Lust?!

Kunde inte somna igår kväll, det som hände på jobbet tidigare på dagen påverkade mig mer än jag ville. (Vad som hände ska jag försöka få till ett lösenordsskyddat inlägg om.)

Chattade med en bekant tills klockan var över två inatt, allt för att få tiden att gå och trötta ut mig själv. Inte särskilt givande, bekantskapen var en smula på pickalurven och babblade mest strunt. Men det fungerade som distraktion för min del.

Somnade äntligen bortåt fyratiden, för att vakna halv sju. Nu har jag lyckats få i mig morgonkaffet och duschat. Har verkligen noll lust att ta mig an den här dagen, men jag har ett fotouppdrag. Helst hade jag velat ställa in, men jag vet att den jag ska plåta verkligen ser fram emot detta. Så det blir till att bita ihop och bara köra på. Det brukar ju fungera.

På’t igen ba’!

Klappat och klart!

En symaskin, hundratals kaffekapslar, en svamptork, några hörlurar, lite smink och tingeltangel senare så är årets julklappar i princip klara. Tack Black Friday för sparken där bak. Nu saknas bara en julklapp. *mer än nöjd*

Kolhydrater och parfym

Klantigt nog lyckades jag få i mig kolhydrater igår. Tog fel bytta i kylskåpet och tänkte inte på det förrän effekten kickade in. Effekten består av trötthet, eller ja, jag blir som drogad och kan inte hålla ögonen öppna. Lika läskigt varje gång. Tvärslocknade drogad vid 20-tiden.  Oerhört märkligt och ruskigt obehagligt att socker har den effekten, att det inte går att vara vaken!

Jag vaknade i alla fall i vanlig tid i morse, strax innan fyra. Så ”effekten” går tack och lov ur kroppen rätt snabbt.

Och här sitter jag nu vid datorn, denna ”Black Friday”-morgon, som turligt nog sammanfaller med lönedag! Hade hoppats på att kunna fynda en ny spis, men icke då. Istället har jag fyndat parfym och glasögon. Parfymen var nedsatt med 50% och nya progressiva brillor fick jag för strax över tusenlappen. Känner mig väldigt nöjd!

I shoppingivern dras tankarna självklart till julklappar. Men det är svårt att fynda när man inte ens vet vad man ska köpa. Har scrollat igenom ett antal sidor med erbjudanden, men det är inget som faller mig på läppen. Ska man vara krass så är det inget som varken mamma, barnen eller maken verkligen behöver. Eller ens önskar sig. Men, det kommer att bli jul i år igen. *suckar*

Idag måste jag fixa till mitt arbetsrum, dels har jag ett fotouppdrag imorgon och dels ska det monteras nya skenor och gardiner på måndag. Rörigt! Jag kan inte frigöra plats för gardinmontörerna förrän jag har plåtat… Men jag ska försöka flytta undan saker så att jag lätt (nåja) kan göra sista flyttandet på måndag morgon. Det kommer att krävas lite tankemöda för att få till det.

Jag hade kontakt med den där uppdragsgivaren igår som har köpt min spetskompetens, och vi kan väl säga så här: de där 20 timmarna kommer nog att ökas på, mycket.

Och så har vi dagens verkligt stora fråga – ska vi äta tacos idag?  😆

Skitväder

Jag borde inte gnälla, men jag gör det ändå. Jag avskyr detta väder!!!

Den här övergångsperioden mellan höst och vinter, när det ena dagen är +8 och regnar för att nästa vara -4 och snorhalt på vägarna, är bedrövlig. Det känns som att jag varje gång jag sätter mig i bilen befinner mig i ständig beredskap, alltid beredd på att glida ner i närmaste dike. Dessutom är det mörkt. Blä helt enkelt!

Och den här förkylningen – när tänker den släppa greppet? Jag har känt mig skapligt frisk fram tills i förrgår eftermiddag. När jag satt i bilen och var på väg för att hämta på fritids drabbades jag av en nysattack från helvetet. På en sträcka av en mil nös jag över 20 gånger! Och det var inte några små atschi utan rejäla AHHTJSCHOOOO. Ögonen rann, snoret rann och det kändes som att jag svepte in hela bilen med nysningsbaciller.  Ett väldigt abrupt sätt för förkylningen att komma tillbaka på kan man säga.

Nu till något mer positivt – min chef gick igår med på att sälja mina tjänster, min unika spetskompetens! Vi har ju fått en förfrågan om just detta, ett begränsat uppdrag som jag gärna vill göra – bara för att det är kul. Chefen ville dock försäkra sig om att uppdraget inte skulle göra mig sjuk, eller utbränd! Nja, tror knappast att 20 timmars jobb skulle kunna åstadkomma detta just nu. Hur som – jag känner mig oerhört glad över detta, nu ska jag bara komma överens med uppdragsgivaren också.

Veckoöversikt

Inatt fick jag till sömnen! Underbart att få sova ända till halv fem. ?

Har ägnat en stund åt att se över kommande vecka, både jobbmässigt och privat.

Det ser onekligen väldigt bra ut. Jobbets kalender innehåller bara två möten denna vecka, det innebär att jag faktiskt kommer att kunna jobba! Eftersom en av ”mina” administratörer är deltidssjukskriven så har jag just nu en större börda än vanligtvis, så obokad tid i kalendern är guld värt!

Privat så är det inte heller fullsmockat, men 8-åringen är ledig från skolan tors-fre, till och med fritids är stängt! Eventuellt tar jag med mig barnet till jobbet någon av dagarna, annars tar min kära mor hand om sysselsättningen.

Har börjat fundera på julklappar… Det känns jobbigt. Men om jag låter tanken ligga och skvalpa i huvudet så slipper jag åtminstone få överraskningspanik den 18 december. Det känns som att det är så mycket prestation kring julklappar. Det går inte att bara rita en teckning och ge bort. Det ska vara RÄTT, och oftast dyrt… Nåja, julafton lär det bli oavsett.

Inte har jag tagit mig tid denna helg till att bekanta mig med kameran. Den har legat i sitt fodral på kökssoffan ända sedan i fredags. Funderar på om den ska få ligga kvar där, för jag lär knappast få tid på jobbet idag till att klämma och känna på den. Har en plåtning inbokad på lördag, då lär jag använda gammelkameran.

Nu ska jag väcka barnen och sparka igång denna vecka!

Miss-i-nassen-inlägg

Tvärslocknade tidigt igår kväll efter att ha haft ett kalas för 11-åringen – och vaknade pigg och alert kl 01:53! *svär*

Jaja, bara att gå upp för att somna om är omöjligt. Borde ha hållit mig vaken till riktigt sent. *efterklok* Med lite tur blir jag snart så pass trött igen att jag kan gå och lägga mig.

