Den som spar (läs: shoppar) han har

Blev en smula fnittrig i duschen när jag tänkte på det där med pengar, köp-stopp och onödiga saker – och fick se detta:

Åh – bra pris på vårt favoritshampo/-balsam, bäst jag köper!

Ja, tvätta håret kan vi göra ofta och mycket innan lådan börjar sina!

Årets fattigaste månad?

Mitt fb-flöde fylls just nu med artiklar på temat ”Årets fattigaste månad”.

Det får mig att reflektera över min egen ekonomi, inte utifrån att det är just januari utan mer generellt.

I december, när jag insett att det gått en smula överstyr med julklappsinköpen gav jag mig själv ett ”köpstopp”. Sedan dess har jag bokstavligt talat suttit på händerna medan reklam om reor har passerat förbi. Jag vill så sjukt gärna handla.

Har lyckats över förväntan och känner mig nöjd med mitt beslut. Inser att många inköp är impulshandlingar – de skänker tillfredsställelse bara för stunden. Rent krass behöver jag inte det jag köper utan det är bara någon form av utfyllnad.

Har hållit mig till min köpstopp-plan fram tills denna vecka. Först var det ett besök på Netto med mamma, det kostade 2500 kr.  Nu var det inte bara mat utan en hel del annat som inhandlades, och eftersom jag vet att mammas pension är ruskigt mager väljer jag alltid att betala när hon är med. Nästa grej var ett besök på ICA igår, det slutade på en tusenlapp. I princip inget onödigt, förutom tulpaner för 80 kr, slank ner i korgen. Inser att alla fröer jag köper och bakar ”bröd” av är dyrt. Riktigt dyrt!

Min hjärna blir en smula knäpp när jag först säger NEJ till alla inköp och sen smäller iväg 3500 kr i livsmedelsaffärer. Måste få till lite nyanser i tänkandet, för mat måste inhandlas. I alla fall en del mat, för tjena vad mat vi har i våra frysar – där skulle behöva rensas. Tror vi skulle kunna leva på det som finns i frysarna i säkert en månad och bara komplettera med mejeriprodukter och frukt (till barnen och mamma).  Men det blir en annan gång.

Idag är det lördag, och åter igen en ”åka-iväg-dag”. Vänner ska besökas. Lusten är (som vanligt) lika med noll. *suckar tungt* Men jag har i alla fall bakat kladdkaka med hallonpannacotta som vi ska ta med oss.  Funderar en del över mitt (nästan) alltid lika stora motstånd när det gäller att ”åka iväg”. Jag vet så väl att jag efteråt känner jag mig ganska nöjd. Men startsträckan…. Den är sjukt jobbig. Just idag ska vi besöka vänner som jag tycker om, så jag borde verkligen se fram emot detta, men nej. Nåja, det är bara att bita ihop och sätta på värmaren i bilen och bara göra. Jag har till och med nu på morgonen kommit ihåg att packa ner barnens badkläder – för det ska tydligen badas idag!

Det blir nog en bra dag.

Snart fem år!

Jag bytte telefon i julas, och sedan dess har jag ägnat mig åt att logga in i appar och installera om saker. Glömmer liksom bort att det är så mycket man ska fixa med när man byter.  Extra jobbigt blir det när man är en slarvmaja som jag och inte alltid (läs: väldigt sällan) sparar inloggningsuppgifter på ett ”säkert ställe”. Men det har ändock gått skapligt tycker jag.

En sak som jag inte har fixat är bluetooth-uppkopplingen till vågen. Nu har det inte känts superviktigt eftersom jag har sett att de där 2 kilona jag gick upp runt jul har hållit sig kvar. Men i början på veckan började vikten röra sig nedåt, och då blev det genast aktuellt att få till kontakten mellan vågen och telefonen.

Så i morse började jag fippla med det. Tyvärr går det inte så bra, men jag har inte gett upp ännu!

Vad som slog mig när jag höll på var att den 7 mars har det gått 5 år sedan jag började med lchf. FEM ÅR!

Kritisk som jag är kan jag inte låta bli att tänka att på fem år borde jag ha åstadkommit väldigt mycket mer i viktminskning än vad jag har gjort. Samtidigt så tänker jag att jag väger i alla fall inte så sjukt mycket som jag gjorde då.

Det ska bli väldigt intressant att se vad vågen står på den 7 mars.

Trosor

Jag vet inte vad som händer, men just nu pågår något märkligt med mig och trosor…

Nyduschad och fräsch kliver jag på nyårsafton i ett par rena trosor innan jag hoppar i resten av nyårskläderna.

På väg till partajet (okej, middagen) tycker jag plötsligt att det känns ”kallt” nertill framtill. Eftersom jag kör just då kan jag inte köra ner näven för att närmare undersöka den plötsliga kylan.

Glömmer bort det hela tills jag går på toa ett antal timmar senare. Drar ner byxor och trosor och parkerar på porslinstronen. Det finns just inget annat att titta på än ner. Ner i byxorna. Japp, just det – byxorna. Inte underbyxorna.

Tydligen var jag så våldsam när jag klädde på mig att jag slet sönder dem! Framtill är det ett stort hål!

Inte konstigt att det var kallt!

De trasiga trosorna byts vid hemkomsten mitt i natten ut mot ett par andra. Ett par som endast fick sitta tills på morgonen. För självklart lyckades jag dra på mig ett par trosor som var tre storlekar för små. Ingen stretch i världen kunde få de frimärksstora tygbitarna att täcka min bakdel, nej tygbitarna rymde in mellan skinkorna! Och det är ju som alla vet ruskigt obekvämt!

Fick sen ett helt dygn med trosor som satt bra, och invaggades i tron om att nu var det slut på tros-strul.

Icke då!

Igår morse duschade jag innan vi skulle åka iväg och handla. Efter duschen blev det lite bråttom och jag stack in näven i torktumlaren som sedan länge var klar för att fiska fram rena trosor.

Vad fick jag tag på? Trosor? Ja! Rena? O ja! Kalla och fortfarande rejält fuktiga? Det också!

Det var en himla tur att rumpvärmaren fungerade i bilen så att trosorna hann torka innan vi kom till affären. I alla fall på baksidan…

De numera torra trosorna gav mig ytterligare en överraskning idag vid lunchtid. Då upptäckte jag nämligen att de var felsydda! Det där käcka tygmärket med logga på som brukar sitta i navelhöjd vänt utåt hade något klantarsel sytt fast på insidan! Inte nog med det, det sköna frottéfodret i grenen var fastsytt på sidan mot golvet!

Man undrar ju vilka sömmerskor de har i låglöneländerna?!

Tills man inser att man går runt med trosorna ut och in!

?

Jobbat

Årets första riktiga arbetsdag är avklarad. Sammanfattas med: JÖSSES!

Vi gick ut stenhårt med en planeringsdag i ledningen. Eller ”dag” var väl att ta i, vi hade bokat mellan 8-14. Och det räckte kan jag säga. Det var ett oerhört konstigt möte. Vet inte vad chefen var på för humör egentligen, men underligt var det. Känslan efteråt var seger – jag hade inte fått en enda sak tillagd på min ”att-göra-lista”.  Fast insatsen bestod i att jag bet mig i tungan hundratals gånger, för säger jag något så hamnar det på mitt eget bord. Provade stämningen ett par gånger genom att komma med några inlägg, men chefen högg direkt så jag slutade relativt omgående att säga något. Satt mest och försökte se intresserad ut och nicka. Den tredje kollegan hade en annan taktik, att säga ”det verkar som att du har tänkt igenom detta” och fjäskade på med hög frekvens.  Ett fullständigt ostrukturerat möte som enligt min mening inte ledde just någon vart. Vadå ”planering”? Å andra sidan, om jag hade orkat förbereda mig (på min fritid) så hade det kanske sett annorlunda ut. Men som sagt, jag är själaglad över att inte ha tusen nya saker att göra!

Hur den stackars 11-åringen stod ut med att sitta i samma rum begriper jag inte. Men det var inget gnäll alls.

