November….igen!

Jaha, börjar som vanligt morgonen med att sitta i vardagsrumssoffan och dricka kaffe. Skummar igenom såväl facebook som världshändelser via nyhetsbyråer. Konstaterar att coronan härjar vilt, USA har en ny(?) president, det är Fars dag och att nu är det november ordentligt. Nu är det efter höstlovet, vilket innebär att det är nedförsbacke till jul och nyår. Det kommer bara att svischa till så kommer julen att tryckas upp i näsan på mig.

Kalas

Överlevde fredagens festligheter, dvs 11-åringens halloweenkalas. Den egentliga födelsedagen var i somras, men då gick det ju inte att ha kalas, dels pga coronan och dels pga att folk inte var hemmavid. Så, 11-åringen fick för sig att göra ett kalas i samband med halloween (ja, okej då, lite efter) med endast 5 personer inbjudna.

Eftersom jag vägrar ha kalas eller liknande hemma eftersom vi bor så sjukt trångt och har saker överallt så bestämdes det att kalas skulle äga rum i vårt andra hus, renoveringsobjektet. Ett helt tomt hus som står med underhållsvärme. Kan det bli mer halloweenigt? Tomma hus är ofta läskiga.

Kalaset gick bra, det var bara drygt 1,5 timme långt, men satan vad kallt det var i huset! Kände att jag blev irriterad på 11-åringen som inte riktigt brydde sig om alla gäster utan satte sig själv i fokus hela tiden. Inser att det finns en stor del egoism och lathet hos detta barn, det gillar jag inte. Men men, nu slipper jag förhoppningsvis tjat om kalas ett tag.

En annan sak som jag tar med mig från denna kväll var upplevelsen av ett särskilt barn. En tjej som aldrig(?) brukar bli bjuden på kalas för att hon är ”speciell och jobbig”. Jag har inte träffat henne särskilt många gånger och inte heller under någon längre tid, men nu fick jag chansen. Ja, att kalla henne ”speciell” stämmer bra, alla är vi väl speciella till en viss grad, men denna tjej krävde min uppmärksamhet konstant. Det var nästan så att jag undrade om hon var psykotisk några gånger, beteendet var mycket märkligt. Det som gjorde mig beklämd var att hon kom med sju(!) presenter. Fick känslan av att hon aldrig blir bjuden på kalas och nu ville visa sin tacksamhet genom att ge massor av presenter. Och det var inget billigt krafs… Sorgligt.

Corona

Finns det någon som inte är påverkad av detta virus? Jag tycker nästan jag storknar när jag läser allt som skrivs. Det värsta av allt är att jag själv inte kan avgöra hur pass allvarligt det är. Är jag överdrivet försiktig? Jag undviker i princip ALLT. Åker bara mellan hemmet, barnens skolor och jobbet samt besöker mataffären. Inga sociala kontakter med vänner rent fysiskt, ingen träning varken för mig eller barnen och inga aktiviteter utanför hemmet. Dessutom försöker jag jobba hemma så mycket jag bara kan. Egentligen är det ganska skönt, ursäkten ”på grund av corona” köper alla just nu, men jag gillar inte känslan av att känna mig förhindrad och begränsad. Om jag nu mot all förmodan skulle vilja göra något, så kan jag inte det. Eller kan och kan, det är ett beslut jag tar. Vill för allt i världen inte dra hem skiten och orsaka t.ex. min mammas död. Fy!

Egentligen skulle man utnyttja all den här tiden man får till något bra, t.ex. sortera saker – kasta, sälja eller ge bort. Men jag kommer inte riktigt dit, hittar inte motivationen. Det borde vara så att jag bara gör det, för det är vad jag säger till andra – bara gör, tänk inte! Jag har en vän som är världsmästare i att sortera sina saker, och jag är grymt avundsjuk, även om en hel del av hennes saker faktiskt hamnar hos mig… *ooops*

Det jag lider mest av i dessa Coronatider är märkligt nog av att inte få träna, har jag sagt det förut? *ler brett* Och nu är rådet/uppmaningen i mitt län att avstå från att besöka gym. *svär*

På jobbet så är det gym som jag betraktar som mitt eget (eftersom det är jag som har byggt upp det) stängt. Chefen bestämde sig plötsligt en dag för någon månad sedan att stänga det.

Det enda gym som jag skulle kunna tänka mig att besöka är mitt ”vardagsgym”. Har funderat på hur många som frekventerar gymmet och fick för mig att maila ägaren och fråga efter statistik. Det visade sig vara 0-1 personer tis-fre mellan 5-8:30 samt 11-15:30. Måndagar var det tydligen folk hela dagen där. På helgerna var det i princip tomt förutom lördag 8-11. Det finns med andra ord hur mycket tid som helst när man skulle kunna träna – i princip ensam! Vetskapen om detta satte griller i huvudet på mig, kanske skulle jag ändå kunna träna? Om jag är helt själv, eller om det är 1 person till där så borde smittorisken vara minimal. Om jag spritar av allt jag tar i både innan och efter samt använder operationshandskar borde det gå. Och icke att förglömma – duschar hemma istället för på gymmet. Kanske?! *hoppfull*

Chefens mail

Det är tydligen så att många på jobbet känner sig väldigt osäkra på hur de ska bete sig i dessa coronatider, så chefen snickrade i fredags ihop ett dokument med Riktlinjer under Coronapandemin. Där står det klart och tydligt Om du kan jobba hemifrån så bör du göra det. Hepp! Plötsligt försvann en del av mitt dåliga samvete när det gäller att sitta hemma i soffan och jobba. Dessutom hoppade hjärnan igång när jag insåg möjligheten att kunna åka och träna på kontorstid. Hehe, inget ont som inte har något gott med sig. Jag ska bara tänka igenom detta ordentligt innan jag presenterar det för mina kollegor. Kanske kan jag jobba på jobbet måndag och onsdag, resten hemma? Det vore guld.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.