Senaste veckorna har varit krävande (se lösenordsskyddade inlägget om den väckta björnen) men jag har hunnit en del annat också.

Till exempel fyllde äldsta dottern 11 år i veckan och det lyckades vi väl fira ganska bra. Fast jag önskar att jag hade orkat vara mer engagerad. Just nu finns inte det där ”lilla extra” i energidepåerna. Men det blev nog bra ändå. Jag hoppas i alla fall det. Trots att jag inte hittade någon squishi….

Mitt senaste impulsköp till jobbet, en kamera, kom i fredags. Kändes häftigt att få packa upp den och klämma och känna på den. Nu återstår bara att lära sig tygla den också. Men vi ska nog bli kompisar. Förra kameran tog nästan två månader för mig att lära känna, och jag var flera gånger på väg att ge upp. Herregud, vi snackar om en kamera – hur svårt kan det vara?!  Tja, märkligt nog så är det inte ”bara” en kamera, jag får i alla fall någon form av relation till kameror utifrån hur de fungerar och vad de kan prestera. Ingenting är så frustrerande som att ha bilden man vill ta i huvudet och sen inte kunna ”göra” den med hjälp av kameran. Men det är bara att börja, tänker mig att jag ska ägna en del tid mellan jul och nyår åt detta kameraprojekt. Jag har dessutom några personer på kö som vill bli plåtade av mig! När jag nu ska hinna göra det?

I fredags hände det! Då kom första förfrågan utifrån till min chef om att köpa min spetskompetens. Tro nu inte att chefen hade bråttom att berätta det för mig, nej då. Jag fick veta det först igår kväll.  Kan bero på den där väckta björnen att frågan kom i skymundan och inte fick någon prioritet. Men vilket mentalt lyft det var för mig, jag jublade inombords. Fatta att jag är den enda i världen som sitter på en unik mix av it-kompetens, som dessutom efterfrågas! *dansar lyckodans* Nu ska jag bara förhålla mig till om jag vill sälja mina tjänster, och sedan ha den diskussionen med chefen. Just den beställare som hade ringt har en tydlig (begränsad!) budget, så jag måste räkna på vad de kan få för den summan. Bortsett från allt praktiskt och alla om och men så känns det skönt att få denna ego-boost.

Funderar just nu mycket på barnens skolgång, efter att ha haft utvecklingssamtal på båda skolorna. Det känns inte som att situationen är optimal. Ingen av de berörda skolorna levererar riktigt det jag skulle önska. I ena skolan verkar det vara lite High Chaparall, barnen/ungdomarna går bananas och klimatet kan väl närmast beskrivas som hårt. Det eldas i papperskorgar (inomhus!) och det slåss en del. Lärarna verkar inte ha så mycket engagemang och ork. I den andra skolan finns inte utbildad personal så ungarna gör lite som de vill, de skriks och tjoas, är allmänt stökigt och rörigt. Dock inte hårt på samma sätt som i den första skolan. Den stackars mormorsfiguren (som är barnskötare i grunden!) som är inkastad i klassen har de flesta ungarna noll respekt för…

Leker med tanken på att byta skolor, men fastnar i att man ”vet vad man har men inte vad man får”.  Blir det verkligen bättre? Tycker det är jobbigt att tänka på det här, det känns som att det är livsavgörande för barnen att det blir bra – men vad är då bra? Försöker bolla med maken men vi har inte riktigt haft tid att prata om detta. Måste ta oss den tiden!

Lyckas verkligen inte leverera när det gäller mat just nu. Min räddning när det gäller barnen har ett antal gånger de senaste två veckorna varit färdig ”mikromat” a’ la Findus/Dafgård/whatever.  Själv steker jag mig några ägg. Det var inte alls så här jag hade tänkt mig det hela när maken började jobba. Men jag tänker att barnen i alla fall får mat, trots att jag inte själv har slavat vid spis och ugn, och vi sitter ner och äter tillsammans och pratar.  Men bra är det inte. Eller rättar sagt, jag är inte nöjd, jag vill leverera bättre. Ytterligare ett utvecklingsområde.

Ett annat utvecklingsområde är vårt hem. Dagligen svär jag inombords när jag ser alla kringspridda saker, det överfulla kylskåpet och tvättberget som växer lavinartat. Men jag orkar inte ta itu med detta just nu.

Gudars vilket gnälligt inlägg detta blev. Men det är väl så jag känner just nu antar jag. En positiv sak är i alla fall att vikten inte går uppåt – alltid något!

 

 

Lugn och vilsam helg?

Igår morse parkerade jag mig vid datorn riktigt tidigt, vid femtiden ungefär. Igår vad nämligen dagen då vi släppte ut vår sommarverksamhet till allmänheten. Det betyder fullständigt kaos på hemsida, facebooksida och i största allmänhet. Allt tekniskt måste sitta, vilket det naturligtvis aldrig gör så det gäller att ha uppsikt konstant för att snabbt som attan kunna fixa eventuella problem.

Jag satt stand-by fram till 14 ungefär, då hade det lugnat ner sig och allt verkade fungera som det skulle efter att jag hade fixar några småmissar under tiden.  Erkänner att det är kul att se all trafik i realtid, att kunna dra slutsatser när det gäller den riktade marknadsföringen.  Kände mig faktiskt riktigt bra där ett tag!


Under förmiddagen så hann jag en hel del annat, bland annat väga mig! Det var en glad överraskning som visade sig på vågen. Ytterligare lite neråt! Visst, det går sjukt långsamt, men jag lägger inte manken till för att öka tempot så jag är ändå väldigt glad att det överhuvudtaget går neråt! Så här har 2017 sett ut:

Nu är det bara att hoppas på att det fortsätter så här!


Min mamma fick för sig att åka ut och plocka svamp  igår. Det gick inte så bra…

Vid 15-tiden fick jag ett sms från henne där hon skrev att hon hade gått vilse, inte visste väderstrecken, var trött, kall och frusen. Hjälp typ. Hon kunde inte beskriva var hon befann sig…

Och där satt jag vid köksbordet i nattsärken och pillade på datorerna. Fan!

En galen frenesi infann sig, hela familjen (maken och barnen) gjorde sig redo för skallgång med allt vad det innebär i kläder och redskap (ficklampor, visselpipor, kaffe m.m.)

Själv satt jag vid datorn och försökte se om jag kunde hitta mammas telefons placering på någon karta. Insåg att jag inte hade hennes iPhone under mitt eget Apple-ID och alltså kunde jag inte söka telefonen. Jag letade febrilt i skallen efter hennes -ID och lösenord. Skulle jag hitta henne så hängde allt på mitt minne!