Efter mötet hade jag en träff med leverantörer. Eller snarare avstämning. Sen -äntligen- fick jag jobba. Vi åkte nog från jobbet först vid 17:30.

En märklig dag som trots sin improduktivitet ändå skänkt mig ett lugn. Gett mig ork att ta itu med min egen planering av mina arbetsuppgifter. Längtar efter att göra en årsplanering med mätbara mål för just mina verksamheter. Det kanske jag kan göra inom två veckor.

En av de första sakerna som hände när jag kom till jobbet var att en medarbetare frågade ”Ska du jobba imorgon?”. Öh… En fråga jag inte ens funderat på i ärlighetens namn. Snabbt som f-n sa jag NEJ. Haha, så imorgon är jag ledig. Najs!

En bitter jävel

Jag måste få ordning på mig själv. Eller snarare, jag måste få ordning på tankarna som snurrar och fullkomligen äter energi.

Den senaste tiden har jag insett att jag är inne i en ond cirkel och trampar, att jag går runt runt runt i mina tankegångar. Jag tänker inte ”färdigt” så att det blir ett avslut och någon form av handlingsplan. Jag låter bara skiten snurra. Inbillar mig att ”när jag får tid” ska jag tänka. Det är bara ett annat sätt att skjuta upp saker. Att intala sig att man gör det ”sen”, någon annan gång.

När jag väl får lite tid och kan låta tankarna löpa längre än vanligt tycker jag att det är snudd på FÖR jobbigt att tänka färdigt, så då hittar jag på något annat att sysselsätta hjärnan med.

Det värsta med alla tankar är att de kräver att jag tittar på mig själv, ifrågasätter min egen reaktion. I själva verket vill jag bara gnälla och tycka synd om mig själv.

Sex, närhet, relation och kroppskontakt

Igår, årets första dag, vaknade jag av att det låg en arm runt min kropp. Det har det inte gjort på evigheter. Alltså verkligen evigheter. Letade i gamla bloggen för att hitta uppgifter om när det senast hände, tror vi snackar om sommaren 2016.  😯  Det var en smula chockartat – han tar i mig?! Eftersom jag var sjukt kissnödig kunde jag inte ligga kvar för att se vad som skulle hända – om något skulle hända.

Att det saknas kroppskontakt har jag på något sätt lyckats förtränga med hjälp av tid. Jag finner mig i att det är så här det är, och så är det inte mer med det.

Tack vare den där armen började tankarna vakna i skallen igår. Jag har alltid sett mig själv som en väldigt sexuell varelse, och diskussionerna har genom åren varit många  när det gäller ju avsaknaden av sex. Nu menar jag inte värsta kaninfarmen utan sex kan för mig vara så mycket mer, främst handlar det om närhet, kroppskontakt och någon form av bekräftelse.

För fem år sedan kände jag mig väldigt ”icke-sexuell”, tyckte min kropp var vidrig. Men det vände när jag efter några månader hade kört lchf och tappat de första 20 kilona, hej vad levande jag kände mig plötsligt. Fast det fanns ingen mottagare för mitt nyväckta intresse trots att jag gjorde försök efter försök att väcka intresset.

Igår funderade jag på allvar hur det skulle vara att resten av livet leva utan sex. Att aldrig mer få uppleva det där heta, galna och sköna. Hua – hemska tanke!

Så vill jag inte ha det, frågan är bara vad jag skulle kunna göra åt det. Efter 20+ år med en make som inte är jätteintresserad av sex känns det snudd på omöjligt.

Sen kom nästa tanke som på beställning – vill jag verkligen leva med den här mannen?

I ärlighetens namn tror jag att vi lever och bor ihop för att det är bekvämt och av gammal vana.

Jag kan inte se att vi tillför varandra något nytt längre. Jag går mest runt och är irriterad över en mängd saker. Hans totala ointresse av,  och anpassning till, vad jag äter är ett sådant exempel (efter snart FEM ÅR!). Ett annat exempel är skötseln av hemmet, dvs matlagning, städning och tvätt. Om man säger till eller ber om det så hjälper han till, men inget sker på hans initiativ.

Okej, jag inser att jag är på väg mot ett stort beslut, huruvida jag vill leva i det här förhållandet eller inte.

jobb och ersättning

Från hemmaplan till jobbet, utan att tankarna på något sätt minskar i mängd.

Jag vet att jag har ett ”bra” jobb, i alla fall sett till lön, innehåll och möjlighet att påverka. Jag ”borde” vara nöjd. Men det är jag inte.

Vad är det då som är irriterande?

Ja, det finns flera saker, men det som sticker ut mest är lönen.  Jag kan skämmas när jag tänker på min småaktighet, att jag går igång på pengar, det är så ytligt på något sätt. Samtidigt så ÄR det lönen som gör mig mest irriterad. Eller, det är egentligen andras lön som gör att jag går igång.

Vid ett flertal tillfällen den senaste tiden har jag suttit på möten och medvetet valt att inte ”gå igång”, att inte låta idéerna spruta och komma med förslag. Varför? Jo, därför att jag vet att hälften av allt jag säger kommer jag själv åka på att göra/genomföra. En smula grinigt tänker jag att det kan hon/han minsann få ta ansvar för – det har han/hon betalt för.

Som en hök iakttar jag andra medarbetare och kollegor, hur mycket GÖR de egentligen, hur mycket får de ANDRA att göra åt dem?

Utifrån mina iakttagelser drar jag slutsatser. Det finns hon som ”har så mycket komptid”, det finns hon som alltid, med ett falskt leende, säger ”du som är så bra på…..”

Och så finns chefen, som nyligen skrev på ett nytt arbetstidsavtal för ett 20-tal medarbetare vilket innebär att de alla får en rejäl löneökning från 1:a januari.

Förra veckan, årets sista dagar, satt jag och la in de nya lönerna, och blev upprörd. Gudars skymning – nu är det 9 personer som har högre lön än mig.

Det fanns två personer som inte ingår i detta nya avtal, men som chefen tycker ska ha samma påslag, ”för de jobbar ju som de andra”. Hepp, 11 stycken som har högre lön än mig.

Det är okej med mig att andra har högre lön, men då tänker jag inte ställa upp i ur och skur. Då ska jag fan inte jobba mer än 40 timmar. Då tänker jag inte ta mer ansvar än jag har betalt för.  Då tänker jag inte ”alltid finnas där” och vara likställd med chefen.

Hua vad jag låter bitter och småaktig.

resten då?

Ja, förutom mitt äktenskap och mitt jobb så trängs så klart tankar om vikt och träning i huvudet.

Inte konstigt att man är som man är.

Ska försöka reda i röran i huvudet, prioritera och hitta sätt att hantera det som kräver hantering.

Årets första dag

Årets första tvätt snurrar i maskinen, och jag fick ett litet ryck att börja röja i tvättstugan! Men det är ingen fara, det gick över fort.

Jaha, då är det nytt år. Konstigt nog känns det. Är laddad, utan att veta varför egentligen, men det känns nytt och bra. Istället för att tyngas ner av dåligt samvete så känner jag mig redo att ta itu med både det ena och det andra – hur nu det gick till?!

Hade en trevlig nyårskväll/-natt hos goda vänner. Visst, det var lite avslaget, känslan av ”vardagskväll” fanns där, men oj så skönt det var. Ingen hade klätt upp sig till tänderna, ingen förväntade sig värsta partyt, ingen blev stupfull – det var helt enkelt bara trevlig.

Och jag såg inte ut som ett fläskberg på årets nyårsbild! En skitsak, men det gjorde mig glad. 

Ja, nu väntar ett nytt år, undra just hur det kommer att te sig?

Årets sista dag!

Ja då var den här då – sista dagen på 2017.

En dag som jag började genom att göra ett gäng lchf-kladdkakor till kvällens begivenhet. Märklig upplevelse att hela huset luktar choklad kl. 5 på morgonen. Nu håller jag tummarna för att de hinner svalna på några timmar så att jag kan hälla på hallonpannacottan, så att den hinner stelna!  ?

