. Såg ingenting. Plötsligt kom jag på att jag hade ett vitkålshuvud i skafferiet, vitkålsgratäng kan jag göra!

Började riva vitkålen och kom på att det är så galet tråkigt och slabbigt att hålla på med så det var lika bra att riva hela huvudet på en gång. Det hela slutade med att jag gjorde en vitkålsgratäng – med så mycket Sambal Oelek i att nackhåren reste sig – och två tacogratänger.

Gudars vad skönt, nu har jag lunchmat för hela nästa vecka! *oerhört nöjd*