Tills slut, efter vad som kändes som en smärre evighet, kom jag på hennes uppgifter och kunde få fram hennes telefon på en karta. Hon var långt åt fanders tanten! Dessutom fanns det bara 3% laddning kvar i telefonen.

Vi packade in oss i bilen, jag med dator och telefon i högsta hugg för att kunna följa hennes rörelser, och resten väldigt fokuserade. Det började skymma och det regnade.

Till slut kom vi fram till ett ställe där vi kunde ställa bilen, jag ringde mamma (hade inte gjort det innan med tanke på den låga batterinivån i hennes telefon) och bad henne STANNA där hon var så kunde vi söka upp henne. Noterade att hon hade gått 200 meter på den tiden det hade tagit oss att köra på små leriga timmervägar. Skickade iväg maken och 11-åringen ut i skogen och hade stenkoll på kartan hela tiden. Klart tanten började gå igen! Det förvånade mig i och för sig inte, hon lät chockad när jag pratade med henne, och livrädd.

Tack och lov slutade allting bra, jag hittade henne när jag sökte av skogskanter med bilens helljus (det var mörkt och regnade!) efter att ha sett vartåt hon gått. Det var en frusen, rädd, dyngsur, tagen och lättad mamma jag fick in i bilen.  Lyckades få i henne kaffe medan jag plockade av de mest våta kläderna och packade in henne i en filt. Maken och 11-åringen kom efter en stund tillbaka och vi kunde alla åka hem.

Vilken upplevelse! Jag vet att hon älskar sin svampplockning, men framöver får hon aldrig gå själv. Dessutom har jag lagt till hennes telefon under mitt Apple-ID nu så jag kan se var hon befinner sig.


Sent på  kvällen ringer min chef. Han undrar om jag har möjlighet att ta mig till jobbet under söndagen – ledningen behöver samlas för ett krismöte.

Visst, jag kommer!

Jag tror mig veta vad som är på gång, jag har anat det i några veckors tid. Det kommer att storma rejält på jobbet nu. Chefen bad mig tänka ”strategiskt”.


Ja, så har min helg varit hittills, undra vad mer som ska klämmas in?!

Aura?

Vaknade tidigt igår med en jävulsk huvudvärk. Första tanken: är det migrän? Tryckte i mig Treo och en balja kaffe, för jag visste att jag måste ta mig till jobbet.

Efter en timme hade den värsta smärtan lagt sig, men jag upptäckte plötsligt att jag inte såg ordentligt på vänster öga. En något bisarr upplevelse.

Trots synnedsättningen kände jag mig okej, så jag skjutsade 8-åringen till skolan och åkte till jobbet – blundandes med vänster öga.

Väl på plats vid skrivbordet blev det väldigt tydligt att vänster öga var ur funktion, men det gick att jobba, om än något långsamt.

Satt i ledningsmöte större delen av förmiddagen, och funderade otaliga gånger på om jag inte skulle åka hem… Kände mig långt ifrån fräsch. Men åka hem kunde jag inte, jag hade lovat chefen att ta ett möte med en personalgrupp åt honom eftersom han var tvungen att hasta iväg på något mer viktigt. Tiden fram till mötet segade sig fram.  För att inte tala om mötet! Gudars vad jag är glad att jag inte längre har personalansvar. Nivån på mötet var i stil med: men vem ska tända stearinljusen då? Läs: ohyggligt låg nivå!

Jag har så svårt för möten som bara består av babbel. Jag vet att de behövs och fungerar som social yta… Men det kliar i fingrarna att peka med hela armen och öka takten. Till viss del kunde jag inte låta bli det, för av den timme som mötet skulle ta använde vi bara 30 minuter innan jag effektivt (burdust?) avslutade det hela.

Människors drift att gå på möten för att få göra sina röster hörda om totalt oviktiga saker slutar aldrig att förundra mig. Medan kacklandet pågick satt jag och räknade tyst för mig själv vad denna sammankomst kostade. 14 personer som har i genomsnitt ca 150 kr/timmen = 2100 kr + personalomkostnader på ca 45% = 3045 kr.  Över tre tusen kronor för detta möte! Jag säger inte att dessa personer hade varit mer effektiva om de hade gjort något annat, men att spy galla, gnälla och kackla till en kostnad av 3000 kr?! Ja ja….

På väg från detta ”möte” kände jag plötsligt hur bra jag mådde, ungefär som om jag drabbats av en klar blixt. Vänster öga fungerade igen och förkylningsmosigheten var puts väck. En underbar känsla!

Hade en dryg timme på mig att fortsätta jobba innan jag skulle hämta på fritids så jag satte mig och började gå igenom högarna. Då dök en kollega upp, en kollega jag gillar.

Plötsligt säger kollegan: Du fick cred av chefen på personalmötet igår!

DET är stora nyheter vill jag lova. Kollegan och jag brukar nämligen beklaga oss lite över att vår chef inte alltid är så tydlig med vem som har gjort vad när han i större sammanhang pratar om saker. Det heter ofta ”…vi har gjort…”.

Jag blev så klart nyfiken och pumpade kollegan på fler detaljer! Det visade sig att chefen hade passat på att prata om vårt plattformsbyte och då väldigt tydligt påtalat att ingen, inte ens han, kunde förstå hur mycket tid och kraft jag hade lagt ner i detta. Enligt kollegan blev jag höjd till skyarna! Ja, ända tills Pucko K som befann sig på samma möte hostade. Då petade chefen in även Puckots namn i förbifarten. Men som kollegan sa – vi fattade allihopa med all önskvärd tydlighet  att det är du som ligger bakom allt detta!

Hurra, jag fick cred! Är så simpel som människa att jag faktiskt blev varm om hjärtat av att höra detta. Satt och småmös en lång stund.

Sen åkte jag till fritids och hämtade barn. På vägen funderade jag på om det var sån där auramigrän jag haft, en sån som sätter sig på ögonen istället för att ge huvudvärk.

Inställt

Det blev ingen Stockholmsresa för min del idag…

Vaknade vid 2-tiden i natt av att jag höll på att hosta lungorna ur kroppen. Gick upp och satte mig i vardagsrummet för att inte störa resten av familjen med allt hostande. Sittandes där i mörkret drabbades jag av insikten att jag måste vara korkad som försöker dra iväg på en utbildningsdag i Stockholm. Riktigt korkad! Jag är ju verkligen inte frisk!

Så nu har jag suttit hemma i kökssoffan och jobbat. Lite dåligt samvete har jag eftersom utbildningen kostade bra med pengar, men det är inte värt att bli ännu sjukare för de kronorna.