Funderar på om jag faktiskt ska ha klänning på mig ikväll. Problemet med det är att jag då måste eftersöka strumpbyxor. Jag VET att jag har en hel plastpåse full med strumpbyxor, frågan är bara var. Det dåliga samvetet över ”kläd-röran” kommer farande. Jag tänkte innan jul att under mellandagarna måste jag verkligen ta itu med den där röran. Men det har jag inte gjort. Skyller på tidsbrist. En del saker som jag inte gör, fast jag borde, skapar frustration vilket leder till grinighet.  Så från den positiva tanken på klänning känner jag mig nu grinig.

Ja, humöret svänger hit och dit, finns mycket jag skulle behöva processa tankemässigt. Men det får vänta till nästa år.

Nu tänker jag krypa ner i lopplådan en stund och vila, gårdagens 6 timmars bilkörning i snöstorm börjar ta ut sin rätt och jag vill vara utvilad ikväll.

Årets sista lördagsmorgon

Här sitter jag och muttrar, dricker kaffe och försöker vara kreativ som få.

Idag ska vi ut och fara. Jag har ingen lust! Vi ska hälsa på (makens) släkt, ett besök vi har skjutit upp gång på gång. Vill verkligen inte följa med, men eftersom jag är skyldig till uppskjutandet så måste jag väl göra det. En hel dag kommer att gå åt skogen. En dag som jag hade kunnat använda till att laga all mat som vi ska bidra med på morgondagens nyårsfest. Det är inte ett dugg stressande att då sitta i en bil i sex timmar…. *ljuger friskt*

Ja, och morgondagen då – nyårsafton! Vi gör gemensam sak och ”firar” med goda vänner. Vi fick på vår lott att fixa för- och efterrätt. Frågan är bara VAD vi ska fixa. Och mer intressant är NÄR vi ska fixa det. Livets ständiga dilemman.

Vaknade i alla fall upp till ett nytt rekord denna morgon, jobbets fb-sida (som jag ansvarar för) har nått nya höjder. Vi har länge haft flest ”gillare” bland verksamheter som vår (totalt över 100 st i Sverige). Dock har de som haft 2:a-platsen varit hack i häl en längre tid. Jag gillar ju att vinna så under hösten la jag upp en strategi, som visade sig vara helt rätt. Nu har vi mer än dubbelt så många ”gillare” som 2:an. Vi är inte bara störst, vi är bäst! *skryter* Det känns väldigt bra, trots att mina kollegor inte begriper sig på sociala medier och dess kraft.

Efter att ha njutit en stund av segerns sötma gav jag mig i kast med årets Nyårsbrev som imorgon ska skickas ut till sisådär en 7000 personer. Känner mig totalt oinspirerad… Visst, det har hänt jättemycket i vår verksamhet detta år och många spännande saker kommer att hända nästa år – men hur får man ihop det till en intressant text? Kanske hjälper med mer kaffe?!  😀

 

Årets sista fredag

Jaha, här sitter jag på jobbet och glor, årets sista fredag.

Har hållit mig borta från bloggen några dagar. Känner mig frustrerad, irriterad, förvirrad och allmänt bitter, och vill inte sprida gallan i etern mer än nödvändigt.

Men nu är det som det är. Och här sitter jag. Var ruskigt effektiv på förmiddagen, sen tappade jag sugen fullständigt. Lite småkomisk är det att barnen är ute på galej idag och jag kan rent teoretiskt jobba till sena kvällen. Om jag nu bara hade någon lust med det! Men det har jag inte.

Det har bara varit chefen och jag på plats idag, och det har varit riktigt trevligt. Ända tills chefen skulle gå hem. Vi stämde av ett par saker och han sa plötsligt något som gjorde att jag backade långt in i väggen och drog öronen åt mig. Jag vet inte om jag överreagerade men reagerade gjorde jag. Efter det försvann alla arbetslust.

Det är märkligt att vi kan jobba tight ihop  i flera timmar, och enligt mig komma varandra nära. Vi delar många personliga åsikter och kräks i varandras papperskorgar tills det känns som att vi är riktigt tighta, och sen smäller det till! Det är ju inte första gången detta händer. Jag upplever det som att jag sänker garden undan för undan och sen får jag en riktig käftsmäll. Att jag aldrig lär mig!

Nej, jag är verkligen inte på bra humör just nu, rent allmänt mår jag skit. Det är många tankar som snurrar. Jag kan lika gärna stänga ner kontoret och åka hem.

 

Over and out!

När man tänker rätt och det blir fel

I någon slags desperation att skapa ”julstämning” köpte jag nio stycken hyacinter.  Jag älskar doften av hyacint och tänkte att får jag bara doften så känns det i alla fall som jul.

I samma anda tänkte jag om amaryllis. För mig är det verkligen julblomman framför andra.

Hela hösten, eller i alla fall halva, har jag haft koll på blomsidor på nätet – snart kommer amaryllislökarna. Och de gjorde de. Men oj vad dyra de var, 119 kr/styck! Nåja, om man väntar lite så blir det billigare!

Så jag väntade, tills ”mina” lökar var nere i 29 kr/styck – då köpte jag fyra stycken.

Så långt allt väl!

Denna juldagsmorgon sitter jag och ”njuter” av 9 hyacinter – som är doftfria(!) och fyra amaryllislökar som i bästa fall blommar om…..sex veckor?

Jihaaaa!

Äntligen är julafton passerad

05:59:06  2017-12-25

Får man åka till jobbet idag?

Näääää…… Det ”får” man inte.

Idag – precis som igår (julafton) och imorgon – är dagar när man ska umgås med familjen. Påtvingad social samvaro. Inte för att det är så himla jobbigt egentligen, men jag får krupp av att göra ingenting. Att bara halvligga i soffan och slöglo på tv funkar i en, max två dagar, sen kommer myrorna krypande. I ärlighetens namn skulle jag kunna bosätta mig i tvättstugan – för där behöver det röjas rejält! Fast jag är en smula för lat och omotiverad att påbörja ett sånt jätteprojekt. Lite moment 22. För att inte bli helt galen smygjobbar jag lite vid datorn som står på köksbordet, nu på morgonen har jag t.ex. tryckt iväg en annonskampanj i sociala medier för sisådär en 15 000 kr. Alltid något!   😆

Att slappa och slöa och inte ha huvud fullt av ”det-ska-jag-göra-imorgon” frigör utrymme i huvudet. Då får andra saker plats, som t.ex. relationen till maken, den stillastående vikten och alla uteblivna gymbesök. På gott och ont.

Måste erkänna något.

Det där gymmet som jag har årskort till…. Det har flyttat! Det hade jag ingen aning om, fick se det på facebook för någon vecka sedan. För att döva samvetet en smula åkte jag faktiskt dit i lördags för att kolla hur det ser ut i nya lokalerna. Och för att kolla om mitt kort fortfarande fungerar. Kortet funkade och jag kom in. Lokalerna är riktigt trevliga, även om jag personligen har en smula svårt för öppna planlösningar. En nackdel är att det nu bara finns en dusch, den ska både damer och herrar dela på tydligen. En fördel är att antalet parkeringsplatser har ökat med 3000%.  Som alltid när jag kliver in på ett gym började adrenalinet rinna till, pulsen ökade och jag blev sjukt sugen på att köra ett pass där och då.  Jag VET ju att jag fungerar så, pallrar jag mig bara iväg så finns all motivation i världen.  Det är det där med startsträckan….

Allt gluttande på facebook, där otaliga inlägg från alla keto-grupper jag är med i flimrar förbi konstant, har skapat ett skav i hjärnan. Istället för att ”bara vara” och bli glad över att vikten inte går uppåt behöver jag (återigen) fokusera på mina macros, och äta enligt dem. Har helt tappat det fokuset. Det är bara att konstatera att jag har haft rejält med tur som inte har gått upp i vikt!