Vad jag definitivt borde göra nu, innan det är dags att hämta barn, är att lägga mig och vila. Får se om jag lyckas med det!

På banan – kravlandes

Det blev inget ”åka till jobbet” i måndags. Jag orkade inte.

Men idag åkte jag, mer död än levande. Nu har jag kommit hem, fortfarande vid liv. Nätt och jämnt.

Imorgon ska jag enligt planen åka till huvudstaden och gå på kurs. Måste åka hemifrån 05:30. Undra just om jag fixar det? Hoppas det.

Idag var jag med om något riktigt märkligt, positivt märkligt. Skriver ett lösenordsskyddat inlägg om det senare, måste bara smälta det hela en smula först. *förundrad*

Kan någon hugga loss halva mitt ansikte tack?

Efter sju dagars seg förkylning tänkte jag optimistiskt igår: nu vänder det! Nu får det räcka och vara bra för den här gången.

I helvete det gjorde, istället växlade förkylning upp med en akut bihåleinflammation idag! 

Det är inget jag brukar drabbas av, och tur är väl det för det gör så sjukt ont. Alltså GALET ont. Det känns som att jag av fri vilja hade kunnat riva loss halva ansiktet idag för att bli fri smärtan. Istället grinade jag och fick blixtleverans av någon bihåleinflammationsmedicin av en god vän. Vi snackar leverans inom 10 min! Jag slet åt mig förpackningen och tog första dosen. Det var som att blåsa upp en påse Vicks Blå med tryckluft i hjärnan. Jösses säger jag bara!

Nu, typ 15 timmar senare är jag i alla fall kontaktbar, kan nästan vara social och ansiktet gör bara ont.

Begriper inte hur jag ska kunna åka till jobbet imorgon…

Dimma

Gudars skymning! Jag avrundade måndagseftermiddagen med ett möte. Ett möte som först blev försenat drygt en timme och som sedan drog över tiden med 90 minuter! Med tanke på att jag hade över 38 graders feber känns det som ett under att jag satt på det där mötet överhuvudtaget. Flera gånger reflekterade jag över att hjärnan inte fungerade riktigt, kunde inte tänka för det var som sirap i skallen. När mötet äntligen var slut åkte jag hem och kraschade i soffan – efter att ha proppat i mig febernedsättande.

Tisdag morgon, termometern visade 38,7 och snoret rann ur näsan. Borde verkligen ha bäddat ner mig i sängen, men inte jag inte – jag hade ju en bokad tid på bilfirman! Så vid 7-rycket klev jag ut i minusgraderna och började städa bilen. Typ dammsög den och torkade rent allt. Klockan 9 klev jag sen in på bilfirman, slö i huvudet pga febern och med en näsa jag var tvungen att snyta minst var 3:dje minut. Gjorde säkert ett väldigt gott och seriöst intryckk. Eller inte.

Fick nycklarna till bilen jag skulle provköra och lämnade ifrån mig mina eftersom min bil skulle värderas. Var nog ute i en knapp timme i bilen och försökte komma fram till vad jag tyckte. Det gick väl sådär, hjärnan var så sjukt seg.

Efter mycket om och men, och sjukt många näsdukar, kom jag överens med säljaren om att göra affär. När jag åkte hem sen funderade jag på vad hade gjort – egentligen! En bra affär? En dålig affär? Kunde inte riktigt få ihop siffrorna i skallen pga febern, till slut bestämde jag mig för att jag hade gjort rätt i alla fall. Väl hemma däckade jag, helt utmattad.

Mår fortfarande skrutt, snoret rinner inte lika häftigt, febern har minskat något och hostan har anlänt. Hjärnan känns inte riktigt lika mosig, har lyckats jobba några timmar under dagen. Håller tummarna för att jag mår bättre imorgon, och det gäller de sjuka barnen också.

Färdigfestat!

Det var skönt att vakna upp i morse och känna att ”äntligen är festen över”.  Igår morse var det inte lika kul att vakna – med huvudvärk – och fundera på hur jag skulle hinna/orka fixa allt. Det är då man har en inre diskussion med sig själv och kommer fram till att det är mest humant att köpa kaffebröd/efterrätt istället för att ställa sig och baka!

Sen låter man familjen vakna i sin egen takt för att strax därpå presentera idén om köpebröd samtidigt som barnen snyter ut halva hjärnan.

När man nu ändå måste åka till storstaden för att köpa tårta och bullar kan man ju passa på svänga in till bilfirman.

Jag hade kollat in ytterligare två bilar som jag var intresserad av att testa. Det gick åt fanders – som vanligt! Den ena fanns på annan ort och den butiken var inte lördagsöppen. Den andra, som var mest intressant, var uthyrd. Tjejen som hade bytt in den hade krockat sin nya bil med en älg och fick tillbaka sin gamla under tiden hennes nya fixades. Och när den skulle bli klar var ovisst.

Jag är så sjukt trött på att stå på denna bilfirma och få mina förhoppningar grusade varendaste gång. Visst, om jag hade 300 000 kr kunde jag lätt köpa bil, men nu har jag inte det.

Medan jag pratar med säljaren (haha, den femte i ordningen på just denna firma!) så säger han plötsligt lite fundersamt Men jag fick in en bil igår kväll som inte är utlagd ännu. Öh jaha?!

Han börjar läsa upp alla specifikationer och ett ev. försäljningspris (som allt stämmer klockrent för min del!) och tittar sig omkring. Den borde stå här någonstans. Jag känner att hjärtat börjar bulta…

Följ med här, säger han och jag traskar efter som en hundvalp. Vi trampar iväg till verkstaden och plötsligt pekar han på en bil och utbrister Här står den ju!

Japp, där står den. Min hjärta börjar rusa och jag andas genom munnen, djupa andetag.

Den stämmer in på allt grundläggande jag vill ha, fyrhjulsdrift, automat, tillsatsvärme/dieselvärmare och Blåtand. Att den sen varken är svart eller vit – lacker jag avskyr att polera – är ett stort plus. Den är mörkt grå. Diskret.

Jag hummar lite, öppnar dörrar och tittar in, och missar fullständigt att titta på viktiga saker, jag är så uppfylld av känslan att det finns en bil som passar mina behov.

Tja, den är intressant säger jag och försöker spela måttligt intresserad. Säljare berättar mer om bilen, en leasingbil, och vilket företag den har varit hos, bla bla bla bla. Sen kläcker han ur sig att han måste lägga in den i systemet eftersom leasingtiden går ut den sista oktober. Inser att jag måste vara ruskigt snabb nu, så jag säger att det kan han låta bli tills jag har provkört den. Jag tar fram kalendern och säger att jag har fullt med möten på måndag men kan komma in på tisdag morgon. Då kan de titta på min bil, som jag vill byta in,  och jag kan provköra denna. Okej, säger han.