När vikt och gym upptar mina tankar kan jag inte låta bli att hamna långt tillbaka i tiden. Ja, kanske inte så himla långt, men till den tidpunkt i höstas när maken började jobba igen efter två års hemmavaro. (September?) Då var jag orolig för hur i hela friden det skulle fungera med att lämna och hämta barn, fixa mat och dessutom hinna jobba. Nu kan jag konstatera att det faktiskt har gått jättebra! Jag är inte stressad över jobbet, jag får väldigt mycket tid (värdefull sådan!) med barnen och maten har fungerat skapligt, i alla fall för barnen. Det funkar helt enkelt, och nu känns det som att det är dags att ta det hela till nästa nivå, att bättra på matlagningen och klämma fram tid för besök på gymet. Haha, det finns potential för nyårslöften här.

Och relationen med maken… Ja, den vill jag helst inte tänka på, den känns ”sådär” om jag ska vara ärlig. Jag är snarstucken och allmänt grinig, tycker att hans bidrag till vårt gemensamma liv är obefintligt. Men, jag orkar inte göra något åt det. Eller snarare, jag vill inte göra något åt det, vill inte lägga tid på något som jag just nu uppfattar som hopplöst. Tycker faktiskt att HAN borde lägga två strån i kors. Mentalt är det skönt att lägga stafettpinnen hos någon annan en stund. Misstänker dock att jag förr eller senare kommer till en punkt då jag inte orkar vänta på hans initiativ. Den dagen den sorgen.

Nu är det dags att ta itu med frukostbestyren, känner att min kropp behöver några stekta ägg efter att ha varit vaken i tre timmar.

Sista arbetsdagen innan jul?

Jaha, nu är det snart jul. Typ om två dagar.

Ägnar (som vanligt) morgonen åt ett hinka kaffe och fara runt i cybervärlden. Borde egentligen göra en handlingslista för all julmat. Snart ska jag det. Om en stund. Tänkte nämligen handla all julmat på väg till jobbet idag, hänga på låset kl. 8 när affärerna öppnar. Det är väl en bra plan va?

Jag hade en jättebra plan för jobbandet igår också. När jag satt i bilen på väg till jobbet drog jag upp de stora linjerna, vad jag skulle hinna med och vad jag skulle prioritera.

Det gick fullständigt åt helskotta kan man säga. Strax efter 9 dök chefen upp på mitt rum med en kopp kaffe och 4 kilo papper. Han gjorde det bekvämt för sig i en av mina fåtöljer och bad mig ringa på vår tredje kollega i ledningsgruppen. En smula förvånat sa jag: Men vi ska väl inte ha möte NU?

Vi behöver stämma av några saker, sa han.

Jaha ja. Den där ”avstämningen” höll på till kl. 12:45!

Halva dagen åt skogen alltså.

Jag var på trotshumör redan från start på mötet, den där händelsen från julavslutningsmiddagen satt som en tagg i hjärtat. Trots att det gått 1,5 dygn. Hade inte riktigt hunnit smälta den, smärtan satt kvar och fick följder på mötet.

Jag var inte grinig och otrevlig, men jag kastade mig inte på alla bollar som kom flygande. I ärlighetens namn tog jag inte en enda boll. Det var många frågeställningar i stil med: hur löser vi detta, vem kan göra det här, hur ska vi lägga upp jobbet med, vi måste hjälpas åt…. Inte en enda gång öppnade jag käften! Satt där, lätt grinig (och sårad), och tänkte att ”det där kan ni två pyssla med”. Det märktes säkert….

Sen kom frågan om hur vi tre skulle jobba under jul/nyår. Tredje kollegan öppnade käften och började med ”Jag har så mycket komp….” Hade jag nu varit i normalt skick så hade jag huggit på de där första orden. VI HAR FÖR FAN INTE KOMPTID!!!  Men jag satt tyst och lyssnade på den olidligt långa utläggningen om hur mycket kollegan minsann hade arbetat – vilket skulle kompenseras genom ledighet från 22/12-7/1. Dvs HELA perioden. Jaha ja….

Sen kom stafettpinnen till mig – hur hade jag tänkt göra? Jag hörde det outtalade ”för någon måste ju vara på plats”. Nu är det ju så att jag har inte riktigt tänkt igenom någon ledighet, jag har ingen färdig plan att presentera. Så jag mumlade att ”ja, imorgon (fredag) ska jag i alla fall jobba” BRA säger kollegorna, för vi är lediga. Jaha ja…

Sen försvann frågan, vilket betyder att båda kollegorna tänker vara borta fram till 7/1.

Ja fy fan, tänk om man hann jobba lite mellan varven också. Men idag ska jag jobba, eller i alla fall försöka eftersom jag har 11-åringen med mig. Men först ska vi handla all julmat, hoppas jag!

Julavslutningsmiddagen

Hela dagen igår velade jag hit och dit. Ena stunden ville jag hitta på en ursäkt (migrän, plötsligt sjuka barn) för att slippa gå på personalmiddagen, nästa stund kände jag att det nog kunde bli riktigt trevligt.

Till slut bestämde jag mig i alla fall för att gå. Eller ja, det var snarare så att klockan var så mycket att det inte fanns någon återvändo.

Kollegan och jag drog en iväg en stund innan alla andra, vi skulle ju ”fixa” innan de kom. Men jösses, resan dit! Kollegan hade dagen innan frågat mig vilken väg vi skulle åka och jag hade sagt att jag tänkte åka stora vägar i möjligaste mån med tanke på väglaget. Men igår hade kollegan frågat runt och ”smitvägen” genom skogen sades vara i ”väldigt bra skick” – så vi åkte den. Men fy fan vilken väg! Dryga 2 mil på isig och spårig väg där 30 km/h upplevdes som alldeles för fort.  Funderar ju på vad den där människan som tyckte att denna väg var i ”väldigt bra skick” åker på för vägar?!

Efter dryga 80 minuters resa på riktiga skitvägar var vi framme. Vi fixade och donade och jag bytte faktiskt kläder, eller i alla fall överdel. En överdel som jag på morgonen tyckte satt bra men som nu, sen eftermiddag, kändes helt fel. Gillar verkligen inte att ha på mig kläder som inte känns ”rätt”, är väldigt känslig för just det. Men jag sträckte upp mig och klistrade på värdinneleendet.

Någonstans mitt i middagen kändes det faktiskt riktigt bra, och jag tänkte att det var ju ändå bra att jag valde att gå.  Jag började slappna av.

Hela härligheten avrundades med ett tal av chefen. När det var över harklar sig en annan medarbetare och kliver fram med en påse. Jorå, men nu ska minsann ledningen uppmärksammas och tackas, han halar upp två rejäla presenter ur påsen och så ropar han upp två av tre i ledningen. Två av tre, det vill säga inte mig!

Jag visste inte vart jag skulle titta – så ont i hjärtat gjorde det. Kan väl säga att mitt tidigare ganska goda humör störtdök ner i ett mörkt, kallt och vidrigt hål.

Något stukad avslutade jag spektaklet och hälsade alla god jul. Jag kallpratade med några och gick sen till bilen för att åka hem.

Satt länge i bilen och var ledsen, både för att min del i ledningen inte uppmärksammas och för att jag är så fånig som reagerar så.

Det blev en 1,5 timme lång hemresa på skitvägar med väldigt många tankar snurrandes.

Jävla skitkväll!

Den årliga ”festen”

Jaha, idag är det dags för den årliga julavslutningsfesten på jobbet. Eller snarare middagen.

I min skalle ser jag fram emot denna tillställning, ända tills den går av stapeln. Jag dagdrömmer om att glänsa, att vara finklädd och se bra ut. Nu sitter jag här och funderar på att strunta i allt glänsande, bara åka dit som jag är och äta gratis mat.

Provade kläder igår kväll och kände bara BLÄ! Ingenting satt bra, kände mig plufsig (mitt i mensen) och allmänt anskrämlig. Ett riktigt lågvattenmärke.