Sen traskar vi iväg tillbaka till bilhallen, jag med ett brett leende inombords och ett bultande hjärta. Så här nära har jag aldrig varit förut!

Jag letar reda på maken och barnen och hör under tiden säljaren en bit bort i bakgrunden. Han pratar med ytterligare bilspekulanter, och de pratar om den där bilen som nu var tillfälligt uthyrd pga älgkrock. Jag hör honom säga att han fått över 20 samtal om just den bilen. Ytterligare lyckokänsla sprider sig i kroppen, för jag vet att det finns en motsvarande bil i verkstaden som inte är inlagd i systemet! Ha, och den ska jag testköra på tisdag morgon.

Nu är det väl bara ungefär tusen saker som kan gå fel…. Men jag är vid gott mod och håller tummarna och njuter lite av den där pirrande känslan i kroppen. Kanske har jag en ny bil inom en vecka eller så?!

Från detta smått euforiska tillstånd tillbaka till verkligheten – hem och fixa inför festen!

Jösses vad vi städade! Mitt upp i allt tänker jag att vi borde ha bjudningar oftare, det blir så himla fint överallt. Ja, nästan överallt. 8-åringen fick i uppdrag att tömma trappan till övervåningen. Ni vet den där som man ställer alla saker i. Igår kväll hittade jag alla saker från trappan under 8-åringens säng! *ler brett*

Det blev en riktigt trevlig kväll, och jag var lika glad när gästerna kom som när de sen åkte. Barnen, som de facto är förkylda, var totalt slut och somnade inom 5 minuter när de la sig.

Idag är det en ny dag och jag har petat in det sista från gårdagen i diskmaskinen. Känns bra.

Förkylningar och partaj

Ja, gårdagen blev inte som jag hade tänkt mig.

11-åringen hade feber på morgonen och fick stanna hemma med mormor. 8-åringen hade inte feber men lite ont i halsen och ville gå till skolan.

Jag hann precis komma till jobbet och börja jobba (och leka lite i fotostudion) så ringde det från 8-åringens skola. Sjuk sjuk sjuk….

Hade ett möte jag ogärna ville missa så jag ringde mamma och frågade om hon kunde hämta sjuklingen. Lovade i samma andetag att komma hem så fort jag bara kunde, för att ha båda barnen hemma är jobbigt värre och det vill jag inte utsätta mamma för mer än nödvändigt.

Hastade igenom mötet och åkte sen hem, till två barn som var smått griniga eftersom de var sjuka. Lyckades få i dem mat och febernedsättande och satte mig sen och jobbade vid köksbordet.

Vi fick dagen att gå utan några större mankemang, och jag sneglade titt som tätt på bilsidor. Det fanns två bilar på en och samma firma som jag var intresserad av, tänkte att de ska jag minsann åka och provköra imorgon oavsett om barnen är sjuka eller inte! Vill verkligen ha en ny bil.

När maken kom hem på kvällskvisten skulle jag visa honom bilarna – då var den ena bilen (självklart den mest intressanta!) borttagen! *svär*

Med andra ord har jag ingen större lust att dra iväg idag för att provköra bara en bil, fast om jag inte gör det så kanske den också försvinner…. Dilemma.

Barnen har inte blivit friska över natten, utan sitter just nu runt köksbordet och babblar. Jag försöker få dem att förstå att vi inte kan ha en hejdundrade fest imorgon eftersom vi alla är lite smårisiga. Vi kommer inte att orka. Det går väl sådär, vissa saker vill de absolut göra – fast de kanske inte orkar. En sak vi måste orka är att åka och handla idag. Bara att sätta fart på den här dagen med andra ord, och tacka högre makter för att jag var smart nog att ta ledigt idag.

Tankar som väcker oro….

Svängde in på verkstaden i morse och frågade lite käckt om de hade tid att köra en felkodsavläsning på min bil. (Det tar 30 sekunder om någon nu undrar.)

– Njaeäää, du vet jag har en gubbe sjukskriven. Men om du ringer nästa vecka kanske vi kan skaka fram en eftermiddagstid.

Va?!

Sen undrade han vad det var för fel på bilen. Vilken korkad fråga! Om jag visste det skulle jag väl inte be någon felkodsavläsa? Det hela slutade med att jag berättade vad jag hade upplevt och fick en dom – måste byta hela dieselvärmaren. För 16.000kr!

En smula nedstämd gick jag de 25 metrarna till bilen och satte mig där och började tänka.

Klumpen i magen växte medan jag började räkna ihop alla summor i huvudet.

9000 för nya däck, 7000 för kamremsbyte och 16000 för ny dieselvärmare. Modiga 32.000kr!  TRETTIOTVÅ TUSEN.

Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att leta ny bil.

 

En smula småkyligt

*hua* Det känns att den kallare årstiden är på stark ingång. Senaste veckan har temperaturen på morgonen legat under nollan, oftast på 1-3 minusgrader.

Det betyder 2 saker i min värld – byt till vinterdäck och använd dieselvärmaren!

Byta vinterdäck innebär just i år: köpa nya vinterdäck! En nätt liten utgift på närmare 9.000 kr. Den finns garanterat billigare däck, men jag vet vad jag vill ha. Ska glida förbi däckfirman och få exakt pris någon av de närmsta dagarna.

Det där med dieselvärmaren är värre, för något är fel på den. Har inte den blekaste aning om det är flamvakten, glödstiftet, bränsletillförseln eller om det helt enkelt är så att den har sotat igen som är felet. Det kan man förvisso ganska enkelt ta reda på genom att använda en felkodsläsare, vilket i sin tur betyder att jag måste ta mig till märkesverkstaden. Min tanke är att åka dit och hålla tummarna för att de kan kolla direkt, att jag inte behöver lämna in bilen. Vad det sen kostar att laga ett eventuellt fel har jag ingen aning om…

Jag tycker inte om den här årstiden – så är det med det. Det är kallt och ruggigt. *gnäll gnäll gnäll*

För att kompensera gnällandet över vädret kan jag meddela att jag faktiskt hade en toppendag på jobbet igår – alltid något!

Bland annat så kom det ett paket som jag väntat länge på, med fotosaker! Rena julafton. Hann inte packa upp allt men det lilla jag skymtade gjorde mig varm inombords. Förhoppningsvis får jag snart tid att testa grejerna!