Från början hade jag en plan, att även jag skulle åka med i den gemensamma transporten, och dessförinnan hinna fixa mig – kasta färg i ansiktet och locka håret.

Så ser planen inte ut längre efter att en kollega minsann tyckte att vi två skulle åka i förväg och ”fixa” en massa. Bordsplaceringar och julklappar typ.

Jag överlever nog även detta, men det känns inte kul just nu. Jag ser inte längre fram emot kvällen utan tycker mer att det är en plåga. Dessutom måste jag köra hem på isiga vägar mitt i natten, en resa som tar 1,5 timme.

*suckar tungt*

Lugnt tempo

08:21:56

Det känns riktigt najs att sitta och mysa denna söndagsmorgon med en kopp kaffe och datorn. Känner mig lugn och harmonisk, och på spisen puttrar äggen i stekpannan.

Känner ett starkt behov av att komma in i rutiner när det gäller mat/ätande. Varje vardagsmorgon steker jag ägg och äter ”äggsmörgås”, men på helgerna är det som att alla rutiner flyger all världens väg. Visst, jag börjar varje morgon med en balja kaffe, men själva ätandet blir oftast uppskjutet i 3-5 timmar. Så nu ska jag ta tag i det!

Vaknade i vanlig tid denna morgon (strax efter 4) med en dröm fortfarande närvarande. Jag brukar aldrig minnas vad jag drömmer annars. Men just idag dröjde den sig alltså kvar. I drömmen hade jag vunnit 11 miljoner på Lotto och gick till chefen och sa upp mig. Sa att jag inte skulle till något annat jobb utan hade fått möjligheter i livet som gjorde att jag ville sluta jobba. Sen, från ingenstans, sa jag att jag inte längre orkade vara på en plats där den intellektuella stimulansen från kollegorna var lika med noll. Att jag inte orkade höra på kacklet om barnbarn, föräldrar i livets slutskede och bästa recepten för diabetiker i kombination med att alla har för mycket att göra och gnäller över det hela tiden – fast det inte ens är sant.

Där någonstans vaknade jag.

Har fnulat lite på den där drömmens innebörd nu på morgonen. Ja, jag är oerhört trött på allt som mina ”kollegor” uttrycker, blir ibland frustrerad och less på att de aldrig tycks kunna se saker som utmaningar. Minsta lilla motstånd de stöter på så ska det kacklas och uppförstoras. Råkade se ett svarsmail som en av dem skrivit till en annan kollega förra veckan. Ursprungsfrågan handlade om att ta fram uppgifter från ett system vi har. (Det tar kanske 20 sekunder att göra det.) Istället för att svara ”Ja, det kan jag ordna”, hade ”min” kollega skrivit ett hejdundrande långt mail om att det var ”så mycket nu”. Skrivaren krånglade och allt tog så mycket mer tid, det var eftersläpning i arkiveringen och dessutom fanns inte gardinerna på plats än!

Va??? Personen som ställde ursprungsfrågan skiter väl i problem med skrivare, arkivering och gardiner!

Det är i såna här lägen jag får lust att skrika: Bara gör det du blir ombedd att göra! Det tog säkerligen 50 gånger mer tid att skriva det där gnällmailet än vad det hade tagit att plocka fram de efterfrågade uppgifterna.

Inte konstigt att jag drömmer om Lottovinster. Men jag får nöja mig med att slippa gnällandet under ett antal dagar nu under jul och nyår.

Igår var vi på trevlig kompismiddag och idag är det dags för det årliga julbordet med vänner. En tradition jag påbörjade för fyra år sedan då jag tyckte (tycker!) att det är så himla mycket enklare att bjuda de närmaste vännerna på lokal, istället för att slita med mat i flera dagar. Har räknat ut att det dessutom blir billigare än att köpa all mat själv. Det är samma vänner som inbjuds varje år, de närmaste, de som man vill hänga lite med innan jul. Fast i år ska jag erkänna att jag känner mig kluven inför en vän med tillhörande familj. Vi har senaste året/åren glidit ifrån varandra.  Kanske blir det sista året med ”hela” gänget? Tja, det lutar åt det. Vi övriga i kompisgänget har alla noterat sprickan som har uppstått, vi märker att vi uppenbarligen inte är värda att lägga möda på om det inte finns ett behov av oss eller vår kunskap/erfarenhet. Krasst sett känner vi oss utnyttjade. Det ska bli intressant att se hur stämningen idag ter sig med all denna bitterhet, jag är inte värst drabbad av oss, men jag är nog den absolut sämsta diplomaten. Igår bestämde vi att om denna ”vän” inte dyker upp i tid – vilket hör till ovanligheterna – så börjar vi ändå. Vi tänker inte vänta. (Haha, härligt med tyst 3-års-trots hos 40-50-60-åringar!)

Apropå det där med att äta frukost enligt rutin. Den skärpning jag nu försöker mig på handlar så klart om en viktuppgång på något kilo. Lika bra att ta itu med ovanor/dikeskörningar på en gång, innan det blir värre. Kollade på kul hur viktläget var för exakt ett år sedan. Då var jag 14 kilo tyngre!

Nu tänker jag fortsätta ta det lugnt tills det är dags att åka iväg och äta julbord.

 

Varför?

Vaknar kl. 01:43. Försöker somna om. Det går inte.

Just idag är en dålig dag att vakna tidigt, ska vara barnvakt hos goda vänner ikväll, då funkar det inte att slockna i någon soffa vid 21-tiden.

Men men, ska väl överleva detta också.

Begriper dock inte varför jag vaknar så sjukt tidigt?! ?

Det var ett tag sedan

I brist på annat kollade jag just igenom min app som är synkad med vågen, och dessutom räknar steg.

Senaste jag vägde mig var visst 24 november! Kom inte och påstå att jag är viktfixerad! 😆

Ställde mig på vågen och den visade 0.7 kilo upp sedan senast. Ingen fara på taket med andra ord.

Värt att notera är att jag tydligen har ökat på mina steg senaste månaden, med ett genomsnitt av 27%! Måste bero på allt kutande till serverrummet på jobbet.

 

Morgonljud

Vaknade vid 3, efter att ha somnat vid 21.

Dricker kaffe, slösurfar, svarar på jobbmail och lyssnar på grannens alla maskiner som rullar ut denna morgon för att snöröja.

Det har väl inte vräkt ner snö, men det har nog kommit 5-7 centimeter under natten, och det fortsätter snöa.

I ärlighetens namn tog jag med mig lite jobb hem igår, tänkte att om dagens utlovade ”snökaos” verkligen skulle infinna sig så kunde jag jobba hemma. Tror inte att det blir kaos, på sin höjd moddigt och jävligt. Fast det hade onekligen varit skönt att få jobba hemifrån en dag….

 

Effektiv morgon

Igår var det en riktig slappardag, jag orkade/ville inte ta itu med just någonting. Men idag vaknade jag klockan fyra och körde igång direkt. Nu går tvättmaskinen för fullt och två kesolimpor står i ugnen. Hepp!

Själv sitter jag vid datorn och stirrar med tom blick på en dokument som ska bli drygt 30 sidor, fyllda med text och statistik. Verksamhetsberättelsen! Hade jag vetat hur de senaste två veckorna skulle bli hade jag vägrat ta på mig uppdraget att skriva detta. Nu kämpar jag tappert och oerhört motvilligt med det. När min chef kommer tillbaka efter sin semester imorgon förväntar han sig att jag i alla fall har någon form av grund – som vi tillsammans kan finputsa. Jo men tjena…

Märkligt hur man kan slingra sig och hitta på all världens ursäkter för att slippa göra saker. Det enda som fungerar är att bara göra det, bara börja i någon ände. Pannben.

Något helt annat – min axel. Den som gjorde så satans ont i våras. Den som skulle bli bättre med diverse fåniga övningar. Innan semestern slutade jag med de där övningarna, och sen har jag faktiskt glömt bort dem. Axeln är i princip bra, och jag tror (inbillar mig?) att det beror på att jag äter kollagen. Himla skönt är det i alla fall att slippa den där värken. Senast jag hade ont var i början på augusti när jag hade suttit i bilen i flera timmar, sedan dess är det lugnt. Tack och lov.

I fredags skrev jag att jag retade upp mig på några kolleger.  Jag har funderat en del på det sedan jag skrev det. Om det kunde ha att göra med att jag hade lägre toleransnivå än vanligt. Men jag tror inte det.

Istället hittar jag ”minsta gemensamma nämnare” – deras ovilja att arbeta. Det finns få saker som retar upp mig så mycket som människor som smiter från jobb, som bara skiter i saker och ting. Just nu har jag tre sådana personer i min direkta närhet på jobbet. Det gör mig galen!

Det som gör mig mest galen är när en person (eller flera!) sitter i över en timme vid lunchbordet och gnäller över att det är SÅ mycket att göra. Att de aldrig kan vara lediga, att de är SÅ stressade….

Det är samma personer som flera gånger i veckan går hem vid halv två med kommentaren ”jag har så mycket komptid”, eller som kräver kvalificerad övertidsersättning för att jobba igen det som de missade när nätet låg nere. Att de istället för att sortera papper, arkivera och pärma saker satt och  snackade skit har de glömt bort.  OM de hade gjort vettiga saker istället hade jag inte blivit irriterad på samma sätt. ”Det är arbetsgivarens ansvar att vi kan jobba (läs: att nätverket fungerar) så då får arbetsgivaren betala om vi ska jobba över!” När jag fick det slängt i ansiktet kunde jag inte hålla truten utan sa: Absolut, det stämmer, och det är också så att man får lön för att jobba, så jag drar av 15 timmar på din lön denna vecka – eftersom du inte har jobbat! Då blev det knäpp tyst. Nej, jag gör inga löneavdrag, men jag ville väcka det sunda förnuftet och få dem att se det orimliga i det hela. Vilket lyckades!

En annan kollega har fått löneförhöjning och har nu plötsligt mer i lön än vad jag har. Det gör mig upprörd inombords. Jag försöker verkligen påminna mig själv om att jag är nöjd med min lön, men lik förbannat hamnar jag i jämförelseträsket. VAD gör den personen egentligen som kvalificerar till DEN höga lönen? Jag kan inte komma på något, inte en enda sak. Önskar att jag inte hade vetskap om detta, för det tär på mig. Ibland skäms jag över att jag jämför, att jag är så ynklig som människa, att jag inte bara kan se till mig själv. Om det hade varit så att den här personen, i mina ögon, hade tagit mer ansvar, ställt upp i tid och otid och levererat hade min förståelse varit större. Men jag kan inte se något sådant. Istället ser jag tecken på motsatserna hela tiden. ”Nej, jag kan inte komma på det där extrainsatta superviktiga mötet på lördag, jag ska fika med en väninna. Nej, jag kan inte göra ditt och datt. Nej, jag…” Människan GÖR inte mycket, men åsikter finns det gott om. Upptäcker hela tiden att andra gör saker som egentligen är denna persons uppgifter. Åh, vad allt detta stör mig! Märker det väldigt tydligt då jag uppträder kort (och säkerligen ganska grinigt) när vi träffas. Jag är ohyggligt snabb på att säga nej när det kommer små vädjanden om ”hjälp”. I veckan ansvarade vi tillsammans för en dragning på ett möte och där kände jag mig fullständigt överkörd. Egot fick sig en rejäl törn. När människan sen kom till mig och uttryckte sin glädje över hur bra det hade gått på mötet var jag nära att kräkas i papperskorgen. Tänkte något i stil med ”din falska *piiiip* apa”. Det är så ohyggligt korkat att lägga energi på såna här saker – egentligen. Men jag hamnar där titt som tätt.

När jag ändå är inne på människor som gör mig upprörd ska jag dra ett annat exempel.

Har en bekant som är arbetslös sedan något år tillbaka. Denna person fick fullständigt spatt när det visade sig att kommunen ifrågasatte varför personens barn var mer än 15 timmar/vecka på förskolan. För man har faktiskt inte rätt att ha sitt barn på förskola mellan kl. 8-16 mån-fre när man är arbetslös. ”Men herregud – jag måste ju få egentid!” vrålades det i luren när vi pratade om saken.  Jag sa faktiskt inte vad jag tyckte – att det var egoistiskt och dessutom brottsligt – utan hummade nog bara.  Vad är det för människor jag har runt omkring mig egentligen???

Se där ja – nu har jag lyckats undvika det där dokumentet i ytterligare en timme. Bäst att sätta fart – fram med pannbenet!

Kontemplation deluxe

JA! Äntligen lördag.

Jag har maxat början av dagen rejält. Vaknade vid 4 och smög upp och bryggde kaffe. Sen ägnade jag ett par timmar åt att sitta i soffan, dricka kaffe och uppdatera mitt sociala liv via bloggar, insta och fb. Känner att jag har varit dålig på att ”ha koll” den här veckan eftersom jag har varit fullt upptagen med jobbrelaterade saker.

Lyckades också få iväg våra julkort på tryckning. Jag brukar fixa tryckningen själv, men i år kände jag att det var väldigt bekvämt att skicka iväg dem. Nu är det bara att spänt vänta på resultatet – hoppas verkligen att de blir bra.

Jag har även gjort något jag tänkt göra länge – jag har köpt en locktång! Den vi har funkar inte på barnens hår eftersom den inte blir tillräckligt varm. Men nu så kan vi snart se ut som guldlock allihopa!

Just i år har jag varit så pass ordentlig att jag har skrivit upp ALLA julklappar jag har köpt. Jag lovar att det är den bästa ångestdämparen som finns när funderingar i stil med ”har jag köpt tillräckligt?” kommer farande. Jag verkar konstant känna stress över att jag inte köpt tillräckligt…. Men då kollar jag bara listan och inser att jag i princip är i hamn med julklappsinköpen. Det är väl bara maken och mamma som eventuellt skulle kunna få mer, om jag nu råkar hitta något.

För att verkligen njuta av denna lördag tog jag mig tid och gjorde gröt på mandelmjöl – det är så sjukt gott! Framförallt känns det som att gröten lägger sig som moln i magen. Just mandelmjöl har ett kolhydratsinnehåll som är i överkant för min del, men några gånger om året så unnar jag mig denna comfortfood.

Efter en sån här helvetesvecka poppar tankar om välbefinnande upp. Att ta hand om mig själv, familjen och vårt gemensamma liv. En sak som vi är riktigt dåliga på är att besöka sevärdheter  av typen kulturarv. Typ slott och museum. Jag har en app från Svenskt Kulturarv som jag då och då kollar i. Läser om specialutställningar och drömmer om att åka iväg och uppleva. Men att få rumpan ur tycks vara nära nog omöjligt. Men idag kom ett erbjudande jag inte kunde motstå. En form av rabattkort som ger 50% på alla entréavgifter och oftast rabatt i butiker på utflyktsmålen. De där korten kostar 175 kr st, men just nu kör Svenskt Kulturarv en kampanj där man kan köpa 2 till priset av 1. Jag beställde kort till hela familjen – bra julklapp som SKA användas 2018.

Det är himla skönt med en riktig slapparlördag, jag njuter max av att bara slarva runt. Imorgon blir det dock till att skärpa till sig, då ska barnen vara med och sjunga, spela och lussa i kyrkan. Så idag måste jag få dem båda att prova lucialinnen. Funderar på om jag har glitter liggande i någon låda, eller om jag måste åka och köpa det imorgon bitti. Det kommer att gå åt ett antal meter denna vecka, det är sjukt många lucia-evenemang i år.

Bäst jag går och letar fram lucialinnen innan klockan blir för mycket….

Äntligen fredag!

Fy fan så skönt att det är fredag, och alldeles strax dags att åka hem!

De senaste 10 dagarna vill jag inte ha en repris på kan jag säga, har gått för högtryck dygnet runt på jobbet pga alla teknikproblem.