En annan sak som gladde mig var att jag sparkade igång ett testprojekt där vi under en tid ska testa nya ”enheter” som det så fint kallas. I just detta fall är enheterna Chromebooks. Några väl valda medarbetare ingår i gruppen och jag hade kallat till ett första möte igår. Det blev en timme med enbart positiv energi, alla log brett när de lämnade mötet! Kändes riktigt bra. Jag tänkte direkt att jag skulle sätta mig och skriva ner vad vi pratade om, förväntningar och farhågor. Det har jag inte gjort ännu. Jag vet hur viktigt det är att dokumentera saker, för man glömmer så lätt. Tyvärr är jag inte världsmästare på just dokumentation…

Imorgon har jag den stora avstämning med entreprenörer inför byggprojektet som börjar på måndag. Upptäckte igår kväll att det mötet ska börja ungefär samtidigt som jag befinner mig 4 mil därifrån på ett utvecklingssamtal på 11-åringens skola! *svär* Hade totalt missat det när jag bokade in avstämningsmötet, så det blev till att sms:a folk igår kväll och fråga om det gick att flytta fram mötet 1½ timme. Turligt nog var det inga problem. (Ville väldigt ogärna flytta på själva utvecklingssamtalet!) Så idag ska jag gå igenom alla detaljer, dubbelkolla allt och se till att vara väldigt väl förberedd inför morgondagen. Och så ska jag ta mig tid att glutta lite mer i kartongen med fotoprylar! *ler brett* Det blir en bra dag idag!

 

 

Soffliggare

Gårdagen blev inte alls så aktiv som jag först planerade. Redan efter frukost däckade jag i soffan. Halsen kändes rivig och svullen. Efter att ha slötittat på tv:n en stund somnade jag.

Tillbringade i stort sett hela dagen i soffan, inlindad i ullplädar. Gjorde några tjurrusningar till tvättstugan och lyckades få rent några klädesplagg till barnen. Någon matlagning var det inte snack om, dit räckte inte orken.

Hade lovat barnen att vi skulle planera kommande helgs Halloweenpartaj, det orkade jag först sent på eftermiddagen. I över en timme kacklade vi! Tror att jag nu har fått ihop en komplett lista på saker som ska handlas/fixas/göras/skapas. Tackar min lyckliga stjärna för att jag var smart nog att ta ledigt på fredag!

I ärlighetens namn skulle jag vilja vara hemma och slappa nu med min onda hals, men jag vet hur det blir. Dels blir jag rastlös efter någon timme och dels har jag viktiga möten inbokade. Ingen bra idé med andra ord. Nej, det är bara att göra sig i ordning och sparka igång den här dagen.

Framförhållning, från 5 minuter till 10 månader!

Varje år när jag kommer tillbaka från semestern börjar en hysterisk fotoperiod, över 250 porträttbilder ska tas. Det är mitt jobb att ta dem alla.

I år, innan jag gick på semester, funderade jag på hur jag skulle kunna utveckla dessa porträttbilder. Att inte bara ”ta bilder” utan kanske göra något mer. Bestämde mig för att fundera på den saken under själva semestern, tänkte att jag kanske kunde få lite inspiration när jag var ledig. Ha, jag borde veta bättre, inspiration får jag oftast bara när jag går för högtryck och inte när jag slappar.

Så jag ägnade inte en tanke åt detta när jag var ledig. Plötsligt var jag på jobbet igen i augusti, och jag visste att jag samma vecka skulle börja ta dessa bilder. Dagen innan första tillfället smög tanken om förändring sig in i skallen på mig igen. Jag började fundera på att ändra bakgrund på bilderna, det kändes som ett lagom steg framåt. Jaja, jag tänker mer på det imorgon. Nästa dag kom och jag visst att kl. 11 kommer de första 25 personerna – det är lugnt, jag har flera timmar på mig att testa olika bakgrunder och mixtra med belysning. Då ringer telefonen, det visade sig vara receptionen som berättade att NU är första gänget på väg till. NU?! Tre timmar för tidigt?

Vi kan väl säga så här, det blev ingen förändring. Jag hann helt enkelt inte. Vilket grämer mig en smula.

Nu, när jag har gjort en budgetavstämning har jag bestämt mig för att lägga några kronor på just fotodelen. Har kollat upp led-paneler, det vore kul att testa att fota med just led-paneler istället för vanliga blixtar. Men de är sjukt dyra! Vill ogärna lägga pengar på något som kanske visar sig vara för avancerat för mig. Samtidigt vill jag inte köpa de billigaste som finns för då kanske de inte kan leverera det jag vill ha. Svår nöt att knäcka.

I fredagskväll satt jag och kollade runt på just led-paneler och bestämde mig för att göra en beställning, trots att det fick magen att bli spänd eftersom det är så mycket pengar det handlar om. Innan jag tryckte på ”beställ-knappen” dämpade jag min ångest genom att klicka mig igenom all annan fotoutrustning. Plötsligt får jag se att just denna firma har tagit i Lastolite-bakgrunder. Det är superfina bakgrunder, långt ifrån de där marmorerade i grått och blått man brukar se på skolkort, eller ja svart och vitt eller dött grått. Ha-begäret slog till. Plötsligt har jag lagt till tre bakgrunder – för flera tusen! Tänkte i säkert tre sekunder innan jag slutligen blundade och tryckte på ”beställ”.

Kolla in dessa fotobakgrunder, visst är de fina?!

Så nu kan jag luta mig tillbaka och känna att jag är redo för augusti 2019, 10 månader innan det smäller! Ska bara försöka mig på att plåta med led-paneler innan dess också….

Kul att ha något att se fram emot, då kanske jag kan bortse från den mörka och kalla hösten och den annalkande vidriga vintern.

En helt vanlig söndagsmorgon i oktober

Njuter av tystnaden, lugnet och min mugg med kaffe såhär på morgonkvisten denna söndag. Gör mitt bästa för att bortse från halsen som har känts rasslig de senaste dagarna. Det verkar inte som att jag blir riktigt förkyld, utan det är bara halsen som verkar vara ”på väg att bli” hela tiden, utan att det händer något. Önsketänker att jag ska få vara fortsatt frisk – det brukar hjälpa.

Konstaterar att ytterligare en vecka har blåst förbi, en vecka som känts bra.