Utöver just de problemen har jag retat upp mig rejält på ett antal ”kolleger”. Kanske har jag  lägre toleransnivå för tillfället? Oavsett vilket är det jobbigt att energin försvinner på saker som inte leder framåt.

Nu tänker jag i alla fall dra ner rullgardinen och åka hem och pussa på mina barn och hänga med dem hela kvällen – balsam för själen!

Dagar med annat fokus

Redan i fredags kväll kom första meddelandet – det finns inget wifi på jobbet!

Så i lördags morse drog jag på mig jobbarbyxorna och åkte till jobbet. Ägnade nästan 6 timmar åt att felsöka vårt nät. (Och NEJ, det är inte mitt jobb!). Redan när jag gled in meddelade växelhäxan att ”de vanliga datorerna” inte heller fungerade. Nähä, varken det fasta eller det trådlösa nätet alltså. Efter 4 timmar kom meddelandet att ytterligare ett nät gått ner. Alla tre näten stendöda alltså.

Jag slet som en gnu, kollade switchar, konvertrar, brandväggar och wifi-controllern. Hittade INGENTING som kunde lösa problemet. Men brandväggen betedde sig märkligt. Slog i vild desperation en signal till vår internetleverantör, som bara kunde konstatera att leveransen TILL oss fungerade utan problem. Så den enkla lösningen fungerade inte nej.

Medan jag uppgiven satt i serverrummet och håglöst stirrade på alla nätverkskablar kom nästa meddelande: Det finns inget varmvatten, vi kan inte duscha!

Men vad i h-lvete! Knatade ner till varmvattenberedarna och kunde bara konstatera att ca 100 personer endast hade 40-gradigt vatten. Patronerna som sitter i beredarna är från 1996 och orkar inte längre leverera tillräckligt varmt vatten.

Ringde vår driftservice och meddelade att patronerna var slut och att de fick fixa nya. Samtidigt tryckte jag iväg ett mail till kontaktpersonen hos vår it-leverantör och berättade om problemet med vårt nät.

Driftservice kom efter en halvtimme och kollade på varmvattenproblemet. De konstaterade att jag hade rätt, patronerna var slut. De skulle beställa nya på måndag. Jaha, då får jag meddela alla drabbade människor att de nu är utan varmvatten i x antal dygn – jippie! Det betyder att jag får ägna några timmar åt diverse följfrågor….

När jag insåg att jag gjort mitt åkte jag hem, där jag sedan roade mig med att ta ytterligare ett ikommunikationsplattformscertifikat och hänga med familjen.

Problemet med nätet låg i bakhuvudet och skavde. Hade jag missat något? Kunde jag ha gjort mer? Det är lätt hänt att tankarna snurrar när man vet att drygt 300 personer är utan nät…

Kollade mailen titt som tätt för att se om jag fått någon respons från it-leverantören. Nix, nope och nej.

Eftersom vi ändå på söndagen skulle åka till jobbet för att plåta julkort föreslog jag maken att vi skulle passa på att kolla nätet. Han är ju tekniker och kunde kanske upptäcka något jag missat.

Vi ägnade ytterligare tre timmar åt att felsöka allt vi kunde komma på, medan barnen sprang omkring och blev mer och mer griniga för att mamma och pappa ägnade sig åt en massa sladdar.

Jag insåg till slut att vi inte kunde göra mera så vi vände kosan hemåt.

Igår morse var det första jag gjorde att ringa kontaktpersonen hos IT-leverantören och fråga om han sett mitt mail. Jorå…. det hade han. Men det kan inte vara fel på brandväggen! Nähä, men ta och släpa er hit och kolla då – vi behöver vårt nät.

Efter att jag lämnat barnen åkte jag till jobbet. På vägen hann fyra personer ringa mig och meddela att nätet låg nere. No shit Sherlock! Skickade hem tre av dem att jobba hemifrån.

IT-leverantören ringer och meddelar att de *stånk och stön* hade fått loss en tekniker som kunde komma ”under dagen”. Alltså, jag hatar att betala sjukt mycket pengar varje månad för denna ”service” – som innebär att när problem uppstår så ska man känna sig som att man är så sjukt besvärlig. Som att man kräver mer än vad som är rimligt.

Det kom faktiskt en tekniker innan lunch, en stackars yngling som inte riktigt visst vad han skulle göra. Men efter att även han hade ryckt i alla sladdar i några timmar kom han fram till en slutsats: brandväggen är paj. Den kunde han (naturligtvis!) inte fixa så han åkte igen.

Jag dribblade runt hela dagen med frågor om nät och varmvatten – kände mig som en diplomat på toppnivå. Egentligen hade jag mest lust att skrika åt folk att jag också var irriterad!

Men, jag lyckades röja och möblera om i mitt arbetsrum, när vi nu ändå inte hade något nät!

Strax efter 15 valde jag att åka hem, behövde ju verkligen jobba! I bilen får jag ett samtal från min kontrahent på IT-firman. En person jag känner någon slags hatkärlek till. Jätteduktig (typ världsledande) på sitt område men så j-vla dryg att hälften vore nog. Han meddelar att han absolut inte kan begripa att det skulle vara fel på brandväggen, men att han är på väg till oss nu. Eftersom vi verkligen behöver hans hjälp biter jag mig i tungan och hummar mest. Fjäskar som få kan man säga.

Hämtar barnen och får i dem middag lagom tills han ringer igen. Jorå, brandväggen är död. *lång utläggning om att det måste vara vårt fel* Jag lyssnar medan jag mentalt biter i en morakniv, och frågar till slut hur man kan lösa detta snabbt som f-n. Han hade någon hemsnickrad nödlösning som nog skulle fungera, men han vill verkligen råda oss att köpa en xxxxxxx (långt krångligt namn på något svindyrt).

Idag är det en ny dag, idag kanske nätet kommer igång, och med lite tur kanske vi får varmvatten också!

1:a advent

Det är idag man ska tända ljus, det första adventsljuset. Öh… Jag vet inte ens var vi har adventsljusstakarna. Det får duga med de vanliga ljusen! 😀 Och i våra fönster får adventsljusstakarna fortsätta lysa med sin frånvaro.

Det är också idag vi ska försöka få till vårt julkort. Det betyder att hela familjen ska släpas iväg till min fotostudio och sen kämpa i några timmar för att få till EN bra bild. I ärlighetens namn är det ganska kul. Barnen har planerat hur det ska se ut, vem som ska göra vad på bilden. Vi får väl se om vi får till det.

Sent igår kväll satte jag mig för att göra ytterligare en certifiering i systemet jag jobbar i. Samma certifiering som gick mindre bra för två veckor sedan. Jag har läst på en del så jag kände mig redo. När jag öppnade frågorna (ca 90 st!) och skummade igenom dem såg jag att det inte var riktigt samma som tidigare, det fanns nya saker som jag faktiskt inte har koll på. Men jag körde på i furiöst tempo, tiden är inte på något sätt väl tilltagen. Körde fast på en fråga som jag efter lite bryderier bestämde mig för att lämna obesvarad. Kan man inte svara så är det ju bara att fortsätta med nästa istället för att fundera fram något halvhjärtat som bara slösar tid. När jag lämnade frågan låg tvivlet kvar i bakhuvudet – kommer jag att bli icke godkänd nu för att jag inte svarat? Med 30 sekunder tillgodo klickade jag till slut på ”klar”. Sen väntade jag spänt på provresultatet – och herregud, jag blev godkänd!!! Kan väl säga att jag hade en smula svårt att somna efter detta euforipåslag, det tog en stund att varva ner.

Nu är det duschning som gäller, måste ju vara fräsch på julkortet! 😆

Hur man vet att det är 1 december

Igår eftermiddag fick jag sms från 11-åringen och blev påmind om att det minsann är 1 december idag:

Jag har faktiskt inte haft en tanke på adventskalendrar. Visst, jag har sett dem i affärerna men inte riktigt fattat att det är SNART, typ IDAG som de ska börja användas. Ja, jag åkte till affären och köpte varsin till barnen igår – fast jag egentligen tycker att godiskalendrar är ett otyg.