I onsdags var jag ute på äventyr, jag som i princip (eller snarare AV princip) inte lämnar jobbet frivilligt blev hämtad (hemma!) av en leverantör. Håller på med en stor beställning från denna leverantör och krasst sett var det enklast att åka till deras huvudkontor för att ha den slutliga genomgången, istället för att de skulle komma till mig. De har liksom alla saker på plats där. Så på morgonen  kom en representant och hämtade mig och skjutsade mig till huvudkontoret, vilket tog knappt 1½ timme.  Det är både najs och skräckinjagande att åka bil med andra, men jag insåg ganska snabbt att denna person klarade av att köra bil på ett någorlunda säkert sätt så jag kunde slappna av. Efter diverse pussar och kramar vid ankomsten satte vi igång med allt vi skulle göra – det tog 6 timmar! SEX timmar ståendes vid ett högt bord, jag lovar att mina fötter var en smula ömma sen, för att inte tala om hur mitt huvud kändes. Allt vi hade gått igenom under dagen snurrade som en karusell i skallen medan jag blev hemskjutsad, jag var nog långt ifrån social just då. Och som på beställning kom jag på några saker som inte stämde riktigt, så jag återkopplade direkt när jag kom hem, liggandes i soffan med fötterna i högläge.

Bortsett från dagsutflykten har det flutit på bra jobbmässigt, men jag kände av både under torsdagen och fredagen att jag hade varit borta en hel dag. Körde på i högre tempo än vanligt. Apropå jobb har jag de senaste två veckorna noterat en sak på jobbet som irriterar mig till vansinne. Det är att två av kollegorna lägger väldigt mycket tid på att snacka. Redan när jag kommer på morgonen sitter de som två gamla tanter och kacklar om privatsaker. Sen verkar de fortsätta resten av dagen, jag ser dem konstant sitta och babbla, och jag hör ju att det inte handlar om jobb. De snackar om allt ifrån barnbarn och matlagning till semesterresor och hur de ska fira jul! Sen har de båda två mage att sitta vid lunchen (som är minst en timme i deras fall) och gnälla över hur mycket de har att göra och att de ligger efter, att det är så stressigt nu! Får lust att skrika åt dem att det skulle bli mindre stressigt om de JOBBADE. Men jag väljer att knipa, vill inte göra mig till ovän om jag inte måste, fast jag kan inte låta bli att komma med små pikar då och då. Ett litet nyp i ryggfläsket så att säga.

Nåja, det är dumt att lägga energi på andras ofullkomlighet, bättre att sopa framför sin egen dörr istället. Tror att det är skapligt rent framför min dörr, har koll på läget just nu och värmer upp mentalt inför det gigantiska byggprojektet som jag sparkar igång vecka 44. Ska ha slutavstämning med en av huvudentreprenörerna till veckan och det känns bra. Mindre bra är väl att en del av underentreprenörerna inte behagar svara på mina telefonsamtal, så jag har inte riktigt full koll på allt.

En annan sak jag inte har riktig koll på är barnens höstlov. Den ena går på fritids och där har jag lämnat in en lapp med de ”vanliga” tiderna. Men den andra har inte fritids, vilket innebär att någon planerad sysselsättning inte finns. Och att vara ensam hemma en hel vecka är nog inte en så himla bra lösning. Funderar på om jag eventuellt kan ta ledigt några dagar, och/eller om jag kan ta med mig barnet på jobbet någon/några dagar. Hm…..

När jag nu ändå sitter här vid datorn så passar jag på att kolla statistiken för annonseringen på sociala medier för jobbets räkning. Slås av hur fantastiskt bra en viss annons går, alltså sjukt bra. Vad är det som gör att just den annonsen går så bra tro? Jag menar, jag har ju gjort alla annonser…

Tror att det beror lite på mig som person, att när jag gör saker med full kraft, på grund av ilska, irritation eller för att jag känner mig förorättad så blir det oftast väldigt bra. Det låter helt galet egentligen, att ”fula” känslor kan skapa succé, men för mig är det så. Reta upp mig, eller ännu värre – säg att jag inte klarar något, så ska ni få se på f*n!

Bakgrunden till just den här annonsen är att vi ska rekrytera. Det är en tjänst som kräver en bakgrund väldigt få har, det vill säga det är skitsvårt (på ren svenska) att få tag på någon, näst intill omöjligt faktiskt. Detta är arbetsgruppen där denna person ska anställas väldigt medvetna om. Chefen bad gruppen att skriva annonsen, just med tanke på hur svårt detta är, skriv så att det lockar.

Gruppen skrev och chefen skickade resultatet till mig. Sen ringde han mig och frågade vad jag tyckte. Jag sa som det var – uruselt! Texten var så sjukt tråkig att jag slutade läsa efter två meningar. Dammigt och skrivet av stofiler typ. Fanns noll som lockade. Varför skulle någon vilja söka den tjänsten?

När jag hade uttalat mig sa jag att han skulle låta texten vara, låt gruppen behålla sin heder och publicerad texten på organisationens ”jobbsida” – men låt mig (som vanligt) få fria händer när det gäller annonsering på sociala medier. Nema problema sa chefen.

Jag fick ett tokryck och valde att inte fokusera på jobbet som sådant, utan på chefen! Pillade ihop en annons med närbild på chefen och texten ”Din nästa chef?” mot en kolsvart bakgrund. Uppseendeväckande minst sagt, och väldigt långt ifrån tråkigt. Den annonsen är det som just nu går som tåget och renderar klick utan dess like. *nöjd*

Ibland är det skönt att få känna sig fantastisk, även om jag bara gör det för mig själv. Jag behöver få bekräftat att det jag gör är bra, att det ger resultat. Det är en smula värre med ”är-biten”, alltså vem jag är…. *suckar en smula*

Igår var jag med hela familjen och kollade på Sveriges starkaste kvinna. Wow säger jag! Jag tycker verkligen att det är otroligt kul och inspirerande att se. Vilka kvinnor alltså! Det är nästan så att jag får för mig att jag ska gå till gymmet. Kan inte påstå att resten av familjen var lika tagna, barnen fick myror i benen rätt snart och maken satt med näsan i sin telefon – men jag njöt!

Och idag gäller det att ta igen den tiden vi var borta igår, dvs dags för veckans matlagning och bestigning av tvättberget. Samt – icke att förglömma – planeringen av kommande lördags Halloween-fest! Det kommer med andra ord att bli full rulle idag, vilken tur att jag fick de här ensamma morgontimmarna med min kaffemugg.

Nya leksaker och stimulans

Helgen flöt på bra, trots att jag kände av den där kolhydratsdikeskörningen både på lördagen och söndagen.

I lördags åkte jag och maken i sällskap med 11-åringen och kollade på bilar. Jag provkörde några modeller jag har varit nyfiken på och kunde efteråt konstatera att nej, det var inget jag trivdes med. Tänk vad kräsen man kan vara, ett riktigt i-landsproblem.

Vaknade ohyggligt tidigt på söndagsmorgonen och satte mig i köket med jobbdatorn. Det finns liksom alltid något jag kan pyssla med på jobbfronten. Denna morgon fastnade jag i några utbildningsinbjudningar jag sparat. I normala fall ratar jag allt vad konferenser och så kallade ”utbildningar” heter. Oftast är det ( i min värld) slöseri med tid att dra iväg en heldag till någon av Sveriges tre största städer. Det brukar mest gå ut på att ”nätverka” och att få känna sig bortskämd med god mat och hotellövernattning. Inte särskilt konstruktivt och givande enligt min mening – ja, jag är lat. Jag vill ha mer substans om jag ska åka iväg. Detta krav har lett till att jag i princip aldrig åker någonstans.

Men i söndags morse blev jag så till mig i trasorna att jag faktiskt bokade in mig på tre olika fortbildningar! *lätt chockad* Tre utbildningar jag faktiskt ser fram emot, och alla inom 7 dagar! Innan jag bokade så skickade jag faktiskt ett mail (mest för syns skull) till min chef och frågade om det var okej, för de kostar ändå 8-10′ per dag. Fick svar med vändande post: Jag älskar att du vill fördjupa dig inom dessa områden, dina kunskaper är våra kunskaper – åk om du kan! Haha, ja det finns ingen annan på jobbet som ens vet att dessa ”områden” finns, och chefen avskyr ”sånt här”. Så nu går jag runt och småflinar mest hela tiden och känner mig både uppiggad och stimulerad – det behövdes!

Inte nog med att jag på grund av dessa bokade utbildningsdagar kände mig osedvanligt uppåt igår, jag fick dessutom 10 nya leksaker! Leksaker i form av ”enheter”, dvs anpassade datorer som jag ska administrera.  Tog med mig en hem igår för att testa och nu läser jag så att ögonen blöder, jag har ju aldrig gjort detta tidigare – det är jättekul. *ler brett*

Pratade med gubben på bilfirman igår också, om det där ”strulet” som hade tillkommit med bilen jag var intresserad av….. Öh, det visade sig att bilen hade blivit såld innan jag ens provkörde den! Den som hade sålt bilen hade dock glömt att skriva in det i systemet. Så just den bilen är nu ute ur leken.

Jaha, undra vad denna dag kommer att innehålla då? *förväntansfull*

 

Besök i krondiket – big time

Började gårdagen med det där plåtningsuppdraget – det gick alldeles strålande. Tycker faktiskt att det är kul att fotografera människor som inte har någon ”fotovana” utan bara blir fnissiga av uppmärksamheten. Det blir så levande och glada bilder!

Vad jag gjorde resten av dagen känns som en gåta, tror inte att jag fick överdrivet mycket gjort för nu var alla kollegor på plats och jag hade E18 genom mitt rum. Brukar tänka att jag har beredskap, ständigt. Det är bara att sitta still, inom loppet av 5 minuter så kommer det garanterat någon!

Bortsett från jobbfokuset gick jag i ”väntans tider” under dagen, gubben på bilfirman skulle höra av sig angående omlackering av den bil jag tittat på. (Som ser förskräcklig ut i lacken.) I onsdags sa han att om han inte hade hört av sig vid lunch på fredagen så skulle jag ringa honom. Jag vill inte verka desperat så jag väntade med att ringa.

Strax efter 15 bestämde jag mig för att det fick vara färdigjobbat, så jag åkte och handlade. Hade bestämt mig för att göra en mustig höstgryta med röd curry till middag, så långt ifrån tacos man kan komma!

Av någon anledning som jag inte kan förklara köpte jag ”Naturgodis”! Senast jag gjorde det var i juli tror jag. Den påsen parkerade jag sen på passagerarsätet – och åt hela vägen från affären till fritids. Kom en smula för tidigt till fritids så jag satt kvar i bilen och pratade med en kompis i telefon. Sen ringde jag gubben på bilfirman, som naturligtvis inte svarade! När jag väl skulle gå in till fritids kände jag mig jättekonstig och den enda tanken jag hade i huvudet var att jag ville hem – fort! Medan jag var inne på fritids så ringde naturligtvis gubben, jag svarade inte utan lät svararen ta samtalet. Han lämnade ett meddelande om att vi behövde prata, de hade tydligen upptäckt ”nåt strul” med bilen, så han skulle återkomma som på måndag.

Väl hemma fick jag in påsarna med mat och sen kvaddade jag i soffan, drogad intill medvetslöshet. Barnen fick ta fram färdigmat ur frysen och äta till middag, jag tog mig inte ur soffan. När jag hörde maken komma hem vid 19-tiden släppte jag de sista krafterna som höll mig vaken och tvärslocknade. Sov 1½ timme tills 11-åringen väckte mig och ville gå upp och lägga sig. Visst, jag följde med upp i sovrummet via toan där nr 2 for ut i en rasande fart. Däckade återigen och tvärslocknade.

Vaknade vid 04:30 i morse och mådde okej. Men fy fan vilken resa. Det är RIKTIGT läskigt vad socker påverkar min kropp. Gick raka vägen till jobbarväskan och tog fram påsen med Naturgodis och skickade den rätt ner i soporna. Värsta dikeskörningen på länge måste jag säga.

Sen började jag laga den där mustiga grytan!


Nu får vi se vad jag ska fylla resten av helgen med. Antagligen blir det inköp av vinterjackor till barnen.

Ny dag, ny FREdag!

Jaha, ytterligare en vecka som har rasslat förbi! Känns skönt att det är veckans sista arbetsdag idag, en dag när jag dessutom tror att jag kan sluta lite tidigare. *ler brett*

Fast jag ska börja denna arbetsdag på ett smula annorlunda sätt. Igår fick vi nämligen ett samtal till jobbet från en journalist. Vår växelhäxa tog samtalet och lyckades med bedriften att lova att jag skulle ta bilder på några gäster till journalistens artikel! Hyggligt va? Journalisten har tydligen skrivit ett reportage om några personer som råkar vara våra gäster just idag. Vilket sammansträffande! *himlar med ögonen* Jag tog en sväng förbi ”växelrummet” och sa lite spydigt till växelhäxan att det var ju hyggligt att du fixade detta udda uppdrag åt mig utan att ens kolla om jag kunde/ville/var intresserad! Svaret jag fick var: ” – Ja men du har ju en fin kamera”. *suckar tungt*

Ja, det blir en ovanlig start på den här dagen, att fotografera två (för mig) helt okända människor som ska ”utstråla värme”, dessutom på 15 minuter! Grattis till mig!

Efter det kan jag kanske äntligen ”jobba”….