En annan sak jag också gjorde igår var att köpa ny bil.  Än så länge är jag nöjd med den, fast det grämer mig att jag inte tog en ordentlig diskussion med säljaren om priset. Jag fegade ur när jag väl satt där. Men men, nu har jag ny bil och jag har bestämt mig för att jag inte ska ”känna efter” så mycket när jag kör den. Minsta lilla vibration eller ovanligt motorljud kommer INTE att göra att den rasar ihop – så det så! Nu får det fan vara slut med självframkallad ångest!

Jag måste också berätta att jag igår gick runt med en världsmästarkänsla, för i förrgår kväll lyckades jag – lätt! – ta en certifiering i den kommunikationsplattform jag jobbar i. Testet var på engelska och 180 minuter långt, och det utförde jag sittandes vid köksbordet sent i onsdags kväll. När man väl är färdig så får man resultatet ganska omgående och jag lovar att jag vrålade så att taket nästan lyfte när jag läste mailet där det stod:

Ja, det var trots allt en bra dag igår. Hoppas att det blir det idag också!

Nöjd och tillfreds

När jag satt i bilen på väg hem igår var det med en härlig känsla.

Jag var uppfylld av varm glädje inombords. Inte så där sprudlande glad så att man får fnatt, mer en djup glädje som skänker ett inre lugn.

Hur kommer då det sig, så här en regnig ruskdag i slutet av november?

Jo, sent på eftermiddagen hade jag landat ett av de stora avtalen där min spetskompetens sålts i form av konsulttimmar.

Min chef är väl måttligt road av detta, han oroar sig för att jag ska bränna ut mig, eller bli sjuk av detta specialuppdrag. Eller att vår verksamhet ska få f-n ifall något går snett.

Vad han inte ser är att mitt välmående och ego får sig ett rejält uppsving…

Jag vet att jag gör en mängd bra saker på jobbet, i ärlighetens namn så säger folk det i princip dagligen, men det känns lite som vardag. Nu vill jag ha fest, få en energikick. Mina kollegor förstår sig inte på  just detta område där jag nu ska jobba, det är alldeles för tekniskt för att dem. Så jag ser det både som ett erkännande utifrån (någon annan ser min kompetens) och som en form av utveckling. För det kommer att ställa andra krav på mig än ”vardagsjobbet” och det ser jag verkligen fram emot! Dessutom är det ytterst begränsat i tid.

Medan jag sitter där i bilen och myser av glädje slår det mig plötsligt – på torsdag (imorgon alltså) ska jag byta bil! Himmel! Eftersom det var så länge sen, typ 6 veckor, jag var på bilfirman så har jag snudd på förträngt detta. Dessutom lever min magkänsla loppan när det gäller denna affär. Den känns inte helt okej, jag får en känsla av att jag blir lurad en smula. Men idag ska jag alltså tömma bilen, försöka hitta alla viktiga papper, och imorgon bitti får jag väl ta diskussionen på plats på bilfirman. Det skulle inte förvåna mig det minsta om säljaren kommer att stirra på mig som ett frågetecken när jag kommer. Det har hittills inte verkat som att jag är en särskilt viktig kund. Om jag blir riktigt grinig kanske jag skiter i allt och bara går därifrån. Trots att jag vill ha en ny bil….

Men det är först imorgon det, nu gäller det att ta sig igenom den här dagen först. I spöregn! 😥  Jag kommer inte att få jobba som planerat, vi har hastigt kastat in en viktig föreläsning för alla anställda mellan 13-16 som jag verkligen borde närvara på. Det ser inte så snyggt ut om inte hela ledningen är på plats när vi har basunerat ut hur vansinnigt viktigt detta är. Tre timmar som försvinner från urspungsplanen och måste klämmas in någon annanstans. Ja ja, bara att köra!

Överlevt helgen

Äntligen måndag igen!

Helgen har varit lite sisådär tycker jag. Det som hände på jobbet i fredags har legat som ett stort tungt moln i bakgrunden, hela tiden.

I lördags lyckades jag i alla fall genomföra det där fotouppdraget. Hade verkligen noll lust men kämpade till mig lite falsk entusiasm. Det skulle inte ha blivit bra om jag hade gått omkring och varit butter och nere. Fick dessutom den dumma idén att testköra en del av de nya sakerna, det var mindre lyckat kan vi säga. Det slutade med att jag packade upp alla gamla softboxar och använde hederliga gamla blixtar. Tack och lov fick jag till ett helt gäng med bra bilder, så beställaren blev mer än nöjd och tyckte att det hade varit en toppendag!

Nej, de nya sakerna får jag lägga tid på i mellandagarna, med barnen som modeller. I efterhand kände jag mig en smula korkad som fick för mig att allt skulle sitta direkt – vad/hur tänkte jag?!

När jag kom hem igen efter fotouppdraget satte jag mig och började redigera bilderna. Plötsligt så känner jag att det blir som glappkontakt i huvudet – skitläskigt! Precis samma känsla som när jag i mars 2013 för första gången i livet hade varit utan socker i 10-20 dagar. Det första som händer är att jag blir skraj, ordentligt skraj. Vad beror detta på? Lyckades ta mig till soffan där jag la mig raklång. Trots att jag visste att jag låg stilla på rygg som kändes det INTE så. Jag fick mentalt övertyga mig själv om att jag inte skulle trilla i backen. Försökte tänka tillbaka till de där dagarna i mars 2013, vad var det som fick ordning på allt till slut? Var det salt-shots? Värt ett försök – fick ett av barnen att blanda ett glas med salt och vatten som jag svepte, liggandes i soffan.

Efter några timmar, lagom till läggdags,  känner jag mig så pass stark att jag knallar iväg till sovrummet på ovanvåningen, skapligt stabil. Hoppas att detta ska försvinna mirakulöst genom en natts sömn.

På söndagsmorgonen var det bättre, men inte helt bra. Ställer mig och bakar ett gäng kesolimpor. Det är som att jag är närvarande men ändå inte. Underlig och skrämmande känsla.

Under dagen verkar det som att glappkontakten läker sig själv, jag tvingar mig att göra saker, som att åka till kyrkan med barnen som ska sjunga där. Ser hela tiden till att få i mig salt, om inte annat känns det bra mentalt att ta det. Placebo! *ler snett*

Nu, måndag morgon, känner jag mig nästan helt återställd. Fast tankarna far iväg och spekulerar i vad som hände. Hade det med saltet att göra? Var det en reaktion på fredagens händelse? Missen med kolhydraterna, hade den med saken att göra? Tja, jag kan nog spekulera ihjäl mig själv utan att få något svar. Huvudsaken är att jag mår okej.

Den här dagen kommer att bli speciell, jag ska träffa en av beställarna som köpt min konsulttjänst. Vi ska på något mirakulöst sätt få till ett avtal där det framgår vad jag ska göra, och inte göra. Det blir spännande, i synnerhet när beställaren inte kan ett jota.  Men det är bara att kasta sig ut i verkligheten – hepp!

Lust?!

Kunde inte somna igår kväll, det som hände på jobbet tidigare på dagen påverkade mig mer än jag ville. (Vad som hände ska jag försöka få till ett lösenordsskyddat inlägg om.)

Chattade med en bekant tills klockan var över två inatt, allt för att få tiden att gå och trötta ut mig själv. Inte särskilt givande, bekantskapen var en smula på pickalurven och babblade mest strunt. Men det fungerade som distraktion för min del.

Somnade äntligen bortåt fyratiden, för att vakna halv sju. Nu har jag lyckats få i mig morgonkaffet och duschat. Har verkligen noll lust att ta mig an den här dagen, men jag har ett fotouppdrag. Helst hade jag velat ställa in, men jag vet att den jag ska plåta verkligen ser fram emot detta. Så det blir till att bita ihop och bara köra på. Det brukar ju fungera.

På’t igen ba’!